Saker jag vill se

Så många kostymdraman, så lite tid! Här är tre tv-serier som jag väldigt gärna vill se. Någon gång.

20150503_villse

Bomb Girls. Var och när? Kanada, andra världskriget. Vad? Om ett gäng kvinnor som arbetar i en fabrik med att tillverka bomber. Varför? För att In Another Library skrev fint om den för några år sedan. ”Det jag främst gillar med Bomb Girls – och anledningen till att jag började titta på serien – är att den gör ett försök att återberätta en del av historien ur kvinnors perspektiv, något som inte framkommer speciellt ofta kommer fram i vare sig historieundervisningen eller populärkulturen.”

Peaky Blinders. Var och när? Birmingham, 1920-talet. Vad? Om gangsters i snygga kläder. Varför? För att Ida Kjellin, som egentligen inte gillar ”snyggt våld”, ändå tyckte att den var skitbra. Och jag gillar ju dessutom snyggt våld, så vad kan gå fel? ”Det fula har aldrig varit snyggare, det skitiga aldrig så glamouröst: askan virvlar som snöflingor i luften, det är svart och eld och sot och gyttja och så kommer det ett gäng ytterst välklädda män gående i slow motion till tonerna av Nick Cave.” Solklart fall av watching for the plot, obviously.

Wolf Hall. Var och när? Storbritannien, första halvan av 1500-talet. Vad? Maktspel med Thomas Cromwell, Henry VIII och Anne Boelyn. Varför? För att Fiktiviteter tokhyllade den och kallade den ”ljuvligt spektakel”. Mmm, spektakel.

Kostymdramahelgen, dag 1

Dagens inlägg:

Jag skrev om filmen Austenland, som jag blev lite besviken på.
Fiktiviteter tipsade om sina bästa kostymdramer. (Jag måste se Wolf Hall snart! Och läsa den …)
Även Boktimmen skrev om favoriter och olika typer av kostymdramer.
The Owl & The Pussycat skrev om Agent Carter.
Lyrans Noblesser skrev om 40 år av kostymdrama.
Fantasygrottan skrev om martial arts-filmer i historisk miljö.
Deliquate listade både favoriter och kommande filmer och tv-serier som hon ser fram emot.
Helkie listade tio kostymdramer som utspelar sig under 1800- och 1900-talen.
Jag bloggade om tv-kostymdramernas nr 1 de senaste åren: Downton Abbey.

Jättekul! Ni har gett mig så många tips! Tror ni att man kan ta tjänstledigt några veckor bara för att kolla på kostymdrama?

Jag kommer att skriva ett eller kanske två inlägg till imorgon. Det är fritt för vem som helst att göra samma. Hojta till bara, så samlar jag ihop alla länkar på söndag kväll.

Farväl till Downton

20150502-downtonabbey

När det meddelades att nästa säsong av Downton Abbey blir den sista sörjde jag inte ett dugg, trots att jag har följt den i fem säsonger. Under senaste säsongen väntade jag till och med in SVT:s sändningar, för att kunna #tvcirkeln-twittra under och efter avsnitten. Det är dags att avsluta nu och jag hoppas att den lyckas knyta ihop på ett bra sätt, för den har ju en tendens att spreta lite hit och dit.

Det finns mycket Downton Abbey som kan vara lite störande och konstigt. Det är tendensen att hänga sig fast vid vissa ointressanta plotlines i evigheter, exempelvis ”Är Bates en mördare?”-historien. Det är känslan av att inte särskilt lång tid har gått, trots att den faktiskt har utspelat sig under mer än 10 år. Karaktärsutveckling, vad är det? Det är romantiseringen av det ”goda” maktförhållandet mellan den snälla överklassen på Downton och deras tjänstefolk och att det liksom inte verkar särskilt ansträngande att jobba där. Visst är kökspersonalen stressad ibland, men de flestas arbetsuppgifter verkar bestå av att pyssla med lite påklädning och fluffa till täcken. Det är inte som att man får se någon skrubba golvet tills huden på händerna spricker.

DA är ett bra exempel på det förrädiska i många kostymdramer, att den gör mys av en sunkig tidsperiod. Det är ju mysigt att titta. Det är mysigt med kläderna och miljöerna och det är roligt att sitta och himla med ögonen åt alla konstiga etikettregler och vanor och tvångsmässiga klädbyten. Att skratta högt när Mary Crawley sveper in och säger med sin snorkigaste röst ”I’m going upstairs to take off my hat.” Nog försöker den väl vara politisk och den röda tråden är ju samhällsförändringar och nedmonteringen av den brittiska adelns sätt att leva, men den är liksom för snäll för att framstå som särskilt kritisk mot maktförhållanden osv.

