Motivet med långa bröst som slängs över axlarna för att inte vara i vägen när man springer (eller jagar någon) förknippas i muntlig tradition i huvudsak med demoniska skogskvinnor. I skandinavisk folklore finns en liknande demonisk figur. Det är Slattenpatte, en skogskvinna med långa bröst som jagar män och slänger brösten över axlarna när hon springer.

Ur Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic. Den ingår i Mytserien och är inspirerad av berättelser om den slaviska häxfiguren Baba Jaga. Bra bok. Ska skriva mer om den i bokbloggen senare. Nu ska jag ta en promenad och inte missa solskenet som jag gjorde igår.

Via Anna Winberg hittade jag det här roliga galleriet med Sweet Valley High-omslag. Hej nostalgi! Blir nästan sugen på att läsa om en bok eller två bara för att se hur mycket jag skulle hata dem nu. Jag gissar att det skulle bli en liknande kräkupplevelse som när jag gjorde ett försök att se om tv-serien på gymnasiet. Örk.

Omslaget med svarthåriga Jessica är jättebekant, så jag tror att jag hade den boken (på svenska). Ang. det andra, ja, vad ska man säga? MUSTASCHEN?!
 

Jannike hasade över sätet, noga med att inte skära sig på Fänkåls yxa som satt instucken i strumpebandet på insidan av hennes lår, och tryckte ner handtaget.

Nog för att det ibland göms pistoler och knivar under kjolen i både filmer och böcker, men en yxa?! Det är visserligen en vättes yxa så den är väl rätt liten, men jag är ändå något skeptisk.

(Ur Den femte systern av Mårten Sandén. Bra bok om man bortser från yxan i stumpebandet. Det tyckte en av Catahyas skribenter också när hon recenserade den för ett år sedan.)

Vid tidningshyllan på ICA:
”Kolla, en Twilight-tidning!” sade jag och skrattade hånfullt.
”En vad?” sade Markus.
”En Twilight-tidning”, sade jag och pekade.
”Jag vet inte vad Twilight är”, sade Markus.

…?!

Fascinerande. Inte så att jag tycker att man borde känna till Twilight, det klarar man sig såklart alldeles utmärkt utan, men jag tycker ändå att det är intressant hur man lyckas missa dess existens. Särskilt om man bor med mig, som visserligen inte är ett Twilight-fan men som intresserar sig för allt sånt där.

Äsch, jag glömde surfeministen förra veckan. Bra start på det projektet… Men här kommer i alla fall veckans citat, ur Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène.

Det blev visst samma tema som förra gången: passivitet och aktivitet. Och just det där stycket fick mig faktiskt att tänka på So You Think You Can Dance. I SYTYCD utför dansarna nästan alla tävlingsnummer i par och det är väldigt vanligt att dansen föreställer någon sorts flirt, kärlekshistoria eller liknande. Och ett rätt vanligt inslag i dessa danser, i synnerhet om det är hip hop eller liknande, är ögonblicket då killen gör något häftigt trick och tjejen står och typ vickar på rumpan och tittar på. Coola killen och snygga tjejen, ni vet.

(Frågar man antifeministerna på nätet så handlar det om att männen måste visa sig värdiga inför kvinnorna som bara kan välja och vraka bland alla män som slår knut på sig själva för att imponera på dem. Nåja. Oavsett tolkning suger det.)

Och när jag ändå snackar om SYTYCD… Jag tycker att det är rätt trist med fokuseringen på att det är just en kille och en tjej som dansar tillsammans. (Och Nigel är så tröttsam varje gång han gnölar om att män ska dansa som män.) Visst, flera av mina favoritnummer i serien har gestaltat kärlekshistorier, men det är tråkigt när det känns som att det görs slentrianmässigt. Okej, vi har en kille och en tjej: då måste de bli kära eller kåta. Bah. Det finns så många andra historier att berätta också.

Johanna kommenterade ett av mina inlägg med att hon är ”värsta surfeministen” just nu och jag tyckte att det var roligt för det är ungefär så jag känner mig nästan varje gång jag skriver om jämställdhet och sådant för de inläggen utlöses i stort sett alltid av att jag är irriterad på något. Surfeministen. Stör sig alltid på något.

Så jag tänkte att jag skulle införa en ”veckans surfeminist” här med citat jag har fastnat för. Det första kommer ur en av Åsa Grennvalls grafiska romaner, där huvudpersonen har ägnat en massa tid åt att sitta och glo på killen som repar med sitt band.

Varför åkte jag inte hem och gjorde något?! Alla dessa timmar jag slängt bort bara på att sitta och vara tjej. Tänk om jag ändå lagt den tiden på att t.ex. själv spela gitarr. Jag hade varit grym.

