Tittar på tv

Anne Bonny är en pojkbandsposter

140226_annebonny Mer än halva säsongen av Black Sails har gått och jag är hyfsat nöjd. Den är, tyvärr, förväntat mansgrisig, men förutom det och en lite seg startsträcka gillar jag den här mer-administration-än-arr!-varianten av piratberättelse. Och i senaste avsnittet begav de sig äntligen ut på havet. Yay! Men alltså, hur ofta ska man behöva säga det? ”Jo, den är rätt kul, FÖRUTOM TUTTAR ÖVERALLT.” Så tröttsamt.

Men det som på allvar gör mig besviken är faktiskt inte någon av de olika varianterna av genusfail utan en alldeles vanlig karaktärs- och skådespelarfail. Anne Bonny är tråkig.

ANNE BONNY ÄR TRÅKIG. WTF.

Jag föreställer mig att när de klurade på hur Anne Bonny ska vara, så satt de med en checklista för olika klyschor som ofta används för att en karaktär ska framstå som farlig, mystisk och häftig.

[x] Har hatten neddragen i ansiktet (mystisk)
[x] Är fåordig (mystisk)
[x] Sitter/står inte som vanligt folk, utan hänger nonchalant, oavsett situation (häftig)
[x] Är bra på att kniva ihjäl folk (farlig)
[x] Slipar sina vapen (farlig)

Efter att ha kryssat i listan kände de sig nöjda och bara yeah, vår Anne Bonny är skithäftig. Men hon är ju så himla tråkig! Allt hon gör är att blänga under sin hatt och ibland yttra något surt. Och jag fattar att hon är sur, vem fan skulle inte vara det i det där sällskapet, men hela hennes attityd och kroppsspråk känns så påklistrat. När hon står eller sitter ”nonchalant” ser det ut som att hon poserar. Eleanor, som sköter handel och inte viftar med vapen, är sjuhundra miljoner gånger häftigare. (Jag älskar Eleanor.)

Vet ni vad jag tänker på? Jag tänker på gamla affischer med pojkband, eller någon ensam skönsjungande gosse, där killarna är klädda i baggy kläder och gör hiphopiga gester. Affischer som man tittar på och tänker ”Men lilla gubben, du har ju ungefär lika mycket street cred som jag.” Så känner jag när Anne Bonny sitter och slipar sina knivar.

Det skulle kanske hjälpa om Anne fick göra något annat än att vara en farligt poserande svans till Vane och Jack, men jag kan inte påstå att jag har känt mig ett dugg övertygad av henne i de scener då hon har varit utan dem heller.

Tittar på film

How I Live Now

howilivenow Daisy är en amerikansk tonåring som ska bo hos sina kusiner på den brittiska landsbygden över sommaren. Hon är motvillig och snäsig i början, men efter ett tag börjar hon trivas – och blir dessutom kär i kusinen Edmund.

How I Live Now (2013) utspelar sig i en nära framtid, där ett tredje världskrig verkar vara på gång. När London bombas är Daisy och hennes kusiner utan vuxet sällskap på gården. När befolkningen ska evakueras bestämmer de sig för att stanna, men blir senare ivägtvingade och separerade.

How I Live Now är fin att titta på, på ett sånt där fotobloggigt, instagrammigt vis. Mjukt ljus, vackra, soldränkta landskap, kort skärpedjup. Barn och djur som springer omkring och skrattar. Dagarna före katastrofen genom ett varmtonat filter. Det är snyggt, som sagt, men blir lite väl övertydligt idylliskt, särskilt eftersom färgerna blir dovare och ljuset kallare när kriget och våldet når dem. Inte direkt subtilt.

Daisy är inte en särskilt sympatisk person och ganska irriterande, men Saoirse Ronan som spelar henne har den där sortens magnetism som gör det svårt att ta blicken från henne. Det märks dessutom snabbt att Daisy inte bara är en surpuppa som tvingats ut på en resa hon inte var intresserad av, utan att den döda blicken och undvikande sättet kommer ur ett trasigt inre. Tankarna som maler i hennes huvud är uppmanande, tvingande, kontrollerande. Ändå har jag sett Ronan i mer engagerande roller. Hon gör ett rätt bra jobb här också, men Daisy är lite för avstängd för att jag ska ta henne till mig helt och hållet.

