Mycket viktigt inlägg om Teen Wolf

Jag har ett längre inlägg på gång om senaste Teen Wolf-säsongen, men först måste jag säga något om kläderna, som jag har haft lite roligt åt.

Medan garderobsfolket verkar ha någon sorts tävling om hur korta kjolar de kan tilldela de kvinnliga huvudkaraktärerna utan att de visar underkläderna, har de manliga (bi)karaktärerna i stort sett likadana t-shirtar på sig allihopa. Åtsittande, tunna, ofta v-ringade, ofta i klara färger – men självklart aldrig i samma färg som någon annan kille i just det avsnittet. Det är faktiskt jätteroligt. Det är som att karaktärerna varje dag har snackat ihop sig för att matcha varandra utan att vara exakt likadana. ”Om du tar gul så tar jag grön och Derek får ta blå.” ”Okej. Ljus- eller mellanblå?” Spela roll om det gäller vänner eller fiender, kläderna måste koordineras.

Ett av de mest komiska exemplen är när tvillingarna kommer på Danny med att hångla med random namnlös snubbe i skolans källare:

140405_tw

Till och med random namnlös snubbe shoppar i samma butik!

Girls och kroppen

Det har skrivits och snackats så mycket om tv-serien Girls senaste tiden att jag nästan tänkte strunta i det här inlägget för allt i det har redan sagts på många andra håll. Men skit samma.

Jag gillar Girls. Även om jag tycker att den är aningen överhypad och inte skulle kalla den genialisk eller ”the voice of a generation” eller liknande så är jag väldigt förtjust i den och dess okonventionella sätt att porträttera unga kvinnor. Jag tycker att den är väldigt rolig (ofta på ett obekvämt sätt) och annorlunda och modig.

Jag ska inte ens försöka reda ut alla tankar jag har haft kring Girls, men en sak måste jag skriva om: kroppen. Eller snarare huvudpersonen Hannahs kropp, som man får se en hel del av för att hon ganska ofta antingen är avklädd eller har små kläder på sig. Grejen är att hennes avkläddhet är odramatisk på ett sätt som är väldigt ovanligt. (Och nu menar jag inte att hennes kropp är helt odramatisk för karaktären Hannah, för det verkar den inte vara, utan att den visas på ett odramatiskt sätt.) Det händer ju i stort sett aldrig att man får se en kvinnokropp som hennes, dvs. en alldeles jävla vanlig kropp, i en tv-serie på det här sättet. Hannahs kropp, eller för den delen Jessas när hon joinar Hannah i badkaret i ett avsnitt, visas inte upp för att vara sexig och inte heller för att vara rolig. Den liksom bara är där och det är väldigt befriande.

Det här har såklart inte gått okommenterat förbi och alla tycker ju inte att den här kroppens odramatiska existens är något att hurra över. De vill hellre ifrågasätta att ifrågasätta att Hannah, med sina små tuttar och ”enorma lår”, hittar män att ligga med. Jag undrar, precis som Maureen Ryan på HuffPost, om de som kommenterar på det sättet har blivit så marinerade i populärkulturens ständiga bild- och filmflöde av skitsnygga människor att de har glömt bort att för de allra flesta är inte perfektion ett måste för attraktion. Har de liksom missat att i den riktiga världen händer det hela tiden att människor med icke-”perfekta” kroppar (dvs. de flesta människor) blir attraherade av varandra och har sex med varandra? Hallå?

I rymden kan ingen höra din hårfön

Nu blir det ett väldigt djupt inlägg. Det här är vad som händer när jag egentligen borde skriva en recension.

Det här året har jag i långsam takt sett om Battlestar Galactica (som är en av mina favoritserier) och jag kan inte, precis som de tidigare gångerna jag har sett serien, sluta störa mig på Laura Roslins hår.

Hej, mänskligheten är nästan utrotad och jag har bott på ett rymdskepp eller på en ogästvänlig planet i två år, men mitt hår är alltid noggrant stylat!

Eftersom hon är president kan man tänka sig att hon kanske har lyckats sneaka till sig större delen av alla stylingprodukter som finns kvar i flottan, men någon gång måste de väl ta slut, och hon skulle ju knappast lägga tid på att fixa håret de otaliga gånger som hela flottan svävar i livsfara. Ändå ser hon alltid väldigt stylad ut.

