Kvinnorna bakom mig på bussen som halvhögt pratade om fyllot som satt knappt en meter bort och mumlade för sig själv. De kommenterade snörpigt hans beteende och verkade inte tycka att det var något fel med hur de själva betedde sig, trots att de som sagt satt och diskuterade en annan person som satt en meter bort. Gah. Det påminde mig förresten om tjejen som grälade högljutt i mobilen på tåget igår och jag önskade att jag var en sån där ”jobbig” människa som säger åt andra jobbiga människor att skärpa sig, men än så länge är jag för mesig. Men vem vet, det kanske kommer?

Liksom, vårt samhälle är ordnat så att de flesta varje dag blir tvungna att dela utrymme och komma rätt nära inpå människor man egentligen inte har något intresse av att dela ett litet utrymme med. Man kan ju tycka att alla borde vara intresserade av att få den här ofrivilliga samvaron att gå så smidigt som möjligt, men icke. Alltid är det någon tönt som stör och jag känner att det är seriös tantvarning på hur provocerad jag kan bli av sånt numera, men jag får bara svårare och svårare att tåla folk som inte visar hänsyn. Vad fan, var inte ivägen och håll käft så blir livet lättare för oss andra.

Något helt annat: jag såg senaste The Walking Dead och det var nästan så att jag gormade åt tvn (jag tror att jag satte mig upp och viftade lite menlöst med armarna) när Shane lyckades yttra en replik som ligger på min top 5 över klyschiga repliker att hata. Han räckte Carl, som är ett barn, en pistol och sa åt honom att ta den och skydda sin mamma. Alltså en variant av den allt för många gånger yttrade ”du är mannen i huset nu, ta hand om din mamma”. Ja, lilla gosse på typ åtta år, eftersom du är född med snopp uppmanas du att ta hand om en vuxen kvinna. Eftersom du är född med snopp lägger man på dig ansvar i en livsfarlig situation. Jag spyr.

Jag lovar, det här har inte helt och hållet blivit en fluffig fotodagbok. Jag får fortfarande lust att skriva något surt ibland, som idag när det kom en reklamtidning från Viking Line och innan jag kastade den fastnade blicken på en text om ”tjejkryssningar”. Citat:

Höstens stora tema ombord handlar om huvudsaken med livet. Att ta för sig och njuta av shoppning, spa-upplevelser och middagar vid redan dukade bord.

Okej, kan det bli slemmigare? Huvudsaken med livet är inte ens värt att kommentera, så vidare: Jag vet inte riktigt hur de får ihop att ”ta för sig” med spa och shoppning, men det påminde mig mycket om hur tjejtidningar brukar skriva på temat att ta hand om sig själv. Det där kladdigt peppiga sättet att mixa ihop att göra något bra för sig själv med att ägna sig åt typiska utseenderelaterade ”tjejgrejer” (som dessutom för många tjejer inte alls känns bra utan mest påtvingade och jobbiga).

Ni som läser eller har läst sådana tidningar vet säkert vad jag menar. Att alla de där jäkla texterna om hur man kan pigga upp sig själv efter en jobbig vecka eller belöna sig själv när man har lyckats med något bra, av någon anledning alltid involverar att lägga en ansiktsmask (eller gjorde det åtminstone på den tiden då jag fortfarande läste skräpet).

Det är såklart inget fel med att lägga en ansiktsmask eller för den delen med att gilla att shoppa eller besöka ett spa, men den här vanan att upphöja det till något viktigt och värdefullt, det äcklar mig. Som att det bästa de kan komma på för en kvinna att göra är att gegga lite klet i ansiktet.

Så har bloggvärlden fått sitt eget rosa tånaglar-drama. UnderbaraClara skrev ett inlägg om lillens klänning och vips kröp normkramarna fram överallt. Jag blir fan mörkrädd. Jag har väl inga problem med om folk vill klä sina egna pojkar i pojkkläder och flickor i flickkläder (även om det är rätt trist och begränsat), men de övriga åsikterna de kommer med, jösses, dem har jag problem med. Några exempel:

1. Klänning på en pojke är helt enkelt att gå för långt!
Ja, fy. Det är ju faktiskt en naturlag att pojkar inte bör ha andra kläder på underkroppen än byxor. Befolkningen i alla de länder där män bär icke-byxor är helt enkelt knäpp. Förr i tiden när små barn, oavsett kön, kläddes i kolt var man också knäpp. Liksom, hur såg man skillnad på ungarna?! En sak gjorde man dock rätt, förr i tiden, och det var att flickor och kvinnor inte fick ha byxor. Usch för att den normen förändrades så att det är självklart att kvinnor och flickor får ha byxor idag. Vi borde gå tillbaka till att kvinnor inte får bära byxor, och hör sen!

