Kategoriarkiv: Surfeminism

Surfeminism Tittar på tv

Black Sails, och att bli glad över smulor

blacksails Den första av årets två piratserier, Black Sails, har börjat och jag har sett första avsnittet. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig, på ett sätt som gör att jag känner mig försiktigt förväntansfull. Jag hade väntat mig att den skulle vara mer showig och tramsig, ni vet: folk som svingar sig i seglen, skriker Arr! och fäller fåniga oneliners, blodstänk i slow motion osv. Istället var tempot ganska lugnt, våldet mer fulslagsmål än uppvisning och folk snackade mest om ekonomi. Ingen läsare av den här bloggen har väl missat att jag är rätt förtjust i svinga-sig-i-seglen-trams, men det här verkar vara ett försök till en lite mer allvarlig piratserie och det uppskattar jag också.

(Handling, hittills: Kapten Flint har problem. Hans besättning är sur för att de inte har snott något rejält på länge, och funderar på att byta ut honom. Själv är han på jakt efter skatternas skatt, ungefär, men saknar en sida i en loggbok. John Silver dyker upp och är sneaky. Besättningen intrigerar, med varierande resultat. Alla kan trots allt inte vara bra på att vara sneaky. På land finns en bordell med prostituerade, mer pirater och handelsfolk som sysslar med svarta marknaden. Alla är sneaky.)

Det som stör är såklart det gamla vanliga. När kvinnor först dyker upp, sådär halvvägs in i piloten, är det i form av några prostituerade som entusiastiskt ska provköra den nya piraten på ön. Alltså. Vad fan är GREJEN med alla dessa FLOCKAR av horor som i en virvelvind av fnitter och ivriga händer SLÄNGER sig över män, som om de aldrig hade sett en karl förut? (De om några har ju sett en karl förut …) (Se även Anna-Karin Linders rant på Tv-dags om historia/äventyr/fantasy-genrernas besatthet av glada prostituerade.) Jag orkade knappt ens bli irriterad den här gången. Jag satt bara där och kände mig smått perplex. Allvarligt, en sån scen IGEN? Driver ni med mig? Vad är det här för jävla fantasi egentligen, som bara fortsätter att upprepas?

På plussidan verkade de kvinnliga karaktärer som fick göra något utöver att knulla rätt intressanta. Jag är särskilt nyfiken på hur det ska gå för Eleanor, dottern till en handelsman, när hennes far är ute ur bilden. Hoppas att hon kan hålla kvar makten och fortsätta med att sätta karlslokarna på plats. Jag blev också lite glad över att sexscenen mellan henne och en av de andra brudarna inte kändes manliga blicken-slemmig. Samtidigt är det sorgligt: om en sexscen mellan två kvinnor inte känns sunkig så blir jag glatt förvånad. Det var ju inte något särskilt med den, egentligen. Bara att den inte kändes ”höhö, brudar”.

Det påminner mig lite om det där ofta delade citatet av George R. R. Martin apropå hans kvinnliga karaktärer: ”You know, I’ve always considered women to be people.” Ja, det är ett bra citat. Snärtigt, lite humoristiskt och väldigt tacksamt att sprida vidare. Men att det har fått så stor spridning är väl ett tecken på hur sunkigt läget fortfarande är. Man är så svältfödd på vettighet när det gäller genus och sexualitet i ovan nämnda genrer att författare och andra kreatörer hyllas för självklarheter. De behöver inte ens göra något som är ovanligt bra. Det räcker med att inte vara en rövhatt så ställer sig folk upp och applåderar.

(Black Sails är en Starz-skapelse, men visas på HBO Nordic här.)

Surfeminism Tittar på tv

Amanda Waller i Arrow

131115_amandawaller

131115_amandawaller2 Arrow introducerade Amanda Waller i senaste avsnittet, vilket tydligen var en grej. Jag har noll koll på DC-universat så jag fick googla henne, men när jag läste på lite tyckte jag dels att hon verkar hur badass som helst och dels att det var synd att Arrow-folket har valt en Amanda Waller som ser ut som kvinnliga karaktärer brukar göra i den här typen av berättelser, oavsett om det är i serietidningar eller i tv-serier: smal, skitsnygg och ung. (Fattas bara att de hade gjort henne vit också.)

