Jag skrev det här för mer än en månad sedan och visste inte om jag skulle posta det eller bara låta det vara lite terapi. Men vad fan. Kanske kan det vara terapi för någon annan också. Jag vet att jag inte är den enda som kan känna så här.
I Deltagänget av Salka Sandén finns ett avsnitt där huvudpersonen går och lyssnar på musik och blir stoppad av en kille som vill ragga på henne. Och hon lackar ur på honom och skrämmer honom och följer efter honom. Det var så jävla skönt att läsa. Skadeglädje upphöjt i hundra. Nej, jag är inte särskilt stolt över det. Jag vill inte känna så. Men jag gör det. Sådana spår har det satt att inte få vara ifred på offentlig plats.
Klicka här för att läsa lite.
Och visst, Deltagänget är ett hopkok av verklighet och påhitt. Det kanske inte ens har hänt. Men det var ändå underbart att läsa. Det kändes, hur skumt det än kanske låter, som en hämnd att alla gånger klistriga irriterande män har tagit mitt utrymme i anspråk mot min vilja. Kommit för nära, trängt sig på. Pratat för mycket.
Det kan tyckas överdrivet att bli upprörd över att någon okänd pratar med en. Men det är inte just att de pratar som är så störande. Det är hur de gör det.
Det är att det inte finns det minsta i deras röst eller kroppspråk som frågar efter en inbjudan, som underförstått frågar om jag vill prata med dem. Nej, de bara gör det. Som om det var helt självklart för dem att ta mig i anspråk. Som om min åsikt om det hela antingen är irrelevant eller automatiskt antas vara positiv. Som om min avvisande ton och bortvända blick bara är att strunta i. Och jag är ju en alldeles för snäll-och-trevlig flicka för att kunna säga ”jag vill inte prata med dig” åt en person som inte varit öppet otrevlig mot mig. Så perfekt är det ordnat, att det finns hur många kvinnor som helst åt idiotmännen att obehindrat göra anspråk på för det har slagits in i ryggmärgen på oss att alltid vara trevliga och oförargliga tillbaka.
Och om man inte är trevlig och oförarglig, då jävlar. Själv har jag inte råkat ut för de förolämpningar (eller värre) som drabbar många tjejer när de säger ifrån eller ger tillbaka. Men jag har sett det på dem några gånger, när avvisandet går fram, hur det liksom klickar till i huvudet på dem. Jävlafitta. Det behöver inte ens sägas, det känns i luften ändå. Jaja. Jag är ensam och trött och på väg hem. Men visst, jag är en grinig jävla feministfitta för att jag inte vill prata med dig. Visst, visst. Det är ju du som bestämmer hur det är. Du vill bara prata lite och jag är tråkig och otrevlig. Och det spelar egentligen ingen roll sedan att det är lätt att gå eller lätt att bli av med dig, för skadan är redan skedd. Jag är aldrig rädd, men jag har blivit förstörd ändå för jag förväntar mig dåliga saker av människor jag inte vet något om. Jag kan känna motvilja mot sådana som ännu inte har gjort mig något fel alls, jag förväntar mig slemäckel där de kanske inte alls finns och jag hatar dig för att jag har gett dig makten att göra mig sådan.
Jag vill vara galningen som knuffar dig i vattnet och skrattar.
0 kommentarer
Äsch, jag glömde surfeministen förra veckan. Bra start på det projektet… Men här kommer i alla fall veckans citat, ur Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène.
Vildvittra 
