Austenland

150502_austenland Typiskt nog börjar jag den här kostymdramahelgen med en diss, eller i alla fall en halvdiss. För några dagar såg jag den romantiska komedin Austenland, som inte riktigt var så rolig som jag hade hoppats. Kostymdramagenren har ju mycket som man kan – och bör – driva med och filmens premiss gjorde mig ganska förväntansfull.

Jane Hayes (Keri Russell) är besatt av Jane Austen och drömmer om en egen Mr Darcy. I brist på 1800-talsliv och Darcy har hon en stor pappfigur föreställande karln i fråga och har dessutom inrett sitt sovrum så kostymdramanördigt att hennes vän börjar ifrågasätta Janes mentala hälsa när hon ser det. Hennes besatthet når kulmen när hon bränner sina besparingar på en semesterresa till ”Austenland”, där besökarna får lajva 1800-tal, klä sig i tidstypiska (nåja) kläder, gå på bal och flirta med tjusiga gentlemän, som ju egentligen är skådespelare anställda av Austenland.

Men Janes resa blir inte som hon hade tänkt sig. Hon har fått ett sämre semesterpaket än de andra gästerna, hon blir illa behandlad av Austenlands ägarinna (Jane Seymour!), och hon börjar efter ett tag känna sig instängd och tröttna på både leken och sällskapet. Självklart har hon också en kärlekshistoria, eller två.

En annan skribent (jag har tappat bort länken) skrev om Austenland att om man ska driva med något så bör man vara snäppet smartare än det man driver med, och det är det som är problemet med Austenland – den känns mer klumpig än smart. Humorn är ofta av den överdrivna och skräniga sorten och den enda som verkligen lyckas med sina pajaskonster är James Callis som den sliskige ”Colonel Andrews”, som bitvis är hysteriskt rolig trots att han är så långt över gränsen fånig att det egentligen inte borde funka.

Det är en film med en del charm – miljöerna och kläderna, Austen-referenserna och den avige Mr Nobley som är Austenlands version av Mr Darcy – men den är verkligen ojämn. Ibland fnissar jag, men ofta tycker jag också att den är pinsam. Det är en småkul film som duger bra att slå ihjäl en trött kväll med, men inte mer än så. 2 hattar av 5.

Spring Breakers

141028_springbreakers Jag tittar inte bara på tv-serier, ibland kollar jag på film också!

Spring Breakers (2013) handlar om fyra tjejer som har lov och så desperat vill bryta sig loss ur sin tristess att de rånar en restaurang för att få råd att åka till Florida och festa. Väl där träffar de på rapparen och gangstern Alien och fortsätter sin våldsamma väg.

Spring Breakers har fått en del skit för att vara en gubbsjuk ursäkt för att filma snygga tjejer i bikini. Jag förstår den reaktionen – de monotona slowmobilderna på mängder av halvnakna, supande ungdomar är väldigt tröttsamma – men samtidigt tycker jag att den tyder på att man inte har lyckats se längre än den nakna huden.

Trots att tjejerna är klädda i bikini en stor del av filmen och ofta är fysiskt nära varandra, känns kamerans närgångna blick på dem sällan slemmig (till skillnad från nämnda festscener) och skildringen av deras vänskap och närhet är fullständigt trovärdig. ”Those girls are scary”, får Faith, den yngsta av dem, höra av sina andra kompisar innan resan. ”They’re just so cold. They act like they got demon blood.” Och jag gillar råheten i deras osympatiska sidor och hur man inte kan säga att det är Alien som drar ner dem, hur de styr. Det är något befriande med söta, lättklädda tjejer som inte skildras som söta, lättklädda tjejer ”ska”, som är antihjältar snarare än objekt. Det är deras berättelse, deras kalla blickar, deras sätt att försöka spränga sig ut.