Det var den andra meningen som gjorde det. Ja, vem fan har inte slösat tid på att sitta och vara tjej och titta på andra (killar) som gjorde något? Och nu menar jag inte nödvändigtvis i förhållanden som i Grennvalls bok, utan i allmänhet. För min egen del är det – lyckligtvis – ingen förhållandegrej men något som jag minns mycket av från t.ex. högstadieåldern.

Jag hade tänkt visa några bilder från när vi firade Frulle igår, men eftersom kamerabatterierna har tagit slut och jag har lyckats lägga laddaren på något smart ställe där jag inte hittar den så får det vänta lite.

Jag jobbade på bibblan igår och idag. Igår var det spelmansstämma där och stället var fullt av folk med fioler och andra instrument. Idag var det desto lugnare, vilket var skönt för jag är ganska knas i huvudet. Jag har ganska länge dragits med känslan av att hålla på att bli sjuk, men det blir inget riktigt av det. Förut idag kändes det som att jag hade lite feber. Nu har det gått över, men jag känner mig fortfarande skum. Och imorgon börjar praktiken. Inte bli sjuk, inte bli sjuk!

Nu ska jag lägga mig och läsa en stund innan det är sovdags. Har dragit hem massa böcker från bibblan igen och dessutom måste jag ju läsa två böcker som jag ska recensera åt UNT. Och så ska nya bokbloggen där sparkas igång i veckan, just det. Fixa, fixa.

Det stod en jätteskål popcorn i köket på jobbet idag. De hade tydligen haft någon sorts familjedag igår. Popcorn till mellanmål, mums… Och som jag nämnde i bokbloggen i somras så har jobbet återuppväckt min gamla vana att dra hem tonvis med biblioteksböcker. Jag menar, hur ska en biblioteksmissbrukare kunna låta bli när hon ägnar en massa tid åt att ställa upp böcker och då ser hur mycket intressant som helst? Idag var det sju stycken som åkte med hem till Uppsala, bland annat jättesöta The Tale of Despereaux av Kate DiCamillo på bilden.

Omg vad mycket underbara barnböcker det finns, förresten. Jag blir alldeles glad när jag går omkring på barnavdelningen och plockar.

En vecka tills andra säsongen av True Blood. Ge mig, ge mig! Fast det var inte det jag skulle skriva om. Det var det här:

Det är så fånigt. När andra personer gnölar högljutt över skillnader mellan bok och film/tv-serie så tycker jag vanligtvis att de borde sansa sig och fatta att boken och filmen är två olika verk, inte boken-på-papper och boken-på-filmduk.

Sedan sitter jag själv och gör samma sak. Några av mina favoritböcker från högstadiet, The Vampire Diaries av L.J. Smith (Vampyrens kärlek heter de på svenska), ska bli tv-serie. När jag läste om det och såg trailern var min reaktion ungefär ”Men hallååå Elena ska ju vara blond och Stefan är mycket snyggare än så där och vad fan har de tagit bort Meredith?!”

Tjena. Mitt första klagomål handlar alltså om hårfärg. För det är ju väldigt viktigt för ens upplevelse av en tv-serie, vilken hårfärg karaktärerna har…

Men det gick över snabbt, särskilt när jag påminde mig själv om att jag inte ens gillar böckerna längre. När det var så mycket tjohej om Twilight i vintras i samband med biopremiären kom jag att tänka på The Vampire Diaries, för de har mycket gemensamt till en början, så mycket att jag förväntade mig att det snart skulle komma en The Vampire Diaries-film som red på Twilight-vågen. Det blev visst en tv-serie istället.

Jag gick i alla fall upp på vinden hos mina föräldrar och hämtade ner de fyra böckerna och tänkte läsa om dem. Det blev inte så mycket av det. Jag skummade halva den första, Uppvaknandet, och konstaterade att all magin var borta. Vad det än var som fick mig att uppslukas så totalt när jag var 13-14 funkar tydligen inte längre. Lite trist när en gammal favorit visar sig platt och tråkig, men den är säkert kul för dagens vampyrbesatta 13-åringar. Och det är inte som att jag var helt okritisk på den tiden. Jag och en klasskompis var väldigt överens om att den ursprungliga trilogin var jävligt bra, men att den fjärde boken som Smith skrev för att besatta läsare krävde mer inte alls var särskilt bra.

Jag ska lätt se tv-serien i alla fall och jag är nyfiken på hur (SPOILERVARNING) de kommer hantera att Elena blir vampyr i slutet av andra boken. Kommer de följa den händelseutvecklingen, eller kommer de dra ut på det i evighet?

Och på tal om vampyrer, så har jag just sett trailern till New Moon och herregud vad pinsam den filmen kommer bli. Jag tycker att Twilight var en helt ok film, bortsett från en del scener då jag mest ville gå och gömma mig, men jag tror att New Moon kommer att skruva upp pinsamhetsfaktorn rejält. Det är ju bara att kolla på reklambilden med snubbarna utan tröjor. (Kommer lätt se den också, trots pinsamheter.)