Jag vill gilla How I Live Now, men den har för många irriterande luckor. Ett exempel är den vattenlösa vandringen. Det görs en grej av att fienden har förorenat dricksvattnet på flera ställen, så det är inte säkert att dricka det utan renande tabletter. När Daisy och lilla Piper ger sig ut på en lång vandring blir vattnet ett problem. Detta visar filmen: Daisy glömmer att ta med tabletter, svär över att deras vatten är slut/nästan slut och hindrar Piper från att dricka vatten i skogen, eftersom de inte vet vilka vattendrag som är säkra.

Hur klarade de vätskebristen? Det får man inte reda på. Kanske hittade de ett övergivet hus där det fanns reningstabletter eller läsk eller annat drickbart. Kanske blev de desperata och drack ur bäckar ändå, och hade turen att vattnet var rent. Men eftersom det inte finns några sådana klargörande scener framstår det som att de vandrar i en vecka utan vätska, vilket ju inte är rimligt på något sätt.

Det finns flera frågetecken, varav ett är själva premissen för filmen. Varför skulle Daisys pappa skicka henne till Europa när läget är så instabilt att kriget lurar runt knuten? Är han helt världsfrånvänd? Är han världens största skitstövel? Hade han kanske ändå en bra anledning? Jag vet inte. Vid något tillfälle säger Daisy att hennes pappa skiter i henne, men det skulle kunna komma från vilken tonåring som helst som är sur över att spendera sommaren på landet. Det räcker inte.

En del konstigheter i filmen kan förklaras av att den berättas ur Daisys perspektiv, och det hon inte vet eller förstår om världen får inte heller tittaren reda på, men det duger inte för att sopa undan alla obegripligheter. Är det någon av er som har läst boken av Meg Rosoff som filmen är baserad på? Det skulle vara intressant att veta om den hänger ihop bättre.

Tittar på tv

Reign: ”Happiness is the one thing we queens can never have”

reign När jag först läste att The CW skulle göra en tv-serie om den skotska drottningen Mary Stuarts tid som tonåring vid det franska hovet mot slutet 1550-talet var jag beredd att bara HAHA, den skiten kan man ju inte se. Visserligen följer jag och har följt flera av den kanalens serier, men CW gör kostymdrama? Det kan ju bara bli trams, och inte ens bra trams.

Men sedan började jag se kommentarer från folk som motvilligt gillade serien. ”Veckans chock: jag är inte emot Reign”, skrev Anna Thunman. TV.com hade med Reign på sin Top 100 Everything of 2013-lista med kommentaren ”Look, we didn’t expect to love Reign when The CW first announced it’d ordered a full-on period piece. But somehow, the drama about a young Mary Queen of Scots has captured our eye with its fancy dresses and its hunky Nostradamus and Mary’s weirdo ghost friend Clarissa, who lives in a secret passageways. And OH YEAH, STAG HEADS JUST CASUALLY DRIPPING BLOOD ON SLEEPING QUEENS.” Jag gillar ju mina tv-serier med en gnutta crazy så jag tog en titt och hade oväntat kul.

Jag måste varna er som också är förtjusta i kostymdraman för att man absolut inte ska ge sig på att se Reign som först och främst ett historiskt drama, för ur den synvinkeln är det bara trams. (Det är nog trams ur de flesta synvinklar, men hey.) Det här med historisk korrekthet eller någon som helst känsla av en annan tid är bara att glömma. Reign känns mer som att man har plockat karaktärerna ur något nutida teen drama om de rika och vackra, typ Gossip Girl eller Pretty Little Liars, och slängt in dem i ett slott för att lyxlajva 1500-tal under en helg. De fnissar omkring i tokiga, totalt icke tidstypiska utstyrslar och ägnar lika mycket tid åt att bekänna sin kärlek åt höger och vänster som åt att försöka lönnmörda varandra.

I verkligheten hade Mary fyra hovdamer som alla hette Mary. Jag kan förstå att man byter namn på dem i en sån här serie, för om man inte lägger vikt på historisk korrekthet finns det inte så stor poäng med att behålla något som är så potentiellt förvirrande, men det lustiga med namnen de har fått istället är att de bättre än något annat illustrerar tonen i Reign. Här heter de Kenna, Aylee, Greer och Lola. Det blir liksom väldigt enkelt att välja. Vill man se en tv-serie där en av drottning Marys bästa vänner heter Lola? Ja/Nej.

