Blaj www

Rensa i bruset

För någon dag redan fick jag ett ryck och minskade antalet twitterkonton jag följer med ca 60 stycken. Sedan gjorde jag en ny rensning av vilka personers uppdateringar jag ser i nyhetsflödet på Facebook. Ibland har jag sådana perioder då jag rensar i bruset. Feedly står antagligen på tur.

Jag gillar inte Facebook, men det är ett förbannat praktiskt kommunikationsverktyg. Jag älskar Twitter. Jag mailar rätt mycket, detta numera gammalmodiga sätt att kommunicera på. Ibland lever jag med min fantastiska mobil fastklistrad i handen. Jag tycker om bruset, för det mesta, men jag har också lagt en del energi på att plocka bort skit.

Hur personer som nätkommunicerar mycket men inte använder sig av olika strategier för att filtrera står ut vet jag inte. Ibland hör man ju folk beklaga sig över att de känner sig översvämmade av ointressanta statusuppdateringar eller vad det nu kan vara som stör dem i sociala medier där man faktiskt kan välja själv vad det är som når en. Men herregud, tänker jag då, stäng av! Dölj! Avfölj! Så jag tänkte skriva lite om hur jag gör. Hur gör ni?

Inga jävla notificiations på mobilen
Standard för de flesta appar är att de konstant försöker tala om saker för en. Det första jag gör när jag har installerat något är att stänga av allt automatiserat pladder. Om jag vill kolla Twitter så kollar jag Twitter, om jag vill kolla Facebook så öppnar jag Facebook, om jag vill kolla mailen så öppnar jag mailen och alla appar ska bara hålla käft när jag inte använder dem.

När folk omkring mig plockar upp mobilen för att den har plingat om ett nytt mail vill jag nästan utbrista ”argh, ta bort!” Vi är olika. Andra kanske tycker att det är smidigt och bra. Men om det dök upp en plupp (eller ännu värre, en plupp med ljud!) varje gång någon skriver till mig på Twitter, Facebook eller via mail skulle jag antagligen tappa förståndet och gräva ner mobilen i trädgården.

Facebook
Fb vill gärna dränka en i notifikationer och mail, men lyckligtvis kan man stänga av eller dölja det mesta som man inte vill se. Några exempel:

Jag får bara mail om någon har taggat mig, övriga mail har jag stängt av.

Jag har stängt av notifikationerna i de allra flesta grupper jag är med i. Man ser ju ändå i gruppmenyn till vänster om nyhetsflödet vilka grupper det har skrivits något nytt i.

Jag rensar ganska hårt i mitt nyhetsflöde. Jag har 250 ”vänner” på Fb. Jag vet inte hur många av dem jag faktiskt ser i nyhetsflödet, men det är inte i närheten av 250. Förutom att dölja irriterande applikationer som folk roar sig med (även om det är mycket mindre sånt nu än för några år sedan) döljer jag även folk/sidor/grupper vars uppdateringar inte intresserar mig. Jo, man får faktiskt dölja farbror Bengt om han lägger upp 15 bilder på sina krukväxter varje dag!

Twitter
Eftersom Twitter inte på samma sätt som Facebook har en massa band till ens afk-relationer så är människor som skriver om ointressanta saker inte samma problem där. (Om du följer en massa ointressanta eller irriterande människor får du faktiskt skylla dig själv.) Däremot händer det ju att vettiga människor skriver om skittråkiga saker. Jag sätter mute på vissa ord och taggar, främst för att slippa en flod av tweets om melodifestivalen, ishockey-vm eller vad det kan vara som pågår för tillfället.

Och man behöver inte ”läsa ikapp”. Det behöver man inte.

RSS
Vet ni hur det känns när man har lärt sig att trycka på ”Markera alla som lästa”? Det känns FANTASTISKT.

Surfeminism Tittar på tv

Masters of Sex

131108_mos

Nu är det dags. Nu ska jag ordbajsa om den nya tv-serie som jag såg fram emot mest i höst och som på olika ställen har utsetts till årets bästa drama: Showtimes Masters of Sex. Hittills har sex avsnitt sänts. (Nordbor kan kolla på HBO Nordic.) Jag har inte tillräcklig koll på historien för att veta när något är fel, så jag tänker behandla serien som ren fiktion.

Master of Sex utspelar sig på 50-talet och handlar om läkaren William Masters och hans forskningsassistent Virginia Johnson som gjorde viktiga undersökningar om människors sexualitet. Den handlar, förutom deras studier och den tidens syn på sex och kön, också om deras privata relationer, till andra människor och till varandra. Jag hade höga förväntningar och var nästan lyrisk direkt efter första avsnittet. Kul ämne! Skitbra skådisar! Genus- och sexprat! Smärtsamt relationsdrama! Visuellt tjusigt! Woho! Dessutom var det ett väldigt stabilt första avsnitt, nästan helt befriat från pilotavsnittens vanliga klumpighet och det bådade ju gott inför framtiden. Sedan dess har jag dock växlat mellan vagt irriterad, tillfälligt förbannad och tillbaka till lyrisk igen.