BSG ska ändå ha lite uppskattning för mängden hårsnoddar. Det är alldeles för lite hårsnoddar på tv. De långhåriga kvinnorna i BSG som är militärer eller har fysiska, skitiga jobb har generellt håret uppsatt. Det känns väldigt fånigt att dela ut pluspoäng för en sak som borde vara så självklar, men i tv-seriernas värld är i stort sett ingen situation så opraktisk att den motiverar en kvinna att överge sin perfekta frisyr. Jag stör mig som fan på alla tv- och filmkaraktärer som har håret böljande i långa Hollywoodvågor över axlarna i situationer som är fysiskt ansträngande, skitiga eller farliga eller allt på samma gång, helt enkelt situationer där vilken icke-fiktiv långhårig kvinna som helst hade langat fram en hårsnodd illa kvickt (och eventuellt önskat att hon vågade raka av hela skiten).

Visst. Det är fiktion. Tv- och filmkaraktärer kommer att vara snyggare och piffigare än folk i allmänhet. Det är ok. Men just hårfixandet hamnar ofta på en rent löjlig nivå och då orsakar det en spricka i fiktionen som stör min upplevelse av den. Jag vet att det är påhitt, men jag vill inte bli påmind om det hela tiden.

Charlie i Revolution är ett sådant störande exempel. Det har inte funnits elektricitet på 15 år och Charlie är den typen av tjej som skuttar omkring i skogen och skjuter med armborst, och ändå ser hennes hår ut så här:

Bitch, please. Hoppas att du trasslar in det i en pil eller något. Hungerspelen-Katniss har åtminstone en fläta.

I Revolution har man även rosa läppstift och massor av rouge när man ger sig iväg på en lång och farlig räddningsexpedition. (Vilket fick mig att undra: tillverkade Maggie sitt eget smink, eller var det 15 år gammalt? Ew på det senare. Egentligen lär det såklart inte vara något av de alternativen utan bara ett ogenomtänkt slentrianbeslut när det gäller karaktärernas utseende.)

Zombieapokalypsdramat The Walking Dead är överlag rätt bra på att få sina stackars karaktärer att se slitna och skitiga ut, men jag har ändå känslan av att männen är några nivåer skabbigare. Och självklart ser Andreas långa, lockiga hår fortfarande väldigt snyggt ut efter åtta tuffa månader på flykt. Trots äckelnivån ramlar även den serien ibland in i det gamla vanliga mönstret: att männen får vara lite lagom Aragorn-stripiga medan kvinnorna fortfarande ser ut som Legolas.

För att väga upp efter katastrofen-frisyrerna ska jag ta en tripp till Romarriket:

Hej, vi bor i en ruin i skogen och vi är konstant smutsiga och blodiga men vi är jävligt välfriserade! Vaxa bröstet hinner vi också göra mellan slagsmålen! Fast när det gäller Spartacus tycker jag att det är betydligt mer komiskt än störigt. För att, tja, det är Spartacus.

Come to mama

Dagens materialism: jag gick in på LundeQ för att testpeta på några läsplattor och gick ut med ett par nya hörlurar. Jag har dreglat över snygga Urbanears ett antal gånger och besvikelsen var stor när jag provade ett par tokröda Plattan för ett tag sedan och tyckte att de var obekväma. Nu fick det bli svarta Tanto till reapris istället. På hemvägen hämtade jag dessutom min The Wire-box. Boxsommar, här kommer jag!

4 dagar

Vad jag har sysslat med de senaste dagarna:


Jag har haft tredagarshelg, men jobbat en del hemma istället med en ny sida åt Therese E. Ni får se när den är klar.


Jag och Markus har storhandlat och jag har lagat en massa mat, bland annat till matlådor, vilket känns bra efter de senaste veckornas brist på matlagning. Känns som att jag nästan bara har levt på saker från Coffehouse by George vid stationen, Tamarine vid jobbet och pubmat.

Och på tal om husliga saker:

Vi har diskmaskin! Hör ni änglakörerna?