Och så är det ju snyggt. Starka färger och en kamera som ständigt rör sig, ständigt låter fyllefokus glida. Vissa repliker upprepas som voiceover flera gånger under filmen, som en krock mellan förväntningar och verklighet. Det är som en hallucinatorisk neondröm om tomhet och våld som ändå ger en liten gnutta hopp. Ja, jag gillade den mycket mer än jag trodde att jag skulle.

Jag rekommenderar även Emma Gray Munthes recension. Älskar meningen ”En film om när Hudgens, Gomez och Benson bestämde sig för att vara med i en Korine-film, om när Britney Spears rakade huvudet och slogs med paraply.”

How I Live Now

howilivenow Daisy är en amerikansk tonåring som ska bo hos sina kusiner på den brittiska landsbygden över sommaren. Hon är motvillig och snäsig i början, men efter ett tag börjar hon trivas – och blir dessutom kär i kusinen Edmund.

How I Live Now (2013) utspelar sig i en nära framtid, där ett tredje världskrig verkar vara på gång. När London bombas är Daisy och hennes kusiner utan vuxet sällskap på gården. När befolkningen ska evakueras bestämmer de sig för att stanna, men blir senare ivägtvingade och separerade.

How I Live Now är fin att titta på, på ett sånt där fotobloggigt, instagrammigt vis. Mjukt ljus, vackra, soldränkta landskap, kort skärpedjup. Barn och djur som springer omkring och skrattar. Dagarna före katastrofen genom ett varmtonat filter. Det är snyggt, som sagt, men blir lite väl övertydligt idylliskt, särskilt eftersom färgerna blir dovare och ljuset kallare när kriget och våldet når dem. Inte direkt subtilt.

Daisy är inte en särskilt sympatisk person och ganska irriterande, men Saoirse Ronan som spelar henne har den där sortens magnetism som gör det svårt att ta blicken från henne. Det märks dessutom snabbt att Daisy inte bara är en surpuppa som tvingats ut på en resa hon inte var intresserad av, utan att den döda blicken och undvikande sättet kommer ur ett trasigt inre. Tankarna som maler i hennes huvud är uppmanande, tvingande, kontrollerande. Ändå har jag sett Ronan i mer engagerande roller. Hon gör ett rätt bra jobb här också, men Daisy är lite för avstängd för att jag ska ta henne till mig helt och hållet.

Jag vill gilla How I Live Now, men den har för många irriterande luckor. Ett exempel är den vattenlösa vandringen. Det görs en grej av att fienden har förorenat dricksvattnet på flera ställen, så det är inte säkert att dricka det utan renande tabletter. När Daisy och lilla Piper ger sig ut på en lång vandring blir vattnet ett problem. Detta visar filmen: Daisy glömmer att ta med tabletter, svär över att deras vatten är slut/nästan slut och hindrar Piper från att dricka vatten i skogen, eftersom de inte vet vilka vattendrag som är säkra.

Hur klarade de vätskebristen? Det får man inte reda på. Kanske hittade de ett övergivet hus där det fanns reningstabletter eller läsk eller annat drickbart. Kanske blev de desperata och drack ur bäckar ändå, och hade turen att vattnet var rent. Men eftersom det inte finns några sådana klargörande scener framstår det som att de vandrar i en vecka utan vätska, vilket ju inte är rimligt på något sätt.

Det finns flera frågetecken, varav ett är själva premissen för filmen. Varför skulle Daisys pappa skicka henne till Europa när läget är så instabilt att kriget lurar runt knuten? Är han helt världsfrånvänd? Är han världens största skitstövel? Hade han kanske ändå en bra anledning? Jag vet inte. Vid något tillfälle säger Daisy att hennes pappa skiter i henne, men det skulle kunna komma från vilken tonåring som helst som är sur över att spendera sommaren på landet. Det räcker inte.

En del konstigheter i filmen kan förklaras av att den berättas ur Daisys perspektiv, och det hon inte vet eller förstår om världen får inte heller tittaren reda på, men det duger inte för att sopa undan alla obegripligheter. Är det någon av er som har läst boken av Meg Rosoff som filmen är baserad på? Det skulle vara intressant att veta om den hänger ihop bättre.

