Jag har installerat Runkeeper i telefonen, eftersom jag tyckte att det skulle vara kul att mäta promenadlängd. (Att få rundan utritad på en karta är också kul.) Det funkar fint, bortsett från att den jäkla appen pratar med en. Gah.

Jag blir så irriterad på appar eller program eller vad som helst som jag måste städa för att kunna använda dem på ett vettigt sätt. Standardinställningen verkar vara att den med jämna mellanrum rabblar diverse statistik medan man går eller springer eller vad man nu ägnar sig åt. Vad fan? Standard borde snarare vara att den håller käft och snacket ett tillval. Det går att stänga av just det, men att den entusiastiskt hojtar ”Activity started!” när man börjar och sedan rabblar upp tid, sträcka osv. när man har slutat verkar man helt enkelt få leva med.

Idag gick jag en mil. Vi har bott här i snart ett år men i riktningen ut från stan har jag knappt utforskat längre bort än till Uppsala högar som ligger sådär tio minuter härifrån. Fånigt. Idag bestämde jag mig för att ändra på det och knallade norrut ett tag för att se var jag hamnade. Efter sådär 4 km vände jag dock tillbaka, för det verkade inte som att jag skulle hitta någon smidigt sätt att gå en runda och det började dyka upp moln som såg arga ut. Sedan tog jag den vanliga rundan förbi högarna.

Medan jag gick lyssnade jag på P3 kultur, som jag inte hade lyssnat på alls innan det lades ner i början av året, men det finns runt 80 program som man kan ladda ner. Bra skit. Varför har jag inte börjat lyssna på det tidigare? (För att jag inte lyssnar på radio alls, såklart.) Nackdelen med att lyssna på något underhållande på offentlig plats är kanske att man ser fånig ut när man går och flinar eller fnissar för sig själv, men då får det vara så.

Inte skolidrott, utan frivilligt fotbollsspelande på en Catahyaträff för några år sedan.

Av någon anledning dök det upp några ett år gamla inlägg från Hanna Fridéns gamla blogg i min rss-läsare idag. Ett av dem, om hur hon tvingad att ha extragympa för att lära sig kullerbyttor, fick mig att sammanfatta en del av mina tankar kring skolidrott. Nu är det visserligen tio år sedan jag senast hade skolgympa. Jag vet inte hur det är idag och dessutom har min bild av hur det var då säkert förvridits en del av tidens gång. Hur som helst, så här blev det:

”Idrott och hälsa” är ett jävla skämt som skolämne. Det sägs ibland att idrott är orättvist för att eleverna har så olika förutsättningar och att det bara är de som tränar på fritiden som kan få bra betyg, men det gäller väl egentligen alla ämnen i varierande grad. En elev som läser mycket på fritiden har fördelar i ett ämne som svenska, för att ta ett exempel. Den stora orättvisan med idrotten var snarare att de som inte var så duktiga inte fick någon chans att bli bättre, eftersom det inte förekom någon undervisning. Man lärde sig aldrig något.

Jag tyckte inte illa om skolidrotten. Så länge det inte var fotboll eller basket (den enda stora, hårda boll jag möjligtvis kan komma överens med är en volleyboll) tyckte jag att det var rätt kul. Jag minns en idrottslärare på högstadiet som skrev omdömet att jag var en glad och trevlig elev som alltid var med och gjorde mitt bästa. Sedan fick jag såklart bara G ändå eftersom jag sög på det mesta, men men.

Idrottslektionerna som jag minns dem var ofta av typen ”Idag gör vi det här. Sätt igång och gör.” Eventuella instruktioner handlade vanligtvis om spelregler, inte om teknik. Ett tillfälle jag minns då vi verkligen fick lära oss var då vi övade livräddning med en docka i simhallen. Det var svårt, men det fina var att man kunde se hur folk som flaxade omkring helt random i bassängen och dränkte både sig själva och dockan faktiskt fick bättre kläm på det hela efter en stund, tack vare hjälp och ordentliga instruktioner. Alla blev inte bra, det ska jag inte påstå, men de flesta blev i alla fall bättre.

