Eftersom nu är tiden då häxor befinner sig på Blåkulla känns det passade med en liten glimt av min favorithäxa, Willow i Buffy.

Det här är från avsnittet ”Hush” i fjärde säsongen, som jag ser om just nu. Willow har hittat en Wiccagrupp och är besviken över att de inte sysslar med magi på riktigt.

Willow: ”Talk. All talk. Blah blah Gaia, blah blah moon, menstrual lifeforce power thingy. You know, after a couple of sessions, I was hoping we would get into something real, but…”
Buffy: ”No actual witches in your witch group?”
Willow: ”No, just a bunch of wanna blessed-bes.”

Stackars Willow. Hon hoppades på att hitta andra häxor och istället fick hon snack om empowerment, kakbakande och doftdjus:

Men åtminstone ledde Wiccagruppen till att hon träffade Tara. Fina grejer.

(Och varje gång jag ser säsongerna med Tara vill jag ranta om hur avsexualiserat deras förhållande är i jämförelse med de andra paren i serien, även om det smygs in en del uppenbara hintar. Det är en av de saker – tillsammans med kläderna och de fula effekterna – som påminner en om att det var rätt länge sedan Buffy skapades. Att bara det faktum att de hade med ett lesbiskt par var en stor grej då, och att det lyckligtvis har hänt en del sedan dess.)

Det har skrivits och snackats så mycket om tv-serien Girls senaste tiden att jag nästan tänkte strunta i det här inlägget för allt i det har redan sagts på många andra håll. Men skit samma.

Jag gillar Girls. Även om jag tycker att den är aningen överhypad och inte skulle kalla den genialisk eller ”the voice of a generation” eller liknande så är jag väldigt förtjust i den och dess okonventionella sätt att porträttera unga kvinnor. Jag tycker att den är väldigt rolig (ofta på ett obekvämt sätt) och annorlunda och modig.

Jag ska inte ens försöka reda ut alla tankar jag har haft kring Girls, men en sak måste jag skriva om: kroppen. Eller snarare huvudpersonen Hannahs kropp, som man får se en hel del av för att hon ganska ofta antingen är avklädd eller har små kläder på sig. Grejen är att hennes avkläddhet är odramatisk på ett sätt som är väldigt ovanligt. (Och nu menar jag inte att hennes kropp är helt odramatisk för karaktären Hannah, för det verkar den inte vara, utan att den visas på ett odramatiskt sätt.) Det händer ju i stort sett aldrig att man får se en kvinnokropp som hennes, dvs. en alldeles jävla vanlig kropp, i en tv-serie på det här sättet. Hannahs kropp, eller för den delen Jessas när hon joinar Hannah i badkaret i ett avsnitt, visas inte upp för att vara sexig och inte heller för att vara rolig. Den liksom bara är där och det är väldigt befriande.

Det här har såklart inte gått okommenterat förbi och alla tycker ju inte att den här kroppens odramatiska existens är något att hurra över. De vill hellre ifrågasätta att ifrågasätta att Hannah, med sina små tuttar och ”enorma lår”, hittar män att ligga med. Jag undrar, precis som Maureen Ryan på HuffPost, om de som kommenterar på det sättet har blivit så marinerade i populärkulturens ständiga bild- och filmflöde av skitsnygga människor att de har glömt bort att för de allra flesta är inte perfektion ett måste för attraktion. Har de liksom missat att i den riktiga världen händer det hela tiden att människor med icke-”perfekta” kroppar (dvs. de flesta människor) blir attraherade av varandra och har sex med varandra? Hallå?

Är det inte irriterande när man påminns om att det finns massor av idioter bland människorna som gillar samma saker som man själv gillar? Eftersom jag först känner någon sorts samhörighet med människor som blir entusiastiska över samma saker som jag blir entusiastisk över, är det ju mycket mer tröttsamt när de visar sig ha efterblivna åsikter än när andra människor har det.

Vadan denna klagosång då? Jo, Anna twittrade en länk till Historically Authentic Sexism in Fantasy. Let’s Unpack That., som i sin tur länkade till Is ”Historical Accuracy” a Good Defense of Patriarchal Societies in Fantasy Fiction?