Lägesrapport

Lägesrapport snodd från Sara BE.

Senaste böckerna jag läste: Senast utläst är Karin Tidbecks dystopi Amatka. Den var svinbra, kan jag meddela. Innan det läste jag Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg. Också mycket bra. Och Susanna Lundins Hindenburg. Jag fattade ingenting, men den var finfin ändå.

Böcker jag läser just nu: Efter ett långt avbrott har jag plockat upp Efter floden av P.C. Jersild igen. Vet inte varför jag släppte den förut, för den verkar riktigt bra. Jag har även börjat på Harry Potter and the Goblet of Fire.

Böcker jag ser fram emot: Karen Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove, som kommer nästa år. Jag är nyfiken på Anders Fagers nyutkomna roman Jag såg henne igen i receptionen också, men mest ser jag fram emot en hög olästa och säkert asbra böcker som ligger på min bokhylla och väntar på att jag ska lämna tillbaka alla biblioteksböcker och läsa dem istället. Jag tror att jag ska utse november till ”bara läsa egna böcker”-månad.

Senaste filmerna jag såg: Dredd, på bio. Jag gillade den, för vad den var: rak, skitig och enkel action med ungefär två hjärnceller, men snygg och med bra soundtrack. Bara en och en halv timme lång och världen ska inte räddas. Det är skönt att se sånt ibland som motvikt till allt episkt trams jag inte kan låta bli att titta på. Jag är osäker på vad jag såg innan den. Jag ser inte så mycket film, utan mest tv-serier, som bekant. Det kan ha varit Underworld: Awakening. Den var kass.

Filmer jag ser fram emot: Jag har fortfarande inte sett Brave och det måste jag verkligen göra något åt. Annars vet jag inte. Jag kommer såklart att se The Hobbit, men är osäker på om jag ser fram emot den eller fruktar den.

Senaste teveserierna jag såg: Av den här höstens pågående serier följer jag Downton Abbey, The Walking Dead, American Horror Story, Vampire Diaries, Nashville, Last Resort och Arrow. När det blir ett glapp mellan dem (heh) slänger jag vanligtvis in något avsnitt från någon av de boxar jag håller på att beta av, som Supernatural säsong fem eller Battlestar Galactica säsong tre. Dessutom ser jag Gods of the Arena för tredje gången, denna gång med kommentarspår. Det kan möjligtvis leda till mer svamlande om Spartacus här, som om det inte räckte med ordbajset i våras.

Teveserier jag längtar efter: Var ska jag börja? Sista säsongen av Spartacus (januari), andra säsongen av Girls (också januari, tror jag), tredje säsongen av Game of Thrones (mars) och sjätte säsongen av Mad Men (vete fan när). Jag är väldigt nyfiken på Hit & Miss, med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare, som jag nog ska se när HBO Nordic kickar igång. Och så vill jag ha tredje säsongen av Teen Wolf NU och inte nästa sommar för Stiles Stilinski är fantastisk och förtjänar att dyrkas.

Musik jag lyssnar på just nu: Soundtracket till Dredd (awesomeness!) och sångerna från Buffy-avsnittet Once More, with Feeling. Buffysjungandet på Kontrast satte sina spår. Annars blir det ofta Lana Del Rey på väg till eller från jobbet.

Musik jag ser fram emot: Eftersom jag är ointresserad av musik på det sättet har jag ingen koll alls på kommande saker.

Kallar du det där ett monster?

Jag läste på TV.com att The CW håller på med någon sorts remake av 80-talsserien Beauty and the Beast och ska sända den i höst. Den verkar kass (och Kristin Kreuk som tuff snut, allvarligt?) och jag hoppas att jag har vett nog att låta bli den, men jag måste ändå kommentera. Jag menar, bilden ser ju ut som Beauty and the Beauty. Var fan är Beast? ”Vi tar en snygg kille och ger honom ett ärr. Yeah!”