Amanda Waller har funnits i ett antal olika versioner (några exempel), och med undantag för de senaste åren är hon en minst sagt bastant kvinna. Jag tycker visserligen att det är kul att se Cynthia Addai-Robinson igen, och vet att det inte är något fel på hennes badassförmåga (hon spelade Naevia i Spartacus), men hon är raka motsatsen till bastant och jag tror att hon är yngre än vad jag är. Skittråkigt att ta en karaktär som är ovanlig och normbrytande och banka in henne i idealburken.

Surfeminism Tittar på tv

Masters of Sex

131108_mos

Nu är det dags. Nu ska jag ordbajsa om den nya tv-serie som jag såg fram emot mest i höst och som på olika ställen har utsetts till årets bästa drama: Showtimes Masters of Sex. Hittills har sex avsnitt sänts. (Nordbor kan kolla på HBO Nordic.) Jag har inte tillräcklig koll på historien för att veta när något är fel, så jag tänker behandla serien som ren fiktion.

Master of Sex utspelar sig på 50-talet och handlar om läkaren William Masters och hans forskningsassistent Virginia Johnson som gjorde viktiga undersökningar om människors sexualitet. Den handlar, förutom deras studier och den tidens syn på sex och kön, också om deras privata relationer, till andra människor och till varandra. Jag hade höga förväntningar och var nästan lyrisk direkt efter första avsnittet. Kul ämne! Skitbra skådisar! Genus- och sexprat! Smärtsamt relationsdrama! Visuellt tjusigt! Woho! Dessutom var det ett väldigt stabilt första avsnitt, nästan helt befriat från pilotavsnittens vanliga klumpighet och det bådade ju gott inför framtiden. Sedan dess har jag dock växlat mellan vagt irriterad, tillfälligt förbannad och tillbaka till lyrisk igen.

Det som hände var att ju mer jag tänkte på det första avsnittet, desto mer mindes jag saker som stört mig. Saker som precis när de utspelade sig liksom drunknade i peppen, men som kom tillbaka senare för att irritera. Det är inte så illa som när Christian tyckte att Prometheus var en hel ok film precis efter att ha sett den, men en vecka senare gormade att den var den sämsta jävla film han någonsin sett, men efter ett tag var jag rätt sur, och de efterföljande avsnitten gjorde mig inte mycket gladare. Det som var extra irriterande är att de inslag som störde mig var precis sådana inslag som jag hade hoppats att Masters of Sex skulle vara tillräckligt intelligent för att undvika: en fnissig ton och sunkiga genusgrejer.

”You’re saying ‘watch out for the dildo’”

Med en fnissig ton menar jag humor på nivån ”eftersom det här är en serie om sex ska vi filma en korv i en stekpanna eller någon som äter en gurka, hihi”. Ursäkta, är det här en high school-komedi? Nej, så skärp er. Lyckligtvis verkar det tramset ha försvunnit efter de första två-tre avsnitten och det finns rätt gott om scener i Masters of Sex som är riktigt roliga på andra sätt. Jag tänker exempelvis på Williams artigt förbluffade ansiktsuttryck när en prostituerad förklarar för honom att det händer att kvinnor fejkar orgasm. Så gärna humor, men inga korvar i stekpannor, tack.

När det gäller genusgrejerna är det främst två saker: nakenheten och introduktionen av Virginia. Masters of Sex innehåller som väntat rätt mycket naket. Det är inte ett problem. Problemet är att, precis som i ungefär varenda jävla serie med mycket nakenhet (utom typ Spartacus), innebär det kvinnobröst i mängder och så någon avklädd man här och där. Jag blir så trött på 10 nakna kvinnor per naken man-fördelningen. Näcka alla eller låt bli! Man kan inte ens bortförklara det med att det helt enkelt var fler kvinnor med i början av studien, för när studiens första par filmas ser man mycket mer av henne (man ser exempelvis hennes reflektion i ett fönster när Bill och Virginia står och pratar) och när några manliga prostituerade kort är med i studien filmas de inte alls lika ingående som de kvinnliga. När två av dem hånglar med varandra klipps scenen bort mycket snabbare än heteroscenerna. Det är helt enkelt det gamla vanliga när det gäller hur nakenhet skildras. (Dock pluspoäng för skildringen av sex som är misslyckat och obekvämt.)

”This woman is magic.”

Och så det där med Virginia. Jag gillar verkligen henne som karaktär. Jag tycker att hon är fullkomligt awesome. Jag tycker att Lizzy Caplan är awesome. Vad som inte är awesome är vad serien lägger krutet på när den introducerar henne.

