Jag läser artiklar och kommentarer om svininfluensan och blir trött. Hur uppstod det här konstiga läget där en massa folk verkar vara mer rädda för vaccinet än för sjukdomen? Det är ju helt snett. Jag är varken ”för” eller ”emot” vaccination och vet inte riktigt hur jag själv ska göra, men för i helvete, när man väljer om man om man ska vaccinera sig eller inte så borde ju huvudfrågan vara ”hur orolig är jag för att få sjukdomen?” och inte ”hur orolig är jag för att få ont i armen, feber eller tre gröna huvuden av vaccinet?”

Det är svårt att sortera all motstridig information och konstiga påståenden. En del låter vettigt, en del låter bara helt dumt och annat är svårt att placera. Och bara för att jag tycker att något låter vettigt så behöver det inte vara det, jag är ju inte på något sätt kunnig inom ämnet. Men ändå. Så jävla svårt borde det inte vara att placera konspirationsteorier om att vaccinet är värre än sjukdomen i bullshit-högen.

Och jag irriterar mig på folk som är lika okunniga som jag men ändå säger helt tvärsäkert att de vet att det är si och det är så för att det har de hört av sina kompis eller läst i Aftonbladet och jag irriterar mig på de mer skandallystna delarna av media som har följt ungefär detta mönster i sin rapportering:

Fas 1. OMG OMG we’re all gonna die!
Fas 2. Okej, alla dog inte. Det hände visst inte så mycket alls…
Fas 3. Hörni, förresten. Vaccinet är jättefarligt och en del i en stor konspiration!
Fas 4. Hoppsan, nu börjar det faktiskt spridas och folk vågar inte vaccinera sig.
(Fas 5, kommer väl snart: OMG OMG we’re all gonna die!)

Jag hade tänkt visa några bilder från när vi firade Frulle igår, men eftersom kamerabatterierna har tagit slut och jag har lyckats lägga laddaren på något smart ställe där jag inte hittar den så får det vänta lite.

Jag jobbade på bibblan igår och idag. Igår var det spelmansstämma där och stället var fullt av folk med fioler och andra instrument. Idag var det desto lugnare, vilket var skönt för jag är ganska knas i huvudet. Jag har ganska länge dragits med känslan av att hålla på att bli sjuk, men det blir inget riktigt av det. Förut idag kändes det som att jag hade lite feber. Nu har det gått över, men jag känner mig fortfarande skum. Och imorgon börjar praktiken. Inte bli sjuk, inte bli sjuk!

Nu ska jag lägga mig och läsa en stund innan det är sovdags. Har dragit hem massa böcker från bibblan igen och dessutom måste jag ju läsa två böcker som jag ska recensera åt UNT. Och så ska nya bokbloggen där sparkas igång i veckan, just det. Fixa, fixa.

Jag skaffade ju ett simkort i början av sommaren och simmade ganska mycket i juni, men sedan blev det Finlandsresa och jobb i Sollentuna och knappt något simmande alls på en månad. Men när jag kom tillbaka hit till Uppsala i fredags och var på allmänt pissigt humör på grund av den kvava luften som inte gick att andas och trötthet och pms tyckte jag att det skulle vara lämpligt att simma bort lite aggressioner. Det sket sig totalt.

Tröttheten var visst inte bara lite sömnbrist, utan när jag började simma märkte jag att jag var dötrött i hela kroppen och orkade typ ingenting. Jag gav upp efter en kvart, för Markus var sjuk i början av veckan och jag tänkte att jag kanske också höll på att bli det. I lördags var jag också hemskt trött, och stannade här istället för att åka tillbaka till Sollentuna och festa med Therese & co, men någon sjukdom bröt inte ut.

Idag var jag på Fyrishov igen och plaskade. Inget fel på kroppen den här gången… tills jag fick sendrag i ena foten efter 750 meter och det vägrade försvinna. Suck. Argt haltade jag iväg till duschen och foten slutade inte göra ont förrän jag var på väg hemåt. Jag får sendrag i fötterna ibland när jag simmar (vilket är en anledning till att jag inte vill simma långt på öppet vatten, väldigt tråkigt). Jag vet inte varför, men det är jävligt störigt. Och vanligtvis brukar det gå att få bort det, men inte den här gången. Borde kanske knarka lite magnesiumtillskott igen, det brukar i alla fall hjälpa när jag har perioder av icke simrelaterat sendrag.

Och för att gnälla ännu mer så har jag glömt mina mest lämpliga badkläder i Stockholm och får därför simma i sådana som jag egentligen inte trivs särskilt bra i. Mutter!

