Vad fan är det där för rubrik? Och skulle man få skriva ”banta din kvinna”? Nej.

Det är för övrigt en bra sak, att man inte ”får” det. Jag önskar bara att det gällde åt andra hållet också. Alla former av ”dressera din partner som om den var ett husdjur”-tips är jävligt creepy.

I havet av papperslappar jag har städat bort från mitt skrivbord hittade jag de här rubrikerna som jag tydligen har klippt ut för att jag tyckte att de var roliga:

Ja. Väntar på tåget gör man väl varje gång man ska åka tåg såvida man inte kommer springande precis när det ska gå och det skulle vara väldigt underligt om det inte fanns några attityder alls kring sexköp.

Läser en bok om källkritik, Sant eller falskt? Metoder i källkritik av Torsten Thurén. Tycker att det här stycket är roligt:

Ytterligare ett problem när man har med experter eller påstådda experter att göra är att en del är lättare för journalister att få kontakt med än andra. Inom många, kanske de flesta, akademiska ämnen kan man finna följande fyra typer av experter:
    Professor Glader uttalar sig ofta och gärna. Journalisten kan vara säker på att om hon ringer upp Glader får hon alltid ett svar. Och detta svar är välformulerat och slagkraftigt så det blir lätt att göra en rubrik på det. Problemet är bara att liksom alla forskare har Glader ett ganska smalt område som han (oftast är den en han) är specialist på. Men Glader uttalar sig frejdigt i snart sagt alla frågor som har det allra minsta med hans område att göra. Glader blir en proffstyckare som intervjuas i alla tidningar och sitter i alla TV-soffor.
    Professor Toker har kommit på en i hans/hennes tycke epokgörande innovation. Det kan vara ett läkemedel som botar svåra sjukdomar eller kanske en apparat som löser världens energiproblem. Toker pratar länge och vältaligt. Han/hon känner sig motarbetad av etablissemanget och vill använda journalisten som ett verktyg för att plädera för sina idéer, ibland med påfallande framgång. Någon gång kan det hända att Toker har rätt. Men för det mesta visar det sig så småningom att forskningsresultaten inte håller.
    Professor Blyger är en av de ledande forskarna inom sitt område. Men hon (kvinnorna förefaller överrepresenterade i denna kategori) vill helst inte tala alls med journalister. Helst vill hon hålla sig undan och går inte det uttalar hon sig så snårigt att det är svårt att förstå.
    Professor Butter, som också tillhör de främsta inom sin disciplin, skäller ut journalisten som ringer upp och ryter: ”Det du frågar om står i min krångliga avhandling. Läs den, sedan kan du komma tillbaka.” Det är knappast förvånande att det är Glader som framträder mest i medierna med Toker som god tvåa, medan Blyger och Butter förekommer betydligt mera sällan. Resultatet blir att mediernas publik får en förenklad, och kanske felaktig, bild av forskningsläget.

Stackarn, det måste vara jobbigt.

Bloggportalens statistik över mest länkade tidningsartiklar för tillfället är en ständig källa till underhållning. ”Nu ökar luddhatet.” Underbart. Se även det här gamla inlägget.

Amazing!

Jag läser artiklar och kommentarer om svininfluensan och blir trött. Hur uppstod det här konstiga läget där en massa folk verkar vara mer rädda för vaccinet än för sjukdomen? Det är ju helt snett. Jag är varken ”för” eller ”emot” vaccination och vet inte riktigt hur jag själv ska göra, men för i helvete, när man väljer om man om man ska vaccinera sig eller inte så borde ju huvudfrågan vara ”hur orolig är jag för att få sjukdomen?” och inte ”hur orolig är jag för att få ont i armen, feber eller tre gröna huvuden av vaccinet?”

Det är svårt att sortera all motstridig information och konstiga påståenden. En del låter vettigt, en del låter bara helt dumt och annat är svårt att placera. Och bara för att jag tycker att något låter vettigt så behöver det inte vara det, jag är ju inte på något sätt kunnig inom ämnet. Men ändå. Så jävla svårt borde det inte vara att placera konspirationsteorier om att vaccinet är värre än sjukdomen i bullshit-högen.

