Igår twittrades det argt om hur några svenska tidningsskribenter skrev om våldtäktsmisstankarna i fallet med IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. Jag har inte riktigt koll på vilka texter det handlar om, men jag antar att den här med ordval som ”vänsterprassel” och ”sexskandal” hör dit.

Det fick mig att tänka på ordval i tidningar igen. Å ena sidan kan de ibland vråla högt om skitsaker och köra nästan krigsrubriker om någon b-kändis senaste tilltag eller omslag i vädret. NACKENCHOCK. SKRÄCKVÄDER. Ni vet. Å andra sidan kan de använda märkligt fjuttiga ord när det handlar om något som verkligen är illa, både i rubrikerna och i resten av texten. Mord på en närstående beskrivs som uppstått ur ”triangeldrama”, som om det var någon jäkla såpa, eller misshandel som att någon ”tappade fattningen”.

Jakten på sammansatta ord till uppseendeväckande rubriker kan leda till komik (”tyska skräckvädret” är ju fantastiskt roligt, likaså ”luddhat”) men jag tycker så illa om hur den också förminskar och tramsar till det när det gäller allvarligare saker än packade dokusåpastjärnor eller dåligt väder. Särskilt gäller det sexualbrott. ”Sexdömd” är mitt stora hatord. Som om det var sex personen var dömd för, och inte för ett sexuellt övergrepp. Eller ”sexmisstänkt”. De får det att låta som att det är ”sex” som är huvudsaken i misstanken, och inte den där lilla, lilla detaljen att sexet kanske skedde utan att alla inblandade var med på det. Sådana ordval får konstaterade eller misstänkta övergrepp att låta som lagom snaskiga skandaler, visserligen olämpliga men inte så farliga.

(Senare tillägg: se även den galna skärmdumpen från Aftonbladet hos Lisa Magnusson.)

Den här bilden har farit omkring bland några bekanta de senaste dagarna, så jag gör mitt och sprider den lite mer. Humor.

Från DN.se.

För ett tag sedan störde jag mig på vilka ”milda” ord som ibland används i artiklar samband med våld och mord. Kom att tänka på det idag igen när jag läste en artikel om att många fler personer än vanligt sökte till försvarets specialförband efter att svenska soldater hade dödats. Chefen för Försvarsmaktens antagningssektion uttalar sig om saken och säger: ”När det sker dödsfall tänker kanske en del att det visar att de får vara med i händelsernas centrum. Det attraherar en viss typ av äventyrslystna personer.” Officersförbundets ordförande säger: ”Att striderna blir våldsammare beror ju på att uppgifterna där nere förändrats och att svenskarna rör sig i nya områden. De förändringarna kan samtidigt attrahera folk som söker nya utmaningar.”

Äventyrliga personer som söker utmaningar, tjohej. Vilken fin omskrivning för ”retards som vill skjuta folk”.

Jag läste en notis i DN om hur ett fotbollslag gav sig på domaren. ”Efter att domaren delat ut ett rött kort till en spelare i Heleneholm tappade resten av spelarna i laget fattningen och gav sig på honom med slag och stenar”, står det.

”Tappade fattningen”? Okej. Det påminner mig om en artikel om ett mord/dråp tidigare där någon (polis, journalist, advokat? minns inte) beskrev det som att ”det brast för” den misstänkte innan han hade ihjäl sitt offer. Det är läskigt, hur odramatiskt de får det att låta genom att uttrycka sig så. Som om misshandel eller mord var en helt normal följd av att någon (man) blir förbannad. Som om handlingen kunde förklaras av att de helt enkelt tappade humöret.

För i helvete, när man tappar fattningen kanske man gormar saker man inte hade tänkt säga och kanske ångrar sedan. Att i grupp ge sig på någon med stenar ingår inte. Det är något annat.

För några dagar sedan intervjuade City serietecknaren Liv Strömquist, som – som vanligt – fick mig att skratta rätt ut:

Underbart.

Vad fan är det där för rubrik? Och skulle man få skriva ”banta din kvinna”? Nej.

Det är för övrigt en bra sak, att man inte ”får” det. Jag önskar bara att det gällde åt andra hållet också. Alla former av ”dressera din partner som om den var ett husdjur”-tips är jävligt creepy.

I havet av papperslappar jag har städat bort från mitt skrivbord hittade jag de här rubrikerna som jag tydligen har klippt ut för att jag tyckte att de var roliga:

Ja. Väntar på tåget gör man väl varje gång man ska åka tåg såvida man inte kommer springande precis när det ska gå och det skulle vara väldigt underligt om det inte fanns några attityder alls kring sexköp.

Läser en bok om källkritik, Sant eller falskt? Metoder i källkritik av Torsten Thurén. Tycker att det här stycket är roligt:

Ytterligare ett problem när man har med experter eller påstådda experter att göra är att en del är lättare för journalister att få kontakt med än andra. Inom många, kanske de flesta, akademiska ämnen kan man finna följande fyra typer av experter:
    Professor Glader uttalar sig ofta och gärna. Journalisten kan vara säker på att om hon ringer upp Glader får hon alltid ett svar. Och detta svar är välformulerat och slagkraftigt så det blir lätt att göra en rubrik på det. Problemet är bara att liksom alla forskare har Glader ett ganska smalt område som han (oftast är den en han) är specialist på. Men Glader uttalar sig frejdigt i snart sagt alla frågor som har det allra minsta med hans område att göra. Glader blir en proffstyckare som intervjuas i alla tidningar och sitter i alla TV-soffor.
    Professor Toker har kommit på en i hans/hennes tycke epokgörande innovation. Det kan vara ett läkemedel som botar svåra sjukdomar eller kanske en apparat som löser världens energiproblem. Toker pratar länge och vältaligt. Han/hon känner sig motarbetad av etablissemanget och vill använda journalisten som ett verktyg för att plädera för sina idéer, ibland med påfallande framgång. Någon gång kan det hända att Toker har rätt. Men för det mesta visar det sig så småningom att forskningsresultaten inte håller.
    Professor Blyger är en av de ledande forskarna inom sitt område. Men hon (kvinnorna förefaller överrepresenterade i denna kategori) vill helst inte tala alls med journalister. Helst vill hon hålla sig undan och går inte det uttalar hon sig så snårigt att det är svårt att förstå.
    Professor Butter, som också tillhör de främsta inom sin disciplin, skäller ut journalisten som ringer upp och ryter: ”Det du frågar om står i min krångliga avhandling. Läs den, sedan kan du komma tillbaka.” Det är knappast förvånande att det är Glader som framträder mest i medierna med Toker som god tvåa, medan Blyger och Butter förekommer betydligt mera sällan. Resultatet blir att mediernas publik får en förenklad, och kanske felaktig, bild av forskningsläget.

Stackarn, det måste vara jobbigt.