Det som hände var att ju mer jag tänkte på det första avsnittet, desto mer mindes jag saker som stört mig. Saker som precis när de utspelade sig liksom drunknade i peppen, men som kom tillbaka senare för att irritera. Det är inte så illa som när Christian tyckte att Prometheus var en hel ok film precis efter att ha sett den, men en vecka senare gormade att den var den sämsta jävla film han någonsin sett, men efter ett tag var jag rätt sur, och de efterföljande avsnitten gjorde mig inte mycket gladare. Det som var extra irriterande är att de inslag som störde mig var precis sådana inslag som jag hade hoppats att Masters of Sex skulle vara tillräckligt intelligent för att undvika: en fnissig ton och sunkiga genusgrejer.

”You’re saying ‘watch out for the dildo’”

Med en fnissig ton menar jag humor på nivån ”eftersom det här är en serie om sex ska vi filma en korv i en stekpanna eller någon som äter en gurka, hihi”. Ursäkta, är det här en high school-komedi? Nej, så skärp er. Lyckligtvis verkar det tramset ha försvunnit efter de första två-tre avsnitten och det finns rätt gott om scener i Masters of Sex som är riktigt roliga på andra sätt. Jag tänker exempelvis på Williams artigt förbluffade ansiktsuttryck när en prostituerad förklarar för honom att det händer att kvinnor fejkar orgasm. Så gärna humor, men inga korvar i stekpannor, tack.

När det gäller genusgrejerna är det främst två saker: nakenheten och introduktionen av Virginia. Masters of Sex innehåller som väntat rätt mycket naket. Det är inte ett problem. Problemet är att, precis som i ungefär varenda jävla serie med mycket nakenhet (utom typ Spartacus), innebär det kvinnobröst i mängder och så någon avklädd man här och där. Jag blir så trött på 10 nakna kvinnor per naken man-fördelningen. Näcka alla eller låt bli! Man kan inte ens bortförklara det med att det helt enkelt var fler kvinnor med i början av studien, för när studiens första par filmas ser man mycket mer av henne (man ser exempelvis hennes reflektion i ett fönster när Bill och Virginia står och pratar) och när några manliga prostituerade kort är med i studien filmas de inte alls lika ingående som de kvinnliga. När två av dem hånglar med varandra klipps scenen bort mycket snabbare än heteroscenerna. Det är helt enkelt det gamla vanliga när det gäller hur nakenhet skildras. (Dock pluspoäng för skildringen av sex som är misslyckat och obekvämt.)

”This woman is magic.”

Och så det där med Virginia. Jag gillar verkligen henne som karaktär. Jag tycker att hon är fullkomligt awesome. Jag tycker att Lizzy Caplan är awesome. Vad som inte är awesome är vad serien lägger krutet på när den introducerar henne.

Virginia inleder tidigt en kk-relation med läkaren Ethan Haas och han pladdrar glatt till William om deras sexliv. Innan jag som tittare har lärt känna henne får alltså han stå och bre ut sig om hur hon är i sängen. Han blir väldigt fascinerad av henne (och tappar fullständigt sansen när hon inte vill ha ett förhållande, det lilla svinet) och det stör mig att hans upplevelse av henne ges så mycket utrymme i början, som att vi ska lära känna henne genom honom.

Vidare har Virginia två barn. Att en ensamstående förälder som jobbar mycket inte ägnar så mycket tid åt sina barn som alla inblandade skulle önska är rätt självklart. Grejen är att manusförfattarna inte låter en fatta det själv genom att bara visa. Tydligen är det så viktigt att trycka på försummandet av barnen att de i första avsnittet låter två olika och för handlingen irrelevanta bifigurer säga rent ut till Virginia att de själva minsann skulle prioritera sina barn. Det är alltså vad de tycker är viktigast att lyfta fram med den kvinnliga huvudrollen: dålig morsa, bra i sängen. Heja.

(Tillfället då jag var förbannad var i fjärde avsnittet så Virginias exman har sneakat sig in i studien. Senare lyssnar William på inspelningen där exmannen sitter och pratar hur bra sex han hade med en viss kvinna och hur hon är annorlunda än andra kvinnor. ”This woman is magic”, bla bla. MEN JAG SKITER VÄL I ATT NI TYCKER ATT DET ÄR FANTASTISKT ATT LIGGA MED HENNE! GAAAAH! Visst, jag fattar. Virginia är till både åsikter och beteende annorlunda än vad normen förespråkar. Det är en viktig del av vad som gör henne awesome och intressant. Men när serien tar männens perspektiv på henne hamnar den farligt nära att framställa henne som någon sorts magisk sexvarelse och det är inte ok med mig.)

