Anna Thunman Sköld skrev för ett tag sedan en lista med tv-serier hon har tänkt se en vacker dag. Jag har såklart också en sådan lista i huvudet.

The Wire. Hyllat kriminaldrama och en sån där serie man bör ha sett om man ska kalla sig tv-knarkare. Jag köpte boxen i våras men har fortfarande inte sett ett enda avsnitt. Jag tror att jag skrev då att ni får slå mig om jag inte hade sett den i slutet av sommaren, så, eh, varsågoda.

Breaking Bad. En kemilärare får veta att han är obotligt sjuk och börjar tillverka metaamfetamin för att fixa pengar åt sin familj. För något år sedan när jag hade överdoserat på fluffigt teen drama och bad folk tipsa om något mörkt och jävligt var Breaking Bad en av de serier som nämndes mest. Den kommer att avslutas i år, så det verkar vara ett bra tillfälle att se den då.

Deadwood. Gritty westerndrama där folk är fula i munnen hela tiden. Låter som min grej.

Sons of Anarchy. Mer drama av den brutalare varianten, om en kriminell motorcykelklubb i Kalifornien. Jag tror att jag först blev nyfiken när Stewe hyllade den.

Rubicon. Kortlivat konspirationsdrama som fick god kritik men lades ner efter 13 avsnitt på grund av låga tittarsiffror.

Tell Me You Love Me. En till kortlivad serie (10 avsnitt). Relationsproblem med HBO-stämpel. Tror att jag först hörde talas om den när det blev något tjoho om sexscenerna.

Revenge. Något betydligt såpigare: ung kvinna med fejkad identitet sneakar omkring bland tjusigt överklassfolk i Hamptons för att hämnas på dem som satte dit hennes far för något han inte hade gjort. Är på listan på grund av Amelies entusistiska twittrande och en kollegas bestämda ”Du MÅSTE se den.”

Smash. Musikalserie om ett gäng Broadwaymänniskor. Jag har egentligen inga förväntningar, men sedan jag tröttnade på Glee skulle det vara kul att peta in någon annan musikal i tv-rutinerna.

Några tv-serier som jag har sett några få avsnitt av och inte fastnat för, men som jag funderar på att ge en andra chans efter som så många andra verkar vara så förbannat entusiastiska över dem:
Fringe
Friday Night Lights
The Good Wife

Förresten, ser ni ett mönster här? Att den där listan är några grader dramigare än det jag vanligtvis tittar på? Inte så mycket varulvar, kaxiga rymdpiloter och inoljade gladiatorer, typ. Det finns såklart en anledning till det. När jag blir nyfiken på tv-serier med, säg tonåriga häxor, maskerade hämnare, kostymporr eller såpiga smaskigheter, så slänger jag mig vanligtvis på dem så fort jag kan för att undersöka om att de är värda att se. När det gäller mer ”realistiska” draman, särskilt av den mörkare varianten, som jag tror att jag kommer att gilla har jag istället en tendens att spara dem till ”rätt tillfälle”, vilket såklart aldrig verkar komma. Skitdumt är det. Visst passar vissa tv-serier bättre vid vissa tillfällen (kommer jag hem på kvällen och är helt dödstrött och hjärndöd så funkar ju The Vampire Diaries klart bättre än något grått och deprimerande), men när väntan på det rätta tillfället leder till att jag inte ser dem alls så är det ju bara dumt. På dem, för fan.

Ett nyårslöfte: att spana in åtminstone tre av serierna på listan.

Apropå att vara enkelspårig:

Det senaste tillskottet, Polar Nights. Och jag fick inte ens med glittret på nageln på bilden. Tur att det här är inte är en sminkblogg.

Nu är jag julledig! Fuck yeah! Det firar jag med sådär 30 blandade bilder från de senaste månaderna.

Robotte.

Madeira från 1908.

Lilla tjockisen på operationsbordet, igen.

Resten av inlägget »»

Är det inte irriterande när man påminns om att det finns massor av idioter bland människorna som gillar samma saker som man själv gillar? Eftersom jag först känner någon sorts samhörighet med människor som blir entusiastiska över samma saker som jag blir entusiastisk över, är det ju mycket mer tröttsamt när de visar sig ha efterblivna åsikter än när andra människor har det.