Virginia inleder tidigt en kk-relation med läkaren Ethan Haas och han pladdrar glatt till William om deras sexliv. Innan jag som tittare har lärt känna henne får alltså han stå och bre ut sig om hur hon är i sängen. Han blir väldigt fascinerad av henne (och tappar fullständigt sansen när hon inte vill ha ett förhållande, det lilla svinet) och det stör mig att hans upplevelse av henne ges så mycket utrymme i början, som att vi ska lära känna henne genom honom.

Vidare har Virginia två barn. Att en ensamstående förälder som jobbar mycket inte ägnar så mycket tid åt sina barn som alla inblandade skulle önska är rätt självklart. Grejen är att manusförfattarna inte låter en fatta det själv genom att bara visa. Tydligen är det så viktigt att trycka på försummandet av barnen att de i första avsnittet låter två olika och för handlingen irrelevanta bifigurer säga rent ut till Virginia att de själva minsann skulle prioritera sina barn. Det är alltså vad de tycker är viktigast att lyfta fram med den kvinnliga huvudrollen: dålig morsa, bra i sängen. Heja.

(Tillfället då jag var förbannad var i fjärde avsnittet så Virginias exman har sneakat sig in i studien. Senare lyssnar William på inspelningen där exmannen sitter och pratar hur bra sex han hade med en viss kvinna och hur hon är annorlunda än andra kvinnor. ”This woman is magic”, bla bla. MEN JAG SKITER VÄL I ATT NI TYCKER ATT DET ÄR FANTASTISKT ATT LIGGA MED HENNE! GAAAAH! Visst, jag fattar. Virginia är till både åsikter och beteende annorlunda än vad normen förespråkar. Det är en viktig del av vad som gör henne awesome och intressant. Men när serien tar männens perspektiv på henne hamnar den farligt nära att framställa henne som någon sorts magisk sexvarelse och det är inte ok med mig.)

Det om det.

”Careful, Bill. Careful making me the boring one.”

Men det finns väldigt mycket i Masters of Sex som är bra också. Ämnet är intressant, som sagt. Michael Sheen, som spelar William Masters, är helt fantastisk i sin gestaltning av en person som är extremt rädd för att visa svaghet. Relationen mellan William och hans fru Libby är välskriven och väldigt smärtsam. Jag älskar Libby och hennes ryggrad (som inte är uppenbar från början), den lite uppgivna pragmatismen hon uppvisar i att hantera sin känslomässigt avstängde man och jag önskar henne ett annat liv, ett liv där hon är lycklig och känner sig åtrådd.

En av scenerna som har etsat sig fast i mig är när Libby har fått reda på vad som försiggår i studien och säger till Bill att om han gillar att titta så kan han titta på henne. Hon börjar smeka sig själv och för ett litet ögonblick tittar han på henne med en glöd som annars helt verkar saknas i deras förhållande. Sedan stoppar han henne med orden ”I love you too much” och jag ville typ slå honom i huvudet med den där kameradildon som han har uppfunnit.

Det är ett bra tecken när jag blir arg på karaktärer. När William beter sig illa – och det gör han rätt ofta – blir jag arg på honom, som om han var på riktigt. När Ethan Haas beter sig illa – och det gör han rätt ofta – blir jag arg på serien för att den ger den meningslösa sprätten så mycket utrymme. Skillnaden mellan en lyckad och en mindre lyckad karaktär kan knappast bli tydligare. (Det enda som ändå är lite lustigt med Ethan är att han i stort sett bara existerar i sina misslyckade relationer till olika kvinnor. I övrigt är han betydelselös för handlingen. Han är lite som den där typiska kvinnliga birollen som bara existerar för att diverse manliga karaktärer ska ligga med någon.)

Jag undrar om inte en anledning till att jag är tillbaka på nivå ”lyrisk” efter senaste avsnittet är att Ethan inte var med. Hah. Andra braigheter involverade att Virginia dissade Freud och undersökte om det är någon skillnad mellan vaginalorgasmer och klitorisorgasmer, samt att en medelålders kvinna upptäckte att sex kan vara skönt. Jag ville high fivea dem båda. Masters of Sex är sevärd, men det är så himla frustrerande att den trillade i precis de fällor jag hoppades att den skulle undvika.