Det är lite svårt att avgöra i det länkande klippet, men det verkar som att han blir lite monstrig i ansiktet och lite Hulken-arg och kastar saker omkring sig. Mesigt! Det är väl inget fel egentligen med monstret på insidan och yada yada, men ger man serien det där namnet får man leverera.

Det påminde mig om Beastly, som är en high school-variant av Skönheten och Odjuret i nutida New York. Varken filmen eller boken den baseras på var något att tjoa över, men jag lyckades tydligen ändå engagera mig tillräckligt för att störa mig på att Kyle inte är ett odjur i filmen. Han blir skallig och får diverse ärr och konstiga tatueringar (the horror!), vilket såklart inte är så kul för honom när de dyker upp helt plötsligt, men han är ju fortfarande mänsklig och uppenbart en snygg kille under ärren. I boken har han klor och huggtänder och massor av päls. Vid ett tillfälle jämför han sig själv med Chewbacca. Fegt, filmskapare. Ni borde låtit honom vara Chewie.

Ours is the magic, ours is the power

Jag har börjat se tv-serien The Secret Circle om ett gäng tonåringar som är häxor. Eftersom jag dessutom håller på att se om Buffy, som innehåller magiska ritualer i mängder, har jag funderat lite på vilken sorts magi jag föredrar i böcker, filmer och tv-serier. (Kanske lite spoilervarning på The Secret Circle, eftersom den är så ny. Buffy tänker jag anta att ni antingen har sett eller är ointresserade av.)

Jag gillar magi som inte är så himla uppstyrd. Som är till största delen osynlig, som är en kraft man hanterar inifrån istället för med en massa tillbehör och ritualer. Visst är det kul med lite ritualer med av tända ljus, konstiga ingredienser och mummel i kör, men det är lätt att trilla över gränsen till fånigt och för mycket. Skräckexemplet är väl ett kapitel i en av Nick Perumovs fantasyböcker där en magiker ägnar timmar åt förberedelser i stil med att rita symboler på marken och lägga ut tillbehör på exakt rätt platser, för om något hamnar den minsta millimeter fel kommer det inte att fungera. Stentråkigt.


Jag gillar magi utan en massa extra hokus pokus. Det finns en scen i The Secret Circle där nykomlingen Cassie inte vill tro på att de har magiska förmågor och Adam ska bevisa det för henne. De står i skogen och säger ”A drop of water, light as air” tills hundratals vattendroppar lyfter från bladen omkring dem. En aning cheesy, men fint. Framför allt inget latin och inget påhittat ”gamla språket”, bara vanliga ord som får kraft av personerna som uttalar dem, istället för att orden har kraft i sig.


Det behöver visserligen inte vara fel att vissa ord har kraft – jag tänker exempelvis på Ursula LeGuins Övärlden-böcker där man får makt över ting och varelser genom att känns till deras ”sanna namn” – men det blir lätt lite tråkigt, vilket man ofta ser bland annat i Buffy. I sista avsnittet av andra säsongen av Buffy utför Willow, Oz och Cordy en ritual för att återställa Angels själ. När Oz påpekar att han inte har läst latin säger Willow att det är lugnt, han behöver inte förstå orden, bara uttala dem. Jag tycker att det är väldigt, tja, omagiskt.

I senaste The Secret Circle hände en liknande grej, när Cassie och Faye ställde till problem genom att uttala en trollformel de hade hittat i en bok. De förstod inte orden, de kanske inte ens uttalade dem rätt, men det fungerade ändå. Meh… Att saker händer bara för att man gör vissa ljud i viss ordning = ospännande.