Vadan denna klagosång då? Jo, Anna twittrade en länk till Historically Authentic Sexism in Fantasy. Let’s Unpack That., som i sin tur länkade till Is ”Historical Accuracy” a Good Defense of Patriarchal Societies in Fantasy Fiction?

De sparkar på en av mina hatgrejer bland fantasyläsare: de som försvarar sexistiskt sunk i fantasy med att ”det VAR ju så!” Jag ska inte gagga om det igen, för jag kan ta det väldigt kort. 1. Man måste inte skapa en sexistisk fantasyvärld bara för att vår världs historia (och nutid) ser ut så. 2. Man kan skildra en sexistisk värld utan göra skildringen sexistisk i sig och man kan göra jätteintressanta och framträdande skildringar av kvinnor även i jättepatriarkala skitsamhällen. Det var det.

Jag håller med om att det inte riktigt handlar om realism utan snarare om att man inte är intresserad av att läsa om kvinnor som är människor istället för hjälplösa våp eller endimensionella pappdockor eller fluffiga fantasier. Och fine, det behöver man inte vara intresserad av (även om det gör en till en lågt stående människa i mina ögon), men man kan ju åtminstone låta bli att motivera det med puckade argument.

Tor-artikeln har en bild på karaktären Lucretia ur tv-serien Spartacus, vilket påminde mig om att den där irritationen såklart inte är begränsad till fantasypojkar som tycker att drakar är mer trovärdiga än kvinnor med makt, styrka eller ens mer än två hjärnceller. Det påminde mig om att jag inte klarar av att surfa Spartygrejer utanför typ Tumblr, för jag blir bara så trött. Utanför fangirlbefolkade ställen som Tumblr är Spartacus-publiken – inte oväntat – full av grabbiga grabbar som klagar på allt som gör att serien är något mer än den fullständigt hjärndöda testosteronfest den först ger intryck av att vara.

Grabbiga klubben vill helst att Spartacus bara ska vara om manliga män som gör manliga saker och de vill inte se machomän med mänskliga känslor, de vill inte se intressanta och/eller kickassiga kvinnliga karaktärer och de vill definitivt inte se något bögeri, i form av exempelvis en av de sötaste kärlekshistorier jag har sett på så lite skärmtid. Ni vet, några av de där grejerna i Spartacus som faktiskt är bra och inte bara haha-det-här-är-jättedumt-men-underhållande. Och det komiska är att Spartacus är ju till största delen en serie om manliga män som gör manliga saker, men det räcker tydligen inte. Tydligen är det jättejobbigt att seriens skapare och manusförfattare har någon form av vett när det gäller könsroller och sexualitet och makt. Stackars grabbiga grabbar som gnölar över att serien inte är så perfekt anpassad för dem som de trodde. Buhu då. Jag spelar på världens minsta violin för er.

Möjligtvis borde jag spela lite för mig själv också för det är ju ett sånt himla slöseri med energi att sitta här och störa sig. Istället ska jag avsluta med något positivt. Yeah:

Det här är en promobild på Naevia inför nästa säsong. Jag är inte så förtjust i Naevia som karaktär, men jag gillar den här bilden. Vad jag uppskattar med den är att den är så annorlunda mot hur kvinnliga actionkaraktärer brukar avbildas. Ingen sexig, ryggradsbrytande pose som visar tuttar och rumpa samtidigt, inte ens någon Top Model-aktig ”se lagom arg ut på ett sexigt sätt”-min. Inget av det där tvångsmässigt inbjudande som alltid ska vara med när kvinnor avbildas. Hon ser bara förbannad, farlig och ganska galen ut. Spartacus kan vara huuur löjlig som helst, men jag älskar den med hela mitt tv-galna, surfeministiska hjärta för att den lyckas med sånt jag ofta hänger upp mig på.

Det är väldigt enkelt.

Det här är en form av mörkt och kallt (och blött) som jag inte uppskattar:

Men det här gör mig fnattglad:

Nu blir det ett väldigt djupt inlägg. Det här är vad som händer när jag egentligen borde skriva en recension.

Det här året har jag i långsam takt sett om Battlestar Galactica (som är en av mina favoritserier) och jag kan inte, precis som de tidigare gångerna jag har sett serien, sluta störa mig på Laura Roslins hår.