2. Det är fel att tvinga barn att sticka ut sådär, för de kan bli mobbade i skolan…
Vi snackar om en liten bäbis här. Vem ska mobba den? Claras kompisar som kommer på besök?

3. Det är fel att föräldrar tvingar på barn sina politiska åsikter, om barnet vill ha klänning när han blir större borde han få välja det själv…
Det gör mig ledsen att så många personer tror dels att normbrott alltid måste ha med politik att göra och dels att det är neutralt och helt opolitiskt att följa normen.

Många verkar ha tolkat Claras inlägg som att hon vill provocera. Jag har ingen aning om hon ville det, och det är egentligen inte intressant. Vad som däremot är intressant är att när folk såg Clara göra något som gick utanför deras gränser för vad som är vettigt antog de att det var en politisk provokation. De verkar inte kunna tänka sig någon annan anledning att bryta mot en norm. De verkar inte kunna tänka sig att klädvalet kanske helt enkelt hade att göra med vad Clara tyckte var fint och verkade bekvämt, utan eftersom hennes val verkar galet i deras ögon antar de att hon gjorde det för att provocera dem.

Jag har varit inne på det här tidigare, när jag skrev om att kroppsbehåring på kvinnor ofta antas vara ett politiskt ställningstagande. Det är en så självklar norm att kvinnors hår ska bort att om det är kvar ses det gärna som en provokation och/eller politik. Det här är jävligt snett eftersom det kan finnas en massa andra anledningar som inte har något med politik att göra. Kanske man tycker att hår är fint. Kanske man tycker att det är tråkigt att raka. Kanske man inte bryr sig alls. Men oavsett vad hon själv har för anledning, kommer folk att klistra en politisk etikett på det eftersom att de är oförmögna att ta in att deras egna referensramar inte är de enda som är giltiga.

Vidare till det där med att välja åt sina barn….

Grejen är så här: Föräldrar väljer åt sina småbarn. Så är det bara. Föräldrar prackar på normer och värderingar på sina småbarn. Så är det bara. Det spelar ingen roll om föräldrarna tillhör ”genusmaffian” eller inte, utan det gäller alla. Men ändå är det bara de föräldrar som gör något lite annorlunda som anklagas för att pracka på sina barn sina åsikter eller använda dem som politiska slagträn.

Oh, please. De föräldrar som gör som ”vanligt” prackar på sina barn precis lika mycket, skillnaden är bara att det kanske inte syns lika tydligt. De kan gömma sig i mängden och låtsas vara neutrala, men kom igen, ingen uppfostran är på något sätt i närheten att vara värderingsneutral. (Och det ska den inte vara heller, men det är en annan historia.) Det gör mig ibland helt paff hur folk på allvar kan tycka att föräldrar som säger ”Pojkar kan ha kjol” tvingar på sina stackars barn en massa politik och inte låter dem vara sig själva samtidigt som de framställer föräldrar som säger ”Pojkar ska inte ha kjol” som att de ger sina barn en fri uppfostran där barnet får vara en individ.

Att klä sin pojkbäbis i pojkkläder är också att göra ett val åt barnet, som är för litet för att välja själv.
Att klä sin pojkbäbis i pojkkläder är också att klä barnet i de kläder som föräldrarna föredrar.
Att klä sin pojkbäbis i pojkkläder är också att ta ställning.
Att klä sin pojkbäbis i pojkkläder är också att föra vidare sina egna värderingar till barnet.
Punkt.

Jo. Jag hade några ämnen på lager jag hade tänkt försöka skriva något smart och vettigt om idag. Det blev det inget av. Ni kan läsa Virginia Woolf i bokbloggen istället. Eller titta på Buffy vs. Edward:

När man har dålig smak som jag och roas av exempelvis korkade actionfilmer får man på köpet en hel del sunkighet, inget oväntat med det, men för ett tag sedan såg jag det mest uppenbara exemplet på ”kvinnor är bara till för att bli räddade” jag har sett på länge.

