Idag: läser Kung Karl och kärleksgrottan. Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden och klurar på en recension. Att skriva om facklitteratur är kul som omväxling. (Och boken är rätt rolig.) Den här gången är jag ute i god tid också, texten behöver inte lämnas in förrän på måndag.

Jag var förkyld och jävlig förra veckan och spred säkert många fina virus till folk som röstade. Det blev i stort sett bra till helgen, men gjorde sedan comeback igår morse då jag vaknade med helt igenkorkad näsa, huvudvärk och febrig känsla. Vet inte om det var sömnbrist + lång nattlig promenad i unket väder som gjorde det, eller om det skulle hänt ändå. Jag väcktes av mobilen 06:20 på söndag morgon och krälade iväg för att låsa upp biblioteket i Edsberg som skulle vara vallokal. Som ansvarig för lokalen skulle jag främst öppna, stänga och finnas tillgänglig om röstmottagarna skulle behöva min hjälp, men jag behövde inte nödvändigtvis vara på plats hela dagen. Det var jag ändå, och passade på att ägna dagen åt att sitta i myshörnan och läsa två böcker som jag skulle recensera åt UNT. Ibland hjälpte jag någon att låna en bok eller fixade ett lånekort eller slängde ut fjortiskillar som förde oväsen (”Puss puss sötnos”, sade en av dem när de gick. Oj så tufft att försöka vara ball inför sina kompisar när man blir utskyfflad…) men mest befann jag mig i soffan. ”Nämen är det en soffligare?” skojade en av röstmottagarna.

Rösträknarna var färdiga runt ett på natten. ”Vågar du vara kvar själv?” undrade de. ”Lugnt”, sade jag, som bara skulle ta en runda till och kolla att allt var som det skulle innan jag stängde. Ehm, okej. Det var faktiskt rätt creepy att vara kvar själv mitt i natten. Det är nämligen en hyfsad lång bit att gå genom mörkret från lampknapparna till dörren och byggnaden gjorde konstiga ljud, sådär som byggnader gärna gör. Nåja. Inga biblioteksspöken kom och spökade. Sedan gick jag hem till mina föräldrar, eftersom det inte gick någon buss. Det tog 50 minuter.

Bilden är från i förmiddags då jag satt i soffan och skrev klart en UNT-recension och försökte få mitt förkylda huvud att klämma ur sig något bra. Det blev inte direkt mitt livs bästa text, så att säga. Isch. Den jag skickade igår var lyckligtvis bättre, trots att förkylningshjärna rådde då också.

(Och förresten, hösten har kommit till fotobloggen.)

Den senaste tiden har jag jobbat en hel del som röstmottagare. Det kan vara hyfsat trevligt, om det är lagom med folk och man har en rolig kollega att prata med. Det kan också vara hemskt tråkigt, om man sitter på ett litet ställe med få röstare. Jag var ett par gånger i Norrvikens bibliotek i början av förtidsröstningen och där satt jag mest och läste medan knappt tio pers i timmen kom och röstade. I Rudbeck var det ännu segare. Men mest har jag varit på huvudbibblan i Sollentuna och där är det fart på saker och ting, särskilt de senaste dagarna. Idag var det kö nästan hela tiden. Det är kul att det är mycket folk, men man blir rätt snurrig i huvudet efter ett tag. Efter ett antal timmar är det lätt att autopiloten går igång, och det är lite läskigt eftersom den ibland failar och gör osmarta saker som att lägga kuvert i röstlådan utan att först skriva upp röstlängdsnumret i väljarförteckningen. Inte fattar den vad folk säger heller när de går utanför de vanliga rutinerna.

Bottennappet var nog för några dagar sedan när en äldre man lämnade fram sitt id-kort och sade något om det. ”Ja, precis”, svarade jag automatiskt, eftersom det vanligaste folk säger i den situationen är någon variant av ”Och så ska du se mitt leg, eller?” En halv sekund senare hann min sega hjärna ikapp och jag insåg att vad han egentligen hade sagt var något negativt om fotot på hans leg. ”Eeeh, de blir ju sällan som man vill, de där bilderna”, fortsatte jag och tyckte att det skulle vara ett bra tillfälle att typ upplösas till luft.