Hej, mänskligheten är nästan utrotad och jag har bott på ett rymdskepp eller på en ogästvänlig planet i två år, men mitt hår är alltid noggrant stylat!

Eftersom hon är president kan man tänka sig att hon kanske har lyckats sneaka till sig större delen av alla stylingprodukter som finns kvar i flottan, men någon gång måste de väl ta slut, och hon skulle ju knappast lägga tid på att fixa håret de otaliga gånger som hela flottan svävar i livsfara. Ändå ser hon alltid väldigt stylad ut.

BSG ska ändå ha lite uppskattning för mängden hårsnoddar. Det är alldeles för lite hårsnoddar på tv. De långhåriga kvinnorna i BSG som är militärer eller har fysiska, skitiga jobb har generellt håret uppsatt. Det känns väldigt fånigt att dela ut pluspoäng för en sak som borde vara så självklar, men i tv-seriernas värld är i stort sett ingen situation så opraktisk att den motiverar en kvinna att överge sin perfekta frisyr. Jag stör mig som fan på alla tv- och filmkaraktärer som har håret böljande i långa Hollywoodvågor över axlarna i situationer som är fysiskt ansträngande, skitiga eller farliga eller allt på samma gång, helt enkelt situationer där vilken icke-fiktiv långhårig kvinna som helst hade langat fram en hårsnodd illa kvickt (och eventuellt önskat att hon vågade raka av hela skiten).

Visst. Det är fiktion. Tv- och filmkaraktärer kommer att vara snyggare och piffigare än folk i allmänhet. Det är ok. Men just hårfixandet hamnar ofta på en rent löjlig nivå och då orsakar det en spricka i fiktionen som stör min upplevelse av den. Jag vet att det är påhitt, men jag vill inte bli påmind om det hela tiden.

Charlie i Revolution är ett sådant störande exempel. Det har inte funnits elektricitet på 15 år och Charlie är den typen av tjej som skuttar omkring i skogen och skjuter med armborst, och ändå ser hennes hår ut så här:

Bitch, please. Hoppas att du trasslar in det i en pil eller något. Hungerspelen-Katniss har åtminstone en fläta.

I Revolution har man även rosa läppstift och massor av rouge när man ger sig iväg på en lång och farlig räddningsexpedition. (Vilket fick mig att undra: tillverkade Maggie sitt eget smink, eller var det 15 år gammalt? Ew på det senare. Egentligen lär det såklart inte vara något av de alternativen utan bara ett ogenomtänkt slentrianbeslut när det gäller karaktärernas utseende.)

Zombieapokalypsdramat The Walking Dead är överlag rätt bra på att få sina stackars karaktärer att se slitna och skitiga ut, men jag har ändå känslan av att männen är några nivåer skabbigare. Och självklart ser Andreas långa, lockiga hår fortfarande väldigt snyggt ut efter åtta tuffa månader på flykt. Trots äckelnivån ramlar även den serien ibland in i det gamla vanliga mönstret: att männen får vara lite lagom Aragorn-stripiga medan kvinnorna fortfarande ser ut som Legolas.

För att väga upp efter katastrofen-frisyrerna ska jag ta en tripp till Romarriket:

Hej, vi bor i en ruin i skogen och vi är konstant smutsiga och blodiga men vi är jävligt välfriserade! Vaxa bröstet hinner vi också göra mellan slagsmålen! Fast när det gäller Spartacus tycker jag att det är betydligt mer komiskt än störigt. För att, tja, det är Spartacus.

Den här hösten har jag inte fotat fina träd. Har det blivit höstfoto har det blivit grått och lerigt och dött. Inte så dumt det heller. De få gånger jag har varit ute med kameran har jag mest lekt och resultatet har oftast blivit skrutt men jag har haft kul.

I lördags blev det två fotoomgångar. När jag vaknade onödigt tidigt (vilket jag har fått ovanan att göra på helgerna) var det väldigt dimmigt, så jag klädde på mig, tog kameran och gick ut. Sedan fastnade jag vid några träd medan dimman lättade och tog knappt några dimmiga bilder alls, men det lär komma fler chanser innan hösten är slut.