Jag vill tydligen det. Reign är vad jag tittade på när jag var hemma och förkyld för några veckor sedan. Reign är vad jag tittar på när jag kommer hem från jobbet senare än planerat och det känns som att jag glömde min hjärna på tåget. Det är helt enkelt fluffig, fånig och underhållande guilty pleasure-tv som måste reta fullständig gallfeber på dem som bryr sig om realistiska skildringar av historien.

Surfeminism Tittar på tv

Black Sails, och att bli glad över smulor

blacksails Den första av årets två piratserier, Black Sails, har börjat och jag har sett första avsnittet. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig, på ett sätt som gör att jag känner mig försiktigt förväntansfull. Jag hade väntat mig att den skulle vara mer showig och tramsig, ni vet: folk som svingar sig i seglen, skriker Arr! och fäller fåniga oneliners, blodstänk i slow motion osv. Istället var tempot ganska lugnt, våldet mer fulslagsmål än uppvisning och folk snackade mest om ekonomi. Ingen läsare av den här bloggen har väl missat att jag är rätt förtjust i svinga-sig-i-seglen-trams, men det här verkar vara ett försök till en lite mer allvarlig piratserie och det uppskattar jag också.

(Handling, hittills: Kapten Flint har problem. Hans besättning är sur för att de inte har snott något rejält på länge, och funderar på att byta ut honom. Själv är han på jakt efter skatternas skatt, ungefär, men saknar en sida i en loggbok. John Silver dyker upp och är sneaky. Besättningen intrigerar, med varierande resultat. Alla kan trots allt inte vara bra på att vara sneaky. På land finns en bordell med prostituerade, mer pirater och handelsfolk som sysslar med svarta marknaden. Alla är sneaky.)

Det som stör är såklart det gamla vanliga. När kvinnor först dyker upp, sådär halvvägs in i piloten, är det i form av några prostituerade som entusiastiskt ska provköra den nya piraten på ön. Alltså. Vad fan är GREJEN med alla dessa FLOCKAR av horor som i en virvelvind av fnitter och ivriga händer SLÄNGER sig över män, som om de aldrig hade sett en karl förut? (De om några har ju sett en karl förut …) (Se även Anna-Karin Linders rant på Tv-dags om historia/äventyr/fantasy-genrernas besatthet av glada prostituerade.) Jag orkade knappt ens bli irriterad den här gången. Jag satt bara där och kände mig smått perplex. Allvarligt, en sån scen IGEN? Driver ni med mig? Vad är det här för jävla fantasi egentligen, som bara fortsätter att upprepas?

På plussidan verkade de kvinnliga karaktärer som fick göra något utöver att knulla rätt intressanta. Jag är särskilt nyfiken på hur det ska gå för Eleanor, dottern till en handelsman, när hennes far är ute ur bilden. Hoppas att hon kan hålla kvar makten och fortsätta med att sätta karlslokarna på plats. Jag blev också lite glad över att sexscenen mellan henne och en av de andra brudarna inte kändes manliga blicken-slemmig. Samtidigt är det sorgligt: om en sexscen mellan två kvinnor inte känns sunkig så blir jag glatt förvånad. Det var ju inte något särskilt med den, egentligen. Bara att den inte kändes ”höhö, brudar”.

Det påminner mig lite om det där ofta delade citatet av George R. R. Martin apropå hans kvinnliga karaktärer: ”You know, I’ve always considered women to be people.” Ja, det är ett bra citat. Snärtigt, lite humoristiskt och väldigt tacksamt att sprida vidare. Men att det har fått så stor spridning är väl ett tecken på hur sunkigt läget fortfarande är. Man är så svältfödd på vettighet när det gäller genus och sexualitet i ovan nämnda genrer att författare och andra kreatörer hyllas för självklarheter. De behöver inte ens göra något som är ovanligt bra. Det räcker med att inte vara en rövhatt så ställer sig folk upp och applåderar.

(Black Sails är en Starz-skapelse, men visas på HBO Nordic här.)