Och jag irriterar mig på folk som är lika okunniga som jag men ändå säger helt tvärsäkert att de vet att det är si och det är så för att det har de hört av sina kompis eller läst i Aftonbladet och jag irriterar mig på de mer skandallystna delarna av media som har följt ungefär detta mönster i sin rapportering:

Fas 1. OMG OMG we’re all gonna die!
Fas 2. Okej, alla dog inte. Det hände visst inte så mycket alls…
Fas 3. Hörni, förresten. Vaccinet är jättefarligt och en del i en stor konspiration!
Fas 4. Hoppsan, nu börjar det faktiskt spridas och folk vågar inte vaccinera sig.
(Fas 5, kommer väl snart: OMG OMG we’re all gonna die!)

Dagens garv vid frukostbordet orsakades av första stycket i den här DN-artikeln.

Shah Muhammad Rais blev världsberömd i väst efter att journalisten Åsne Seierstad skrivit en bok om honom och hans familj, ”Bokhandlaren i Kabul” (2002). I dag har han två butiker i Kabul, en bokbuss, ett förlag och en internethandel.

Världsberömd i väst. Underbart.

Jag läste i DN om en avhandling om parterapi i tv och självhjälpsböcker. Den verkar väldigt intressant, men också som en sådan bok som jag skulle blir väldigt irriterad och trött av att läsa. Artikeln ger några smakprov, som får mig att vilja banka huvudet i bordet. Nu ger väl artikeln inte hela bilden, men ändå. Ta till exempel situationen där ett föräldrapar beskriver samma problem: de har ett litet barn och är trötta och slitna och tycker att de tappar bort sig själva. Men trots att de upplever samma problem så får de helt olika råd, vilket motiveras med deras ”individuella behov”.

Budskap till mamman: du är mamma, det är jobbigt, deal with it.
Budskap till pappan: var mindre huslig, öla mer med polarna.

Jaha. Så intressant att deras ”individuella behov” passar perfekt i en förbestämd mall för könsfördelningen i ett föräldraskap. Själv tycker jag att en kombination av de råden skulle kunna ges till båda, men vad fan vet jag, jag är ju ingen ”expert” som ägnar mig åt att få folk att uppfylla könsrollerna bättre istället för att hjälpa dem på riktigt… (Och vad fan är grejen med att pappan ska belöna sig själv med en tiokrona varje gång han har gjort en viss sak, tror de att de ger råd till en sexåring?! Fy fan vad jag blir trött på att vuxna män så ofta ska framställas som barn i jätteformat.)

Via Hanna Fridén kom jag till den här artikeln i Expressen, där en sexrådgivare skriver att det finns bedragare som låtsas vara henne på nätet och på så sätt får unga kvinnor att berätta privata saker för dem. Egentligen borde jag lära mig att inte läsa kommentarer till tidningsartiklar, för där huserar typ nätets lägsta livsformer och det är bara deprimerande, men nu läste jag ändå. Och jag borde väl inte bli förvånad över att det är många fler kommentatorer som påpekar hur puckade tjejerna är än kommentatorer som är upprörda över det som har hänt.

Det är det gamla vanliga. Om någon annan person gör något dåligt mot en för att man var naiv eller oförsiktig får man skylla sig själv. Som om man förtjänar att råka illa ut om man inte aktar sig noga. Jag blir så trött på det. Klart att det inte är smart att lämna ut privata detaljer utan att kolla upp mer noga vem det egentligen är man snackar med, men skulden ligger ju för fan fortfarande hos de äckliga fejkpersonerna och inte hos dem som blir utsatta för dem. Samma resonemang brukar också dyka upp kring våldtäkter. Ni vet, ”går hon ensam och full på natten så måste hon ju fatta…” Men att man av någon anledning försätter sig i en osmart eller oskyddad situation innebär ju inte att de som utnyttjar ens situation gör mindre fel bara för att det var lättare att utnyttja. Som sagt, jag blir så trött.

Allvarligt, den är ju underbar.

Och som bonus två rubriker ur Aftonbladet:
Hon fick porr med flingorna
Nu kan du köpa Twilight-dildon

”Ett amerikanskt företag tagit fram en vampyrdildo, The Vamp, som inte bara gnistrar som Robert ‘Edward’ Pattinson i filmen ‘Twilight’ – utan som även är kall. Kall som vampyrhud.
– Lägg den i frysen för den där autentiska känslan, skriver företaget på sin hemsida.”

???!!!

Ahahaha, jag dör.

Vänster: en del av omslaget till senaste In Touch, som jag fick syn på när jag skulle köpa Filter. Herregud. Det var ju jävligt diskret gjort.