Nu ska jag avsluta detta extremt svamliga inlägg och fortsätta fnissa åt kommentarer som klagar över att Vampire Diaries härmar Twilight. Duh, Vampire Diaries skrevs 1991.

Ur Bräcklighetens poetik av Bob Hansson. Sista meningen i stycket. Jag tycker om den.

På populärlitteraturkursen, som denna vecka handlade om romantik och chick lit…

Jerry Määttä (vår lärare): ”Kan man säga att boken är genusmedveten?”
Student: ”Alla kockar är män och alla servitriser är tjejer eller bögar.”
Jerry: ”Ja, så kan man ju se det…”

Senare på samma seminarium, när gruppen blev väldigt bubblig ang. Harlequin-romaner: ”Vi är inte här på kursen för att skratta åt dålig litteratur.”

Markus tänker kreativa tankar: ”Det skulle vara kul att sätta motion capture på en liten fågel och sedan sätta det på en elefantmodell. Eller en pansarvagn.”

Nu har jag hållit mig till en kurs i taget i ett år. Så kan vi inte ha det! Parallellt med biblioteks- & informationsvetenskapen i vår blir det det här:

Du har tackat Ja till följande utbildningar:

1. UU-02613 – Science fiction 7.5hp,
Fristående kurs, Uppsala universitet, Poängbidrag 7.5, Antagen

2. UU-02626 – Populärlitteratur 7.5hp,
Fristående kurs, Uppsala universitet, Poängbidrag 7.5, Antagen

För ungefär en timme sedan uppdaterade jag Catahyas butik med vår nya fina novellantologi Tecken i aska och eld och ett gäng Catahya-smycken som Elin har gjort. Wieeeeeeeeeee. Glad. Nu väntar jag bara på att få hit en hög böcker som ska till SF-bokhandeln och så ska jag såklart ha en själv också. Det är sådana här stunder som verkligen gör det värt all tid jag lägger ner på det där dårhuset. ;)

Igår fyllde Catahya 6 år, förresten. Och jag har hängt där sedan starten. Galet. Jag har visserligen inte varit engagerad i sidan och föreningen lika länge, men det är galet länge det också. Många roliga stunder och många tjafsiga stunder. Ibland tröttnar jag och ibland vill jag slå folk med stekpanna, eller åtminstone utrota dem från nätet. Men mest är jag glad att jag fastnade där: vad jag först bara såg som ett roligt forum att pladdra i blev ett ställe där jag kunde vara kreativ på ett sätt som kommer andra till godo, lära mig saker och inte minst lära känna en hög bra människor.

Tidningarna och andra media har den senaste tiden fått nys om att vampyrer är populärt (hej redan, liksom) och skriver därför en massa om blodsugare. Särskilt håller de koll på Twilight och jag som har blivit väldigt fascinerad av hela Twilight-fenomenet med all dess hysteri tycker att det var kul med exempelvis debatten i DN tidigare i höst som började med sexism och dåligt språk i böckerna och gick vidare till ungas läsning över huvud taget.

Men när det ska skrivas recensioner blir det inte alltid så lyckat. Ett flertal kritiker i andra tidningar har refererat till sin ”inre tonårstjej” (den inre tonårstjejen älskar Twilight), vilket får det att låta som om de har läst Bokhora-Helena allihopa. Inget fel med det senare, Helena är ju bra, men det blir lite fånigt när en hel hög vuxna kvinnor förklarar att de gillar filmen på grund av sina inre fjortisar.

Och när DN:s recensent kallar Twilight-filmen för en ”Harry Potter” för flickor som börjat fundera på om pojkar och flickor kan göra annat tillsammans än ropa: ”Wingardium leviosa!” känner jag bara kom igen, skärp er. Likheten mellan Twilight och Harry Potter är att de älskas av mängder av unga människor och har blivit galet stora fenomen. That’s it. Att sätta in ett verk i ett sammanhang när man recenserar det är ofta en bra sak, men om man inte har tillräcklig koll på sammanhanget för att göra det bra kan man lika gärna låta bli.

Några länkar, för er som inte har tröttnat på Twilight-snack:
Ständigt denne Edward (ur min bokblogg)
Jag blajar mer om Edward i Catahyas forum
Rolig seriestripp
Love Bites (sågning skriven av Elizabeth Hand)

Andra bloggar om: vampyrer, twilight

Jag har redan postat de här länkarna i bokbloggen, men de är så roliga att jag måste visa dem här också. En samling omgjorda omslag till fantasy- och sf-böcker, som jag har skrattat åt flera gånger de senaste dagarna: del 1, del 2, del 3. Det är såklart roligast om man har läst böckerna eller åtminstone känner till dem, men en del är roliga utan bakgrundinformation också.