Musik

Tell me I’m your national anthem

140103_musik

Vad jag lyssnade mest på förra året (eller rättare sagt vad jag lyssnade mest på vid tillfällen då jag var uppkopplad) enligt Last.fm. 2013 var tydligen soundtrackåret.

Ramin Djawadi = Pacific Rim och Game of Thrones. Joseph LoDuca = Spartacus. Paul Leonard-Morgan = Dredd. Och Joss Whedon står där på grund av musikalavsnittet av Buffy och om man undrar vad sjutton en skådespelerska som Hayden Panettiere gör på en sån här lista så är anledningen att jag har lyssnat en del på musiken från countrysåpan Nashville som jag hatälskar att följa.

Och i övrigt är det bara Lana Del Rey och Lorde och en hög gamla favoriter.

Tittar på tv

Black Mirror

blackmirrors1 Black Mirror är en brittisk miniserie som har gått i två säsonger med tre avsnitt vardera. Avsnitten är fristående historier med nya karaktärer i varje, men den röda tråden är att de plockar upp något samtida fenomen och vrider det några varv extra. Jag har sett den första säsongen från 2011.

I första avsnittet ”The National Anthem” har den populära prinsessan Susannah har blivit kidnappad, och premiärministern får beskedet att det enda som kan rädda henne är att han har sex med en gris i livesänd tv. Jag ska inte säga mer om handlingen, för det kommer ett antal twistar, men däremot kan jag säga att jag kände mig helt manglad efter avsnittets slut. Desperationen är så stark att den liksom rinner ur ut skärmen.

”Fifteen Million Merits” är den del av trilogin som är mest uppenbart science fiction. Den utspelar sig i framtiden och huvudpersonen Bing ägnar större delen av sin dag åt att sitta på en cykel framför en skärm. Han cyklar för att generera energi åt samhället och ”merits” åt sig själv. Medan första avsnittet satiriserar nyhetsmedia och dess förhållande till politiken, ger det andra sig på bland annat underhållningsindustrin och jag fnissade högt åt den klockrena porträtteringen av domarna i talangprogrammet Hot Shots.

Det snackas ju ibland om hur skönt det är att ta paus från nätet/informationsflödet/tvn då och då. I Bings värld är det bokstavligt talat en lyx att stänga av. Väggarna i hans rum består av skärmar som ständigt visar något och det kostar merits att stänga av dem en stund. Precis som i resten av Black Mirror är det mycket som är obehagligt i ”Fifteen Million Merits”, men det som verkligen har fastnat på min näthinna är en scen när Bing har gjort slut på sina merits och inte kan stänga av skärmarna. Han försöker blunda, men då ljuder en signal som tvingar honom att titta. ”Fifteen Million Merits” innehåller en hel del bekant dystopigods och förvaltar det snyggt, men som helhet är det lite segt.

”The Entire History of You” är också sf, men av den mer lågmälda sorten. Det enda som skiljer samhället där från det nutida är en manick som kallas ”grain”, som opereras in bakom örat och som spelar in allt man upplever. Minnena kan man sedan spela upp, antingen bara för sig själv eller på en skärm inför andra, och vilket folk såklart gör. De kollar på jobbmöten och ältar hur det gick, eller kräver svartsjukt att få se sin partners minnen från vissa tillfällen. Det är riktigt jävla creepy och ett utmärkt exempel på en berättelse som ändrar en liten aspekt av samhället och sedan utforskar hur människors sociala relationer påverkas av förändringen. Mitt favoritavsnitt.

Surfeminism Tittar på tv

Amanda Waller i Arrow

131115_amandawaller

131115_amandawaller2 Arrow introducerade Amanda Waller i senaste avsnittet, vilket tydligen var en grej. Jag har noll koll på DC-universat så jag fick googla henne, men när jag läste på lite tyckte jag dels att hon verkar hur badass som helst och dels att det var synd att Arrow-folket har valt en Amanda Waller som ser ut som kvinnliga karaktärer brukar göra i den här typen av berättelser, oavsett om det är i serietidningar eller i tv-serier: smal, skitsnygg och ung. (Fattas bara att de hade gjort henne vit också.)