Jag antar att den stora skillnaden var att man inte förutsattes kunna livrädda den där dockan redan innan. Annars verkade inställningen vara att alla vet hur man gör allting. Det är bara att köra. Att en del elever mest bara stod och tittade eller gick omkring lite på planen under exempelvis fotbollsmatcher ledde på sin höjd till välmenande men helt meningslösa uppmaningar om att ”Passa till Nisse-Maja också!” Vad fan ska Nisse-Maja göra med bollen som hen aldrig har lärt sig att hantera? Yes, så går det till när man ”deltar” i en träningsform femton gånger utan att bli ett dugg bättre på den. Visst kom lärarna med en del tips och råd ibland, ”Vinkla armen så här när du kastar” och liknande, men det handlade ju aldrig om något riktigt lärande som eventuellt skulle kunna hjälpa en att förbättra sig så pass att det exempelvis kunde leda till ett högre betyg. ”Hälsa”-delen av det hela existerade knappt heller. Jag minns någon enstaka föreläsning om näringslära och om hur musklerna funkar, men det var så lite, så lite.

Det finns flera problem med skolidrotten, men det här måste vara det största: att den innebär år efter år av ”lektioner” som inte är utformade för att lära en något.

Fan, jag som har sovit på så duktiga tider den här hösten har börjat halka tillbaka till gamla vanor den senaste tiden. Jag ska skärpa mig igen, men det tar emot. Trots att jag vet att jag är lite piggare om jag sover på så kallat ”vettiga” tider och trots att det är så himla mycket trevligare och mysigare att gå och lägga mig samtidigt som Markus istället för tre timmar senare, tar det ändå emot. Stört, hejsan? Men så mycket tycker jag om att vara uppe på natten. Den drar i mig, jag vet inte något bättre sätt att beskriva det. Tyst och fridfull håller den mig fast. Inte alltid, men ibland. Tillräckligt ofta för att jag ska vara bekant med den underliga känslan av att något säger nejnejfel när jag går och lägger mig tidigare. Jag vet inte om det bara är resultatet av vana eller om det djupare inbyggt. Det spelar kanske ingen roll. Jag vet däremot att det verkligen inte blir lättare av att min hjärna är mycket roligare att ha i skallen när den går in i natt-mode, vilket är en bubblig blandning av idéer, inspiration, planer och impulser där allt verkar roligt. Imorgon, då… Och sedan sover jag och vaknar och allt det där som dansade runt i skallen sju timmar tidigare är inte lika lockande längre, för daghjärnan är en grå och tråkig jävel i jämförelse.

Så. Nu är det dags att återgå till de duktiga vanorna. Jag kommer vara lite mer vaken och jag kommer få somna med intrasslade fingrar bredvid älskling och jag kommer ändå sakna mina nätter.

Jag var förkyld och jävlig förra veckan och spred säkert många fina virus till folk som röstade. Det blev i stort sett bra till helgen, men gjorde sedan comeback igår morse då jag vaknade med helt igenkorkad näsa, huvudvärk och febrig känsla. Vet inte om det var sömnbrist + lång nattlig promenad i unket väder som gjorde det, eller om det skulle hänt ändå. Jag väcktes av mobilen 06:20 på söndag morgon och krälade iväg för att låsa upp biblioteket i Edsberg som skulle vara vallokal. Som ansvarig för lokalen skulle jag främst öppna, stänga och finnas tillgänglig om röstmottagarna skulle behöva min hjälp, men jag behövde inte nödvändigtvis vara på plats hela dagen. Det var jag ändå, och passade på att ägna dagen åt att sitta i myshörnan och läsa två böcker som jag skulle recensera åt UNT. Ibland hjälpte jag någon att låna en bok eller fixade ett lånekort eller slängde ut fjortiskillar som förde oväsen (”Puss puss sötnos”, sade en av dem när de gick. Oj så tufft att försöka vara ball inför sina kompisar när man blir utskyfflad…) men mest befann jag mig i soffan. ”Nämen är det en soffligare?” skojade en av röstmottagarna.