Vidare

Tv-dags om den kvinnliga orgasmen
Ling0n om nakenhet på tv
Tanjas videoblogg

Surfeminism Tittar på tv

Menstrual lifeforce power thingy

Eftersom nu är tiden då häxor befinner sig på Blåkulla känns det passade med en liten glimt av min favorithäxa, Willow i Buffy.

Det här är från avsnittet ”Hush” i fjärde säsongen, som jag ser om just nu. Willow har hittat en Wiccagrupp och är besviken över att de inte sysslar med magi på riktigt.

Willow: ”Talk. All talk. Blah blah Gaia, blah blah moon, menstrual lifeforce power thingy. You know, after a couple of sessions, I was hoping we would get into something real, but…”
Buffy: ”No actual witches in your witch group?”
Willow: ”No, just a bunch of wanna blessed-bes.”

Stackars Willow. Hon hoppades på att hitta andra häxor och istället fick hon snack om empowerment, kakbakande och doftdjus:

Men åtminstone ledde Wiccagruppen till att hon träffade Tara. Fina grejer.

(Och varje gång jag ser säsongerna med Tara vill jag ranta om hur avsexualiserat deras förhållande är i jämförelse med de andra paren i serien, även om det smygs in en del uppenbara hintar. Det är en av de saker – tillsammans med kläderna och de fula effekterna – som påminner en om att det var rätt länge sedan Buffy skapades. Att bara det faktum att de hade med ett lesbiskt par var en stor grej då, och att det lyckligtvis har hänt en del sedan dess.)

Surfeminism Tittar på tv Ytligt

Girls och kroppen

Det har skrivits och snackats så mycket om tv-serien Girls senaste tiden att jag nästan tänkte strunta i det här inlägget för allt i det har redan sagts på många andra håll. Men skit samma.

Jag gillar Girls. Även om jag tycker att den är aningen överhypad och inte skulle kalla den genialisk eller ”the voice of a generation” eller liknande så är jag väldigt förtjust i den och dess okonventionella sätt att porträttera unga kvinnor. Jag tycker att den är väldigt rolig (ofta på ett obekvämt sätt) och annorlunda och modig.

Jag ska inte ens försöka reda ut alla tankar jag har haft kring Girls, men en sak måste jag skriva om: kroppen. Eller snarare huvudpersonen Hannahs kropp, som man får se en hel del av för att hon ganska ofta antingen är avklädd eller har små kläder på sig. Grejen är att hennes avkläddhet är odramatisk på ett sätt som är väldigt ovanligt. (Och nu menar jag inte att hennes kropp är helt odramatisk för karaktären Hannah, för det verkar den inte vara, utan att den visas på ett odramatiskt sätt.) Det händer ju i stort sett aldrig att man får se en kvinnokropp som hennes, dvs. en alldeles jävla vanlig kropp, i en tv-serie på det här sättet. Hannahs kropp, eller för den delen Jessas när hon joinar Hannah i badkaret i ett avsnitt, visas inte upp för att vara sexig och inte heller för att vara rolig. Den liksom bara är där och det är väldigt befriande.

Det här har såklart inte gått okommenterat förbi och alla tycker ju inte att den här kroppens odramatiska existens är något att hurra över. De vill hellre ifrågasätta att ifrågasätta att Hannah, med sina små tuttar och ”enorma lår”, hittar män att ligga med. Jag undrar, precis som Maureen Ryan på HuffPost, om de som kommenterar på det sättet har blivit så marinerade i populärkulturens ständiga bild- och filmflöde av skitsnygga människor att de har glömt bort att för de allra flesta är inte perfektion ett måste för attraktion. Har de liksom missat att i den riktiga världen händer det hela tiden att människor med icke-”perfekta” kroppar (dvs. de flesta människor) blir attraherade av varandra och har sex med varandra? Hallå?

Litteratur & skrivande Surfeminism Tittar på tv

Fantasyns sunkighet och idioterna som försvarar den, igen

Är det inte irriterande när man påminns om att det finns massor av idioter bland människorna som gillar samma saker som man själv gillar? Eftersom jag först känner någon sorts samhörighet med människor som blir entusiastiska över samma saker som jag blir entusiastisk över, är det ju mycket mer tröttsamt när de visar sig ha efterblivna åsikter än när andra människor har det.

Vadan denna klagosång då? Jo, Anna twittrade en länk till Historically Authentic Sexism in Fantasy. Let’s Unpack That., som i sin tur länkade till Is ”Historical Accuracy” a Good Defense of Patriarchal Societies in Fantasy Fiction?