Amanda Waller har funnits i ett antal olika versioner (några exempel), och med undantag för de senaste åren är hon en minst sagt bastant kvinna. Jag tycker visserligen att det är kul att se Cynthia Addai-Robinson igen, och vet att det inte är något fel på hennes badassförmåga (hon spelade Naevia i Spartacus), men hon är raka motsatsen till bastant och jag tror att hon är yngre än vad jag är. Skittråkigt att ta en karaktär som är ovanlig och normbrytande och banka in henne i idealburken.

Blaj www

Rensa i bruset

För någon dag redan fick jag ett ryck och minskade antalet twitterkonton jag följer med ca 60 stycken. Sedan gjorde jag en ny rensning av vilka personers uppdateringar jag ser i nyhetsflödet på Facebook. Ibland har jag sådana perioder då jag rensar i bruset. Feedly står antagligen på tur.

Jag gillar inte Facebook, men det är ett förbannat praktiskt kommunikationsverktyg. Jag älskar Twitter. Jag mailar rätt mycket, detta numera gammalmodiga sätt att kommunicera på. Ibland lever jag med min fantastiska mobil fastklistrad i handen. Jag tycker om bruset, för det mesta, men jag har också lagt en del energi på att plocka bort skit.

Hur personer som nätkommunicerar mycket men inte använder sig av olika strategier för att filtrera står ut vet jag inte. Ibland hör man ju folk beklaga sig över att de känner sig översvämmade av ointressanta statusuppdateringar eller vad det nu kan vara som stör dem i sociala medier där man faktiskt kan välja själv vad det är som når en. Men herregud, tänker jag då, stäng av! Dölj! Avfölj! Så jag tänkte skriva lite om hur jag gör. Hur gör ni?

Inga jävla notificiations på mobilen
Standard för de flesta appar är att de konstant försöker tala om saker för en. Det första jag gör när jag har installerat något är att stänga av allt automatiserat pladder. Om jag vill kolla Twitter så kollar jag Twitter, om jag vill kolla Facebook så öppnar jag Facebook, om jag vill kolla mailen så öppnar jag mailen och alla appar ska bara hålla käft när jag inte använder dem.

När folk omkring mig plockar upp mobilen för att den har plingat om ett nytt mail vill jag nästan utbrista ”argh, ta bort!” Vi är olika. Andra kanske tycker att det är smidigt och bra. Men om det dök upp en plupp (eller ännu värre, en plupp med ljud!) varje gång någon skriver till mig på Twitter, Facebook eller via mail skulle jag antagligen tappa förståndet och gräva ner mobilen i trädgården.

Facebook
Fb vill gärna dränka en i notifikationer och mail, men lyckligtvis kan man stänga av eller dölja det mesta som man inte vill se. Några exempel:

Jag får bara mail om någon har taggat mig, övriga mail har jag stängt av.

Jag har stängt av notifikationerna i de allra flesta grupper jag är med i. Man ser ju ändå i gruppmenyn till vänster om nyhetsflödet vilka grupper det har skrivits något nytt i.

Jag rensar ganska hårt i mitt nyhetsflöde. Jag har 250 ”vänner” på Fb. Jag vet inte hur många av dem jag faktiskt ser i nyhetsflödet, men det är inte i närheten av 250. Förutom att dölja irriterande applikationer som folk roar sig med (även om det är mycket mindre sånt nu än för några år sedan) döljer jag även folk/sidor/grupper vars uppdateringar inte intresserar mig. Jo, man får faktiskt dölja farbror Bengt om han lägger upp 15 bilder på sina krukväxter varje dag!

Twitter
Eftersom Twitter inte på samma sätt som Facebook har en massa band till ens afk-relationer så är människor som skriver om ointressanta saker inte samma problem där. (Om du följer en massa ointressanta eller irriterande människor får du faktiskt skylla dig själv.) Däremot händer det ju att vettiga människor skriver om skittråkiga saker. Jag sätter mute på vissa ord och taggar, främst för att slippa en flod av tweets om melodifestivalen, ishockey-vm eller vad det kan vara som pågår för tillfället.

Och man behöver inte ”läsa ikapp”. Det behöver man inte.

RSS
Vet ni hur det känns när man har lärt sig att trycka på ”Markera alla som lästa”? Det känns FANTASTISKT.