Fortsätt läsa ”4 dagar”

Det magiska ansiktskletet

Jag lovar, det här har inte helt och hållet blivit en fluffig fotodagbok. Jag får fortfarande lust att skriva något surt ibland, som idag när det kom en reklamtidning från Viking Line och innan jag kastade den fastnade blicken på en text om ”tjejkryssningar”. Citat:

Höstens stora tema ombord handlar om huvudsaken med livet. Att ta för sig och njuta av shoppning, spa-upplevelser och middagar vid redan dukade bord.

Okej, kan det bli slemmigare? Huvudsaken med livet är inte ens värt att kommentera, så vidare: Jag vet inte riktigt hur de får ihop att ”ta för sig” med spa och shoppning, men det påminde mig mycket om hur tjejtidningar brukar skriva på temat att ta hand om sig själv. Det där kladdigt peppiga sättet att mixa ihop att göra något bra för sig själv med att ägna sig åt typiska utseenderelaterade ”tjejgrejer” (som dessutom för många tjejer inte alls känns bra utan mest påtvingade och jobbiga).

Ni som läser eller har läst sådana tidningar vet säkert vad jag menar. Att alla de där jäkla texterna om hur man kan pigga upp sig själv efter en jobbig vecka eller belöna sig själv när man har lyckats med något bra, av någon anledning alltid involverar att lägga en ansiktsmask (eller gjorde det åtminstone på den tiden då jag fortfarande läste skräpet).

Det är såklart inget fel med att lägga en ansiktsmask eller för den delen med att gilla att shoppa eller besöka ett spa, men den här vanan att upphöja det till något viktigt och värdefullt, det äcklar mig. Som att det bästa de kan komma på för en kvinna att göra är att gegga lite klet i ansiktet.

Saker man gör: april

Jag vaknade imorse och kände för att sprida massor av bilder omkring mig. Det är en bra sak, med tanke på hur händelselöst det är här. Nu tänker jag göra likadant som i vintras och i bild sammanfatta några månader då jag knappt hade gjort något i fotodagsboksväg. Jag börjar med april, även om den stora bloggtystnaden inte riktigt hade hunnit börja då.


Tidigare hade jag gjort en ordentlig rensning i garderoben och både slängt och sålt en helt del kläder och skor. Jag tänkte göra samma sak med mina smycken, men det visade sig vara svårt. Tydligen är jag mer nostalgisk när det gäller smycken än kläder. Dessutom tar de enskilda smyckena så lite plats att ”det blir mer plats om jag tar bort dem” inte funkade så bra som argument.


Jag använder inte sånt här längre, har inte gjort det på många år och lär knappast börja igen. Ändå vill jag gärna ha dem kvar.


Ny väska.


Mamma och jag spanade på konståkning. Vad är grejen med alla tacky kläder, egentligen?


Någon hade fått den fina idén att gå på studentklubb med ett gäng personer där flesta inte alls gillar klubbmiljön. Det blev en asrolig kväll, trots att några var mesar och gick hem efter förfesten. På förfesten provade vi för övrigt leopardmönstrade kläder som vår värds tidigare inneboende hade lämnat kvar och upptäckte hur häftiga färgglada drinkar kan bli i blixtljus.


Krattade bort vintern och hösten från gräsmattan.


Intressanta blommor dök upp i rabatten.


Jag och Cia gick på Nobelmuséets rymd- och sf-kväll. Det var fullt med folk så vi lyssnade inte på några föredrag eller liknande, men vi lyckades sätta oss på golvet vid dörren i filmrummet och se större delen av den knäppa 50-talsfilmen Rymdinvasion i Lappland. Titta på det här:

Och Cirkeln var överallt i april. Heja Sara!


Fotopromenad. Foton från den finns här, här och här.


Catahyapub.

Mobila ytligheter


Bilder från MyTrendyPhone.

Jag spanar efter ett skal till min kära lur. Det är tråkigt med en grå telefon. Så… Ett hårt med fint mönster eller ett tokrött mjukare som skyddar mot stötar? Det blir nog yta framför skydd. Jag har ju ändå haft den i snart ett år utan att misshandla den på något allvarligt sätt. Den vilar tydligen ganska tryggt i sitt hattifnattfodral.