De sparkar på en av mina hatgrejer bland fantasyläsare: de som försvarar sexistiskt sunk i fantasy med att ”det VAR ju så!” Jag ska inte gagga om det igen, för jag kan ta det väldigt kort. 1. Man måste inte skapa en sexistisk fantasyvärld bara för att vår världs historia (och nutid) ser ut så. 2. Man kan skildra en sexistisk värld utan göra skildringen sexistisk i sig och man kan göra jätteintressanta och framträdande skildringar av kvinnor även i jättepatriarkala skitsamhällen. Det var det.

Jag håller med om att det inte riktigt handlar om realism utan snarare om att man inte är intresserad av att läsa om kvinnor som är människor istället för hjälplösa våp eller endimensionella pappdockor eller fluffiga fantasier. Och fine, det behöver man inte vara intresserad av (även om det gör en till en lågt stående människa i mina ögon), men man kan ju åtminstone låta bli att motivera det med puckade argument.

Tor-artikeln har en bild på karaktären Lucretia ur tv-serien Spartacus, vilket påminde mig om att den där irritationen såklart inte är begränsad till fantasypojkar som tycker att drakar är mer trovärdiga än kvinnor med makt, styrka eller ens mer än två hjärnceller. Det påminde mig om att jag inte klarar av att surfa Spartygrejer utanför typ Tumblr, för jag blir bara så trött. Utanför fangirlbefolkade ställen som Tumblr är Spartacus-publiken – inte oväntat – full av grabbiga grabbar som klagar på allt som gör att serien är något mer än den fullständigt hjärndöda testosteronfest den först ger intryck av att vara.

Grabbiga klubben vill helst att Spartacus bara ska vara om manliga män som gör manliga saker och de vill inte se machomän med mänskliga känslor, de vill inte se intressanta och/eller kickassiga kvinnliga karaktärer och de vill definitivt inte se något bögeri, i form av exempelvis en av de sötaste kärlekshistorier jag har sett på så lite skärmtid. Ni vet, några av de där grejerna i Spartacus som faktiskt är bra och inte bara haha-det-här-är-jättedumt-men-underhållande. Och det komiska är att Spartacus är ju till största delen en serie om manliga män som gör manliga saker, men det räcker tydligen inte. Tydligen är det jättejobbigt att seriens skapare och manusförfattare har någon form av vett när det gäller könsroller och sexualitet och makt. Stackars grabbiga grabbar som gnölar över att serien inte är så perfekt anpassad för dem som de trodde. Buhu då. Jag spelar på världens minsta violin för er.

Möjligtvis borde jag spela lite för mig själv också för det är ju ett sånt himla slöseri med energi att sitta här och störa sig. Istället ska jag avsluta med något positivt. Yeah:

Det här är en promobild på Naevia inför nästa säsong. Jag är inte så förtjust i Naevia som karaktär, men jag gillar den här bilden. Vad jag uppskattar med den är att den är så annorlunda mot hur kvinnliga actionkaraktärer brukar avbildas. Ingen sexig, ryggradsbrytande pose som visar tuttar och rumpa samtidigt, inte ens någon Top Model-aktig ”se lagom arg ut på ett sexigt sätt”-min. Inget av det där tvångsmässigt inbjudande som alltid ska vara med när kvinnor avbildas. Hon ser bara förbannad, farlig och ganska galen ut. Spartacus kan vara huuur löjlig som helst, men jag älskar den med hela mitt tv-galna, surfeministiska hjärta för att den lyckas med sånt jag ofta hänger upp mig på.

Surfeminism Tittar på tv Ytligt

I rymden kan ingen höra din hårfön

Nu blir det ett väldigt djupt inlägg. Det här är vad som händer när jag egentligen borde skriva en recension.

Det här året har jag i långsam takt sett om Battlestar Galactica (som är en av mina favoritserier) och jag kan inte, precis som de tidigare gångerna jag har sett serien, sluta störa mig på Laura Roslins hår.

Hej, mänskligheten är nästan utrotad och jag har bott på ett rymdskepp eller på en ogästvänlig planet i två år, men mitt hår är alltid noggrant stylat!

Eftersom hon är president kan man tänka sig att hon kanske har lyckats sneaka till sig större delen av alla stylingprodukter som finns kvar i flottan, men någon gång måste de väl ta slut, och hon skulle ju knappast lägga tid på att fixa håret de otaliga gånger som hela flottan svävar i livsfara. Ändå ser hon alltid väldigt stylad ut.