Jag såg The Expendables, Sylvester Stallones senaste rulle som i stort sett är 80-talsaction med bättre effekter. Den handlar om ett gäng legosoldater som ska störta en diktator på en påhittad ö i Sydamerika och i denna kavalkad av avdankade och nya actionsnubbar finns två kvinnor. Det är Sandra, diktatorns dotter, och Lacy, flickvän eller något i den stilen till en av legosoldaterna.

Sandra är den enda som egentligen har någon betydelse för handlingen. Hon gör motstånd mot diktaturen och blir efter ett tag tillfångatagen på grund av det. I fångenskapen blir hon torterad och nästan våldtagen. Tortyrscenen är jag ok med. Den är otrevlig, men den är en rimlig del av hennes berättelse. Våldtäktsförsöket däremot, shit, jag blev så trött. Den scenen är upplagd så att den verkligen bara är där för att Stallone ska kunna storma in och göra köttfärs av fångvaktarna i sista stund.

Lacy då? Hon har någon sorts relation med Christmas, men den funkar inte särskilt bra eftersom han ofta är borta och inte berättar vad han sysslar med. När han kommer hem till henne har hon besök av en annan man och Christmas blir besviken. Lacy är också ledsen, men gör klart att he had it coming eftersom han inte har hört av sig på över en månad.

Christmas tittar snett på den nye mannen och meddelar att han inte gillar honom. Självklart har han rätt. Nye mannen misshandlar Lacy, vilket såklart leder till att han senare i filmen får råspö av Christmas inför ögonen på Lacy. Återigen är det upplagt så att jag får intrycket av att misshandeln egentligen inte har något alls med karaktären Lacy att göra, utan den existerar endast för att Christmas ska få rädda en kvinna som han tidigare har behandlat illa och i samma veva vara lite emo över att det är svårt att ha ett förhållande samtidigt som man försörjer sig genom att åka jorden runt och skjuta folk. Ja, stackars dig.

Inte för att det här är överraskande, egentligen. Vad jag dock blev lite förvånad över är att det var så tydligt. Nu för tiden brukar folk försöka dämpa ”rädda prinsessan”-vibbarna åtminstone lite grann.

Jag valde att inte kommentera Alice Teodorescus debattartikel Svenska kvinnor klär sig som män för några veckor sedan, för jag tyckte att den var för tröttsam för att förtjäna mer uppmärksamhet. (Sammanfattning: AT tycker att pga feminismen klär sig svenska kvinnor som män och får inte uttrycka vilka de är. Det är dåligt. Kvinnor borde istället klä sig enligt Alice Teodorescus bild av kvinnlighet. Hur nu det går ihop med snacket om individualitet…) Nu är även Elise Claeson i farten och det finns en del att säga om den texten också, men mest hängde jag upp mig på Mad Men-exemplet som skjuter så bredvid att det inte är klokt. Claeson skriver:

­Intuitivt känner kvinnor att de ­genom att framhäva sin kvinnlighet inte förlorar, utan ökar sin makt. De anar att de genom att vårda sitt ­yttre vårdar ett kapital, som naturen har gett dem.
Den mäktiga, välklädda och sexiga kontorschefen Joan i Mad Men bär aldrig byxor och kavaj. Genom att framhäva sina kurvor i åtsittande klänningar vårdar hon sitt erotiska kapital, som är en ­viktig del i hennes kvinnomakt.

Eh, okej. Jag vet inte om hon råkar hänvisa till en serie som hon inte har tittat särskilt mycket på, eller om hon faktiskt har tittat ordentligt men inte fattat. Joans erotiska kapital ger henne vissa fördelar, visst, men en sak det inte ger henne är respekt. Joan är en kompetent kvinna som gång på gång får uppleva att inte bli tagen på allvar, att bli sedd som vandrande tuttar och rumpa. Det finns många exempel, men ett av de starkaste finns i avsnittet ”The Summer Man” där en av grabbarna på kontoret ritar en otrevlig bild av Joan, som antyder att hon har använt sitt utseende och sexualitet för klättra uppåt. Peggy sparkar honom och hon och Joan hamnar i en diskussion om makt. Slutligen säger Joan något i stil med: ”No matter how powerful we get around here, they can still just draw another cartoon.” Det säger mycket om hur bräcklig en kvinnas maktposition är om den bygger på ”erotiskt kapital”, istället för på omgivningens respekt och tro på hennes kompetens.