Surfeminism Tittar på tv

Masters of Sex

131108_mos

Nu är det dags. Nu ska jag ordbajsa om den nya tv-serie som jag såg fram emot mest i höst och som på olika ställen har utsetts till årets bästa drama: Showtimes Masters of Sex. Hittills har sex avsnitt sänts. (Nordbor kan kolla på HBO Nordic.) Jag har inte tillräcklig koll på historien för att veta när något är fel, så jag tänker behandla serien som ren fiktion.

Master of Sex utspelar sig på 50-talet och handlar om läkaren William Masters och hans forskningsassistent Virginia Johnson som gjorde viktiga undersökningar om människors sexualitet. Den handlar, förutom deras studier och den tidens syn på sex och kön, också om deras privata relationer, till andra människor och till varandra. Jag hade höga förväntningar och var nästan lyrisk direkt efter första avsnittet. Kul ämne! Skitbra skådisar! Genus- och sexprat! Smärtsamt relationsdrama! Visuellt tjusigt! Woho! Dessutom var det ett väldigt stabilt första avsnitt, nästan helt befriat från pilotavsnittens vanliga klumpighet och det bådade ju gott inför framtiden. Sedan dess har jag dock växlat mellan vagt irriterad, tillfälligt förbannad och tillbaka till lyrisk igen.

Det som hände var att ju mer jag tänkte på det första avsnittet, desto mer mindes jag saker som stört mig. Saker som precis när de utspelade sig liksom drunknade i peppen, men som kom tillbaka senare för att irritera. Det är inte så illa som när Christian tyckte att Prometheus var en hel ok film precis efter att ha sett den, men en vecka senare gormade att den var den sämsta jävla film han någonsin sett, men efter ett tag var jag rätt sur, och de efterföljande avsnitten gjorde mig inte mycket gladare. Det som var extra irriterande är att de inslag som störde mig var precis sådana inslag som jag hade hoppats att Masters of Sex skulle vara tillräckligt intelligent för att undvika: en fnissig ton och sunkiga genusgrejer.

”You’re saying ‘watch out for the dildo’”

Med en fnissig ton menar jag humor på nivån ”eftersom det här är en serie om sex ska vi filma en korv i en stekpanna eller någon som äter en gurka, hihi”. Ursäkta, är det här en high school-komedi? Nej, så skärp er. Lyckligtvis verkar det tramset ha försvunnit efter de första två-tre avsnitten och det finns rätt gott om scener i Masters of Sex som är riktigt roliga på andra sätt. Jag tänker exempelvis på Williams artigt förbluffade ansiktsuttryck när en prostituerad förklarar för honom att det händer att kvinnor fejkar orgasm. Så gärna humor, men inga korvar i stekpannor, tack.

När det gäller genusgrejerna är det främst två saker: nakenheten och introduktionen av Virginia. Masters of Sex innehåller som väntat rätt mycket naket. Det är inte ett problem. Problemet är att, precis som i ungefär varenda jävla serie med mycket nakenhet (utom typ Spartacus), innebär det kvinnobröst i mängder och så någon avklädd man här och där. Jag blir så trött på 10 nakna kvinnor per naken man-fördelningen. Näcka alla eller låt bli! Man kan inte ens bortförklara det med att det helt enkelt var fler kvinnor med i början av studien, för när studiens första par filmas ser man mycket mer av henne (man ser exempelvis hennes reflektion i ett fönster när Bill och Virginia står och pratar) och när några manliga prostituerade kort är med i studien filmas de inte alls lika ingående som de kvinnliga. När två av dem hånglar med varandra klipps scenen bort mycket snabbare än heteroscenerna. Det är helt enkelt det gamla vanliga när det gäller hur nakenhet skildras. (Dock pluspoäng för skildringen av sex som är misslyckat och obekvämt.)

”This woman is magic.”

Och så det där med Virginia. Jag gillar verkligen henne som karaktär. Jag tycker att hon är fullkomligt awesome. Jag tycker att Lizzy Caplan är awesome. Vad som inte är awesome är vad serien lägger krutet på när den introducerar henne.