BSG ska ändå ha lite uppskattning för mängden hårsnoddar. Det är alldeles för lite hårsnoddar på tv. De långhåriga kvinnorna i BSG som är militärer eller har fysiska, skitiga jobb har generellt håret uppsatt. Det känns väldigt fånigt att dela ut pluspoäng för en sak som borde vara så självklar, men i tv-seriernas värld är i stort sett ingen situation så opraktisk att den motiverar en kvinna att överge sin perfekta frisyr. Jag stör mig som fan på alla tv- och filmkaraktärer som har håret böljande i långa Hollywoodvågor över axlarna i situationer som är fysiskt ansträngande, skitiga eller farliga eller allt på samma gång, helt enkelt situationer där vilken icke-fiktiv långhårig kvinna som helst hade langat fram en hårsnodd illa kvickt (och eventuellt önskat att hon vågade raka av hela skiten).

Visst. Det är fiktion. Tv- och filmkaraktärer kommer att vara snyggare och piffigare än folk i allmänhet. Det är ok. Men just hårfixandet hamnar ofta på en rent löjlig nivå och då orsakar det en spricka i fiktionen som stör min upplevelse av den. Jag vet att det är påhitt, men jag vill inte bli påmind om det hela tiden.

Charlie i Revolution är ett sådant störande exempel. Det har inte funnits elektricitet på 15 år och Charlie är den typen av tjej som skuttar omkring i skogen och skjuter med armborst, och ändå ser hennes hår ut så här:

Bitch, please. Hoppas att du trasslar in det i en pil eller något. Hungerspelen-Katniss har åtminstone en fläta.

I Revolution har man även rosa läppstift och massor av rouge när man ger sig iväg på en lång och farlig räddningsexpedition. (Vilket fick mig att undra: tillverkade Maggie sitt eget smink, eller var det 15 år gammalt? Ew på det senare. Egentligen lär det såklart inte vara något av de alternativen utan bara ett ogenomtänkt slentrianbeslut när det gäller karaktärernas utseende.)

Zombieapokalypsdramat The Walking Dead är överlag rätt bra på att få sina stackars karaktärer att se slitna och skitiga ut, men jag har ändå känslan av att männen är några nivåer skabbigare. Och självklart ser Andreas långa, lockiga hår fortfarande väldigt snyggt ut efter åtta tuffa månader på flykt. Trots äckelnivån ramlar även den serien ibland in i det gamla vanliga mönstret: att männen får vara lite lagom Aragorn-stripiga medan kvinnorna fortfarande ser ut som Legolas.

För att väga upp efter katastrofen-frisyrerna ska jag ta en tripp till Romarriket:

Hej, vi bor i en ruin i skogen och vi är konstant smutsiga och blodiga men vi är jävligt välfriserade! Vaxa bröstet hinner vi också göra mellan slagsmålen! Fast när det gäller Spartacus tycker jag att det är betydligt mer komiskt än störigt. För att, tja, det är Spartacus.

Surfeminism Tittar på tv

Spartacus, inlägg 2: ”You favor clever strategy, fuck the man from behind!”

Jag skrev ju i Spartacus-inlägget att det är två killar som får ett eget inlägg (och liksom det förra skrevs större delen av det här för över en och en halv månad sedan), så här kommer en till textklump, delvis sprungen ur pur förvåning över att en tv-serie som Spartacus i andra säsongen gjorde mig så glad. Man skulle även kunna kalla det här inlägget ”Unleash the fangirl, eller hur jag fick totalfnatt på grund av två nedsmutsade män i trasor.” Vilket som.

Jag förväntar mig att Spartacus ska underhålla mig och ibland äckla mig (kanske så att jag får känna att jo, jag tycker fortfarande att det är äckligt när någon får sitt ansikte bortskuret). Jag förväntar mig att bli dängd i ansiktet av plot twists som får mig att tänka WTF AWESOME medan jag plockar upp hakan från golvet och jag förväntar mig att det minst en gång per avsnitt ska vara så pinsamt cheesy att jag vill gömma mig under soffan och aldrig komma fram igen.

Vad jag inte förväntade mig var att det också skulle göra mig fånigt glad. Vad hände? Agron och Nasir hände.