Det om det.

”Careful, Bill. Careful making me the boring one.”

Men det finns väldigt mycket i Masters of Sex som är bra också. Ämnet är intressant, som sagt. Michael Sheen, som spelar William Masters, är helt fantastisk i sin gestaltning av en person som är extremt rädd för att visa svaghet. Relationen mellan William och hans fru Libby är välskriven och väldigt smärtsam. Jag älskar Libby och hennes ryggrad (som inte är uppenbar från början), den lite uppgivna pragmatismen hon uppvisar i att hantera sin känslomässigt avstängde man och jag önskar henne ett annat liv, ett liv där hon är lycklig och känner sig åtrådd.

En av scenerna som har etsat sig fast i mig är när Libby har fått reda på vad som försiggår i studien och säger till Bill att om han gillar att titta så kan han titta på henne. Hon börjar smeka sig själv och för ett litet ögonblick tittar han på henne med en glöd som annars helt verkar saknas i deras förhållande. Sedan stoppar han henne med orden ”I love you too much” och jag ville typ slå honom i huvudet med den där kameradildon som han har uppfunnit.

Det är ett bra tecken när jag blir arg på karaktärer. När William beter sig illa – och det gör han rätt ofta – blir jag arg på honom, som om han var på riktigt. När Ethan Haas beter sig illa – och det gör han rätt ofta – blir jag arg på serien för att den ger den meningslösa sprätten så mycket utrymme. Skillnaden mellan en lyckad och en mindre lyckad karaktär kan knappast bli tydligare. (Det enda som ändå är lite lustigt med Ethan är att han i stort sett bara existerar i sina misslyckade relationer till olika kvinnor. I övrigt är han betydelselös för handlingen. Han är lite som den där typiska kvinnliga birollen som bara existerar för att diverse manliga karaktärer ska ligga med någon.)

Jag undrar om inte en anledning till att jag är tillbaka på nivå ”lyrisk” efter senaste avsnittet är att Ethan inte var med. Hah. Andra braigheter involverade att Virginia dissade Freud och undersökte om det är någon skillnad mellan vaginalorgasmer och klitorisorgasmer, samt att en medelålders kvinna upptäckte att sex kan vara skönt. Jag ville high fivea dem båda. Masters of Sex är sevärd, men det är så himla frustrerande att den trillade i precis de fällor jag hoppades att den skulle undvika.

Vidare

Tv-dags om den kvinnliga orgasmen
Ling0n om nakenhet på tv
Tanjas videoblogg

Tittar på tv

Du sökte en förklaring och fann en tvål – du är besviken

Jag dog facepalmdöden åt senaste avsnittet av Arrow. Det är visserligen inget ovanligt att jag känner för att facepalma åt Arrow, men oftast är det åt grejer som är både fåniga och underhållande på samma gång. Det här var lite annorlunda, eftersom det handlade om en grundpremiss för avsnittet. Ni vet hur fånigt det blir när en berättelse har hängt upp en twist eller förklaring på något som inte håller? Ja.

I avsnittet ”Broken Dolls” härjar en seriemördare. Före detta kriminalaren Lance, som nu har degraderats till vanlig polis, slår sig ihop med Arrow för att stoppa mördaren. Datorgeniet Felicity fiskar fram information åt dem. När listan på olika ämnen som har förekommit på mordoffret åker förbi på skärmen blir Lance, som har haft att göra med mördaren förut, till sig. ”Wait! Sodium laureth sulfate!” Grattis, du kände igen en tvål? Men nej. Lance har just hittat offrens gemensamma nämnare: en exklusiv hudkräm.

131026_arrow1
Ja, på din egen schampoflaska.

131026_arrow2

”Sodium laureth sulfate” är en väldigt vanlig ingrediens i exempelvis schampo, tvål och olika sorters rengöringsmedel. Den gör att det löddrar och den är avfettande. (Jag tror att den även används som emulgeringsmedel ibland.) Etylparaben används som konserveringsmedel i kosmetika m.m.

Den dyra hudkrämens patenterade formula som är så ovanlig att man kan spåra mördare med hjälp av den består alltså av en jättevanlig tensid och ett konserveringsmedel. Okej. Jag antar att manusförfattarna sträckte sig efter närmaste hygienprodukt och bara ”vi tar två random ingredienser från den här flaskan, det blir bra, ingen märker något.” Det är inte så att jag förväntar mig att de ska ha ansträngt sig för att hitta på något rimligt i sammanhanget, men de kunde ju åtminstone undvika en ingrediens som finns i de allra flesta badrum.

Tittar på tv

Höstens nya serier

Höst innebär en massa nya tv-serier på ingång och följande är de jag absolut kommer att ta en titt på. Eventuellt blir det ett inlägg med kanske-serier också.

