Fantasyns sunkighet och idioterna som försvarar den, igen

Är det inte irriterande när man påminns om att det finns massor av idioter bland människorna som gillar samma saker som man själv gillar? Eftersom jag först känner någon sorts samhörighet med människor som blir entusiastiska över samma saker som jag blir entusiastisk över, är det ju mycket mer tröttsamt när de visar sig ha efterblivna åsikter än när andra människor har det.

Vadan denna klagosång då? Jo, Anna twittrade en länk till Historically Authentic Sexism in Fantasy. Let’s Unpack That., som i sin tur länkade till Is ”Historical Accuracy” a Good Defense of Patriarchal Societies in Fantasy Fiction?

De sparkar på en av mina hatgrejer bland fantasyläsare: de som försvarar sexistiskt sunk i fantasy med att ”det VAR ju så!” Jag ska inte gagga om det igen, för jag kan ta det väldigt kort. 1. Man måste inte skapa en sexistisk fantasyvärld bara för att vår världs historia (och nutid) ser ut så. 2. Man kan skildra en sexistisk värld utan göra skildringen sexistisk i sig och man kan göra jätteintressanta och framträdande skildringar av kvinnor även i jättepatriarkala skitsamhällen. Det var det.

Jag håller med om att det inte riktigt handlar om realism utan snarare om att man inte är intresserad av att läsa om kvinnor som är människor istället för hjälplösa våp eller endimensionella pappdockor eller fluffiga fantasier. Och fine, det behöver man inte vara intresserad av (även om det gör en till en lågt stående människa i mina ögon), men man kan ju åtminstone låta bli att motivera det med puckade argument.

Tor-artikeln har en bild på karaktären Lucretia ur tv-serien Spartacus, vilket påminde mig om att den där irritationen såklart inte är begränsad till fantasypojkar som tycker att drakar är mer trovärdiga än kvinnor med makt, styrka eller ens mer än två hjärnceller. Det påminde mig om att jag inte klarar av att surfa Spartygrejer utanför typ Tumblr, för jag blir bara så trött. Utanför fangirlbefolkade ställen som Tumblr är Spartacus-publiken – inte oväntat – full av grabbiga grabbar som klagar på allt som gör att serien är något mer än den fullständigt hjärndöda testosteronfest den först ger intryck av att vara.

Grabbiga klubben vill helst att Spartacus bara ska vara om manliga män som gör manliga saker och de vill inte se machomän med mänskliga känslor, de vill inte se intressanta och/eller kickassiga kvinnliga karaktärer och de vill definitivt inte se något bögeri, i form av exempelvis en av de sötaste kärlekshistorier jag har sett på så lite skärmtid. Ni vet, några av de där grejerna i Spartacus som faktiskt är bra och inte bara haha-det-här-är-jättedumt-men-underhållande. Och det komiska är att Spartacus är ju till största delen en serie om manliga män som gör manliga saker, men det räcker tydligen inte. Tydligen är det jättejobbigt att seriens skapare och manusförfattare har någon form av vett när det gäller könsroller och sexualitet och makt. Stackars grabbiga grabbar som gnölar över att serien inte är så perfekt anpassad för dem som de trodde. Buhu då. Jag spelar på världens minsta violin för er.

Möjligtvis borde jag spela lite för mig själv också för det är ju ett sånt himla slöseri med energi att sitta här och störa sig. Istället ska jag avsluta med något positivt. Yeah:

Det här är en promobild på Naevia inför nästa säsong. Jag är inte så förtjust i Naevia som karaktär, men jag gillar den här bilden. Vad jag uppskattar med den är att den är så annorlunda mot hur kvinnliga actionkaraktärer brukar avbildas. Ingen sexig, ryggradsbrytande pose som visar tuttar och rumpa samtidigt, inte ens någon Top Model-aktig ”se lagom arg ut på ett sexigt sätt”-min. Inget av det där tvångsmässigt inbjudande som alltid ska vara med när kvinnor avbildas. Hon ser bara förbannad, farlig och ganska galen ut. Spartacus kan vara huuur löjlig som helst, men jag älskar den med hela mitt tv-galna, surfeministiska hjärta för att den lyckas med sånt jag ofta hänger upp mig på.

Lägesrapport

Lägesrapport snodd från Sara BE.

Senaste böckerna jag läste: Senast utläst är Karin Tidbecks dystopi Amatka. Den var svinbra, kan jag meddela. Innan det läste jag Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg. Också mycket bra. Och Susanna Lundins Hindenburg. Jag fattade ingenting, men den var finfin ändå.

