Stor länkhög denna gång, den har legat länge som utkast och växt.

Ögongodis
CAP&Design: Underbar biljettdesign
Yves Marchand & Romain Meffre Photography: The Ruins of Detroit
Awesome People Reading
Nevnarien: Barn, bröllop och bhemsida
Longboard Girls Crew
Haute Macabre

Fniss
USA Today masturbatory infographic
Glory Box: Tyra Banks – modell, programledare … författare?
Duktiga och intelligenta Tanja Suhunina: Men är ljus vågor eller partiklar?
My stolen Mac
Fantastiskt aparta bokjävlar i udda kategorier: Total Mind Power
mlkshk: best wedding pictures ever
Julia Skott: Skyltblogg
Glitterfittorna: Sociologisk kunskap
Onyanserat: Star Wars – 34 röster på 10 minuter
Foxes jumping on my trampoline
New York Times: What to wear to a protest?
xkcd: Password Strength
Calliope books: Skräck eller mat?
Hanna Fridén: Genusbaletten och det sexuella mysteriet!
The Irish Times: Say hello to Conan T Barbarian, Trinity’s new doctor of tyrant slayings
Cracked: 6 Movie Plot Holes You Never Noticed Thanks to Editing

Intressant
Undrentide: Läsovana vs lässvårigheter
Vecka 6: En bloggutmaning om sexualitet
Jerker Söderlind i DN: Frånta egoisterna rätten att överklaga nybyggen
Bibblan svarar
Fourandsix: Photo tampering throughout history
A bridge too far
Foreign Policy: Think Again: War
Isabelle Ståhl: Platser utan tid
What’s the harm?
SvD: I praktiken har vi fått en kulturpolis
Gradvall: krönika om konstnärsmyter

Folkärdumma
Fotografibloggen: Få henne att gråta
Verklighetens tolk: killarna, tjejerna och hur vi skiljer på dem
The Guardian: YA authors asked to ‘straighten’ gay characters

Jag var i Lappfjärd en sväng med familjen. Samma dag som jag kom dit var det potatisupptagning i landet vid farmors hus. När de var klara tog jag och brorsan av oss skorna och plockade varsin hink. Potatisjord är väldigt trevlig att gå barfota i. Dammet är mindre trevligt.

Jag fotade och fotade. Någon gång ska jag väl orka lägga upp fler av bilderna i fotobloggen. En dag ville jag ta med mig stativet ut i skogen och fick bror att skjutsa mig till Storholmen. De var minst sagt trötta på mig och myggen efter ett tag. (Det svarta suddet på tredje bilden är jag, när bror fick tag i kameran.)

Mer… »

Jag har börjat se tv-serien The Secret Circle om ett gäng tonåringar som är häxor. Eftersom jag dessutom håller på att se om Buffy, som innehåller magiska ritualer i mängder, har jag funderat lite på vilken sorts magi jag föredrar i böcker, filmer och tv-serier. (Kanske lite spoilervarning på The Secret Circle, eftersom den är så ny. Buffy tänker jag anta att ni antingen har sett eller är ointresserade av.)

Jag gillar magi som inte är så himla uppstyrd. Som är till största delen osynlig, som är en kraft man hanterar inifrån istället för med en massa tillbehör och ritualer. Visst är det kul med lite ritualer med av tända ljus, konstiga ingredienser och mummel i kör, men det är lätt att trilla över gränsen till fånigt och för mycket. Skräckexemplet är väl ett kapitel i en av Nick Perumovs fantasyböcker där en magiker ägnar timmar åt förberedelser i stil med att rita symboler på marken och lägga ut tillbehör på exakt rätt platser, för om något hamnar den minsta millimeter fel kommer det inte att fungera. Stentråkigt.

Jag gillar magi utan en massa extra hokus pokus. Det finns en scen i The Secret Circle där nykomlingen Cassie inte vill tro på att de har magiska förmågor och Adam ska bevisa det för henne. De står i skogen och säger ”A drop of water, light as air” tills hundratals vattendroppar lyfter från bladen omkring dem. En aning cheesy, men fint. Framför allt inget latin och inget påhittat ”gamla språket”, bara vanliga ord som får kraft av personerna som uttalar dem, istället för att orden har kraft i sig.