130919_shield

Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC, 24 september)

Well, duh. Denna tv-serie hänger ihop med de senaste årens Marvel-filmatiseringar och utspelar sig efter Avengers, där diverse rymdmonster, Loke, Tor & co rev halva New York, och vanligt folk fick reda på att det finns gudar, flygande jet ski-monster från andra dimensioner och annat mög. Agents of S.H.I.E.L.D. kretsar kring en grupp mänskliga agenter utan superkrafter, men de hanterar mysko fall där krafter utöver de vanliga är inblandade.

Joss Whedon har skapat två av mina absoluta favoritserier (Buffy och Firefly) och jag tycker att Avengers är den klart mest underhållande i floden av filmer där monster och/eller superhjältar slår sönder städer, men det innebär inte att jag har gillat allt han har hittat på. (Hej, Dollhouse.) Inför S.H.I.E.L.D. känner jag någon sorts försiktig entusiasm. Jag hoppas att den kommer att vara väldigt bra, men jag förväntar mig egentligen inte att den kommer att vara det. Det kanske är ett bra utgångsläge – risken för besvikelse är inte så stor.

Masters of Sex (Showtime, 29 september) 130919_tvmasters

Dramaserie om William Masters och Virginia Johnson, som från slutet av 50-talet och framåt utförde en massa betydelsefull forskning om mänsklig sexualitet. Jag tänker mig att det kommer att vara Mad Men-tjusigt, men såklart mindre reklambyrå och mer sexprat, och att det kommer vara höstens drama med stort D för min del. (För ni vet ju vad jag mest tittar på annars.) Dessutom spelas Virginia Johnson av den fabulösa Lizzy Caplan. Yay!

American Horror Story: Coven (FX, 9 oktober)

AHS är egentligen inte en ny serie, men eftersom varje säsong börjar om med en ny skräckhistoria får den vara med här. Jag har alltid varit lite kluven till AHS. Å ena sidan: väldigt snyggt, väldigt stämningsfullt, välspelat, läskigt. Å andra sidan: rörigt, fullt av plot holes och en del sunk som slinker med när man verkar försöka använda sig av varenda trop som skräckgenren innehåller. (I ett utkast som jag klottrade ner någon gång under andra säsongen skrev jag: ”Ytterligare en kvinnohatande, sexfientlig gubbjävel som kallar kvinnor för hora innan han utsätter dem för jävligheter är ju precis vad den här här genren behöver. Inte.”)

130919_tv01 Som man kan gissa av undertiteln Coven handlar tredje säsongen om häxor och häxor är ju alltid kul. (Eller i alla fall nästan. Hur The Vampire Diaries, som ofta är ute och lallar i bat shit crazy-land, kan ha en så stentråkig häxa som Bonnie är för mig obegripligt.) Jag har saknat en riktig häxfix sedan The CW:s tonårsfluffiga The Secret Circle lades ner och när häxfixen innehåller både återkommande AHS-skådisar som Jessica Lange, Frances Conroy och Taissa Farmiga och andra som Kathy Bates och Angela Bassett är peppen såklart stor. Om det här blir dåligt blir jag arg.

(Coven är dessutom inte den enda häxserien i höst. Witches of East End är en annan magiviftande nykomling, men den verkar rätt fånig så jag kommer nog att vänta med att se den tills jag har läst några pålitliga recensioner. Hey, de ritar i alla fall pentagram på golvet.)

Dracula (NBC, 25 oktober) 130919_tvdracula

Ja, någon tycker uppenbarligen att det är en bra idé med ytterligare en version av Dracula. Ja, jag kommer att ge den en chans, främst för att Daniel Knauf som skapade den utmärka tv-serien Carnivàle är inblandad som manusförfattare och showrunner (vad nu det heter på svenska).

Den här Dracula låtsas vara en amerikansk entreprenör som kommer till det viktorianska London för att sprida ny vetenskap, men egentligen är han ute efter att hämnas på några gamla fiender. Sedan blir han kär i en kvinna som påminner väldigt mycket om hans döda fru. Världens mesta vampyr spelas den här gången av Jonathan Rhys Meyers, som jag är rätt kluven till. Han kan vara väldigt bra, men är ofta slemmig. Men det är väl passande, egentligen. Varsågoda, en oengagerande trailer.

The 100 (The CW)

130919_tv100 Dystopierna som har fyllt ungdomslitteraturen sedan Hungerspelen har nu letat sig vidare till tv. Det är framtid, Jorden är skrutt och mänskligheten lever på rymdstationer. Hundra ungdomsbrottslingar skickas ner till planeten för att se om det går att leva där. Sedan antar jag att det blir Flugornas herre.

Eftersom det är en CW-serie kan det bli lite hur som helst och den enda garantin är att varenda jävel kommer att vara typiskt Hollywoodsnygg. Det skulle vara kul om den blev en positiv överrasking (typ Arrow) men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir pannkaka. Jag lär hur som helst ge den fyra-avsnittstestet.

