Mina promenadkompisar: Runkeeper & P3 kultur

Jag har installerat Runkeeper i telefonen, eftersom jag tyckte att det skulle vara kul att mäta promenadlängd. (Att få rundan utritad på en karta är också kul.) Det funkar fint, bortsett från att den jäkla appen pratar med en. Gah.

Jag blir så irriterad på appar eller program eller vad som helst som jag måste städa för att kunna använda dem på ett vettigt sätt. Standardinställningen verkar vara att den med jämna mellanrum rabblar diverse statistik medan man går eller springer eller vad man nu ägnar sig åt. Vad fan? Standard borde snarare vara att den håller käft och snacket ett tillval. Det går att stänga av just det, men att den entusiastiskt hojtar ”Activity started!” när man börjar och sedan rabblar upp tid, sträcka osv. när man har slutat verkar man helt enkelt få leva med.

Idag gick jag en mil. Vi har bott här i snart ett år men i riktningen ut från stan har jag knappt utforskat längre bort än till Uppsala högar som ligger sådär tio minuter härifrån. Fånigt. Idag bestämde jag mig för att ändra på det och knallade norrut ett tag för att se var jag hamnade. Efter sådär 4 km vände jag dock tillbaka, för det verkade inte som att jag skulle hitta någon smidigt sätt att gå en runda och det började dyka upp moln som såg arga ut. Sedan tog jag den vanliga rundan förbi högarna.

Medan jag gick lyssnade jag på P3 kultur, som jag inte hade lyssnat på alls innan det lades ner i början av året, men det finns runt 80 program som man kan ladda ner. Bra skit. Varför har jag inte börjat lyssna på det tidigare? (För att jag inte lyssnar på radio alls, såklart.) Nackdelen med att lyssna på något underhållande på offentlig plats är kanske att man ser fånig ut när man går och flinar eller fnissar för sig själv, men då får det vara så.

Ska vi spela spökboll?


Inte skolidrott, utan frivilligt fotbollsspelande på en Catahyaträff för några år sedan.

Av någon anledning dök det upp några ett år gamla inlägg från Hanna Fridéns gamla blogg i min rss-läsare idag. Ett av dem, om hur hon tvingad att ha extragympa för att lära sig kullerbyttor, fick mig att sammanfatta en del av mina tankar kring skolidrott. Nu är det visserligen tio år sedan jag senast hade skolgympa. Jag vet inte hur det är idag och dessutom har min bild av hur det var då säkert förvridits en del av tidens gång. Hur som helst, så här blev det:

”Idrott och hälsa” är ett jävla skämt som skolämne. Det sägs ibland att idrott är orättvist för att eleverna har så olika förutsättningar och att det bara är de som tränar på fritiden som kan få bra betyg, men det gäller väl egentligen alla ämnen i varierande grad. En elev som läser mycket på fritiden har fördelar i ett ämne som svenska, för att ta ett exempel. Den stora orättvisan med idrotten var snarare att de som inte var så duktiga inte fick någon chans att bli bättre, eftersom det inte förekom någon undervisning. Man lärde sig aldrig något.

Jag tyckte inte illa om skolidrotten. Så länge det inte var fotboll eller basket (den enda stora, hårda boll jag möjligtvis kan komma överens med är en volleyboll) tyckte jag att det var rätt kul. Jag minns en idrottslärare på högstadiet som skrev omdömet att jag var en glad och trevlig elev som alltid var med och gjorde mitt bästa. Sedan fick jag såklart bara G ändå eftersom jag sög på det mesta, men men.

Idrottslektionerna som jag minns dem var ofta av typen ”Idag gör vi det här. Sätt igång och gör.” Eventuella instruktioner handlade vanligtvis om spelregler, inte om teknik. Ett tillfälle jag minns då vi verkligen fick lära oss var då vi övade livräddning med en docka i simhallen. Det var svårt, men det fina var att man kunde se hur folk som flaxade omkring helt random i bassängen och dränkte både sig själva och dockan faktiskt fick bättre kläm på det hela efter en stund, tack vare hjälp och ordentliga instruktioner. Alla blev inte bra, det ska jag inte påstå, men de flesta blev i alla fall bättre.