Det behöver visserligen inte vara fel att vissa ord har kraft – jag tänker exempelvis på Ursula LeGuins Övärlden-böcker där man får makt över ting och varelser genom att känns till deras ”sanna namn” – men det blir lätt lite tråkigt, vilket man ofta ser bland annat i Buffy. I sista avsnittet av andra säsongen av Buffy utför Willow, Oz och Cordy en ritual för att återställa Angels själ. När Oz påpekar att han inte har läst latin säger Willow att det är lugnt, han behöver inte förstå orden, bara uttala dem. Jag tycker att det är väldigt, tja, omagiskt.

I senaste The Secret Circle hände en liknande grej, när Cassie och Faye ställde till problem genom att uttala en trollformel de hade hittat i en bok. De förstod inte orden, de kanske inte ens uttalade dem rätt, men det fungerade ändå. Meh… Att saker händer bara för att man gör vissa ljud i viss ordning = ospännande.

Nackdelen med den osynliga magin är att den nog gör sig bättre i böcker än på film, och när film- och tv-skapare ska försöka göra den osynliga magin häftig att titta på kommer det gärna en massa onödigheter. Ni vet: det blåser inomhus, saker flyger omkring och går sönder m.m. En massa grejer som häxorna egentligen inte har någon anledning att göra (såvida de inte vill skrämmas) utan det är bara lite extra fyrverkerier innan de börjar med det viktiga.

I ett avsnitt av The Secret Circle blir Cassie jagad i skolan och häxgänget kommer för att rädda henne. Det är första gången de utövar våldsam magi som grupp och vad gör de? De öppnar alla skåpdörrar så att massor av papper flyger ut i korridoren. Jävlar, där fick ondingen allt så han teg! Eller inte. Sedan slänger de upp honom i taket. Tack. Det där med skåpen känns som en typisk sådan grej som har slängts in för att manusförfattarna tycker att hey, vi måste göra något mer som ser häftigt ut, oavsett om det ur karaktärernas synvinkel är en rimlig sak att göra. Varför skulle man slänga papper först och rädda sin kompis sedan? Nej, just det, det skulle man inte.

Rubriken i det här inlägget kommer från en gammal favoritfilm, 90-talsrullen The Craft. Jag såg om den tidigare i år och upptäckte till min glädje att jag fortfarande tycker att den håller. Och hur är det med magin? Den innehåller en hel del mysig häxrekvesita, men stannar på rätt sida om tramsgränsen då den mestadels håller sig borta från ramsor på konstiga språk och överdrivna spektakel, åtminstone fram till slutet då den ballar ur lite. Tål att ses igen. Och sedan en gång till.

Nu kommer det månadssammanfattningar igen!

Mamma och jag var en sväng i Riga.

Angry cat.

Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Jobbade mina sista veckor i Sollentuna.

Mer… »

Det är vanligt att folk pratar om spel i min närhet. Inte min spelprogrammerare till sambo, som man kanske skulle kunna tro, men några olika bekantskapskretsar. Både på ost- & vin-kvällen med Uppsalacatahyanerna i fredags och på dagens #skräckfika med delar av bokbloggsmaffian pratades det en hel del om spel.

Jag kan bli någon sorts blandning av peppad och avundsjuk. Typ ”Jag vill också, men jag har inte tid med ett intresse till.” Det får inte plats mer. För att lägga till något måste jag ta bort något, och jag vill inte släppa tid från vare sig böckerna, tv-serierna eller diverse roliga projekt. Men att jag inte kan gräva ner mig ordentligt i något betyder ju inte att jag behöver låta bli det helt. Åtminstone i teorin… Jag undrar om inte det är en anledning till att jag inte har plockat upp spelande igen efter att jag lät det försvinna ur mina vanor för en massa år sedan. Inte bara att andra intressen kändes roligare, utan hur otroligt lätt en jävla massa timmar bara försvinner i ett nafs. (Nu pratar jag dator/tv-spel, förresten. Brädspel kan vara trevligt då och då, men det finns ingen risk för att jag ska snöa in på det.)