Tittar på tv

The Fall

Det började med trailern, där en creepy snubbe följer efter en elegant kvinna. Men precis när jag hade tänkt ”Men fan vad tröttsamt, ytterligare serie om något äckel som följer efter en kvinna och ska våldta/mörda henne” ändras perspektivet och man ser att det är hon som följer efter honom. Och det är Gillian Andersson. Så gör man mig nyfiken.

Kriminalserien The Fall är äcklig, inte på blod- och splattervis utan för att mördaren är ett ärkecreep som målar sina offers naglar och sparar hår som han luktar på. Flera gånger tänkte jag att jag inte borde se sånt här. Jag borde hålla mig till övernaturliga monster, för de är inte lika vidriga. Ännu mer obehagligt blir det för att man hela tiden vet vem mördaren är och följer hans vardagsliv som till synes vanlig make och pappa. Det är rätt intressant och väldigt, väldigt bluärgh.

Trots vändningen i trailern så är ju The Fall vad den först ser ut som: ytterligare en serie om något äckel som mördar kvinnor. Den utspelar sig i Belfast och förutom mordutredningen pågår lite andra skumraskaffärer som jag inte är särskilt intresserad av. Det som gör den värd att se för mig är polisen Stella Gibson (”detective superintendent”, hur man nu översätter det), spelad av Gillian Anderson.

Gibson är så jävla iskall och stenhård och äger alla omkring sig, utan att för den delen fastna i ”kall bitch”-stereotypen – även om flera av hennes kollegor säkert betraktar henne så. Gibson är rätt osympatisk och några gånger tänker jag att om karaktären hade varit en man men i övrigt likadan hade jag nog blivit lite mer provocerad av honom, än jag blir av henne. Ytterligare en arrogant medelålders man vars plats i världen är så jävla självklar, typ. Istället dyrkar jag marken Gibson går på, dels för att Gillian Anderson spelar henne så bra och dels för att jag inte är bortskämd med kvinnliga karaktärer som hon, som tar sig en sådan självklar plats. För den är ju inte självklar, ändå. (Och jag tror inte att en mansversion av Gibson hade rantat om hur media gottar sig i att dela upp kvinnor i horor och madonnor, som hon gör.)

Typiskt nog hade jag fått för mig att The Fall var en avslutad miniserie, så jag blev en aning missnöjd när det femte avsnittet slutade öppet. En snabb googling visade att det kommer att bli en andra säsong. Nåja. Mer Stella Gibson/Gillian Anderson! Det är i alla fall inte dåligt.

Tittar på tv

Teen Wolf och de magiska byxorna

Jag har börjat se ikapp tredje säsongen av Teen Wolf och det tog inte många minuter innan den bjöd på ett riktigt ”Varför tittar jag ens på det här?”-ögonblick. (Svaret är att det är hysteriskt roligt i sin fånighet.)


Två snubbar stegar dramatiskt in i motljus och sliter av sig jackorna (som de för övrigt inte har några tröjor under). Sedan smälter de ihop till en extra stor varulv! Jag dör!

Det är skitfånigt, men ok. Det är Teen Wolf. Folk får slänga av sig jackorna och smälta ihop till en enda varelse. Det är lugnt. Och sedan slår det mig: vad fan hände med byxorna?

Jag menar, supervarulven är klart större än de enskilda individerna men har fortfarande hela byxor på sig. (Hulkens byxor går åtminstone sönder lite.) Ingår byxorna i förvandlingen? Varför slängde de i så fall av sig jackorna? Är det magiska byxor? Är de bara jävligt stretchiga? Vad hände i så fall med det andra paret? Frågorna hopar sig …

I ett senare avsnitt gör de samma sak i en skolkorridor. Sedan kommer säsongens överskurk och tillrättavisar dem och tvillingarna separerar sig, varpå de går därifrån – med bara överkroppar, för tröjorna och skolväskorna lämnar de kvar på golvet. Eftersom det är helt normalt beteende.

Bästa scenen hittills är för övrigt när Stiles har fått för sig att någon offrar oskulder och får panik:

”Oh. That was so sweet.”

Det är nästan värt att se Teen Wolf bara för Stiles.

Tittar på tv

Orange Is the New Black

Jag stängde mitt Netflixkonto för några veckor sedan, för jag trodde inte att jag skulle använda det mer i sommar. Men jag hade inte varit hemma länge efter en tre veckors resa innan jag aktiverade det igen, för att jag ville se nya tv-serien Orange Is the New Black. Sedan slukade jag första säsongens 13 avsnitt på tre dagar.