På kvällen var det tänkt att jag och Markus skulle gå till Torill och äta pumpasoppa med diverse löst folk, men på eftermiddagen kände jag att jag verkligen, verkligen inte ville umgås med andra, hur trevliga och roliga de än är. Jag har ett ganska stort behov av att vara ensam, men jag blev ändå förvånad över hur stark känslan var, för riktigt sådär illa brukar det inte vara. Sedan tittade jag i kalendern och insåg att jag inte hade haft en helg med två helt planfria dagar i rad sedan augusti. Det är lång tid för en eremit som jag. Inte konstigt att tanken på att umgås med folk fick mig att vilja krypa in under en sten.

Och eftersom det här är vänner som jag känner mig bekväm med att meddela att jag inte kommer pga osocialt humör gjorde jag just det. (Vet inte om jag skulle våga det med mer ytligt bekanta. Är ”osocialt humör” en allmänt accepterad anledning att tacka nej till sociala sammankomster? Om det gällde folk jag inte kände så bra skulle jag antagligen dragit till med att jag hade mycket att göra eller liknande.) Markus fick gå själv och jag kröp visserligen inte in under en sten, men däremot ut i mörkret kring Gamla Uppsala med kameran och stativet som sällskap.

Det fanns stunder då det kändes som en mindre bra idé, som när jag stod i en blöt vägkant och svor över stativet som föll i bitar, eller när jag traskade genom en bit väldigt mörk skog, eftersom den civiliserade vägen var mycket längre. Men jag var ute i tre timmar och trivdes väldigt bra i mitt eget sällskap.

Det hände en lustig sak också. Vid några tillfällen blinkade hela himlen till och jag tänkte att det kanske var någon som sköt fyrverkerier någonstans, men när jag sedan tittade på fotona hittade jag en blixt. I november. Häftigt. Klicka på bilden för en större version:

Och så råkade jag skrämma några personer som var på väg till kyrkogården för att tända ljus, när jag lurkade utanför muren och knäppte foton som det här. ”Oj, det står någon där! Med en kamera!” Jag är faran som lurar i natten, osv.

Lägesrapport snodd från Sara BE.

Senaste böckerna jag läste: Senast utläst är Karin Tidbecks dystopi Amatka. Den var svinbra, kan jag meddela. Innan det läste jag Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg. Också mycket bra. Och Susanna Lundins Hindenburg. Jag fattade ingenting, men den var finfin ändå.

Böcker jag läser just nu: Efter ett långt avbrott har jag plockat upp Efter floden av P.C. Jersild igen. Vet inte varför jag släppte den förut, för den verkar riktigt bra. Jag har även börjat på Harry Potter and the Goblet of Fire.

Böcker jag ser fram emot: Karen Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove, som kommer nästa år. Jag är nyfiken på Anders Fagers nyutkomna roman Jag såg henne igen i receptionen också, men mest ser jag fram emot en hög olästa och säkert asbra böcker som ligger på min bokhylla och väntar på att jag ska lämna tillbaka alla biblioteksböcker och läsa dem istället. Jag tror att jag ska utse november till ”bara läsa egna böcker”-månad.

Senaste filmerna jag såg: Dredd, på bio. Jag gillade den, för vad den var: rak, skitig och enkel action med ungefär två hjärnceller, men snygg och med bra soundtrack. Bara en och en halv timme lång och världen ska inte räddas. Det är skönt att se sånt ibland som motvikt till allt episkt trams jag inte kan låta bli att titta på. Jag är osäker på vad jag såg innan den. Jag ser inte så mycket film, utan mest tv-serier, som bekant. Det kan ha varit Underworld: Awakening. Den var kass.

Filmer jag ser fram emot: Jag har fortfarande inte sett Brave och det måste jag verkligen göra något åt. Annars vet jag inte. Jag kommer såklart att se The Hobbit, men är osäker på om jag ser fram emot den eller fruktar den.

Senaste teveserierna jag såg: Av den här höstens pågående serier följer jag Downton Abbey, The Walking Dead, American Horror Story, Vampire Diaries, Nashville, Last Resort och Arrow. När det blir ett glapp mellan dem (heh) slänger jag vanligtvis in något avsnitt från någon av de boxar jag håller på att beta av, som Supernatural säsong fem eller Battlestar Galactica säsong tre. Dessutom ser jag Gods of the Arena för tredje gången, denna gång med kommentarspår. Det kan möjligtvis leda till mer svamlande om Spartacus här, som om det inte räckte med ordbajset i våras.