Och ändå. Visst tittar jag för myset, men mest tittar jag ju för karaktärerna, för att jag på riktigt tycker om många av dem och vill veta hur det går för dem. För att även när handlingen i stort går på tomgång eller tar någon larvig vändning så bryr jag mig inte så mycket, mest vill jag bara följa med när de puttrar på med sina liv. Jag hejar som fan på Daisy och hennes nya kunskapstörst och frihetslängtan. Mitt hjärta går sönder när Mrs Patmore ser ledsen ut. Jag blev tårögd av glädje när Mrs Hughes och Mr Carson gick ut i vattnet hand i hand i slutet av fjärde säsongen. Jag tycker att Tom får för lite plats. Jag önskar Tomas något bra, trots att han är en skit. Jag tycker att manusförfattarna borde sluta plåga Edith – hon är varken särskilt intressant eller rolig, men kom igen?! Jag älskar Mary, både på grund av och trots hennes kyla och snorkighet. Mest av alla älskar jag Violet Crawley, som har de bästa replikerna av alla. Och då menar jag alla.

Austenland

150502_austenland Typiskt nog börjar jag den här kostymdramahelgen med en diss, eller i alla fall en halvdiss. För några dagar såg jag den romantiska komedin Austenland, som inte riktigt var så rolig som jag hade hoppats. Kostymdramagenren har ju mycket som man kan – och bör – driva med och filmens premiss gjorde mig ganska förväntansfull.

Jane Hayes (Keri Russell) är besatt av Jane Austen och drömmer om en egen Mr Darcy. I brist på 1800-talsliv och Darcy har hon en stor pappfigur föreställande karln i fråga och har dessutom inrett sitt sovrum så kostymdramanördigt att hennes vän börjar ifrågasätta Janes mentala hälsa när hon ser det. Hennes besatthet når kulmen när hon bränner sina besparingar på en semesterresa till ”Austenland”, där besökarna får lajva 1800-tal, klä sig i tidstypiska (nåja) kläder, gå på bal och flirta med tjusiga gentlemän, som ju egentligen är skådespelare anställda av Austenland.

Men Janes resa blir inte som hon hade tänkt sig. Hon har fått ett sämre semesterpaket än de andra gästerna, hon blir illa behandlad av Austenlands ägarinna (Jane Seymour!), och hon börjar efter ett tag känna sig instängd och tröttna på både leken och sällskapet. Självklart har hon också en kärlekshistoria, eller två.

En annan skribent (jag har tappat bort länken) skrev om Austenland att om man ska driva med något så bör man vara snäppet smartare än det man driver med, och det är det som är problemet med Austenland – den känns mer klumpig än smart. Humorn är ofta av den överdrivna och skräniga sorten och den enda som verkligen lyckas med sina pajaskonster är James Callis som den sliskige ”Colonel Andrews”, som bitvis är hysteriskt rolig trots att han är så långt över gränsen fånig att det egentligen inte borde funka.

Det är en film med en del charm – miljöerna och kläderna, Austen-referenserna och den avige Mr Nobley som är Austenlands version av Mr Darcy – men den är verkligen ojämn. Ibland fnissar jag, men ofta tycker jag också att den är pinsam. Det är en småkul film som duger bra att slå ihjäl en trött kväll med, men inte mer än så. 2 hattar av 5.

Kostymdramahelg! Vill du vara med?

kostymdrama

Vad? En temahelg då vi (för jag hoppas att någon mer vill vara med!) bloggar om ämnet ”kostymdrama”. Woho!

När? 2-3 maj.

Hur? Alla deltagare skriver i sina egna bloggar, men jag samlar ihop och länkar till alla inlägg här. Skriv vad ni vill – hyllande, kritiskt, djuplodande, topplistigt – bara det har med temat att göra.

Räknas [titel] som kostymdrama? Jag tänker inte definiera det närmare. Ni kan använda era egna tolkningar av begreppet, för jag är säker på att ordet inte betyder exakt samma för alla. :)

Var med! Hör av dig till maria(krumelur)vildvittra.se så ordnar jag ett schema för när alla deltagare kan posta sina inlägg.