Kategoriarkiv: Mediabrus

Mediabrus Surfeminism Tittar på tv

Blicken jag inte vill ha

Jag såg den här framsidan i affären igår och det kändes lite som att någon hade sparkat mig. Sånt här förekommer ju inför varje sommar i diverse olika tidningar, och jag kanske suckar lite trött inombords, om jag reagerar alls, för jag är ju så van vid den här konstanta bedömningen av (kvinno)kroppar, men det här är ett av de värsta exemplen jag har sett. Jag blev så arg och äcklad och hoppades att de som står bakom framsidan med tillhörande ”artikel” blir äcklade av sig själva när de skickar sånt till tryck. Seriöst, jag önskade dem lidande.

När jag gick ut ur affären kom jag att tänka på tidningen Posh, som jag av någon anledning fick ett gratisnummer av för ett tag sedan. Det kan ju vara trevligt ibland att bläddra bland snygga kläder och annat fluff, men jag tog mig aldrig igenom hela. Inte bara för att den var kasst skriven (som att läsa någons halvslarviga blogg) men för att det var så otroligt mycket dissande av kända kvinnors utseende eller beteende. Det var inte ens gjort med en skämtsam ton, utan bara rent ut. Bedömandet är i stort sett alltid närvarande i varierande grad i publikationer som riktar sig till kvinnor, särskilt om de har med mode eller kändisar att göra, men här var det så himla uttalat att jag hann knappt fem sidor innan jag hade fått en överdos. Var det inte fel på deras kroppar så var det fel på deras kläder, eller så var de patetiska på grund av för många skönhetsoperationer eller för ung pojkvän.

Och detta ”vi tycker” som gärna förekommer i sådana sammanhang, vilka är ”vi”? Är det hela redaktionen som gemensamt sitter och bedömer kvinnors kroppar och privatliv? Är det någon sorts utökad grupp av kvinnor, typ ”jag och mina läsare”? Snälla, blanda inte in oss andra i din vidriga lilla text.

Caitlin Moran skrev i How to be a Woman om hur hon triggas till att bedöma kvinnor på ett bild på ett mycket hårdare sätt än kvinnor i verkliga livet:

paps vill take pictures of women going to the shops in jeans and a jumper, with no make-up on, and make it look like her world is on the edge of crumbling because she didn’t have a blow-dry before she left the house.
Of course, in the real world, we know women who always blow-dry their hair before leaving the house are freaks [...] But when you see, say, Kate Winslet in the paper, looking perfectly normal on her way to Waitrose, we’ve been so conditioned to the tabloid view of female appearance that even the most hardcore feminist might find themselves having the trigger reaction of ”Jesus, Winslet – your hair looked better when you were going down with 1,517 souls on the Titanic. Run a brush throught it, love” – before they suddenly come round, and shout up, to the heavens, ”DEAR LORD! WHAT have I BECOME?”

Helvete vad jag känner igen mig och helvete vad jag önskar att jag inte gjorde det och helvete vad jag avskyr denna världsbild som har sipprat in i mig och gett mig den där dömande blicken som jag antagligen aldrig kommer att bli av med.

Jag tänkte en del på det när jag slutade följa ANTM förra året, detta hysteriska spektakel av vackra människor och underhållande craziness. Likt domarna i serien satt jag och bedömde och valde och reagerade sällan över det – vilket jag skulle gjort i andra sammanhang – eftersom seriens format inbjöd så till det. För liten näsa. Tråkig hårfärg. Konstiga ben. För rak överkropp. BLAH BLAH BLAH. HÅLL KÄFTEN, SKADADE HJÄRNA.

Det var verkligen inte så att jag slutade titta av någon fin anledning i stil med ”jag gillade inte vem jag blev som tittare”. Jag slutade titta för att jag helt enkelt inte tyckte att det var underhållande längre, och så var det med det. Men faktum kvarstår att jag inte gillar vem jag blir när jag tittar på bilder av kvinnor i vissa sammanhang. Det är automatisk reaktion. Bedöm. Bedöm.

Mediabrus

Sexualbrott och ordval

Igår twittrades det argt om hur några svenska tidningsskribenter skrev om våldtäktsmisstankarna i fallet med IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. Jag har inte riktigt koll på vilka texter det handlar om, men jag antar att den här med ordval som ”vänsterprassel” och ”sexskandal” hör dit.

Det fick mig att tänka på ordval i tidningar igen. Å ena sidan kan de ibland vråla högt om skitsaker och köra nästan krigsrubriker om någon b-kändis senaste tilltag eller omslag i vädret. NACKENCHOCK. SKRÄCKVÄDER. Ni vet. Å andra sidan kan de använda märkligt fjuttiga ord när det handlar om något som verkligen är illa, både i rubrikerna och i resten av texten. Mord på en närstående beskrivs som uppstått ur ”triangeldrama”, som om det var någon jäkla såpa, eller misshandel som att någon ”tappade fattningen”.

Jakten på sammansatta ord till uppseendeväckande rubriker kan leda till komik (”tyska skräckvädret” är ju fantastiskt roligt, likaså ”luddhat”) men jag tycker så illa om hur den också förminskar och tramsar till det när det gäller allvarligare saker än packade dokusåpastjärnor eller dåligt väder. Särskilt gäller det sexualbrott. ”Sexdömd” är mitt stora hatord. Som om det var sex personen var dömd för, och inte för ett sexuellt övergrepp. Eller ”sexmisstänkt”. De får det att låta som att det är ”sex” som är huvudsaken i misstanken, och inte den där lilla, lilla detaljen att sexet kanske skedde utan att alla inblandade var med på det. Sådana ordval får konstaterade eller misstänkta övergrepp att låta som lagom snaskiga skandaler, visserligen olämpliga men inte så farliga.