Agron är en gladiator, en liten karaktär mot slutet av första säsongen som får en större roll i den andra. Nasir är en av andra säsongens befriade slavar och ljuv musik uppstår mellan de två gossarna. Det är ett sidospår och de har inte särskilt mycket tid i rutan tillsammans, men det lilla som finns är så förbannat gulligt att jag gick in total fangirl mode på ett sätt som jag inte kan minnas när det hände senast. Jag hade en liten släng av tokighet när jag började se Supernatural i vintras, men det var inte ens i närheten. Exempelvis kollade jag på den här fanvideon så många gånger att jag började tvivla på min mentala hälsa. Men men, I regret nothing! (Från 0:17 kan man förresten se lite av scenen som inläggets rubrik kommer ifrån. Raggningsskola med Agron, lektion 1: kom med sexuella anspelningar när ditt span precis har dödat någon.)

Läs mer

Surfeminism Tittar på tv

Spartacus, inlägg 1: ”Kill them all!”

(Största delen av det här inlägget skrevs för sådär en och en halv månad sedan, men varje gång jag har tänkt publicera det har jag lagt till lite mer istället. Det är långt och svamligt, bara så att ni vet. Nu får jag fan inte peta in mer, trots att jag skulle kunna. Kom igen, klicka på ”Publicera” då. Klick!)

Andra säsongen av Spartacus tog slut strax innan innan påsk och jag fick erkänna för mig själv att jag verkligen skulle sakna veckans dos av slow motion-våld och drama i läderkalsonger. Sedan tog jag och såg om serien, prequel + två säsonger. Sedan ville jag se om det hela skiten ytterligare en gång till, men lät bli. Någon måtta får det liksom vara. Däremot känner jag ett behov av att skriva av mig.

Spartacus är, som man kanske fattar av namnet, en historiskt inspirerad actionserie om en slav som gjorde uppror mot romarna. I första säsongen är han en gladiator som tillhör Batiatus och i andra säsongen leder han ett gäng gladiatorer och andra slavar på rymmen. Det är mycket våld i slow motion, hinkvis med blod som sprutar och kroppsdelar som flyger, intriger och backstabbing och mycket naket, allt kryddat med en konstig dialog som spänner mellan hysteriskt rolig och bara knas. Vanligaste ordet är för övrigt cock. Lite som 300 möter Rome, med skillnaden att Rome är en bra dramaserie med en del råa inslag, medan Spartacus är ett jävla spektakel, men ett förbannat underhållande sådant. (Och 300 gör man bäst i att glömma.)

Anna-Karin på Weird Science kallade första säsongen Spartacus: Blood and Sand för en av hennes bästa tv-upplevelser det året, men skrev också att hon skrattade så att hon grät åt första avsnittet för att hon tyckte att det var det sämsta hon någonsin sett. Jag fnissade igenkännande åt det, för när jag såg första avsnittet i början av 2010 var min reaktion något i stil ”HERREGUD vad DÅLIGT”, men jag fortsatte att titta ändå. Till en början tyckte jag mest att det var en löjlig våldsorgie som var tillräckligt underhållande för att passa bra att stänga av hjärnan framför, men någonstans längs den blod- och porrkantade vägen fastnade jag på riktigt, och det här inlägget är väl något sorts försök att förstå hur det gick till.

I påskas började jag alltså se om alltihop, i kronologisk ordning. Jag började med miniserien Gods of the Arena, som är en prequel (men har man inte sett något alls bör man nog börja med första säsongen, för GotA spoilar slutet av första säsongen rejält), och gav mig sedan på första säsongen, som det alltså var två år sedan jag såg senast. Och herrejävlar, första säsongens första avsnitt. Det är så fruktansvärt kasst. En värre uppvisning i ostighet har jag sällan sett.

Jag menar, den överdrivna (och dåliga) green screen-användningen, datoranimerade höstlöv som singlar omkring, att folk är halvnakna även i snö, att det aldrig är vanligt ljus utan konstant någon sorts fantasyboksomlagshimmel, mjukporren, ”hjälten blir av med sin fru”-temat, äh, jag orkar inte. Titta:



Eeek. Det här är ju mer pinsamt än Legend of the Seeker. Jag dör.

Den skärper till sig sedan och tonar ner de värsta pinsamheterna. Det betyder såklart inte att serien blir dramatiskt annorlunda. Den fortsätter att vara en väldigt blodig, porrig och otroligt over the top cheesefest och tycker man inte att det låter verkar roligt gör man bäst i att hålla sig borta. Är man som jag blir man däremot helsåld.