FACEPALM.

Dagens roligaste var förresten kvinnan mitt i kön som plötsligt utbrast med upprörd röst, så att det hördes lång väg: ”Men vad fan, jag har ju råkat ta röstsedlar med Sverigedemokraterna!” Och hennes kompisar i kör: ”Men fyyy!” och ”Näe!” Mindre roligt är det att det antagligen finns några personer som råkar rösta på SD av misstag, eftersom deras sedlar står på den plats i stället där många förväntar sig att se sossarnas lappar (som istället står högst upp, sorterat på A och inte S) och för någon som exempelvis ser dåligt eller inte är så bra på svenska kan det bli lurigt.

Jag hoppade på Ett foto i timmen igår, trots att jag var på jobbet med bara mobilkameran.

12. Vuxenavdelningen precis innan vi öppnade.
13. Ställer upp böcker.

14. Kerstin Thorvall-bord.
15. Fina barnavdelningen. Det var inte så dött som det verkar på bilden, men nästan. ;) Folk var väl ute i solen istället.

Read the rest of this post »

Helgen var det, ja. I lördags spelade jag och Markus Lasergame med en hög Catahyaner och lite annat löst folk. Senast jag gjorde något sånt var säkert fem-sex år sedan och det var askul att prova igen. Mer Lasergame! Svettigt var det också. När lagen bytte färg i pausen var det inte jättekul att ta på sig någon annans blöta väst, så att säga…

Efter en sväng hem för att duscha och byta kläder gick jag och Markus till Vaksalatorg som kryllade av udda varelser eftersom det var UppCon. Där köpte vi lite söta saker och läskig manga och sprang på Autumn Frost som var både blåhårig och prinsessig.

Sedan köpte vi pizza och tittade på film. Bra dag. Söndagen vet jag inte vart den tog vägen. Jag fixade med en del Catahyagrejer åt nya styrelsen och satt med som gammal styrelseveteran* på deras första möte, men annars gjorde jag säkert inget alls. Annat som är värt att nämna om förra veckan är kanske att jag var i skolan flera gånger. Zomg! Annars har det nästan bara varit uppsatskursen den här terminen. Men nu har en ny kurs har börjat (”Arbetsmarknad, organisation och ledarskap”) som hade det för humaniora chockerande antalet fem föreläsningar förra veckan. Jag gick på tre. *host* En av dem hölls av en gästföreläsare från Länsbibliotek Uppsala som pratade om att vara chef. Det var riktigt intressant. Och på fredagen jobbade jag i Sollentuna och bröt för 184:e gången mitt försök att låna mindre på bibblan och läsa mer av mina egna böcker…

Men blä vad tråkig jag är som inte har postat något här på en vecka.

Idag: uppsatstjofs. (Jag är inte så förtjust i att sitta och läsa, därav en säng full med papper. Bara om jag kan sitta ihopkrupen i ett soffhörn, vilket är en position som inte lämpar sig så himla bra för att anteckna samtidigt.)

Igår: våren kommer.

I fredags: dMz.

Standardfail: Markus petar på mig när han ska gå till jobbet och tycker att jag ska gå upp. Jag ska sova lite till, säger jag och kommer inte upp förrän klockan tolv. Men bortsett från det missödet fick jag en del gjort.

Dagens projekt var att leta mer bakgrundsinfo till uppsatsen och detta tänkte jag göra i skolan eftersom min skrivare är för jobbig att handskas med om man ska skriva ut mer än några få sidor. Efter en del hinder på vägen, som att jag glömde ta med mig några böcker som Amelie skulle låna och fick vända om och hämta dem, satte jag mig vid en dator utanför Karin Boye-bibblan och började skumma tidskrifter efter allt eblip-relaterat (eblip = evidence based library and information practice) och där blev jag fast. Vid halv sju ringde Markus och undrade var jag var. Kommer hem om 20 minuter, sade jag och tänkte att jag skulle bara kolla ett tidskriftsnummer till. När jag tittade upp från skärmen nästa gång hade en timme till gått. Hoppsan hejsan. Men det är kul när man hamnar i det där ”jag vill veta allt om allting!”-läget.

