…är vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand som vill åtala de som skriver ut p-piller till tjejer under 15 för medhjälp till våldtäkt.

Håller man någon som helst koll på nyheterna så möts man av ett brus av saker som man egentligen tycker illa om, men som man inte reagerar särskilt mycket på för att det är så mycket av det att man blir bedövad. Det är bara ibland något verkligen bryter igenom för att det är alldeles extra hemskt eller alldeles extra puckat. I kategorin alldeles extra puckat placerar jag ovanstående.

Jag har sett flera länka till detta klipp från Britain’s Got Talent. Ja, jag älskar det också. Jag älskar särskilt de dryga domarnas ansikttsuttryck när de blir så jävla ägda av en person som de trodde skulle göra bort sig.

Men samtidigt är det så sorgligt. För varför blir alla så glada? Det är inte bara för att Susan Boyle sjunger brallorna av dem, utan för att ingen förväntade sig att hon skulle göra det. Både jury och publik förväntade sig att hon skulle vara en av de deltagare som bara är pinsam. Och varför trodde de det? På grund av en ytlig bedömning. Och jag är antagligen inte bättre själv. Nu visste jag ju vad som fanns i klippet innan jag såg det, men hade jag suttit och kollat utan förkunskap så hade jag säkert också varit ett av de fördomsfulla asen. Det gör mig ledsen.

Jag såg en bloggkommentar som använde ordet ”sund” och kände genast en viss motvilja mot personen. För att hen skrev ”sund”. Det låter lite stört, eller hur? Det är det. Men det är nämligen så att det finns vissa ord som jag inte tål. Inte för hur de låter eller vad de betyder, utan för vad överanvändningen av dem i vissa sammanhang har fått mig att associera dem med och därmed förstört dem för mig.

”Fräsch” och ”naturlig” är det tjejtidningar, mensskyddsreklam, skönhetsproduktsreklam och liknande som har förstört. När det gäller ”sund” är det hälsotidningar. Jag tror att det var i någon bilaga till Iform förra året som ordet ”sund” förekom på typ varje sida. Så nu är det så att ”fräsch” får mig att tänka på parfymerade trosskydd, ”naturlig” på smink och ”sund” på fixering vid att räkna kalorier. Ungefär motsatserna till vad orden betyder egentligen. Lyckat.

Senaste dagarnas mediaståhej om mikrobloggar, stora bloggpriset och annat har fått mig att tänka på hur knasig media bloggrapportering ofta blir. Något jag tänker på specifikt just nu är den överdrivna användningen av ordet ”modeblogg”. Jag orkar inte leta upp specifika artiklar nu, men ni kanske också har läst sådana artiklar tidigare om hur otrooooligt många modebloggar det finns. Den här överanvändningen finns för övrigt bland många bloggare själva också, jag tänker främst på gnäll om hur tråkigt det är med alla modebloggar. (Tips: läs dem inte då.)

Men är modebloggarna verkligen så många? Nej, det är de inte. Majoriteten av bloggarna som klumpas ihop under namnet ”modebloggar” är egentligen modeintresserade personers vardagsbloggar. Men på något snett jävla sätt har det skapats ett likhetstecken mellan ”ung bloggande kvinna” och ”modebloggare”. När tidningarna presenterar bloggare som exempelvis Hanna Fridén, Blondinbella m.fl. kallas de modebloggare fast det inte alls är vad de är.

Vad det finns väldigt många av är vardagsbloggar. Som den här. En öppen dagbok och klotterplats där man skriver lite om vilken skit som helst. (Och den sortens skrivande på nätet är inte alls lika nytt som det framställs i media heller, i alla fall inte bland unga människor, det har bara flyttat från mer eller mindre slutna communities ut till öppna bloggverktyg.) Vardagsbloggarnas innehåll påverkas självklart av bloggarens intressen, men ingen skulle kalla det här en tv-blogg bara för att jag rätt ofta nämner tv-serier jag tittar på, eller Lilija en djurblogg för att hon ofta postar bilder på sin katt, exempelvis. Men med tanke på hur det snackas om modebloggar hit och dit verkar det krävas otroligt lite modeanknytning för att stämpeln ”modeblogg” ska sättas.

Varför krävs det så lite för att bli kallad modeblogg, när det krävs en mycket starkare ämnesanknytning för att bli kallad bokblogg eller politikblogg eller något annat ämne? Jag gissar okunnighet och ointresse för att ta reda på vad det egentligen är man snackar om. Jag gissar en, kanske omedveten, inställning om att mode och kläder inte är ett ämne som kan behandlas på allvar och på ett mycket bredare sätt än ”dagens outfit”. För om man fattar att mode är ett ämne som kan behandlas precis som alla andra ämnen, så är de riktiga modebloggarna, de som faktiskt har ett seriöst fokus på mode och kläder och inte bara slänger in en klädbild då och då i vardagspratet, inte alls så jäkla många som det påstås.