Hur som helst, Glo och Christian har tjatat så mycket om hur jävla rädda de blev av Amnesia att det måste jag fan prova. Jag kommer säkert åtminstone halvdö av skräck.

Vad jag har sysslat med de senaste dagarna:

Jag har haft tredagarshelg, men jobbat en del hemma istället med en ny sida åt Therese E. Ni får se när den är klar.

Jag och Markus har storhandlat och jag har lagat en massa mat, bland annat till matlådor, vilket känns bra efter de senaste veckornas brist på matlagning. Känns som att jag nästan bara har levt på saker från Coffehouse by George vid stationen, Tamarine vid jobbet och pubmat.

Och på tal om husliga saker:

Vi har diskmaskin! Hör ni änglakörerna?

Mer… »

Fiktiviteter fick den goda idén att arrangera en Wheldonhelg, som flera andra bloggare hakade på. Det här är mitt bidrag.

Jag började se tv-serien Buffy the Vampire Slayer när den visades i svensk tv (när var det egentligen?) och den blev en favorit. För två-tre år sedan såg jag om hela serien och nu är det dags igen, denna gång med sällskap.

Jag och Markus delar inte tv-seriesmak. Jag följer (eller brukade följa, nu har jag inte riktigt tid) himla många serier, medan han tycker att allt är bajs och att det bara finns tre serier värda att se: Futurama, Firefly och Top Gear (och diverse dokumentärer). Firefly är en stor favorit för mig också, men när jag har försökt introducera honom till sånt jag tycker mycket om har det vanligtvis inte gått så bra. Battlestar Galatica var ett exempelvis ett misslyckande – nämner jag BSG börjar han vifta med händerna och pipa ”Everyone is a cylon!” Men jag har äntligen lyckats få honom att se Buffy med mig och efter en och en halv säsong har han ännu inte sagt ”screw this” och lämnat tv-soffan.

Men nu skulle inte det här handla om Skäggot utan om min upplevelse av att se första säsongen igen. Det intressanta med att se om serier är att upptäcka nya saker, eller upptäcka att man har ändrat uppfattning om något sedan senast man tittade. När jag följde Buffy i gymnasieåldern tyckte jag exempelvis att Anya mest var irriterande. När jag tittade igen för några år sedan uppfattade jag henne på ett helt annat sätt. Jag tyckte att hon var lysande, en av de bästa karaktärerna i serien.

Något som slog mig den här gången är hur annorlunda Angel framstår precis i början. Min bild av Angel är att han konstant är Mr. Allvarlig, men de första gångerna han dyker upp verkar han vara en annan person än den han är senare. Just då framstår Angel som en bad boy och då menar jag inte att han lurkar i skuggorna i skinnjacka, utan hans beteende och utstrålning. Han ler (Angel ler!) ett typiskt bad boy-leende, retas med Buffy och tittar på henne utan respekt. Allt det där försvinner sedan och syns inte till igen förrän han förlorar sin själ och blir ond i andra säsongen. Man kan kanske se det som att allvarliga Angel inträder när han förälskar sig i Buffy, men det känns mer som en typisk första säsongen-klantighet där man inte riktigt är på det klara än med vilken personlighet en karaktär ska ha.

Jag mindes såklart att första säsongen är rätt skräpig i jämförelse med senare säsonger, men att se det igen var väldigt komiskt. Det är så mycket som är taffligt och klumpigt. Fula effekter, dåligt skådespel, ofta krattiga manus. Jag undrade hur jag skulle reagera om det var första gången jag såg Buffy. Om jag inte visste att det blir bättre sedan och om jag inte redan älskade karaktärerna, skulle jag gilla det då? (Och kanske blir man ännu mer medveten om allt som är dåligt när man sitter bredvid någon som har fått lyssna på ens tjat om hur braaaaa det är.)