Nackdelen med den osynliga magin är att den nog gör sig bättre i böcker än på film, och när film- och tv-skapare ska försöka göra den osynliga magin häftig att titta på kommer det gärna en massa onödigheter. Ni vet: det blåser inomhus, saker flyger omkring och går sönder m.m. En massa grejer som häxorna egentligen inte har någon anledning att göra (såvida de inte vill skrämmas) utan det är bara lite extra fyrverkerier innan de börjar med det viktiga.


I ett avsnitt av The Secret Circle blir Cassie jagad i skolan och häxgänget kommer för att rädda henne. Det är första gången de utövar våldsam magi som grupp och vad gör de? De öppnar alla skåpdörrar så att massor av papper flyger ut i korridoren. Jävlar, där fick ondingen allt så han teg! Eller inte. Sedan slänger de upp honom i taket. Tack. Det där med skåpen känns som en typisk sådan grej som har slängts in för att manusförfattarna tycker att hey, vi måste göra något mer som ser häftigt ut, oavsett om det ur karaktärernas synvinkel är en rimlig sak att göra. Varför skulle man slänga papper först och rädda sin kompis sedan? Nej, just det, det skulle man inte.


Rubriken i det här inlägget kommer från en gammal favoritfilm, 90-talsrullen The Craft. Jag såg om den tidigare i år och upptäckte till min glädje att jag fortfarande tycker att den håller. Och hur är det med magin? Den innehåller en hel del mysig häxrekvesita, men stannar på rätt sida om tramsgränsen då den mestadels håller sig borta från ramsor på konstiga språk och överdrivna spektakel, åtminstone fram till slutet då den ballar ur lite. Tål att ses igen. Och sedan en gång till.

Saker man gör: april

Jag vaknade imorse och kände för att sprida massor av bilder omkring mig. Det är en bra sak, med tanke på hur händelselöst det är här. Nu tänker jag göra likadant som i vintras och i bild sammanfatta några månader då jag knappt hade gjort något i fotodagsboksväg. Jag börjar med april, även om den stora bloggtystnaden inte riktigt hade hunnit börja då.


Tidigare hade jag gjort en ordentlig rensning i garderoben och både slängt och sålt en helt del kläder och skor. Jag tänkte göra samma sak med mina smycken, men det visade sig vara svårt. Tydligen är jag mer nostalgisk när det gäller smycken än kläder. Dessutom tar de enskilda smyckena så lite plats att ”det blir mer plats om jag tar bort dem” inte funkade så bra som argument.


Jag använder inte sånt här längre, har inte gjort det på många år och lär knappast börja igen. Ändå vill jag gärna ha dem kvar.


Ny väska.


Mamma och jag spanade på konståkning. Vad är grejen med alla tacky kläder, egentligen?


Någon hade fått den fina idén att gå på studentklubb med ett gäng personer där flesta inte alls gillar klubbmiljön. Det blev en asrolig kväll, trots att några var mesar och gick hem efter förfesten. På förfesten provade vi för övrigt leopardmönstrade kläder som vår värds tidigare inneboende hade lämnat kvar och upptäckte hur häftiga färgglada drinkar kan bli i blixtljus.


Krattade bort vintern och hösten från gräsmattan.


Intressanta blommor dök upp i rabatten.


Jag och Cia gick på Nobelmuséets rymd- och sf-kväll. Det var fullt med folk så vi lyssnade inte på några föredrag eller liknande, men vi lyckades sätta oss på golvet vid dörren i filmrummet och se större delen av den knäppa 50-talsfilmen Rymdinvasion i Lappland. Titta på det här:

Och Cirkeln var överallt i april. Heja Sara!


Fotopromenad. Foton från den finns här, här och här.


Catahyapub.

Do it! Do it now!

Alla dessa konstiga associationer man bär på. Jag läser en urban fantasybok vid namn Strange Angels och i ett kapitel blir tonårstjejen Dru jagad av något monsteraktigt i ett köpcentrum.

I found myself on my knees, shaking the growl out of my head. The pain vanished as soon as it had arrived, and I was only disoriented.
Get up, Dru! Dad’s voice barked at me. Get under the cover! Do it now!