Orange Is the New Black är en dramakomedi som är baserad på Piper Kermans självbiografiska bok. I tv-serien heter hon Piper Chapman, en vit medelklassig 30-någonting med skrivande pojkvän och köket fullt av ekologisk mat, som plötsligt åker fast för ett drogrelaterat brott hon begick när hon var ung och dum och tillsammans med en tjej som dealade heroin. Hon får 15 månader i fängelse och måste lära sig att hantera de andra fångarna, svinig fängelsepersonal och att vara avskuren från omvärlden. Dessutom sitter exflickvännen Alex inne på samma ställe. Drama!

Piper är huvudpersonen, men varje avsnitt ger också bakgrund till någon av de andra karaktärerna i form av bitar ur hennes liv innan fängelset. Det blir till en mosaik av livshistorier som samspelar med relationerna och konflikterna inom fängelsets väggar och det är engagerande som fan.

Det är ovanligt med serier som ger plats åt en så stor grupp kvinnliga karaktärer som är så blandad när det gäller etnicitet, sexualitet, kroppsform och ålder – och där alla som är äldre än 40 inte har så mycket botox att de bara har ett ansiktsuttryck. Jag tycker om det. Och transkvinnan är faktiskt spelad av en *trumvirvel* transkvinna. Ibland tar världen små steg framåt.

Något jag har lite problem med är att många av karaktärerna är rätt stereotypa till en början och jag har fortfarande inte riktigt begripit vad serieskaparna vill med det. Spela på publikens förväntningar genom att börja så och sedan utveckla karaktärerna till att bli mer flerdimensionella? Eller ska det förställa humor? Både och?

Men om internerna skildras som komplexa människor som jag skrattar och gråter med så är det värre med de övriga figurerna, som Pipers familj och vänner. Exempelvis har hon typiska komediföräldrar som verkar helt världsfrånvända och fäller absurda kommentarer om allting. Eftersom det är kvinnorna i fängelset serien följer får man med tiden se att de – eller åtminstone de flesta av dem – är mer än slött tillyxade stereotyper och de blir till riktiga personer som jag bryr mig om, medan bifigurerna utanför fängelset stannar vid att vara småknasiga plastfigurer vars narcissistiska beteende man förväntas roas av, men som åtminstone jag känner mig rätt likgiltig inför.

När det gäller fängelsepersonalen, som till stor del består av rövhattar, blir det tydligt att OITNB ibland inte verkar veta när den ska vara drama och när den ska vara komedi och fyllevinglar förvirrat åt alla håll. En av vakterna, som fångarna kallar Pornstache på grund av hans mustasch, är ett riktigt jävla praktarsle men också en rätt skruvad och knasig karaktär. Ska jag tycka att den här snubben som utnyttjar fångarna sexuellt är rolig? Ibland fattar jag ingenting.

Men ovanstående klagomål till trots tycker jag mycket om Orange Is the New Black. Den är rolig, sorglig, välskriven, uppslukande och har awesome kvinnor i mängder.

(Och omg Laura Prepon och omg Natasha Lyonne och omg Michelle Hurst och omg Captain Janeway jag-menar-Kate-Mulgrew!)

Tittar på tv

Några månader med HBO Nordic

Jag var en av dem som i stort sett svingade sig i taklampan av glädje förra året över nyheten om streamingtjänsten HBO Nordic, som utlovade hela HBO:s arkiv av gamla tv-serier plus att de skulle visa nya avsnitt av pågående serier dagen efter att de sändes i USA. Nu skulle jag kunna se deras tv-serier i USA-takt helt lagligt. HURRA! TA ALLA MINA PENGAR!

Sedan blev det tyvärr inte så glatt när HBO Nordic väl körde igång. Osmidigare sjösättning har jag sällan sett. Dels var tjänsten halvfärdig vid lanseringen och dels förväntade de sig att folk skulle binda sig i ett år till den röran. Snacka om hybris. Ja, HBO är ett starkt varumärke när det gäller tv-serier och många tv-nördar betalar gärna för att se dem. Det innebär inte att samma personer är beredda att betala för ett år av HBO Nordics teknik innan man har försäkrat sig om att den faktiskt funkar – särskilt inte med tanke på allt snack det var om dålig kvalitet osv. Folk blev arga och HBO Nordic backade om den långa bindningstiden.

Det var vettigt av dem, för tjänsten har onekligen en del brister. Det handlar inte om utbudet (det är inte jättestort, men det som finns där är bra grejer) utan om tekniken. När jag skaffade mitt abonnemang fanns det inte ens ett HD-alternativ, utan det var bara fulkvalitet. Nu finns någon sorts ”HD” som visserligen ser bättre ut, men inte så bra som man kan önska. Exempelvis Netflix streamar med bättre bildkvalitet, och utan bufferproblemen jag ibland har upplevt på HBO Nordic. Spelaren har också haft en del konstiga saker för sig, som att hoppa tillbaka till en tidigare tidpunkt i avsnittet när man ändrar volymen. (Ursäkta mig?) Den största bristen är att antalet sätt man kan titta är så begränsat. Vi har både PS3 och Xbox, men HBO Nordic kan inte köras på någon av dem än. Xbox-app är tydligen på väg, men en PS3-app verkar ligga långt in i framtiden om det alls blir någon. (Och Appleanvändarna klagar på att AirPlay fortfarande saknas, trots att det har utlovats.) Visst kan man dra sladd mellan datorn och tvn, men det känns ju lite … gammalt. Och onödigt fippligt, när Netflix körs smidigt på PS3an.