De sparkar på en av mina hatgrejer bland fantasyläsare: de som försvarar sexistiskt sunk i fantasy med att ”det VAR ju så!” Jag ska inte gagga om det igen, för jag kan ta det väldigt kort. 1. Man måste inte skapa en sexistisk fantasyvärld bara för att vår världs historia (och nutid) ser ut så. 2. Man kan skildra en sexistisk värld utan göra skildringen sexistisk i sig och man kan göra jätteintressanta och framträdande skildringar av kvinnor även i jättepatriarkala skitsamhällen. Det var det.

Jag håller med om att det inte riktigt handlar om realism utan snarare om att man inte är intresserad av att läsa om kvinnor som är människor istället för hjälplösa våp eller endimensionella pappdockor eller fluffiga fantasier. Och fine, det behöver man inte vara intresserad av (även om det gör en till en lågt stående människa i mina ögon), men man kan ju åtminstone låta bli att motivera det med puckade argument.

Tor-artikeln har en bild på karaktären Lucretia ur tv-serien Spartacus, vilket påminde mig om att den där irritationen såklart inte är begränsad till fantasypojkar som tycker att drakar är mer trovärdiga än kvinnor med makt, styrka eller ens mer än två hjärnceller. Det påminde mig om att jag inte klarar av att surfa Spartygrejer utanför typ Tumblr, för jag blir bara så trött. Utanför fangirlbefolkade ställen som Tumblr är Spartacus-publiken – inte oväntat – full av grabbiga grabbar som klagar på allt som gör att serien är något mer än den fullständigt hjärndöda testosteronfest den först ger intryck av att vara.

Grabbiga klubben vill helst att Spartacus bara ska vara om manliga män som gör manliga saker och de vill inte se machomän med mänskliga känslor, de vill inte se intressanta och/eller kickassiga kvinnliga karaktärer och de vill definitivt inte se något bögeri, i form av exempelvis en av de sötaste kärlekshistorier jag har sett på så lite skärmtid. Ni vet, några av de där grejerna i Spartacus som faktiskt är bra och inte bara haha-det-här-är-jättedumt-men-underhållande. Och det komiska är att Spartacus är ju till största delen en serie om manliga män som gör manliga saker, men det räcker tydligen inte. Tydligen är det jättejobbigt att seriens skapare och manusförfattare har någon form av vett när det gäller könsroller och sexualitet och makt. Stackars grabbiga grabbar som gnölar över att serien inte är så perfekt anpassad för dem som de trodde. Buhu då. Jag spelar på världens minsta violin för er.

Möjligtvis borde jag spela lite för mig själv också för det är ju ett sånt himla slöseri med energi att sitta här och störa sig. Istället ska jag avsluta med något positivt. Yeah:

Det här är en promobild på Naevia inför nästa säsong. Jag är inte så förtjust i Naevia som karaktär, men jag gillar den här bilden. Vad jag uppskattar med den är att den är så annorlunda mot hur kvinnliga actionkaraktärer brukar avbildas. Ingen sexig, ryggradsbrytande pose som visar tuttar och rumpa samtidigt, inte ens någon Top Model-aktig ”se lagom arg ut på ett sexigt sätt”-min. Inget av det där tvångsmässigt inbjudande som alltid ska vara med när kvinnor avbildas. Hon ser bara förbannad, farlig och ganska galen ut. Spartacus kan vara huuur löjlig som helst, men jag älskar den med hela mitt tv-galna, surfeministiska hjärta för att den lyckas med sånt jag ofta hänger upp mig på.

Nu blir det ett väldigt djupt inlägg. Det här är vad som händer när jag egentligen borde skriva en recension.

Det här året har jag i långsam takt sett om Battlestar Galactica (som är en av mina favoritserier) och jag kan inte, precis som de tidigare gångerna jag har sett serien, sluta störa mig på Laura Roslins hår.

Hej, mänskligheten är nästan utrotad och jag har bott på ett rymdskepp eller på en ogästvänlig planet i två år, men mitt hår är alltid noggrant stylat!