Andra bloggar om: modebloggar, bloggar, bloggosfären

Expressen rapporterar: ”knarkubåt sänkt”. Fina kvällstidningsord.

”de mest splendida hotellpalatsen”, skriver SvD. Splendida? Haha.

Nätbutiken D7 har en kategori för heminredning. En av underavdelningarna till den heter ”knivar och svärd” och innehåller, tja, knivar och svärd och en kastyxa. Fniss.

Jag vill ha en kopp från Indiska, en lampa från Åhléns, äta Annos cupcakes och ha sånt här spöktryck på kläderna. Dagens överdos av cuteness är förresten de här matlådorna. Jag menar, titta på Totoro-maten. Åååååååååååh, kattbuss!

Rekommenderas: Piruetts inlägg om gubbiga rollspelsomslag.

I-landsproblem: det är meningen att jag ska få ett mail varje gång någon kommenterar. De senaste dagarna är det bara ungefär hälften av kommentarerna som har rapporterats. Buhu.

Allt om barn skriver att brittiska tonåringar i snitt bär kläder och prylar till ett värde av 7800 kr och de kallar det ”häpnadsväckande”. (Och så har de såklart den obligatoriska experten som varnar för något.)

Men hallå. Vad är så häpnadsväckande, egentligen? Känns som att de bara glor på summan utan att tänka särskilt mycket på vad den faktiskt utgörs av. Jag bär lätt omkring kläder och prylar för den summan varje gång jag lämnar huset, i alla fall nu när det är kallt, och jag är ändå inte en person som köper dyra kläder.

Säg att jag skulle åka iväg någonstans nu och ta med mig det jag vanligen släpar runt på. Ungefär:

Jeans 400, t-shirt + varm tröja 350, underkläder 200, kappa 800, stövlar 400, väska 200.

Jag vet inte vad min mobil kostade som ny, men vi kan säga 1000 för att det är lätt att räkna med. Kamera 2500. Busskort 2000. Lägg till lite andra prylar, som böcker, kontanter i plånboken osv…

Totalt över 8000, utan att någon av grejerna i sig är någon uppseendeväckande dyr märkespryl eller så.

Jag har läst artikelserien om otrohet i SvD och dess många kommentarer och har tänkt en del kring hur andra och jag själv ser på parförhållanden. Här kommer en del. Kanske inte helt oväntat börjar det med den eviga frågan: vad fan är det för fel på folk?

Ta t.ex. att 13% hade röstat på ”När man bli kär i någon annan” och 17% hade röstat på ”När man får känslor för någon annan” på frågan om vad otrohet är. Jaha… Enligt mig är trohet eller otrohet ett medvetet val man gör. Men man kan inte välja att inte få känslor för någon annan. Händer det så händer det, det enda man kan välja är hur man agerar utifrån det. Således måste det vara värdelöst för de där 30% att ha några löften om trohet i sina förhållanden, eftersom deras definition av trohet inte är något de kan välja att leva upp till.

Några andra reflektioner:
För övrigt tycker jag att den fysiska ensamrätten till ens partner tillmäts orimligt stor betydelse. Varje par bör naturligtvis ha sina egna gränser för vad som är ok, men mitt generella intryck är att många kan tolerera rätt mycket elakheter och annan asighet från sin partner, men om den så mycket som petar på någon annan är det stor katastrof. Är det verkligen rimligt? ”Men det är sveket det handlar om”, tycker någon då. Ja, men det finns hundra olika sätt att svika någon. Varför är just fysisk otrohet den värsta typen av svek? Av alla asiga saker folk gör mot varandra tycker jag att det är knäppt att just de sexuella sveken har en sådan särställning.

Det finns såklart olika grader av otrohet. Att exempelvis ha en långvarig hemlig relation vid sidan om, som i en av artiklarna, det skulle jag definitivt sätta katastrofstämpeln på för då är det så himla många saker som har gått fel. Men att otrohet, alla nivåer av det, generellt stämplas som det allra värsta man kan göra mot sin partner har jag lite svårt att förstå. Om Markus började vara elak mot mig skulle jag se det som ett mycket större problem än om han hånglade med någon annan, exempelvis. Inte så att jag skulle gilla det senare heller, men jag ser det verkligen inte som något av det värsta man kan göra mot en partner.