Teveserier jag längtar efter: Var ska jag börja? Sista säsongen av Spartacus (januari), andra säsongen av Girls (också januari, tror jag), tredje säsongen av Game of Thrones (mars) och sjätte säsongen av Mad Men (vete fan när). Jag är väldigt nyfiken på Hit & Miss, med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare, som jag nog ska se när HBO Nordic kickar igång. Och så vill jag ha tredje säsongen av Teen Wolf NU och inte nästa sommar för Stiles Stilinski är fantastisk och förtjänar att dyrkas.

Musik jag lyssnar på just nu: Soundtracket till Dredd (awesomeness!) och sångerna från Buffy-avsnittet Once More, with Feeling. Buffysjungandet på Kontrast satte sina spår. Annars blir det ofta Lana Del Rey på väg till eller från jobbet.

Musik jag ser fram emot: Eftersom jag är ointresserad av musik på det sättet har jag ingen koll alls på kommande saker.

Den andra nya tv-serien jag har inspekterat är Last Resort, som har hunnit med tre avsnitt. Konspiratoriskt militärdrama är inte vad jag brukar slänga mig över i vanliga fall, men jag blev nyfiken när bland andra Christina på Weird Science skrev om den.

Last Resort handlar om besättningen på den amerikanska ubåten Colorado som kajkar runt i Indiska oceanen när de får order att avfyra missiler mot Pakistan. Kaptenen ifrågasätter ordern, vilket leder till att det bråkas en del i telefon och sedan blir Colorado beskjuten av en annan amerikansk ubåt. När högsta befälet på en avancerad ubåt med kärnvapen inte gör som han blir tillsagd blir ju folk liksom lite nervösa… Dessutom skickar någon annan missiler mot Pakistan och all möjlig skit brakar loss.

Kaptenen beslutar att lägga till vid en liten ö och meddela omvärlden att den som kommer i närheten ska få se på fan. Där ska de hålla till medan de försöker ta reda ut vad som egentligen hände och visa att felet inte var deras. Samtidigt måste de försvara sig mot militära styrkor som försöker komma åt dem och hantera konflikter både inom den egna gruppen och med de lokala snubbarna med vapen.

Medan de två första avsnitten av 666 Park Avenue var ett ”meh” var Last Resort en trevlig tv-stund. Den har tempo och intensitet, stabila skådespelare och börjar med gott humör och en hel del humor innan problemen sätter igång. (Och det är lätt att dra in mig i något ifall man spelar pampig musik som skulle passa i slutet av en actionfilm och samtidigt låter kameran svepa över havet. Jag är lättköpt när det gäller vissa saker.) Andra avsnittet var lugnare och ägnade mer tid åt att lära känna karaktärerna och tredje bjöd på ubåtsläskigheter. Bortsett från några konstigheter som att Autumn Reeser infodumpar ubåtsfakta i underkläder – vilket jag förlåter för att karaktären hon spelar är underhållande och verkar potentiellt intressant – och den tråkiga sidohandlingen där en av soldaterna blir polare med en tjej från ön, gillar jag det.

Last Resort kommer knappast att bli en favoritserie, men det verkar som att den kan ge kompetent spänning med sympatiska men inte för gosiga karaktärer en gång i veckan och det är gott så. Lite cyniskt förväntar jag mig att alla tv-serier som rör något konspiratoriskt kommer att urarta i en krystad röra, men vi får väl se hur det går. Jag undrar vad som är tänkt med den, för det känns som att storyn skulle funka för en kort säsong men inte mer. Dra på ordentligt och avsluta sedan, innan det blir för utdraget. Men men, går det åt helskotta så hade jag i alla fall kul i början.

Dessutom ser serien bra ut och den har en ubåt. Ubåtar är fascinerande. Att vara 1000 meter under havsytan i en metallkorv, fy fan. Visserligen är det bättre än att vara 1000 meter under havsytan utan metallkorv, men ni fattar.