Eftersom hon är president kan man tänka sig att hon kanske har lyckats sneaka till sig större delen av alla stylingprodukter som finns kvar i flottan, men någon gång måste de väl ta slut, och hon skulle ju knappast lägga tid på att fixa håret de otaliga gånger som hela flottan svävar i livsfara. Ändå ser hon alltid väldigt stylad ut.

BSG ska ändå ha lite uppskattning för mängden hårsnoddar. Det är alldeles för lite hårsnoddar på tv. De långhåriga kvinnorna i BSG som är militärer eller har fysiska, skitiga jobb har generellt håret uppsatt. Det känns väldigt fånigt att dela ut pluspoäng för en sak som borde vara så självklar, men i tv-seriernas värld är i stort sett ingen situation så opraktisk att den motiverar en kvinna att överge sin perfekta frisyr. Jag stör mig som fan på alla tv- och filmkaraktärer som har håret böljande i långa Hollywoodvågor över axlarna i situationer som är fysiskt ansträngande, skitiga eller farliga eller allt på samma gång, helt enkelt situationer där vilken icke-fiktiv långhårig kvinna som helst hade langat fram en hårsnodd illa kvickt (och eventuellt önskat att hon vågade raka av hela skiten).

Visst. Det är fiktion. Tv- och filmkaraktärer kommer att vara snyggare och piffigare än folk i allmänhet. Det är ok. Men just hårfixandet hamnar ofta på en rent löjlig nivå och då orsakar det en spricka i fiktionen som stör min upplevelse av den. Jag vet att det är påhitt, men jag vill inte bli påmind om det hela tiden.

Charlie i Revolution är ett sådant störande exempel. Det har inte funnits elektricitet på 15 år och Charlie är den typen av tjej som skuttar omkring i skogen och skjuter med armborst, och ändå ser hennes hår ut så här:

Bitch, please. Hoppas att du trasslar in det i en pil eller något. Hungerspelen-Katniss har åtminstone en fläta.

I Revolution har man även rosa läppstift och massor av rouge när man ger sig iväg på en lång och farlig räddningsexpedition. (Vilket fick mig att undra: tillverkade Maggie sitt eget smink, eller var det 15 år gammalt? Ew på det senare. Egentligen lär det såklart inte vara något av de alternativen utan bara ett ogenomtänkt slentrianbeslut när det gäller karaktärernas utseende.)

Zombieapokalypsdramat The Walking Dead är överlag rätt bra på att få sina stackars karaktärer att se slitna och skitiga ut, men jag har ändå känslan av att männen är några nivåer skabbigare. Och självklart ser Andreas långa, lockiga hår fortfarande väldigt snyggt ut efter åtta tuffa månader på flykt. Trots äckelnivån ramlar även den serien ibland in i det gamla vanliga mönstret: att männen får vara lite lagom Aragorn-stripiga medan kvinnorna fortfarande ser ut som Legolas.

För att väga upp efter katastrofen-frisyrerna ska jag ta en tripp till Romarriket:

Hej, vi bor i en ruin i skogen och vi är konstant smutsiga och blodiga men vi är jävligt välfriserade! Vaxa bröstet hinner vi också göra mellan slagsmålen! Fast när det gäller Spartacus tycker jag att det är betydligt mer komiskt än störigt. För att, tja, det är Spartacus.

Jag skrev ju i Spartacus-inlägget att det är två killar som får ett eget inlägg (och liksom det förra skrevs större delen av det här för över en och en halv månad sedan), så här kommer en till textklump, delvis sprungen ur pur förvåning över att en tv-serie som Spartacus i andra säsongen gjorde mig så glad. Man skulle även kunna kalla det här inlägget ”Unleash the fangirl, eller hur jag fick totalfnatt på grund av två nedsmutsade män i trasor.” Vilket som.

Jag förväntar mig att Spartacus ska underhålla mig och ibland äckla mig (kanske så att jag får känna att jo, jag tycker fortfarande att det är äckligt när någon får sitt ansikte bortskuret). Jag förväntar mig att bli dängd i ansiktet av plot twists som får mig att tänka WTF AWESOME medan jag plockar upp hakan från golvet och jag förväntar mig att det minst en gång per avsnitt ska vara så pinsamt cheesy att jag vill gömma mig under soffan och aldrig komma fram igen.