Rösträknarna var färdiga runt ett på natten. ”Vågar du vara kvar själv?” undrade de. ”Lugnt”, sade jag, som bara skulle ta en runda till och kolla att allt var som det skulle innan jag stängde. Ehm, okej. Det var faktiskt rätt creepy att vara kvar själv mitt i natten. Det är nämligen en hyfsad lång bit att gå genom mörkret från lampknapparna till dörren och byggnaden gjorde konstiga ljud, sådär som byggnader gärna gör. Nåja. Inga biblioteksspöken kom och spökade. Sedan gick jag hem till mina föräldrar, eftersom det inte gick någon buss. Det tog 50 minuter.

Bilden är från i förmiddags då jag satt i soffan och skrev klart en UNT-recension och försökte få mitt förkylda huvud att klämma ur sig något bra. Det blev inte direkt mitt livs bästa text, så att säga. Isch. Den jag skickade igår var lyckligtvis bättre, trots att förkylningshjärna rådde då också.

(Och förresten, hösten har kommit till fotobloggen.)

Jag läser artiklar och kommentarer om svininfluensan och blir trött. Hur uppstod det här konstiga läget där en massa folk verkar vara mer rädda för vaccinet än för sjukdomen? Det är ju helt snett. Jag är varken ”för” eller ”emot” vaccination och vet inte riktigt hur jag själv ska göra, men för i helvete, när man väljer om man om man ska vaccinera sig eller inte så borde ju huvudfrågan vara ”hur orolig är jag för att få sjukdomen?” och inte ”hur orolig är jag för att få ont i armen, feber eller tre gröna huvuden av vaccinet?”

Det är svårt att sortera all motstridig information och konstiga påståenden. En del låter vettigt, en del låter bara helt dumt och annat är svårt att placera. Och bara för att jag tycker att något låter vettigt så behöver det inte vara det, jag är ju inte på något sätt kunnig inom ämnet. Men ändå. Så jävla svårt borde det inte vara att placera konspirationsteorier om att vaccinet är värre än sjukdomen i bullshit-högen.

Och jag irriterar mig på folk som är lika okunniga som jag men ändå säger helt tvärsäkert att de vet att det är si och det är så för att det har de hört av sina kompis eller läst i Aftonbladet och jag irriterar mig på de mer skandallystna delarna av media som har följt ungefär detta mönster i sin rapportering:

Fas 1. OMG OMG we’re all gonna die!
Fas 2. Okej, alla dog inte. Det hände visst inte så mycket alls…
Fas 3. Hörni, förresten. Vaccinet är jättefarligt och en del i en stor konspiration!
Fas 4. Hoppsan, nu börjar det faktiskt spridas och folk vågar inte vaccinera sig.
(Fas 5, kommer väl snart: OMG OMG we’re all gonna die!)

Jag hade tänkt visa några bilder från när vi firade Frulle igår, men eftersom kamerabatterierna har tagit slut och jag har lyckats lägga laddaren på något smart ställe där jag inte hittar den så får det vänta lite.

Jag jobbade på bibblan igår och idag. Igår var det spelmansstämma där och stället var fullt av folk med fioler och andra instrument. Idag var det desto lugnare, vilket var skönt för jag är ganska knas i huvudet. Jag har ganska länge dragits med känslan av att hålla på att bli sjuk, men det blir inget riktigt av det. Förut idag kändes det som att jag hade lite feber. Nu har det gått över, men jag känner mig fortfarande skum. Och imorgon börjar praktiken. Inte bli sjuk, inte bli sjuk!

Nu ska jag lägga mig och läsa en stund innan det är sovdags. Har dragit hem massa böcker från bibblan igen och dessutom måste jag ju läsa två böcker som jag ska recensera åt UNT. Och så ska nya bokbloggen där sparkas igång i veckan, just det. Fixa, fixa.

Jag skaffade ju ett simkort i början av sommaren och simmade ganska mycket i juni, men sedan blev det Finlandsresa och jobb i Sollentuna och knappt något simmande alls på en månad. Men när jag kom tillbaka hit till Uppsala i fredags och var på allmänt pissigt humör på grund av den kvava luften som inte gick att andas och trötthet och pms tyckte jag att det skulle vara lämpligt att simma bort lite aggressioner. Det sket sig totalt.