Det är förresten spoilervarning på typ hela inlägget härifrån. Eller snarare från och med bildspammet i del II av det. Del I och första stycket i del II kan man läsa om man inte är jättespoilerkänslig. (Och bryr man sig inte kan man läsa allt, ju.)

Läs mer

Mediabrus Surfeminism Tittar på tv

Blicken jag inte vill ha

Jag såg den här framsidan i affären igår och det kändes lite som att någon hade sparkat mig. Sånt här förekommer ju inför varje sommar i diverse olika tidningar, och jag kanske suckar lite trött inombords, om jag reagerar alls, för jag är ju så van vid den här konstanta bedömningen av (kvinno)kroppar, men det här är ett av de värsta exemplen jag har sett. Jag blev så arg och äcklad och hoppades att de som står bakom framsidan med tillhörande ”artikel” blir äcklade av sig själva när de skickar sånt till tryck. Seriöst, jag önskade dem lidande.

När jag gick ut ur affären kom jag att tänka på tidningen Posh, som jag av någon anledning fick ett gratisnummer av för ett tag sedan. Det kan ju vara trevligt ibland att bläddra bland snygga kläder och annat fluff, men jag tog mig aldrig igenom hela. Inte bara för att den var kasst skriven (som att läsa någons halvslarviga blogg) men för att det var så otroligt mycket dissande av kända kvinnors utseende eller beteende. Det var inte ens gjort med en skämtsam ton, utan bara rent ut. Bedömandet är i stort sett alltid närvarande i varierande grad i publikationer som riktar sig till kvinnor, särskilt om de har med mode eller kändisar att göra, men här var det så himla uttalat att jag hann knappt fem sidor innan jag hade fått en överdos. Var det inte fel på deras kroppar så var det fel på deras kläder, eller så var de patetiska på grund av för många skönhetsoperationer eller för ung pojkvän.

Och detta ”vi tycker” som gärna förekommer i sådana sammanhang, vilka är ”vi”? Är det hela redaktionen som gemensamt sitter och bedömer kvinnors kroppar och privatliv? Är det någon sorts utökad grupp av kvinnor, typ ”jag och mina läsare”? Snälla, blanda inte in oss andra i din vidriga lilla text.

Caitlin Moran skrev i How to be a Woman om hur hon triggas till att bedöma kvinnor på ett bild på ett mycket hårdare sätt än kvinnor i verkliga livet:

paps vill take pictures of women going to the shops in jeans and a jumper, with no make-up on, and make it look like her world is on the edge of crumbling because she didn’t have a blow-dry before she left the house.
Of course, in the real world, we know women who always blow-dry their hair before leaving the house are freaks [...] But when you see, say, Kate Winslet in the paper, looking perfectly normal on her way to Waitrose, we’ve been so conditioned to the tabloid view of female appearance that even the most hardcore feminist might find themselves having the trigger reaction of ”Jesus, Winslet – your hair looked better when you were going down with 1,517 souls on the Titanic. Run a brush throught it, love” – before they suddenly come round, and shout up, to the heavens, ”DEAR LORD! WHAT have I BECOME?”

Helvete vad jag känner igen mig och helvete vad jag önskar att jag inte gjorde det och helvete vad jag avskyr denna världsbild som har sipprat in i mig och gett mig den där dömande blicken som jag antagligen aldrig kommer att bli av med.

Jag tänkte en del på det när jag slutade följa ANTM förra året, detta hysteriska spektakel av vackra människor och underhållande craziness. Likt domarna i serien satt jag och bedömde och valde och reagerade sällan över det – vilket jag skulle gjort i andra sammanhang – eftersom seriens format inbjöd så till det. För liten näsa. Tråkig hårfärg. Konstiga ben. För rak överkropp. BLAH BLAH BLAH. HÅLL KÄFTEN, SKADADE HJÄRNA.

Det var verkligen inte så att jag slutade titta av någon fin anledning i stil med ”jag gillade inte vem jag blev som tittare”. Jag slutade titta för att jag helt enkelt inte tyckte att det var underhållande längre, och så var det med det. Men faktum kvarstår att jag inte gillar vem jag blir när jag tittar på bilder av kvinnor i vissa sammanhang. Det är automatisk reaktion. Bedöm. Bedöm.