Ibland när det är varmt får jag utslag på händerna. Röda upphöjningar i huden som alltid sitter på tum-sidan av pekfingarna. Ibland, som nu, sprider de sig också lite till tummar och långfingrar. De större blobbarna gör ont när man trycker på dem och ibland kliar de som fan. Jag antar att det är någon form av värmeutslag eftersom de dyker upp när det är varmt – duh – men jag tycker att just utsidan av pekfingrarna verkar som ett udda ställa för sådana. Eller?

På tal om kroppsliga anomalier så drog jag på mig sju mindre blåmärken på armarna under flytten, utöver det stora. Det är fan löjligt. Vanligtvis är det bara mina ben som ser misshandlade ut, heh. Men frågar man allvetande google vad sådant kan bero på så får man mest reda på saker om leukemi och blödarsjuka, och jag tvivlar rätt starkt på att jag har något av dem. Kom igen, ge mig något enkelt! När jag var med på Thyroid-listan (e-postlista om sköldkörtelsjukdomar) förut var det en kvinna som slapp sin överdrivna blåmärkesproduktion när hon började ta b-vitamintillskott. Jag provade det i vintas men vete fan om det gjorde någon skillnad.

Förresten håller jag på att utveckla beroende av äppeljuice. Jag ogillar starkt smaken på vattnet här, så nästan varje gång jag tar ett glas vatten häller jag i skvätt juice för att dölja smaken. Och det blir många glas vatten när det är så här varmt…

Jag ramlade över ett program som gör fejkade polaroidbilder. Det heter Poladroid och är extra kul för att det inte körs i ett vanligt fönster, utan består av en liten kamera på skivbordet som man drar en bild till. Jag studsar av barnslig förtjusning.

I övrigt har jag jobbat vidare med databasuppgiften som ska vara klar på torsdag, kokat ännu mera chokladkola (”Den här grädden blir snart gammal, undrar vad jag ska göra med den…”) och sett ännu mer Buffy. Och ja, jag lyckades sova lite på soffan mellan typ 6 och 8 imorse. Sedan när Markus skulle till jobbet vaknade jag och gick och lade mig i sängen och sov lite till. Jag har trots det inte varit ett dugg trött idag, men det är ju så himla frustrerande att inte kunna sova när man vill det och dessutom stör jag Markus när jag antingen ligger och vrider mig bredvid honom eller kommer inklampande för att sova tre timmar efter att han har gått och lagt sig.

Projekt fixa dygnsrytmen har inletts. ;)

Efter att inte ha lyckats somna på över två och en halv timme gav jag upp. Det är för frustrerande att bara ligga där och glo. Men jag borde ha vetat att det skulle bli så. Det går inte att rätta till dygnsrytmen genom att börja gå och lägga sig tidigare, man måste börja med att gå upp tidigare. I alla fall är det så för mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Titta på Buffy? Eller något riktigt hjärndött så att jag kanske somnar på soffan.
 

Kliandet i halsen blev fet förkylning och feber. Tack för det. Låg i sängen hela dagen igår och inatt sov jag ungefär 12 timmar. Jag vaknade många gånger, konstaterade att jag fortfarande kände mig överkörd av en ångvält och somnade om. Nu har jag nog inte feber längre, men jag snyter mig var tionde minut. Yay.

Här kommer dagens eww. Igår upptäckte jag att mitt tandkött var svullet och gjorde ont på ett ställe. Imorse gjorde det ännu mer ont, plus att det typ bultade i hela den delen av käken och ilande ibland i tanden som var närmast. Eftersom det var alldeles för länge sedan jag var hos tandläkaren fick jag skräckvisioner om rotfyllningar och andra otrevliga och dyra grejer. Fast sedan hade jag tur. Jag fick en tandläkartid bara några timmar senare och det var lyckligtvis inget fel på tänderna. Däremot hade jag tydligen fått in något under tandköttet, som hade fastnat där och orsakat varbildning och allmänt äckel. De skrapade bort äcklet (aj) och meddelade att det lär läka på en vecka bara jag ”är modig och rengör under tandköttet själv.” Har fått en taggig liten pinne att peta runt med. Usch. Men klart bättre än andra saker det kunde ha varit. ;)

Halsontet har däckat mig till slut. Ingen skola för mig idag. Jag vill helst sova bort dagen, men det river för mycket i halsen. Det får väl bli tv-seriemaraton och varm choklad istället. Nu: frukost och Fringe.

