Jag ville skriva något om hur mycket synen på att lära känna människor över nätet har förändrats sedan jag på högstadiet skrev mina första chattmeddelanden på Passagen, om det jättesuperduperdåliga med att låta folk på det farliga pervobefolkade internetz veta vem man är och om personer som fortfarande gör väldigt stor skillnad på det ”riktiga livet” och ”internet” som mest är på låtsas. Men det blev bara dåligt så skit i det. Det här visar lite av hur jag förhåller mig till det hela. Det där smarta inlägget kommer kanske någon annan gång.
I slutet av förra året var det några smarta brudar som startade Facebook-gruppen Geek Women Unite!. Den fick snabbt många medlemmar och har nämnts i diverse tidningar. Men det riktigt roliga hände när gruppen började få lokalavdelningar, separata grupper för olika städer, där medlemmarna började ordna diverse aktiviteter. Jag har sett pubkvällar, poker, handarbetsträffar…
När jag såg att det fanns en Uppsala-del av GWU tänkte jag (som vid tillfället bara hade lite mer än en månad kvar som ordförande för Catahya och uppenbarligen inte kunde låta bli att hoppa in i något annat…) att fan vad kul, där borde man ordna något! Detta något blev en bokcirkel och i tisdags kom fyra nördkvinnor hem till mig för att diskutera den feministiska science fiction-romanen The Female Man av Joanna Russ. Bland dem var Tina i min klass, men de andra tre kände jag inte alls från förut. Det blev himla trevligt och efter att ha snackat om boken (och lite allt möjligt annat från Jane Austen till ståuppkomik) bestämde vi datum för nästa bokcirkelträff och pratade även lite löst om film- och pubkvällar.
Usch för internet. Det leder bara till dåliga låtsassaker…