Och avslutningsvis kommer jag fortsätta att titta för att jag tycker att Daisy Betts är så jävla bra som Lt. Grace Shepard. Grace kunde så lätt ha blivit en standardkopia på andra kvinnliga karaktärer i samma situation (ung kvinna i maktposition, vissa män respekterar henne inte, blah blah, ni vet), särskilt när hon kommer på kollisionskurs med en av de gamla rävarna i besättningen, men Betts undviker den fällan. Hon ger en blandning av envishet och nykomlingens osäkerhet till Grace som gör att hon känns äkta och och slipper den där påklistrade ”jag är så mycket tuffare än alla grabbar”-grejen som den typen av karaktärer ofta får dras med men få klarar av att bära. Grace är tuff, men det är inte enkelt för henne att vara det. Respekt.

Jösses så fyndigt.

Jag hade egentligen inte tänkt spana in mer än någon enstaka av höstens nya tv-serier, utan vänta och se om det skrevs extra entusiastiskt om någon av de serier som verkade halvintressanta (stor brist på helintressanta), men eftersom jag är hemma och snorar tog jag en titt ändå.

Jag började med skräckisen 666 Park Avenue, som har sänts i två avsnitt hittills. Den startar på ett väldigt bekant sätt med ett ungt par som flyttar till ett hus där det händer skumma saker. I det här fallet är det ett gammalt och lyxigt hyreshus på Manhattan (The Drake), med rika boende, skräpfylld källare och krånglande hissar.

Jenny får jobb som fastighetsskötare där och flyttar in med sin kille Henry, som är jurist med en lovande karriär. I äkta skräckklichéanda hittar hon en häftig mosaik på golvet i källaren, går till biblioteket för att läsa på om intressanta händelser i byggnadens historia och har konstiga drömmar – eller är de drömmar? *dun dun dun DUUUUN* Vad hon inte vet är att byggnadens ägare Gavin Doran är seriens skurk. Han uppfyller folks starkaste önskningar, men tar betalt i liv. I byggnaden finns också en lite strulig tonårstjej som verkar kunna förutse otrevliga händelser. *dun dun dun DUUUUN*

Om jag låter raljant så är det för att de två första avsnitten inte bjuder på någonting som jag inte har sett förut. Det finns några ganska läskiga scener och jag blir lite nyfiken på vad som kommer att hända, men manuset är pilotklumpigt och de flesta av karaktärerna rätt ointressanta. (Och på två avsnitt hinner manusförfattarna hela tre gånger göra en stor grej av att Jenny och Henry inte är gifta. Jaja, jag fattar. Hur jävla viktigt kan det vara?)

Jag sätter mitt hopp till Jenny. Hon är egentligen för äppelpajkäck för min smak, men ger samtidigt intrycket av att vara en sån där karaktär som envist kommer att fortsätta gräva oavsett hur mycket skit hon hittar och inte ge sig oavsett hur farligt det blir och jag kan uppskatta det. Hennes pojkvän är däremot en skyltdocka, som förutom några roliga repliker mest verkar vara där för att se söt ut i kostym och bli spanad på av de äldre kvinnorna i byggnaden eller avfärda Jenny när hon tycker att hon har upplevt något konstigt. Douche. Tydligen har paret Doran stora planer för honom *dun dun dun DUUUUN igen* och det kommer väl visa sig i senare avsnitt var det är för djävulskap.

Det som irriterar mig mest är sidospåret med ett annat par i byggnaden. Det består av en bitchig fotograf och en ”nördig” (han har ju glasögon, gudars skymning) författare, varav den senare gluttar på en snygg granne genom fönstret. Hela grejen med honom och snygga grannen är så otroligt klychig och överdriven att jag vill kasta tangentbordet på dem.

Jag gillar dock The Drakes bitchiga doorman Tony, som exempelvis slänger ur sig ett ”You’re kind of creepy, aren’t you?” när Jenny frågar honom om mord i byggnaden. Det finns detaljer jag gillar, som fåglarna i väggarna, som glimtarna av nördförfattarens manus, som att snubben som ska utrota fåglarna börjar prata om vad olika grupper av fåglar kallas. Murmuration of starlings, gaggle of geese, kit of pigeons, murder of crows, exaltation of larks…

Jag är inte imponerad, nej, men det hände en del grejer mot slutet av andra avsnittet som gjorde mig tillräckligt nyfiken för att ge 666 Park Avenue fyraavsnittstestet. Jag misstänker dock att jag kommer att dumpa det här när American Horror Story börjar igen.

På tur för inspektion står antagligen Revolution, Last Resort och Arrow.