(Senare tillägg: se även den galna skärmdumpen från Aftonbladet hos Lisa Magnusson.)

Mediabrus

Det där med ordval igen

För ett tag sedan störde jag mig på vilka ”milda” ord som ibland används i artiklar samband med våld och mord. Kom att tänka på det idag igen när jag läste en artikel om att många fler personer än vanligt sökte till försvarets specialförband efter att svenska soldater hade dödats. Chefen för Försvarsmaktens antagningssektion uttalar sig om saken och säger: ”När det sker dödsfall tänker kanske en del att det visar att de får vara med i händelsernas centrum. Det attraherar en viss typ av äventyrslystna personer.” Officersförbundets ordförande säger: ”Att striderna blir våldsammare beror ju på att uppgifterna där nere förändrats och att svenskarna rör sig i nya områden. De förändringarna kan samtidigt attrahera folk som söker nya utmaningar.”

Äventyrliga personer som söker utmaningar, tjohej. Vilken fin omskrivning för ”retards som vill skjuta folk”.

Mediabrus

Nämen hoppsan, tappade du fattningen?

Jag läste en notis i DN om hur ett fotbollslag gav sig på domaren. ”Efter att domaren delat ut ett rött kort till en spelare i Heleneholm tappade resten av spelarna i laget fattningen och gav sig på honom med slag och stenar”, står det.

”Tappade fattningen”? Okej. Det påminner mig om en artikel om ett mord/dråp tidigare där någon (polis, journalist, advokat? minns inte) beskrev det som att ”det brast för” den misstänkte innan han hade ihjäl sitt offer. Det är läskigt, hur odramatiskt de får det att låta genom att uttrycka sig så. Som om misshandel eller mord var en helt normal följd av att någon (man) blir förbannad. Som om handlingen kunde förklaras av att de helt enkelt tappade humöret.

För i helvete, när man tappar fattningen kanske man gormar saker man inte hade tänkt säga och kanske ångrar sedan. Att i grupp ge sig på någon med stenar ingår inte. Det är något annat.

Mediabrus Surfeminism

Banta din man

100608 Vad fan är det där för rubrik? Och skulle man få skriva ”banta din kvinna”? Nej.

Det är för övrigt en bra sak, att man inte ”får” det. Jag önskar bara att det gällde åt andra hållet också. Alla former av ”dressera din partner som om den var ett husdjur”-tips är jävligt creepy.

Blaj Fotodagbok Mediabrus

O rly?

I havet av papperslappar jag har städat bort från mitt skrivbord hittade jag de här rubrikerna som jag tydligen har klippt ut för att jag tyckte att de var roliga:

100507

Ja. Väntar på tåget gör man väl varje gång man ska åka tåg såvida man inte kommer springande precis när det ska gå och det skulle vara väldigt underligt om det inte fanns några attityder alls kring sexköp.

Mediabrus Plugg & jobb

Professorerna Glader, Toker, Blyger och Butter

Läser en bok om källkritik, Sant eller falskt? Metoder i källkritik av Torsten Thurén. Tycker att det här stycket är roligt:

Ytterligare ett problem när man har med experter eller påstådda experter att göra är att en del är lättare för journalister att få kontakt med än andra. Inom många, kanske de flesta, akademiska ämnen kan man finna följande fyra typer av experter:
    Professor Glader uttalar sig ofta och gärna. Journalisten kan vara säker på att om hon ringer upp Glader får hon alltid ett svar. Och detta svar är välformulerat och slagkraftigt så det blir lätt att göra en rubrik på det. Problemet är bara att liksom alla forskare har Glader ett ganska smalt område som han (oftast är den en han) är specialist på. Men Glader uttalar sig frejdigt i snart sagt alla frågor som har det allra minsta med hans område att göra. Glader blir en proffstyckare som intervjuas i alla tidningar och sitter i alla TV-soffor.
    Professor Toker har kommit på en i hans/hennes tycke epokgörande innovation. Det kan vara ett läkemedel som botar svåra sjukdomar eller kanske en apparat som löser världens energiproblem. Toker pratar länge och vältaligt. Han/hon känner sig motarbetad av etablissemanget och vill använda journalisten som ett verktyg för att plädera för sina idéer, ibland med påfallande framgång. Någon gång kan det hända att Toker har rätt. Men för det mesta visar det sig så småningom att forskningsresultaten inte håller.
    Professor Blyger är en av de ledande forskarna inom sitt område. Men hon (kvinnorna förefaller överrepresenterade i denna kategori) vill helst inte tala alls med journalister. Helst vill hon hålla sig undan och går inte det uttalar hon sig så snårigt att det är svårt att förstå.
    Professor Butter, som också tillhör de främsta inom sin disciplin, skäller ut journalisten som ringer upp och ryter: ”Det du frågar om står i min krångliga avhandling. Läs den, sedan kan du komma tillbaka.” Det är knappast förvånande att det är Glader som framträder mest i medierna med Toker som god tvåa, medan Blyger och Butter förekommer betydligt mera sällan. Resultatet blir att mediernas publik får en förenklad, och kanske felaktig, bild av forskningsläget.