Jag har främst sett Girls med mitt HBO Nordic-abonnemang, för att det är inte en sådan serie som behöver vara uppsmälld på stora tvn i HD för att komma till sin rätt. Jag har strötittat på lite annat också, men jag får erkänna att en och annan pågående serie som finns på HBO Nordic följer jag fortfarande på annat sätt, främst på grund av att bilden inte håller måttet. Tips: erbjud inte uppenbart sämre grejer än piraterna.

Annars då? Webbplatsen är snygg, men rätt opraktisk och inte särskilt lättöverskådlig. Alla stora bilder må se bra ut, men det blir en jäkla massa scrollande. Jag saknar en sida som visar de senast tillagda tv-serierna och filmerna. Till skillnad från idiot-Netflix har HBO Nordic i alla fall haft vett nog att ordna en watchlist, så att man kan markera sådant man vill titta på senare. Det är bra. Det skulle dock vara smidigt om man kunde välja att prenumerera på vissa serier, så att nya avsnitt automatiskt hamnar på ens watchlist. Jag saknar också engelska undertexter, och det verkar jag inte vara ensam om eftersom det till och med tas upp på deras FAQ-sida.

Men trots klagomålen betalar jag gärna ändå, för HBO har många saker jag vill titta på och jag tror att de kommer att ordna till bristerna med tiden. Men det hade ju varit fint om tjänsten hade varit mer färdig från början. I korthet: bra innehåll i en mindre bra förpackning.

Tittar på tv

You’ve got the wrong song coming through your speakers, this one’s about a liar and a cheater

Ibland börjar jag titta på tv-serier som jag egentligen inte tror att jag kommer att gilla och det är lika roligt varje gång jag har fel. I höstas gällde det både Arrow, som jag redan har skrivit om, och Nashville, som är en såpig dramaserie med countrymusik. Om ni tycker att det inte riktigt låter som min grej så kan jag meddela att det tyckte inte jag heller, men jag tog en titt endast för att Connie Britton spelar en av huvudrollerna och jag trillade dit väldigt fort.

Nashville utspelar sig på countryscenen i, duh, Nashville. Den följer några olika musiker, men fokus ligger på två sångerskor. Rayna Jaymes (Connie Britton) har varit med länge. Hon är respekterad, men hennes karriär är inte på topp längre. Juliette Barnes (Hayden Panettiere) är hennes motsats: en ung crossoverartist som har många fans och tjänar tonvis med pengar, men höjdarna i branschen betraktar henne mest som talanglöst fluff. Något de har gemensamt är dock en önskan att ta sin musik i en ny riktning. Något annat de har gemensamt är att de absolut inte vill ha något med varandra att göra, men självklart blir de tvungna att turnera tillsammans.

Alla inblandade sjunger själva, vilket är kul, och Hayden Panettiere är en positiv överraskning som dryg diva med trasigt inre. Det är inte min musikgenre Nashville sysslar med, men det händer ändå skrämmande ofta att jag går omkring och skrålar ett antal av låtarna när jag är ensam hemma. Nashville är glittrig, sockrig underhållning, som då och då är riktigt engagerande utöver fluffet. Oftast är dock såpakranen alldeles för uppskruvad för att den känslomässiga dramatiken ska fästa ordentligt.

För det här måste sägas: Nashville är väldigt såpig. Det är skandaler och hemligheter till höger och vänster, utpressning och överdramatiska divautbrott. Alla är otrogna, någon är drogmissbrukare, någon är alkoholist, någon har inte fått reda på vem hens riktiga pappa är, någon har en kriminell bror som dyker upp ställer till problem, och karaktärerna beter sig ibland helt out of character bara för att det ska bli extra drama.

Något som har stört mig är att Connie Britton känns lite bortslösad ibland. Hon är ju så himla bra, men Raynas bit av berättelsen är ofta ganska trist, särskilt under första halvan av säsongen. Juliettes berättelse må vara en klyschfest utan like, men det är åtminstone klart mer drag i den än i Raynas. Jag tror att det som till stor del sänkte Raynas bit av serien var att tråden om hennes man Teddys politiska klättrande var så otroligt tråkig. Slitningarna i deras äktenskap och svårigheterna att vara en närvarande förälder med en karriär som Raynas köpte jag, men den politiska biten var bara örk. (Och var det någon som fattade varför Teddy ville bli borgmästare? Jag menar, vid sidan av att han också ville ha en rejäl karriär och att Raynas vidriga pappa ville utnyttja honom som galjonsfigur? Vad ville han göra för Nashville, vad var hans politiska plattform?) Och ärligt talat är Rayna inte så särskilt intressant. Det är nog som jag läste i en annan blogg: man tror att man gillar Rayna, men egentligen är det Connie Britton man tycker om.