Jag antar att den stora skillnaden var att man inte förutsattes kunna livrädda den där dockan redan innan. Annars verkade inställningen vara att alla vet hur man gör allting. Det är bara att köra. Att en del elever mest bara stod och tittade eller gick omkring lite på planen under exempelvis fotbollsmatcher ledde på sin höjd till välmenande men helt meningslösa uppmaningar om att ”Passa till Nisse-Maja också!” Vad fan ska Nisse-Maja göra med bollen som hen aldrig har lärt sig att hantera? Yes, så går det till när man ”deltar” i en träningsform femton gånger utan att bli ett dugg bättre på den. Visst kom lärarna med en del tips och råd ibland, ”Vinkla armen så här när du kastar” och liknande, men det handlade ju aldrig om något riktigt lärande som eventuellt skulle kunna hjälpa en att förbättra sig så pass att det exempelvis kunde leda till ett högre betyg. ”Hälsa”-delen av det hela existerade knappt heller. Jag minns någon enstaka föreläsning om näringslära och om hur musklerna funkar, men det var så lite, så lite.

Det finns flera problem med skolidrotten, men det här måste vara det största: att den innebär år efter år av ”lektioner” som inte är utformade för att lära en något.

”Look, the night. It’s so bright it will blind you.”

101108_02

Fan, jag som har sovit på så duktiga tider den här hösten har börjat halka tillbaka till gamla vanor den senaste tiden. Jag ska skärpa mig igen, men det tar emot. Trots att jag vet att jag är lite piggare om jag sover på så kallat ”vettiga” tider och trots att det är så himla mycket trevligare och mysigare att gå och lägga mig samtidigt som Markus istället för tre timmar senare, tar det ändå emot. Stört, hejsan? Men så mycket tycker jag om att vara uppe på natten. Den drar i mig, jag vet inte något bättre sätt att beskriva det. Tyst och fridfull håller den mig fast. Inte alltid, men ibland. Tillräckligt ofta för att jag ska vara bekant med den underliga känslan av att något säger nejnejfel när jag går och lägger mig tidigare. Jag vet inte om det bara är resultatet av vana eller om det djupare inbyggt. Det spelar kanske ingen roll. Jag vet däremot att det verkligen inte blir lättare av att min hjärna är mycket roligare att ha i skallen när den går in i natt-mode, vilket är en bubblig blandning av idéer, inspiration, planer och impulser där allt verkar roligt. Imorgon, då… Och sedan sover jag och vaknar och allt det där som dansade runt i skallen sju timmar tidigare är inte lika lockande längre, för daghjärnan är en grå och tråkig jävel i jämförelse.

Så. Nu är det dags att återgå till de duktiga vanorna. Jag kommer vara lite mer vaken och jag kommer få somna med intrasslade fingrar bredvid älskling och jag kommer ändå sakna mina nätter.

Bleh

100921 Jag var förkyld och jävlig förra veckan och spred säkert många fina virus till folk som röstade. Det blev i stort sett bra till helgen, men gjorde sedan comeback igår morse då jag vaknade med helt igenkorkad näsa, huvudvärk och febrig känsla. Vet inte om det var sömnbrist + lång nattlig promenad i unket väder som gjorde det, eller om det skulle hänt ändå. Jag väcktes av mobilen 06:20 på söndag morgon och krälade iväg för att låsa upp biblioteket i Edsberg som skulle vara vallokal. Som ansvarig för lokalen skulle jag främst öppna, stänga och finnas tillgänglig om röstmottagarna skulle behöva min hjälp, men jag behövde inte nödvändigtvis vara på plats hela dagen. Det var jag ändå, och passade på att ägna dagen åt att sitta i myshörnan och läsa två böcker som jag skulle recensera åt UNT. Ibland hjälpte jag någon att låna en bok eller fixade ett lånekort eller slängde ut fjortiskillar som förde oväsen (”Puss puss sötnos”, sade en av dem när de gick. Oj så tufft att försöka vara ball inför sina kompisar när man blir utskyfflad…) men mest befann jag mig i soffan. ”Nämen är det en soffligare?” skojade en av röstmottagarna.

Rösträknarna var färdiga runt ett på natten. ”Vågar du vara kvar själv?” undrade de. ”Lugnt”, sade jag, som bara skulle ta en runda till och kolla att allt var som det skulle innan jag stängde. Ehm, okej. Det var faktiskt rätt creepy att vara kvar själv mitt i natten. Det är nämligen en hyfsad lång bit att gå genom mörkret från lampknapparna till dörren och byggnaden gjorde konstiga ljud, sådär som byggnader gärna gör. Nåja. Inga biblioteksspöken kom och spökade. Sedan gick jag hem till mina föräldrar, eftersom det inte gick någon buss. Det tog 50 minuter.

Bilden är från i förmiddags då jag satt i soffan och skrev klart en UNT-recension och försökte få mitt förkylda huvud att klämma ur sig något bra. Det blev inte direkt mitt livs bästa text, så att säga. Isch. Den jag skickade igår var lyckligtvis bättre, trots att förkylningshjärna rådde då också.

(Och förresten, hösten har kommit till fotobloggen.)