Och vid de sista tre orden där hörde jag Arnold Schwarzeneggers röst i huvudet, som sade Do it naaoow! Förstörde stämningen en aning, kan man säga. Vi kör lite mer Arnold bara för det:

Best comeback ever

Den episka Conan-musikalen

Terminator 2: The Opera

3 x lönnmördaraction med Angelina Jolie

Det här med temafilmtittande var ju kul. Mer sånt!

Mr. & Mrs. Smith (2005)
Jane och John (Angelina Jolie och Brad Pitt) är gifta men vet egentligen väldigt lite om varandra. Båda är agenter men döljer sina riktiga ”jobb” för varandra. Hemligheten avslöjas när de råkar skickas ut efter samma mål av sina respektive uppdragsgivare, och sedan har de att välja på att antingen döda varandra eller samarbeta för att båda ska överleva.

Mr. & Mrs. Smith är bäst under första halvan. Paret Smiths förhållande har blivit kallt och stelt och de har inget att säga till varandra, men försöker ändå upprätthålla bilden av ett lyckat liv. Så obekvämt och så roligt. Det är också riktigt roande när de omväxlande försöker ta kål på varandra och slåss med insikten att de nog bryr sig om varandra ändå, samtidigt som de upptäcker varandras riktiga jag. (Va, har du pluggat konsthistoria?) Och sedan tar det roliga slut. Resten av filmen är en serie av pang pang-scener som inte är på väg någonstans, en tråkig skjutvapensorgie utan mål. Jag såg dessutom director’s cut, som kändes alldeles för utdragen. Synd på något som började bra.

Betyg 2,5

Wanted (2008)
James McAvoy spelar frustrerade kontorsnissen Wesley som får reda på att hans far var med medlem i ett uråldrigt nätverk av lönnmördare och att samma person som dödade farsan nu är ute efter honom. Wesley presenteras för mördargänget, som huserar i ett väveri, och ska läras upp. Jag gillar både James McAvoy och Angelina Jolie (vilket jag antar framgår av inläggets tema) men det här var fan inte kul. Upplägget är nämligen provocerande dumt: mördarna får sina uppdrag från dolda budskap i väven, och de som ska dö är sådana som ”ödet” har valt ut för att världen ska hållas i balans. ”The Loom of Fate.” Det ni! Wanted bygger på svammel och meningslöst våld. Jag menar inte att våldet i de flesta filmer jag ser på något sätt kan kallas meningsfullt, men här är det verkligen helt poänglöst. Det är varken underhållande eller spänningsskapande utan bara sadistiskt och irriterande och ”yeah, kolla vad hårda vi är som uppfostrar nykomlingen genom att misshandla honom varje dag (och det gör inget för man läker snabbt i vårt häftiga specialbadkar)”. Wanted har en del riktigt absurda actionscener som är roliga just för att de är alldeles för mycket och jag uppskattar dubbelspelet som i stort sett alla inblandade kör med. Men annars: blah.

Betyg 1,5

Salt (2010)
Mer dubbla (eller trippla) identiteter! Evelyn Salt är en CIA-agent som blir utpekad som rysk ”sleeper agent”. Istället för att stanna och förneka och reda ut det hela, slår hon sig ut ur CIA-byggnaden med förklaringen att hon måste hitta och skydda sin man. Inte oväntat ger hon sig istället iväg på en mer mordisk expedition.

Jag har ärligt talat inte särskilt mycket att säga om Salt, vilket kanske låter negativt men det innebär inte att den är dålig. (Var den det skulle jag säkert ha en hel del att säga.) Det finns bara ingen anledning att varken hylla den eller ta fram motorsågen. En kompetent actionrulle, snygg och tempofylld med både väntade och oväntade vändningar. Den är inte så smart som den vill vara, men fångade min uppmärksamhet hela vägen ändå.

Betyg 3