Vad jag inte förväntade mig var att det också skulle göra mig fånigt glad. Vad hände? Agron och Nasir hände.

Agron är en gladiator, en liten karaktär mot slutet av första säsongen som får en större roll i den andra. Nasir är en av andra säsongens befriade slavar och ljuv musik uppstår mellan de två gossarna. Det är ett sidospår och de har inte särskilt mycket tid i rutan tillsammans, men det lilla som finns är så förbannat gulligt att jag gick in total fangirl mode på ett sätt som jag inte kan minnas när det hände senast. Jag hade en liten släng av tokighet när jag började se Supernatural i vintras, men det var inte ens i närheten. Exempelvis kollade jag på den här fanvideon så många gånger att jag började tvivla på min mentala hälsa. Men men, I regret nothing! (Från 0:17 kan man förresten se lite av scenen som inläggets rubrik kommer ifrån. Raggningsskola med Agron, lektion 1: kom med sexuella anspelningar när ditt span precis har dödat någon.)

Läs mer >>> »

(Största delen av det här inlägget skrevs för sådär en och en halv månad sedan, men varje gång jag har tänkt publicera det har jag lagt till lite mer istället. Det är långt och svamligt, bara så att ni vet. Nu får jag fan inte peta in mer, trots att jag skulle kunna. Kom igen, klicka på ”Publicera” då. Klick!)

Andra säsongen av Spartacus tog slut strax innan innan påsk och jag fick erkänna för mig själv att jag verkligen skulle sakna veckans dos av slow motion-våld och drama i läderkalsonger. Sedan tog jag och såg om serien, prequel + två säsonger. Sedan ville jag se om det hela skiten ytterligare en gång till, men lät bli. Någon måtta får det liksom vara. Däremot känner jag ett behov av att skriva av mig.

Spartacus är, som man kanske fattar av namnet, en historiskt inspirerad actionserie om en slav som gjorde uppror mot romarna. I första säsongen är han en gladiator som tillhör Batiatus och i andra säsongen leder han ett gäng gladiatorer och andra slavar på rymmen. Det är mycket våld i slow motion, hinkvis med blod som sprutar och kroppsdelar som flyger, intriger och backstabbing och mycket naket, allt kryddat med en konstig dialog som spänner mellan hysteriskt rolig och bara knas. Vanligaste ordet är för övrigt cock. Lite som 300 möter Rome, med skillnaden att Rome är en bra dramaserie med en del råa inslag, medan Spartacus är ett jävla spektakel, men ett förbannat underhållande sådant. (Och 300 gör man bäst i att glömma.)

Anna-Karin på Weird Science kallade första säsongen Spartacus: Blood and Sand för en av hennes bästa tv-upplevelser det året, men skrev också att hon skrattade så att hon grät åt första avsnittet för att hon tyckte att det var det sämsta hon någonsin sett. Jag fnissade igenkännande åt det, för när jag såg första avsnittet i början av 2010 var min reaktion något i stil ”HERREGUD vad DÅLIGT”, men jag fortsatte att titta ändå. Till en början tyckte jag mest att det var en löjlig våldsorgie som var tillräckligt underhållande för att passa bra att stänga av hjärnan framför, men någonstans längs den blod- och porrkantade vägen fastnade jag på riktigt, och det här inlägget är väl något sorts försök att förstå hur det gick till.

I påskas började jag alltså se om alltihop, i kronologisk ordning. Jag började med miniserien Gods of the Arena, som är en prequel (men har man inte sett något alls bör man nog börja med första säsongen, för GotA spoilar slutet av första säsongen rejält), och gav mig sedan på första säsongen, som det alltså var två år sedan jag såg senast. Och herrejävlar, första säsongens första avsnitt. Det är så fruktansvärt kasst. En värre uppvisning i ostighet har jag sällan sett.