Nu funderar jag på om jag ska orka åka till Flemingsberg imorgon och låna en bok, eller om jag ska gå till Karin Boye och fjärrlåna den.

(På bilden dagens mellanmål, förevigat med sunkig mobilkamera.)

Gaaaah, sirap i hjärnan. Hatar när det känns som att orden måste tvingas ut, särskilt när det gäller något som inte alls är svårt egentligen. Vi håller på med ett grupparbete, en användarstudie där vi har intervjuat en gäng personer (min grupp valde piratpartister) om deras informationsvanor. Jag fick skriva om den del jag tyckte var mest intressant (källkritik), det ska inte vara någon lång text och det känns enkelt i huvudet men när det ska ut och bli en text går det såjävlatrögt och jag stirrar apatiskt på skärmen och känner mig dum i huvudet. Och det töntigaste är väl att när jag läser texten igen imorgon så kommer den antagligen inte vara så himla illa ändå för att, ursäkta uppblåstheten, men jag brukar oftast inte skriva dåligt ens när jag tror att jag gör det, vilket innebär att jag sitter och idiotar mig i onödan. Lovely.

Och så totaldog Windows igår så för tillfället kör jag Ubuntu från cd. Ska hämta Windowsinstallationsbajs på måndag, förhoppningsvis.

Läser en bok om källkritik, Sant eller falskt? Metoder i källkritik av Torsten Thurén. Tycker att det här stycket är roligt:

Ytterligare ett problem när man har med experter eller påstådda experter att göra är att en del är lättare för journalister att få kontakt med än andra. Inom många, kanske de flesta, akademiska ämnen kan man finna följande fyra typer av experter:
    Professor Glader uttalar sig ofta och gärna. Journalisten kan vara säker på att om hon ringer upp Glader får hon alltid ett svar. Och detta svar är välformulerat och slagkraftigt så det blir lätt att göra en rubrik på det. Problemet är bara att liksom alla forskare har Glader ett ganska smalt område som han (oftast är den en han) är specialist på. Men Glader uttalar sig frejdigt i snart sagt alla frågor som har det allra minsta med hans område att göra. Glader blir en proffstyckare som intervjuas i alla tidningar och sitter i alla TV-soffor.
    Professor Toker har kommit på en i hans/hennes tycke epokgörande innovation. Det kan vara ett läkemedel som botar svåra sjukdomar eller kanske en apparat som löser världens energiproblem. Toker pratar länge och vältaligt. Han/hon känner sig motarbetad av etablissemanget och vill använda journalisten som ett verktyg för att plädera för sina idéer, ibland med påfallande framgång. Någon gång kan det hända att Toker har rätt. Men för det mesta visar det sig så småningom att forskningsresultaten inte håller.
    Professor Blyger är en av de ledande forskarna inom sitt område. Men hon (kvinnorna förefaller överrepresenterade i denna kategori) vill helst inte tala alls med journalister. Helst vill hon hålla sig undan och går inte det uttalar hon sig så snårigt att det är svårt att förstå.
    Professor Butter, som också tillhör de främsta inom sin disciplin, skäller ut journalisten som ringer upp och ryter: ”Det du frågar om står i min krångliga avhandling. Läs den, sedan kan du komma tillbaka.” Det är knappast förvånande att det är Glader som framträder mest i medierna med Toker som god tvåa, medan Blyger och Butter förekommer betydligt mera sällan. Resultatet blir att mediernas publik får en förenklad, och kanske felaktig, bild av forskningsläget.

Renskriva gruppdiskussionen om praktiken
Skriva individuell praktikrapport på tre sidor
Läsa ut recensionsboken (Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm)
Skriva recension av ovanstående bok till UNT
Förbereda möte med uppsatshandledaren imorgon
Tvätta
Städa badrummet

Humdidum. Praktikrapporten går snabbt att svänga ihop men uppsatsmötet är ångest. Jag har ju inget att komma med! Att de andra jag har snackat med verkar vara i ungefär samma läge hjälper kanske lite, men det känns ändå jävligt bluäh. Nåja, något att prata om ska jag väl lyckas skrapa ihop imorgon, mötet är inte förrän fyra.