I den söta stugan i Hälsingland har jag och Markus bott några dagar. Vilket jag hade tänkt skriva lite om och kanske lägga upp ett bildgalleri, men helt plötsligt dog all entusiasm. Har mongo-pms idag och växlar mellan att vara överenergisk och att inte vilja göra något alls utan vara anti och grinig. Suck. Om jag har pms brukar det mest ta sig fysiska uttryck (finnig, svullen) men någon gång ibland sätter det sig i skallen också och det är jävligt irriterande. Återkommer med fler foton imorgon, förhoppningsvis mindre hormonstyrd. Blubb:

De senaste dagarna: däckad med feber och elak förkylning. Usch. Jag har inte tid med sånt här skräp. Jag ska bli jättehälsosam så att ingen mer töntförkylning vågar ens peta på mig, vänta bara. Nu ska jag fortsätta knarka dans. Har hittat australiensiska So You Think You Can Dance och så har det ju börjat en skandinavisk version nyligen.

Haha. Ett inlägg jag skrev men inte postade handlade om Barillas nya omega-3-pasta. I två artikar i SvD idag står det att det krävs 25 kilo kokt pasta för att komma upp i samma mängd omega-3 som finns 25 gram sill. Det här skrev jag för någon månad sedan:

När jag såg Barillas senaste skapelse, ”Plus”-pastan med omega-3 och lite mer protein, blev jag jätteanti. Kom igen, omega-3-pasta? Det är nästan lika töntigt som fiberyoghurt, en effekt av att när en viss kostgrej blir ”inne” så kan man stoppa den i vilken jävla mat som helst för att sälja mer av den. När kommer fiberketchup, liksom…

Sedan blev jag ändå nyfiken på hur den smakar. Den var god. Men omega-3-innehållet är förmodligen inte något att jubla över, eftersom det kommer från linfrön. Vegetabilisk omega-3 är en kortare fettsyra än animalisk omega-3, vilket innebär att kroppen måste omvandla den till den längre varianten. Den processen är människokroppar inte särskilt bra på.

”On Linguistic Vulnerability”

Läsa Judith Butler på engelska, fan i helvete. Det tar hundra år att komma igenom bara 40 sidor, för att jag måste läsa så långsamt för att hänga med i resonemangen.

Förresten tycker jag inte om min mage för tillfället. Igår kändes det som att jag hade mensverk upphöjt i hundra fast jag inte hade mens, idag har jag mått illa. Var normal imorgon, tack.

Jag tror att jag somnade vid sju imorse. Två timmar senare steg jag upp och skrev en novell. Kvart i ett var jag på plats i skolan och lämnade den i en lärares fack, ovanligt nog i tid till dagens lektion. Jag är rätt stolt. ;)

Jag mådde såklart asigt, men jag får skylla mig själv. Den extremt korta sovtiden var ett medvetet val. Planen är att jag ska bli jättetrött och vara tvungen att lägga mig i vettig tid ikväll, för jag måste göra något åt mina gräsliga sovvanor.

På tal om sömn, så har det slagit mig att det är väldigt länge sedan jag hade någon period då jag inte kunde somna. Sedan högstadiet har jag ganska ofta haft svårt att sova, men förra året hade jag bara några enstaka sådana nätter. Enstaka nätter, inte återkommande veckolånga skitperioder. Jag vet inte riktigt vad förändringen beror på, men den är väldigt välkommen. Inga sömnproblem längre, bara dåliga vanor.

Självanalysen fortsätter. :P

Jag satt och pratade med Malin på tåget och samtalet gled in på träning. Nu har det gått över en månad igen. Jag är hopplös när det gäller att skapa rutiner. Jag kan träna regelbundet i några veckor, men så fort något händer som gör att det blir ett avbrott så blir det pannkaka, eftersom jag inte plockar upp det igen när det som störde är avklarat. Veckorna går, tills jag får något infall en dag och efteråt är jag hög på endorfiner och undrar varför i helskotta jag inte lyckas fortsätta med något som känns så bra.

Jag kan jämföra det med mitt novellskrivande, faktiskt, eller med vad som helst som är roligt och givande men kräver någon sorts ansträngning. Jag tycker om att träna och jag tycker om att skriva. Varför gör jag det inte oftare? För det är ju mindre ansträngande att se ett avsnitt av Moonlight istället… Så det gör jag, fast det ger så mycket mindre. Hur jävla korkat är inte det? Att konstant välja något som ger mindre bara för att det är lättare? Inte för att man bör jaga något hela tiden, men vad fan…

En del människor ställer alldeles för höga krav på sig själva och jag är mycket glad att jag inte är sådan. Men jag ställer för låga och det är att svika sig själv. Usch, för att uttrycka det milt.

Hur som helst kände jag mig värsta peppad efter det pratet och tänkte ”ikväll”, men så blev jag kvar hos familjen för länge. Imorgon istället.