Jag menar, den överdrivna (och dåliga) green screen-användningen, datoranimerade höstlöv som singlar omkring, att folk är halvnakna även i snö, att det aldrig är vanligt ljus utan konstant någon sorts fantasyboksomlagshimmel, mjukporren, ”hjälten blir av med sin fru”-temat, äh, jag orkar inte. Titta:

Eeek. Det här är ju mer pinsamt än Legend of the Seeker. Jag dör.

Den skärper till sig sedan och tonar ner de värsta pinsamheterna. Det betyder såklart inte att serien blir dramatiskt annorlunda. Den fortsätter att vara en väldigt blodig, porrig och otroligt over the top cheesefest och tycker man inte att det låter verkar roligt gör man bäst i att hålla sig borta. Är man som jag blir man däremot helsåld.

Det är förresten spoilervarning på typ hela inlägget härifrån. Eller snarare från och med bildspammet i del II av det. Del I och första stycket i del II kan man läsa om man inte är jättespoilerkänslig. (Och bryr man sig inte kan man läsa allt, ju.)

Läs mer >>> »

Jag såg den här framsidan i affären igår och det kändes lite som att någon hade sparkat mig. Sånt här förekommer ju inför varje sommar i diverse olika tidningar, och jag kanske suckar lite trött inombords, om jag reagerar alls, för jag är ju så van vid den här konstanta bedömningen av (kvinno)kroppar, men det här är ett av de värsta exemplen jag har sett. Jag blev så arg och äcklad och hoppades att de som står bakom framsidan med tillhörande ”artikel” blir äcklade av sig själva när de skickar sånt till tryck. Seriöst, jag önskade dem lidande.

När jag gick ut ur affären kom jag att tänka på tidningen Posh, som jag av någon anledning fick ett gratisnummer av för ett tag sedan. Det kan ju vara trevligt ibland att bläddra bland snygga kläder och annat fluff, men jag tog mig aldrig igenom hela. Inte bara för att den var kasst skriven (som att läsa någons halvslarviga blogg) men för att det var så otroligt mycket dissande av kända kvinnors utseende eller beteende. Det var inte ens gjort med en skämtsam ton, utan bara rent ut. Bedömandet är i stort sett alltid närvarande i varierande grad i publikationer som riktar sig till kvinnor, särskilt om de har med mode eller kändisar att göra, men här var det så himla uttalat att jag hann knappt fem sidor innan jag hade fått en överdos. Var det inte fel på deras kroppar så var det fel på deras kläder, eller så var de patetiska på grund av för många skönhetsoperationer eller för ung pojkvän.

Och detta ”vi tycker” som gärna förekommer i sådana sammanhang, vilka är ”vi”? Är det hela redaktionen som gemensamt sitter och bedömer kvinnors kroppar och privatliv? Är det någon sorts utökad grupp av kvinnor, typ ”jag och mina läsare”? Snälla, blanda inte in oss andra i din vidriga lilla text.

Caitlin Moran skrev i How to be a Woman om hur hon triggas till att bedöma kvinnor på ett bild på ett mycket hårdare sätt än kvinnor i verkliga livet:

paps vill take pictures of women going to the shops in jeans and a jumper, with no make-up on, and make it look like her world is on the edge of crumbling because she didn’t have a blow-dry before she left the house.
Of course, in the real world, we know women who always blow-dry their hair before leaving the house are freaks [...] But when you see, say, Kate Winslet in the paper, looking perfectly normal on her way to Waitrose, we’ve been so conditioned to the tabloid view of female appearance that even the most hardcore feminist might find themselves having the trigger reaction of ”Jesus, Winslet – your hair looked better when you were going down with 1,517 souls on the Titanic. Run a brush throught it, love” – before they suddenly come round, and shout up, to the heavens, ”DEAR LORD! WHAT have I BECOME?”

Helvete vad jag känner igen mig och helvete vad jag önskar att jag inte gjorde det och helvete vad jag avskyr denna världsbild som har sipprat in i mig och gett mig den där dömande blicken som jag antagligen aldrig kommer att bli av med.