En annan sak jag tycker är synd är att efter det första avsnittet så har Juliette och Rayna i stort sett inget med varandra att göra i sådär sex-sju avsnitt. Jag hade sett fram emot att få se dem bitchfejsa varandra varje vecka, men istället är deras storylines helt separata tills deras gemensamma turné drar igång. Konstigt val. En anledning till att jag gillar när de kommer ihop sig är att Raynas mer osympatiska sidor visar sig extra mycket då. Juliette är ju den struliga som ställer till en massa skit, medan Rayna ska föreställa mer sansad och mogen, men ställd inför Juliette blir hon också otrevlig och det är roligt.


Men även om Juliette och Rayna är seriens leading ladies så är det en annan tjej som har fångat mitt hjärta: Scarlett O’Conner (Clare Bowen). Juliette, Rayna och Raynas gitarrist Deacon är ju etablerade artister, men man får också följa några som kämpar för att bli upptäckta. En av dem är Deacons systerdotter/brorsdotter/whatever Scarlett, som egentligen inte hade hade siktat på en sådan karriär. Det var ju hennes douchiga pojkvän Avery som skulle bli den nya stjärnan – trodde han, i alla fall. Men Scarlett börjar skriva låtar med en annan kille, Gunnar, och efter ett tag överträffar hon dem båda. Jag tycker om att följa Scarletts väg mot större självförtroende och självständighet och även om hon ibland vacklar på ett frustrerande vis och accepterar skit som hon inte borde så är det awesome varje gång hon rätar på ryggen visar var skåpet ska stå. (Och jag är sur över att jag inte har hittat hennes sång i avsnitt 20 på Youtube så jag kan länka, för jag föll så jävla hårt för henne där.)

Jag har en hel del problem med triangeln Scarlett-Avery-Gunnar för att det känns som att serien ställer upp Avery och Gunnar som den taskiga killen vs den snälla killen, men jag tycker att Gunnar är jävligt douchig också och om jag kräks på dikotomin bad guy-good guy så kräks jag ännu mer när the good guy egentligen beter sig en rövhatt också, som att det krävs så jääävla lite för att en kille ska skildras som den snälle i romantiska sammanhang. Men det är nog ett eget inlägg.

Blandade bra grejer:


Raynas söta döttrar. (Och tjejerna som spelar dem verkar awesome.)


Raynas och Deacons kemi.


Juliettes ansiktsuttryck.

Första säsongen har just slutat och jag kommer absolut att se den andra, trots att den slutade på klyschigast möjliga vis: med en bilolycka.

Blaj Musik

This is the noise that keeps me awake


Bloggkon från bloggkattsutmaningen gästspelar.

Feuerzeug bloggade om läsmusik och jag tänkte först svara på det i bokbloggen, men det skulle bli väldigt kort eftersom jag i stort sett aldrig har på musik när jag läser – om jag inte sitter på ett tåg där det är en massa låtande människor eller liknande.

Jag lyssnar inte så ofta på musik hemma. Jag tror att det är det är för att jag inte ser någon större poäng med bakgrundsljud. Jag gillar tystnad och dessutom är det så att om jag läser eller pysslar med något vid datorn och är inne i det jag gör så hör jag ändå inte musiken, så varför ska jag ha den på alls? (Städmusik är däremot en bra sak.)

Jag lyssnar mest på väg till och från jobbet, eller när jag reser. Dels för att det är ett passande tillfälle då jag inte direkt har något annat för mig och dels för att jag kan känna ett behov av att stänga ute omvärlden, särskilt när jag är på väg hem från jobbet. Jag gillar känslan av att skapa en liten bubbla att åka i eller gå omkring i. Jag brukade lyssna på musik när jag promenerar också, men de senaste månaderna har jag till stor del övergått till att lyssna på poddar när jag går.

Jag använder också musiken som en sköld på jobbet. Ibland för att skärma av annat som pågår på kontoret, men även för att skärma av mig mot mig själv. Om jag känner mig väldigt ofokuserad och rörig i huvudet kan det hjälpa att dra på musik, gärna högt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är som att stöket i huvudet och stöket i lurarna tar ut varandra och då kan jag koncentrera mig bättre. När tankeverksamheten är i bra skick lyssnar jag däremot inte på musik när jag jobbar, för då blir jag antingen störd av den eller filtrerar omedvetet bort den.