Medan jag absolut förstår att de flesta vill ha sin partner för sig själv när det gäller kärlek och sex (det vill ju jag också, antar jag) så tycker jag att det är tragiskt att just ensamrätten verkar betraktas som det som definierar själva förhållandet. Det är en sorts negativ definition som inte bygger på vad man är för varandra utan på ens relation till andra människor. För att överdriva det lite, jämför ”Vi är ett par för att vi älskar varandra och vill leva med varandra” med ”Vi är ett par för att vi inte älskar några andra och inte har sex med andra”.

Andra bloggar om: kärlek, sex, trohet, otrohet, förhållanden

”Enligt Erika Pahne, privatekonom på Swedbank, har en genomsnittlig student i Sverige 200 kronor kvar i plånboken efter det att de nödvändigaste utgifterna är betalda”, skriver E24.

Öööh. Jag tror inte ett skit på det. Självklart finns det studenter som har det jobbigt ekonomiskt, men mest tror jag att sådana där påståenden grundas på en jävligt skum bild av vad som är ”nödvändigt”. Så jag snokade reda på källan. Där står: ”En ensamstående student med fullt studiemedel och bostadsbidrag har under en studiemånad idag drygt 200 kronor kvar att spendera efter nödvändig konsumtion.”

ÄR DE VANSINNIGA?! Eller bara helt dumma i huvudet? Som om en genomsnittlig student skulle ha nödvändiga utgifter på runt 8000 i månaden.

Fullt studiemedel är 7500 i månaden. Min lägenhet hade en hyra på 3500. Efter hyra + nödvändiga saker (enligt mig) var nästan 2000 av studiemedlet kvar till övrigt. Dessutom hade jag bostadsbidrag på 900.

Nä, staaaackars oss studenter, vi klaaaaaaarar oss inte!

Andra bloggar om: ekonomi, studenter, studiemedel

Jag sitter och flinar lite åt de senaste dagarnas artiklar om herrtidningarnas död och diverse personers analyser om att detta har att göra med jämställdhet. Typ att de minskade försäljningssiffrorna beror på att dagens ”jämställda” män inte sysslar med sådant som att glo på nakna kvinnor. Haha, right… Visst handlar det väl till viss del om attitydförändringar och konkurrens från andra sorters tidningar, men den största faktorn är ju nätet. Tröga människor! Klart att färre betalar för att glo på nakna brudar när sådana bilder finns gratis i oräkneliga mängder några klick bort. Det är knappast så att herrtidningarnas läsare har gått upp i rök, de har bara börjat spana åt ett annat håll som inte kostar.

(Sedan vet jag inte riktigt varför det nödvändigtvis skulle ses som mer jämställt att män skulle titta mindre på porriga bilder – i så fall kan väl kvinnor titta mer istället, bahaha.)

Idag har jag gjort en somrig sak. Markus och jag satt vid Fyrisån en stund och åt glass. Jo, jag har varit en liten sväng i Uppsala. Jag åkte dit i onsdags efter att ha lämnat tillbaka lägenhetsnycklarna – och gjort en räd i Kista centrum och gått därifrån med bland annat två klänningar. Jag måste ha tappat hjärnan någonstans. Sedan när använder jag klänning? Och idag glömde jag ändå klädpåsen i Markus bil så den är i Jakobsberg nu.

Ikväll ska jag läsa och titta på film. Jag vill ha chips, men affärerna är stängda. Jag skulle kunna gå till macken, men det känns inte direkt värt det att gå sammanlagt 40 min för en chipspåse… Ack, i-landsproblem!

En rubrik på Citys framsida idag:

”SÅ HÄR ÄR TJEJER
Ogillar skolan och kondomer.”

Okej. Check. Då vet vi det…

Bland nöjessidorna hittade jag också ett spännande uttalande, i en intervju med Patrik Steorn som är ansvarig för den pågående queer-utställningen på Nationalmuseum. ”Ett konstverk, som en naken man i klänning, som vi i dag kanske skulle se som ‘fjolligt’ sågs på 1700-talet som en man med klass och makt.”

Fuck maktanalysen. Jag är mer intresserad av hur man är naken och har klänning på sig samtidigt!

Mer failande i lättillgänglig form:
* PhotoshopDisasters lever inte direkt upp till sitt namn – rätt ofta är bilderna som visas egentligen inte resultatet av dålig redigering utan av något annat – men har en hel del kul grejer som Fanta-reklamen och andra skumma kroppsformer.
* FAIL Blog, med fina saker som ATM fail.
* English Fail.
* Tjuvtittat, med tvättråd och annat.