Jag diskuterade första säsongens bitvisa kasshet med en vän för några dagar sedan och han sade att han fastnade för serien för några år sedan ”för att den var så bisarr” och jag kan tänka mig att jag skulle ha en liknande reaktion om jag hade sett den för första gången nu. ”Eh, det här är fult och konstigt, men fan, det är roligt.” Bland de mindre bra inslagen finns ju redan det som är den bärande kraften i Buffy, nämligen karaktärerna och dialogen med fantastiska repliker som ”I laugh in the face of danger. Then I hide until it goes away.”. Monstren och specialeffekterna slutar aldrig att vara fula och töntiga, men det gör inget eftersom det inte är monstren som är grejen.

För mig är mycket av det där som inte är så bra ändå en del av charmen med tv-serien om den lilla blonda vampyrdödaren. Att det är knäppt och lite off och får mig att sitta i soffan och tycka ”Aww, gulligt!” om något skitfult monster eller tafflig övertydlighet i manuset eller fånig skräckfilmskliché. Den är inte på något sätt perfekt, men jag tycker så förbannat mycket om den ändå.

————————-

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt att det här inlägget skulle bli när jag började skriva det. Några spridda tankar om att se om första säsongen blev någon sorts bakvänd kärleksförklaring. Läs gärna vad de andra har skrivit också.

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Dag 1 sammmanfattning Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter Kväll: Dag 2 sammanfattning hos Fiktiviteter

Jag lovar, det här har inte helt och hållet blivit en fluffig fotodagbok. Jag får fortfarande lust att skriva något surt ibland, som idag när det kom en reklamtidning från Viking Line och innan jag kastade den fastnade blicken på en text om ”tjejkryssningar”. Citat:

Höstens stora tema ombord handlar om huvudsaken med livet. Att ta för sig och njuta av shoppning, spa-upplevelser och middagar vid redan dukade bord.

Okej, kan det bli slemmigare? Huvudsaken med livet är inte ens värt att kommentera, så vidare: Jag vet inte riktigt hur de får ihop att ”ta för sig” med spa och shoppning, men det påminde mig mycket om hur tjejtidningar brukar skriva på temat att ta hand om sig själv. Det där kladdigt peppiga sättet att mixa ihop att göra något bra för sig själv med att ägna sig åt typiska utseenderelaterade ”tjejgrejer” (som dessutom för många tjejer inte alls känns bra utan mest påtvingade och jobbiga).

Ni som läser eller har läst sådana tidningar vet säkert vad jag menar. Att alla de där jäkla texterna om hur man kan pigga upp sig själv efter en jobbig vecka eller belöna sig själv när man har lyckats med något bra, av någon anledning alltid involverar att lägga en ansiktsmask (eller gjorde det åtminstone på den tiden då jag fortfarande läste skräpet).

Det är såklart inget fel med att lägga en ansiktsmask eller för den delen med att gilla att shoppa eller besöka ett spa, men den här vanan att upphöja det till något viktigt och värdefullt, det äcklar mig. Som att det bästa de kan komma på för en kvinna att göra är att gegga lite klet i ansiktet.

Storstädning.

Gardinfix. (Ikeas Sy ftw!)

Klädfärgning.

Elloskatalogen. Jo, när jag tar bort kroppshår brukar jag också sitta finklädd i sängen. Det är så praktiskt!

Picknick vid Edsviken.

Månadens djurbesök.

Jag började på ett nytt jobb och fick köpa kläder-fnatt.

Det var Eurocon. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska skriva någon riktig rapport eller vad jag ska göra av de miljoner foton jag tog, så jag fjuttar lite:

Elizabeth Bear och Nene Ormes.

Paneldiskussion om science fiction och modernism, om jag inte minns fel.

Mer paneldiskussion, med Olov, Åka och Johan.

Karin Tidbeck, Sara BE, Jenny Milewski och Karin Waller.

Socialistsimon och Boktimmen-Fia.

Catahyaner …

… och en flaska chilivodka.

Midsommarhäng.