Jag tänkte en del på det när jag slutade följa ANTM förra året, detta hysteriska spektakel av vackra människor och underhållande craziness. Likt domarna i serien satt jag och bedömde och valde och reagerade sällan över det – vilket jag skulle gjort i andra sammanhang – eftersom seriens format inbjöd så till det. För liten näsa. Tråkig hårfärg. Konstiga ben. För rak överkropp. BLAH BLAH BLAH. HÅLL KÄFTEN, SKADADE HJÄRNA.

Det var verkligen inte så att jag slutade titta av någon fin anledning i stil med ”jag gillade inte vem jag blev som tittare”. Jag slutade titta för att jag helt enkelt inte tyckte att det var underhållande längre, och så var det med det. Men faktum kvarstår att jag inte gillar vem jag blir när jag tittar på bilder av kvinnor i vissa sammanhang. Det är automatisk reaktion. Bedöm. Bedöm.

Jag hade egentligen tänkt gnälla lite på den nya Titanic-miniserien idag, men Piruetts inlägg om vad som fattas i tv-serien Game of Thrones i jämförelse med böckerna den är baserad på fick mig att byta spår. Han skriver om de kvinnliga karaktärernas perspektiv och försöker hålla sig borta från att skriva om tuttarna. Nå, då fyller jag på med att skriva om tuttarna.

Jag gillar ju GoT, som är den i särklass mest välgjorda fantasyserie jag har sett (inte som att konkurrensen var mördande…), men jag har några problem med den, bland annat rörande sexscener och tuttar. Jag har i princip inga problem med sex och naket i en serie, men jag har problem med att ”mycket naket” egentligen betyder ”femton nakna kvinnor per naken man”. Jag är också fine med de sexscener som har betydelse för handlingen eller på ett smidigt sätt säger något viktigt om de inblandade karaktärerna. Men just det där med smidigt faller många av scenerna stenhårt på. Någon har, med GoT i åtanke, hittat på det fyndiga uttrycket ”sexposition” för sexscener som används för att ge bakgrundsinfo. Det finns en hel del av dem i GoT och de är fruktansvärt klumpiga. ”Hej, här står jag och berättar om mitt liv medan jag har sex med en prostituerad.” Men snälla nån.

Det är inte bara kasst manusskrivande, utan får också surfeministen i mig att vilja slå in skallen på någon, för de här scenerna säger vanligtvis inte något om alla inblandande, utan bara om en av dem. Kvinnorna är främst naken rekvisita som de manliga karaktärerna (och kameran) roar sig med medan de pratar om sig själva.

Jag har nyligen sett om både Rome och Spartacus, båda serier med mycket naket, men ingen av dem har gjort mig ens i närheten av så förbannat obekväm som sexposition-scenerna i GoT. Det finns mycket man kan säga om Spartacus (mitt halvskrivna inlägg blir bara längre och längre, ingen kommer att orka läsa det sedan) men den serien är fan bättre på att visa karaktärsdrag och maktförhållanden genom sex utan att jag som tittare halvt dör av skam – och där betyder ”naket” inte bara ”nakna kvinnor” utan mer ”typ alla är nakna, typ hela tiden”.

Ibland ser man GoT-seriens skapare snacka i intervjuer om hur starka och intressanta de centrala kvinnliga karaktärerna är. Och ja, det är de. De är asbra. Mänskliga, komplexa, välspelade. Men det räcker faktiskt inte, inte när det finns så mycket sunk i övrigt. Det handlar ju inte om någon enstaka sexscen, utan det återkommer gång på gång på gång. Och jag märker att jag sitter och hoppas varje gång att det är en enstaka klantighet, för det är ju så mycket i serien som är bra också, och måste påminna mig själv om att nej, det har faktiskt gått 13 avsnitt nu, det är så här den här serien hanterar sex och nakenhet och det suger.