Virginia inleder tidigt en kk-relation med läkaren Ethan Haas och han pladdrar glatt till William om deras sexliv. Innan jag som tittare har lärt känna henne får alltså han stå och bre ut sig om hur hon är i sängen. Han blir väldigt fascinerad av henne (och tappar fullständigt sansen när hon inte vill ha ett förhållande, det lilla svinet) och det stör mig att hans upplevelse av henne ges så mycket utrymme i början, som att vi ska lära känna henne genom honom.

Vidare har Virginia två barn. Att en ensamstående förälder som jobbar mycket inte ägnar så mycket tid åt sina barn som alla inblandade skulle önska är rätt självklart. Grejen är att manusförfattarna inte låter en fatta det själv genom att bara visa. Tydligen är det så viktigt att trycka på försummandet av barnen att de i första avsnittet låter två olika och för handlingen irrelevanta bifigurer säga rent ut till Virginia att de själva minsann skulle prioritera sina barn. Det är alltså vad de tycker är viktigast att lyfta fram med den kvinnliga huvudrollen: dålig morsa, bra i sängen. Heja.

(Tillfället då jag var förbannad var i fjärde avsnittet så Virginias exman har sneakat sig in i studien. Senare lyssnar William på inspelningen där exmannen sitter och pratar hur bra sex han hade med en viss kvinna och hur hon är annorlunda än andra kvinnor. ”This woman is magic”, bla bla. MEN JAG SKITER VÄL I ATT NI TYCKER ATT DET ÄR FANTASTISKT ATT LIGGA MED HENNE! GAAAAH! Visst, jag fattar. Virginia är till både åsikter och beteende annorlunda än vad normen förespråkar. Det är en viktig del av vad som gör henne awesome och intressant. Men när serien tar männens perspektiv på henne hamnar den farligt nära att framställa henne som någon sorts magisk sexvarelse och det är inte ok med mig.)

Det om det.

”Careful, Bill. Careful making me the boring one.”

Men det finns väldigt mycket i Masters of Sex som är bra också. Ämnet är intressant, som sagt. Michael Sheen, som spelar William Masters, är helt fantastisk i sin gestaltning av en person som är extremt rädd för att visa svaghet. Relationen mellan William och hans fru Libby är välskriven och väldigt smärtsam. Jag älskar Libby och hennes ryggrad (som inte är uppenbar från början), den lite uppgivna pragmatismen hon uppvisar i att hantera sin känslomässigt avstängde man och jag önskar henne ett annat liv, ett liv där hon är lycklig och känner sig åtrådd.

En av scenerna som har etsat sig fast i mig är när Libby har fått reda på vad som försiggår i studien och säger till Bill att om han gillar att titta så kan han titta på henne. Hon börjar smeka sig själv och för ett litet ögonblick tittar han på henne med en glöd som annars helt verkar saknas i deras förhållande. Sedan stoppar han henne med orden ”I love you too much” och jag ville typ slå honom i huvudet med den där kameradildon som han har uppfunnit.

Det är ett bra tecken när jag blir arg på karaktärer. När William beter sig illa – och det gör han rätt ofta – blir jag arg på honom, som om han var på riktigt. När Ethan Haas beter sig illa – och det gör han rätt ofta – blir jag arg på serien för att den ger den meningslösa sprätten så mycket utrymme. Skillnaden mellan en lyckad och en mindre lyckad karaktär kan knappast bli tydligare. (Det enda som ändå är lite lustigt med Ethan är att han i stort sett bara existerar i sina misslyckade relationer till olika kvinnor. I övrigt är han betydelselös för handlingen. Han är lite som den där typiska kvinnliga birollen som bara existerar för att diverse manliga karaktärer ska ligga med någon.)

Jag undrar om inte en anledning till att jag är tillbaka på nivå ”lyrisk” efter senaste avsnittet är att Ethan inte var med. Hah. Andra braigheter involverade att Virginia dissade Freud och undersökte om det är någon skillnad mellan vaginalorgasmer och klitorisorgasmer, samt att en medelålders kvinna upptäckte att sex kan vara skönt. Jag ville high fivea dem båda. Masters of Sex är sevärd, men det är så himla frustrerande att den trillade i precis de fällor jag hoppades att den skulle undvika.

Vidare

Tv-dags om den kvinnliga orgasmen
Ling0n om nakenhet på tv
Tanjas videoblogg