Höger: ett foto som jag hittade hos mormor och räddade från sitt öde när mormor och mamma tänkte slänga det eftersom de inte visste vem det föreställde.

Jag tycker att det är störande när det ställs krav på folk att de ska vara förebilder bara för att de är kända eller har en viss position. Jag tänker på hur det kan låta ibland när någon person som har många unga fans gör något ”dåligt”. Särskilt om de unga fansen är tjejer. Förebildskrav ställs fan inte på samma sätt på folk vars huvudsakliga fans är unga killar. Men en ung kvinna vars fans är ännu yngre kvinnor, då blir det: Klä dig inte sådär, var inte sådär smal, sup inte sådär, knulla inte runt sådär, unga tjejer ser ju upp till dig, var en förebild!. Jag tycker det är helt jävla absurt, att tillskriva någon ansvaret för en massa andra människor på det sättet.

Men om någon vill använda sin position för att göra bra saker så är det såklart, tja, bra. Och just nu tycker jag att journalisten Annika Marklund gör en väldigt bra sak i sin blogg. Jag har följt henne ganska länge och sett helt knäppa förebildskrav bland kommentarerna, i stil med att hon är en ”dålig förebild” för att hon är smal. Jaha, ok. Bäst vi låser in alla smala kvinnor i ett mörkt rum och förbjuder dem att visa bilder på sig själva då, så att ingen får ätstörningar av deras existens! Hon brukar också få höra att hon borde skriva om något viktigare, för det får ju alla som skriver om unga tjejers problem höra.

Men till det positiva. Eftersom Annika hade ätstörningar när hon var yngre, så blir hon kontaktad av mängder av tjejer som har samma problem nu. Och nu har hon uppmanat läsare som har haft ätstörningsproblem och tagit sig ur dem att maila sina berättelser till henne, så lägger hon upp dem i bloggen. Hittills har det blivit nio sådana inlägg och de är gripande och sorgliga och hoppingivande. En bra sak, helt enkelt.

Jag snubblade nyligen över Per Ströms senaste artikel på Newsmill och tänkte att nu är det dags att skriva om något jag har tänkt på många gånger. Om ni inte känner till Per Ström kan jag tala om att han har skrivit boken Mansförtryck och kvinnovärlde som gavs ut 2007. Jag har inte läst den, men jag har läst en del av hans artiklar, och blivit rätt intresserad (och irriterad) av den bild av Ström som han och hans anhängare vill upprätthålla.

Ströms debattimage verkar vara den lilla personen som äntligen gör det som många vill göra men inte vågar eller inte får plats att göra, nämligen att kritisera den superdupermäktiga feminismen. Varje gång han har skrivit något kommer det mängder av kommentarer som hurrar om hur han ”äntligen vågar säga det som ingen annan vågar säga i pk-Sverige”, ungefär. Och varje gång undrar jag: men vad fan folk, har ni levt under en sten? Ströms kritik mot feminismen är varken ny, unik eller modig. Feminismen i dess olika former har alltid mötts av kritik, och att kritisera den för att bry sig mest om kvinnors problem är kanske den allra vanligaste formen av kritik man kan komma med. Det är ibland en rimlig sak att kritisera, det håller jag med om, men att framställa det som något nytt och häftigt att säga det känns som ett fånigt trick för att utmåla just sig själv som den som räddar de stackars männen från de onda feministerna.

Dessutom målar han upp en absolut bild av honom mot feminismen (och den i själva verket spretiga ”feminismen” som något enhetligt), vilket blir rätt löjligt då det faktiskt finns en hel del feminister som håller med om flera av de problem som han brukar tar upp. Som Tanja skrev i ett gammalt inlägg: ”Det tråkiga är att mycket av det Pär Ström lyfter fram är viktigt, men han har uppenbarligen missat att frågorna han tar upp inte helt okända för jämställdhets- /feminismdebatten.”

Andra bloggare om: feminism, per ström

…är vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand som vill åtala de som skriver ut p-piller till tjejer under 15 för medhjälp till våldtäkt.

Håller man någon som helst koll på nyheterna så möts man av ett brus av saker som man egentligen tycker illa om, men som man inte reagerar särskilt mycket på för att det är så mycket av det att man blir bedövad. Det är bara ibland något verkligen bryter igenom för att det är alldeles extra hemskt eller alldeles extra puckat. I kategorin alldeles extra puckat placerar jag ovanstående.