En del personer är ointresserade av att läsa eller se GoT eftersom de inte vill se ännu en fantasyberättelse i ett patriarkalt sunksamhälle. Jag har full förståelse för det, men för min egen del är det inte ett hinder så länge berättelsen hanterar sunket på ett vettigt sätt. Man kan skildra ett sexistiskt samhälle utan att skildringen är sexistisk i sig. Detta är en jävligt viktig skillnad (som de som försvarar sunkighet med ”men det ÄR/VAR ju så!” inte verkar förstå) och exempelvis Mad Men gör det bra. GoT borde vara en tv-serie som skildrar ett samhälle där kvinnor behandlas som a piece of meat. Istället är det en tv-serie som själv behandlar kvinnokroppen som a piece of meat. Fet FAIL på det.

Kvinnorna bakom mig på bussen som halvhögt pratade om fyllot som satt knappt en meter bort och mumlade för sig själv. De kommenterade snörpigt hans beteende och verkade inte tycka att det var något fel med hur de själva betedde sig, trots att de som sagt satt och diskuterade en annan person som satt en meter bort. Gah. Det påminde mig förresten om tjejen som grälade högljutt i mobilen på tåget igår och jag önskade att jag var en sån där ”jobbig” människa som säger åt andra jobbiga människor att skärpa sig, men än så länge är jag för mesig. Men vem vet, det kanske kommer?

Liksom, vårt samhälle är ordnat så att de flesta varje dag blir tvungna att dela utrymme och komma rätt nära inpå människor man egentligen inte har något intresse av att dela ett litet utrymme med. Man kan ju tycka att alla borde vara intresserade av att få den här ofrivilliga samvaron att gå så smidigt som möjligt, men icke. Alltid är det någon tönt som stör och jag känner att det är seriös tantvarning på hur provocerad jag kan bli av sånt numera, men jag får bara svårare och svårare att tåla folk som inte visar hänsyn. Vad fan, var inte ivägen och håll käft så blir livet lättare för oss andra.

Något helt annat: jag såg senaste The Walking Dead och det var nästan så att jag gormade åt tvn (jag tror att jag satte mig upp och viftade lite menlöst med armarna) när Shane lyckades yttra en replik som ligger på min top 5 över klyschiga repliker att hata. Han räckte Carl, som är ett barn, en pistol och sa åt honom att ta den och skydda sin mamma. Alltså en variant av den allt för många gånger yttrade ”du är mannen i huset nu, ta hand om din mamma”. Ja, lilla gosse på typ åtta år, eftersom du är född med snopp uppmanas du att ta hand om en vuxen kvinna. Eftersom du är född med snopp lägger man på dig ansvar i en livsfarlig situation. Jag spyr.

Jag lovar, det här har inte helt och hållet blivit en fluffig fotodagbok. Jag får fortfarande lust att skriva något surt ibland, som idag när det kom en reklamtidning från Viking Line och innan jag kastade den fastnade blicken på en text om ”tjejkryssningar”. Citat:

Höstens stora tema ombord handlar om huvudsaken med livet. Att ta för sig och njuta av shoppning, spa-upplevelser och middagar vid redan dukade bord.

Okej, kan det bli slemmigare? Huvudsaken med livet är inte ens värt att kommentera, så vidare: Jag vet inte riktigt hur de får ihop att ”ta för sig” med spa och shoppning, men det påminde mig mycket om hur tjejtidningar brukar skriva på temat att ta hand om sig själv. Det där kladdigt peppiga sättet att mixa ihop att göra något bra för sig själv med att ägna sig åt typiska utseenderelaterade ”tjejgrejer” (som dessutom för många tjejer inte alls känns bra utan mest påtvingade och jobbiga).

Ni som läser eller har läst sådana tidningar vet säkert vad jag menar. Att alla de där jäkla texterna om hur man kan pigga upp sig själv efter en jobbig vecka eller belöna sig själv när man har lyckats med något bra, av någon anledning alltid involverar att lägga en ansiktsmask (eller gjorde det åtminstone på den tiden då jag fortfarande läste skräpet).

Det är såklart inget fel med att lägga en ansiktsmask eller för den delen med att gilla att shoppa eller besöka ett spa, men den här vanan att upphöja det till något viktigt och värdefullt, det äcklar mig. Som att det bästa de kan komma på för en kvinna att göra är att gegga lite klet i ansiktet.