Böcker jag läser just nu: Efter ett långt avbrott har jag plockat upp Efter floden av P.C. Jersild igen. Vet inte varför jag släppte den förut, för den verkar riktigt bra. Jag har även börjat på Harry Potter and the Goblet of Fire.

Böcker jag ser fram emot: Karen Russells novellsamling Vampires in the Lemon Grove, som kommer nästa år. Jag är nyfiken på Anders Fagers nyutkomna roman Jag såg henne igen i receptionen också, men mest ser jag fram emot en hög olästa och säkert asbra böcker som ligger på min bokhylla och väntar på att jag ska lämna tillbaka alla biblioteksböcker och läsa dem istället. Jag tror att jag ska utse november till ”bara läsa egna böcker”-månad.

Senaste filmerna jag såg: Dredd, på bio. Jag gillade den, för vad den var: rak, skitig och enkel action med ungefär två hjärnceller, men snygg och med bra soundtrack. Bara en och en halv timme lång och världen ska inte räddas. Det är skönt att se sånt ibland som motvikt till allt episkt trams jag inte kan låta bli att titta på. Jag är osäker på vad jag såg innan den. Jag ser inte så mycket film, utan mest tv-serier, som bekant. Det kan ha varit Underworld: Awakening. Den var kass.

Filmer jag ser fram emot: Jag har fortfarande inte sett Brave och det måste jag verkligen göra något åt. Annars vet jag inte. Jag kommer såklart att se The Hobbit, men är osäker på om jag ser fram emot den eller fruktar den.

Senaste teveserierna jag såg: Av den här höstens pågående serier följer jag Downton Abbey, The Walking Dead, American Horror Story, Vampire Diaries, Nashville, Last Resort och Arrow. När det blir ett glapp mellan dem (heh) slänger jag vanligtvis in något avsnitt från någon av de boxar jag håller på att beta av, som Supernatural säsong fem eller Battlestar Galactica säsong tre. Dessutom ser jag Gods of the Arena för tredje gången, denna gång med kommentarspår. Det kan möjligtvis leda till mer svamlande om Spartacus här, som om det inte räckte med ordbajset i våras.

Teveserier jag längtar efter: Var ska jag börja? Sista säsongen av Spartacus (januari), andra säsongen av Girls (också januari, tror jag), tredje säsongen av Game of Thrones (mars) och sjätte säsongen av Mad Men (vete fan när). Jag är väldigt nyfiken på Hit & Miss, med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare, som jag nog ska se när HBO Nordic kickar igång. Och så vill jag ha tredje säsongen av Teen Wolf NU och inte nästa sommar för Stiles Stilinski är fantastisk och förtjänar att dyrkas.

Musik jag lyssnar på just nu: Soundtracket till Dredd (awesomeness!) och sångerna från Buffy-avsnittet Once More, with Feeling. Buffysjungandet på Kontrast satte sina spår. Annars blir det ofta Lana Del Rey på väg till eller från jobbet.

Musik jag ser fram emot: Eftersom jag är ointresserad av musik på det sättet har jag ingen koll alls på kommande saker.

Måndagsenkät på en onsdag

En enkät från Sara.

Just nu …

nöjesläser jag: Dash & Lily’s Book of Dares av Rachel Cohn & David Levithan, om två boknördiga tonåringar som skickar en anteckningsbok med utmaningar emellan sig utan att ha träffats. Jag läser även Claire Castillons senaste novellsamling Bubblor. Den är väldigt, tja, Castillonsk, fylld av vridna och störiga figurer.

nyttoläser jag: Inget hemma, men på jobbet läste jag BTJ-lista nr 13 idag.

är jag exalterad över: Det nyligen påbörjade projektet att rycka upp jobbets stackars hemsida. Jag är mycket entusiastisk, samtidigt som jag vet att jag kommer att slita mitt hår på grund av inte särskilt användarvänligt cms.

är nervös för: Se ovan. ;)

är jag stolt över: Folk som gör bra saker(tm) på sin fritid. Jag var på Åcon i helgen och planeringen inför Kontrast (där jag sitter i kommittén) i höst börjar rulla igång på allvar och att vistas i sådana sammanhang gör mig glad. Så: folk som ägnar sin fritid åt att arrangera awesome grejer. Som drar i saker och ting och gör livet lite roligare för andra. Kärlek till er.

längtar jag efter: Någon sorts ro. Kanske främst läsro, haha, eftersom det enda jag verkar orka läsa i lite längre stunder nu är ungdomsböcker – och för någon månad sedan var det serier. Inget fel på varken ungdomsböcker eller serier såklart, men jag har verkar ha svårt att verkligen försjunka i något annat utan att få fnatt efter sådär tio minuter och det är ju tråkigt.

planerar jag: Planerar är vad jag inte gör. Jag och Markus ska åka till Österrike i sommar tillsammans med lite annat löst folk och jag har inte varit ett dugg inblandad i planeringen. Inte bokat resa eller letat boende eller någonting. Allt har bara fixats av andra och det är så himla skönt. Jag kommer inte ens ihåg vad stället heter – och det är helt ok! Jag ägnar mig istället åt att fantisera om att ströva i vacker natur och knäppa en jävla massa foton. (Och läsa böcker. Hah.)