Tröttheten var visst inte bara lite sömnbrist, utan när jag började simma märkte jag att jag var dötrött i hela kroppen och orkade typ ingenting. Jag gav upp efter en kvart, för Markus var sjuk i början av veckan och jag tänkte att jag kanske också höll på att bli det. I lördags var jag också hemskt trött, och stannade här istället för att åka tillbaka till Sollentuna och festa med Therese & co, men någon sjukdom bröt inte ut.

Idag var jag på Fyrishov igen och plaskade. Inget fel på kroppen den här gången… tills jag fick sendrag i ena foten efter 750 meter och det vägrade försvinna. Suck. Argt haltade jag iväg till duschen och foten slutade inte göra ont förrän jag var på väg hemåt. Jag får sendrag i fötterna ibland när jag simmar (vilket är en anledning till att jag inte vill simma långt på öppet vatten, väldigt tråkigt). Jag vet inte varför, men det är jävligt störigt. Och vanligtvis brukar det gå att få bort det, men inte den här gången. Borde kanske knarka lite magnesiumtillskott igen, det brukar i alla fall hjälpa när jag har perioder av icke simrelaterat sendrag.

Och för att gnälla ännu mer så har jag glömt mina mest lämpliga badkläder i Stockholm och får därför simma i sådana som jag egentligen inte trivs särskilt bra i. Mutter!

Ibland när det är varmt får jag utslag på händerna. Röda upphöjningar i huden som alltid sitter på tum-sidan av pekfingarna. Ibland, som nu, sprider de sig också lite till tummar och långfingrar. De större blobbarna gör ont när man trycker på dem och ibland kliar de som fan. Jag antar att det är någon form av värmeutslag eftersom de dyker upp när det är varmt – duh – men jag tycker att just utsidan av pekfingrarna verkar som ett udda ställa för sådana. Eller?

På tal om kroppsliga anomalier så drog jag på mig sju mindre blåmärken på armarna under flytten, utöver det stora. Det är fan löjligt. Vanligtvis är det bara mina ben som ser misshandlade ut, heh. Men frågar man allvetande google vad sådant kan bero på så får man mest reda på saker om leukemi och blödarsjuka, och jag tvivlar rätt starkt på att jag har något av dem. Kom igen, ge mig något enkelt! När jag var med på Thyroid-listan (e-postlista om sköldkörtelsjukdomar) förut var det en kvinna som slapp sin överdrivna blåmärkesproduktion när hon började ta b-vitamintillskott. Jag provade det i vintas men vete fan om det gjorde någon skillnad.

Förresten håller jag på att utveckla beroende av äppeljuice. Jag ogillar starkt smaken på vattnet här, så nästan varje gång jag tar ett glas vatten häller jag i skvätt juice för att dölja smaken. Och det blir många glas vatten när det är så här varmt…

Jag ramlade över ett program som gör fejkade polaroidbilder. Det heter Poladroid och är extra kul för att det inte körs i ett vanligt fönster, utan består av en liten kamera på skivbordet som man drar en bild till. Jag studsar av barnslig förtjusning.

I övrigt har jag jobbat vidare med databasuppgiften som ska vara klar på torsdag, kokat ännu mera chokladkola (”Den här grädden blir snart gammal, undrar vad jag ska göra med den…”) och sett ännu mer Buffy. Och ja, jag lyckades sova lite på soffan mellan typ 6 och 8 imorse. Sedan när Markus skulle till jobbet vaknade jag och gick och lade mig i sängen och sov lite till. Jag har trots det inte varit ett dugg trött idag, men det är ju så himla frustrerande att inte kunna sova när man vill det och dessutom stör jag Markus när jag antingen ligger och vrider mig bredvid honom eller kommer inklampande för att sova tre timmar efter att han har gått och lagt sig.

Projekt fixa dygnsrytmen har inletts. ;)

Efter att inte ha lyckats somna på över två och en halv timme gav jag upp. Det är för frustrerande att bara ligga där och glo. Men jag borde ha vetat att det skulle bli så. Det går inte att rätta till dygnsrytmen genom att börja gå och lägga sig tidigare, man måste börja med att gå upp tidigare. I alla fall är det så för mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Titta på Buffy? Eller något riktigt hjärndött så att jag kanske somnar på soffan.