(Tillägg: Tanja Suhinina har förresten skrivit om kläderna.)

Den här bilden har farit omkring bland några bekanta de senaste dagarna, så jag gör mitt och sprider den lite mer. Humor.

Jag gick omkring lite i stan igår och spanade efter julklappar och fick syn på en bok med titeln ”Allt män vet om kvinnor”, eller något i den stilen. Den innehöll bara tomma sidor. Men seriöst. Finns det någon som fortfarande tycker att det skämtet är roligt? Jag menar roligt på allvar och inte bara ”heh, eller vänta, vad fan?” vilket var min reaktion. Jo, det finns det ju, världen är full av retards…

Gah. Det är så tröttsamt med humor som bygger på antingen 1) att kvinnor är hysteriska och obegripliga och det är synd om män som måste försöka förstå dem, eller 2) att män är totalt socialt inkompetenta och inte kan uppfatta kommunikation som är mer subtil än ”BANKA PLATT!” Eller båda i kombination.

(Särskilt trött blir jag på personer som hellre gömmer sig bakom ett ”jamen det går ju inte att begripa sig på kvinnor/män” än att verkligen försöka fatta varför den andra personen, vanligtvis partnern, beter sig som den gör. Eller varför man själv beter sig som man gör. För det är ju, buhu, jobbigt att sätta sig in i hur andra tänker och att ifrågasätta sig själv. Mycket lättare att bara könsstämpla alltihop.)

Okej, zombierna i nya tv-serien The Walking Dead säger inte ”brains”. De säger inget alls. Det är bra, det gör dem läskigare. Jag har just sett första avsnittet och är imponerad av hur snyggt och sjukt spännande det var. Däremot vet jag inte om jag förväntar mig en bra fortsättning. Skräck- och actiondelarna var finfina, men dramadelarna var det inte. (Men jag medger att det senare tänkte jag knappt på när jag tittade, utan det slog mig mest efteråt.)

Handlingen, som är baserad på en serie som jag inte har läst, är det hittills inget särskilt med: en polis blir skottskadad och när han vaknar på sjukhuset har allt gått åt helvete. Sjukhuset är tillstökat, nerblodat och tomt, förutom något läskigt som är instängt bakom en dörr som låsts med kedjor och hänglås. Utanför ligger döda i drivor. Han tar sig hem, men frun och sonen är inte där. Han möter en man och en pojke som hjälper honom och förklarar vad som har hänt. Han bestämmer sig för att hitta sin fru.

The Walking Dead är inte ”hoppa fram bakom hörnet”-skräck. Istället har den en ständigt närvarande spänning som fick mig att ligga på helspänn i soffan nästan hela avsnittet. Jag gillade särskilt hur tystnaden används. Man är ju så van vid musik som stämningsskapare i filmer och tv-serier, ett bakgrundsbrus (eller bakgrundsbröl) som talar om för en vad man ska känna. Men tystnad kan vara väldigt effektfullt. Det finns såklart en del bakgrundsmusik här också, men de bästa scenerna är utan. De har bara hasande steg, andetag, döda röster, kroppar som trycks mot varandra. Verkligheten har inget soundtrack om man inte råkar gå i affärer eller med hörlurar och frånvaron av musik får The Walking Dead att verka obehagligt verkligt.

Jag hann dock störa mig på att de enda kvinnorna som tillmäts någon form av betydelse i första avsnittet är de som inte är där. En fru/mamma som ska hittas och en annan fru/mamma som har dött och blivit zombie. Så jävla typiskt. Med tanke på vad Verklighetens smolk skrev om serietidningen nyligen ska det bli intressant att se vad tv-serien gör av könsgrejen.

Vad fan är det där för rubrik? Och skulle man få skriva ”banta din kvinna”? Nej.

Det är för övrigt en bra sak, att man inte ”får” det. Jag önskar bara att det gällde åt andra hållet också. Alla former av ”dressera din partner som om den var ett husdjur”-tips är jävligt creepy.