Do it! Do it now!

Alla dessa konstiga associationer man bär på. Jag läser en urban fantasybok vid namn Strange Angels och i ett kapitel blir tonårstjejen Dru jagad av något monsteraktigt i ett köpcentrum.

I found myself on my knees, shaking the growl out of my head. The pain vanished as soon as it had arrived, and I was only disoriented.
Get up, Dru! Dad’s voice barked at me. Get under the cover! Do it now!

Och vid de sista tre orden där hörde jag Arnold Schwarzeneggers röst i huvudet, som sade Do it naaoow! Förstörde stämningen en aning, kan man säga. Vi kör lite mer Arnold bara för det:

Best comeback ever

Den episka Conan-musikalen

Terminator 2: The Opera

Krax, krax

Jag har haft ont i halsen den här veckan. Jag mår inte direkt dåligt i övrigt, ingen feber eller så, men att det river och kliar hela jävla tiden gör mig galen. Den här kvällen är den första då jag inte känner för att springa omkring och skrika och svära och typ hugga huvudet av mig, för de senaste timmarna har det faktiskt varit rätt ok. Låter fortfarande som ett miffo när jag pratar, dock.

Hur som helst, på bilden ser ni vad jag har tänkt ägna mig åt över påsken: läsa, läsa, läsa. Cirkeln har jag läst ut nu och istället har jag börjat på varulvsskräckisen Vargsläkte som gömde sig i det roliga paketet med pälsbiten. Några filmer blir det nog också. Jag och Markus håller på att se alla Harry Potter-filmer och har hittills avverkat tre.

Näe

101216

Fy vilken tråkig blogg. Den här alltså. Tio dagar sedan senaste inlägget. Men nu ska det bli bloggspam tills jag åker bort över julen, tänkte göra någon sorts tillbakablick på 2010.

Bilden? Jag färgsorterade fackböckerna för någon dag sedan. Jag blir förresten lite fnissig av att se The Earth Path på bilden, med tanke på att en läsare frågade för ett tag sedan om jag är wiccan. Det är jag ju inte och har aldrig varit, men jag var rätt insnöad på ämnet nyhedendom i gymnasiet och en del spår av det finns fortfarande kvar i form av exempelvis böcker.

Det påminner mig förresten om en rolig grej Lina Neidestam skrev i ett gammalt inlägg: ”Jag skulle hemskt gärna vilja tro på förlorade fruktbarhetsgudinnor, blota ekologisk äppelpaj och dansa naken vid Beltanebål i urskogen, men min oförmåga att hääänge mig sätter stopp för sånt. Jag är för skeptisk och evigt dömd till att vara den agnostiska spyflugan på väggen som betraktar andras tungotalande trans och är avundsjuk. Amen.” Haha! Viss identifikation där. Men jag är mer den ateistiska spyflugan som dreglar entusiastiskt över gudinnor och häxerier i litteratur och film istället. Blessed be, hörni.

Surfeministen sticker upp huvudet ur snön

Jag gick omkring lite i stan igår och spanade efter julklappar och fick syn på en bok med titeln ”Allt män vet om kvinnor”, eller något i den stilen. Den innehöll bara tomma sidor. Men seriöst. Finns det någon som fortfarande tycker att det skämtet är roligt? Jag menar roligt på allvar och inte bara ”heh, eller vänta, vad fan?” vilket var min reaktion. Jo, det finns det ju, världen är full av retards…

Gah. Det är så tröttsamt med humor som bygger på antingen 1) att kvinnor är hysteriska och obegripliga och det är synd om män som måste försöka förstå dem, eller 2) att män är totalt socialt inkompetenta och inte kan uppfatta kommunikation som är mer subtil än ”BANKA PLATT!” Eller båda i kombination.

(Särskilt trött blir jag på personer som hellre gömmer sig bakom ett ”jamen det går ju inte att begripa sig på kvinnor/män” än att verkligen försöka fatta varför den andra personen, vanligtvis partnern, beter sig som den gör. Eller varför man själv beter sig som man gör. För det är ju, buhu, jobbigt att sätta sig in i hur andra tänker och att ifrågasätta sig själv. Mycket lättare att bara könsstämpla alltihop.)