Såg den här trailen hos Glory Box. Verkar den awesome eller awesome? Eller så kanske det bara blir pannkaka. Oavsett vilket kommer jag se den.

Bästa numret ur senaste SYTYCD-avsnittet:

Helt magiskt. (Det är en del babbel i början av klippet, hoppa fram till 1:50 för att slippa det.) Jag gillar förresten att de inte bara höll sig till de vanliga tjej-kille-paren i det här avsnittet utan blandande lite hur som helst. Mer sånt, tack.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men sjunde säsongen av So You Think You Can Dance har börjat utan att jag har hunnit se något alls av den sjätte. Nåja. Den sjätte får väl vänta, nu ser jag första auditionavsnittet av säsong sju. Han där gör mig glad (alltid kul när domarna gråter också):

Det är väl inte ofta reklammail orsakar munterhet, men igår skrattade jag rakt ut åt kosmetikbutiken Elevens rubrik. ”Känner du ‘exposed’? Vi kan hjälpa dig…” Hahaha! Så klockrent att jag dör. Men om man inte har råkat se det avsnittet av Svenska Hollywoodfruar som rubriken syftar på så är det såklart inte kul.

Jag fnissade också en del åt de ”trendiga träskorna” från Ellos. Jag fattar inte träskor, förresten. De är klumpiga och ramlar av fötterna. Ju.

I jämförelse med sådär 4-5 år sedan ser jag rätt lite film numera. Tv-serier har tagit över. Men det borde ju inte hindra mig från att skriva något om de filmer jag faktiskt ser, så nu blir det förhoppningsvis mer filmsnack här igen. Tre filmer jag såg i mars och april:

Fame (2009)
Förra året kom en nyinspelning av 80-talsfilmen Fame. Jag ska inte jämföra med den gamla filmen för det var så länge sedan jag såg den, men nu liksom då handlar Fame om några studenter vid en Performing Arts-skola i New York och deras strävan efter att slå igenom som dansare, artister osv.

Jag hade hoppats på en hyfsat underhållande dansfilm, men istället fick jag en röra som verkar ha klippts ihop av under ett anfall av dampighet. Första problemet är att det är för många karaktärer som introduceras, vilket leder till att väldigt få av dem får tillräckligt med plats. Andra problemet är att filmen är uppdelad i ”Freshman Year”, ”Sophomore Year”, osv. och varje år görs några fragmentariska nedlag i de olika karaktärernas liv: första årets presenteras de, andra året har de problem, ja ni fattar. Resultatet blir att det inte finns någon riktig handling utan bara söta människor som sjunger fint, dansar fint och snyftar lite över stereotypa problem i ett två timmar långt montage. Ingen sammanhållning och ingen utveckling. Suck.

Betyg: 2/5

An Education (2009)
Det är 60-tal i London och 16-åriga Jenny inleder ett förhållande med en vuxen man, David. Han charmar henne (och hennes föräldrar) med kulturella upplevelser, fina saker och resor, men såklart är inte allt lika bra som det verkar. Jag gillade verkligen An Education. Storyn kan knappast kallas originell, men skådespel och foto och stämning är allt finfint.

Jag hade dock en del problem med David. Det är inte bara att han är creepy, utan att jag inte lyckas förstå honom. Varför beter han sig som han gör och varför är det inte fler som ser igenom honom? I allmänhet har jag svårt för rollfigurer av typen ”creepy snubbar som alla gillar”, särskilt när de inte förklaras ordentligt. Jennys beteende är begripligt även när det är osmart, men honom lyckas jag inte greppa.

Betyg: 4/5

Easy Virtue (2008)
Året är 1929 och en ung engelsman tar med sin fru, en världsvan amerikanska som försörjer sig som racerförare, hem för att träffa familjen. Kort sagt går det inte så bra. Hans mamma avskyr hans fru, som i sin tur vantrivs förfärligt ute på landet och bara vill därifrån. Easy Virtue är en snygg film (låt er inte luras av den fula postern) med underhållande vass dialog och flera bra skådisar, men jag störde mig på några saker. Dels är det att den både stela och halvhysteriska mamman känns som en sådan praktkliché – men rollen räddas av Kristin Scott Thomas som såklart äger – och dels är en del av komiken obekvämt tillkämpad och överdriven. Slutet var inte direkt lysande heller, men annars var det en trevlig filmstund.

Betyg: 3/5

Jag ramlade över en intervju där skådespelerskan Chloë Sevigny råkar dissa Big Love som hon spelar en av huvudrollerna i.

AVC: This past season of Big Love has taken a lot of flak for being so over-the-top.

CS: It was awful this season, as far as I’m concerned. I’m not allowed to say that! [Gasps.]

Humor. Och hon har ju rätt, trots att hon tydligen har bett om ursäkt för sitt uttalande i efterhand. Big Love är en dramaserie om en polygam mormonfamilj i Utah: Bill, hans tre fruar och deras hög med barn. Den brukade vara bra, men senaste säsongen – den fjärde – var verkligen ingen höjdare. Det vara bara för mycket, för over-the-top som det står i artikeln, och för lite om bara familjens vardag. Seriöst, med en familj som den behövs det inte 180 faktorer utifrån för att skapa tillräckligt med drama. Dessutom har jag utvecklat ett allt större hat mot Bill. Hur uppblåst och ego kan man bli? Örk.

Eftersom tv-seriedöden råder för tillfället har jag börjat se om True Blood och fjärde avsnittet där Eric (Alexander Skarsgård) pratar lite svenska var en komisk påminnelse om att man kanske inte ens fattar sitt eget modersmål om man hör det i ett sammanhang när man inte är beredd på det. När han sade den svenska meningen (”Vår lilla djurpark börjar växa till sig”, 05:45) fattade jag nämligen ingenting. Hjärnan var inställd på engelska och därför lät den plötsliga svenskan mest som blubbediblabla. Jag fick stoppa och spela repliken en gång till för att förstå. Humor.

Jag har sett några avsnitt av nya komediserien Modern Family. Vet inte riktigt varför, jag brukar inte direkt slänga mig över komedier, men det var väl för att någon på Weird Science hade skrivit positivt om den. Mitt intryck av Modern Family är att den är bitvis askul och bitvis jobbig och pinsam. Don’t get me started on den töntiga farsan i en av familjerna, barn-i-vuxen-mans-kropp-grejen är så stark att hans fru i ett avsnitt kallar honom för ett av sina barn… Men det var inte det jag skulle skriva om.

När den familjens 15-åriga dotter först visade sig var min reaktion ”men gud vad liten hon är!” Sedan kom jag på att just det, 15-åringar är ofta rätt små… Jag är bara allför van vid att se ungdomsserier där tonåringar spelas av skådisar som är typ 25 – och ser ut som sin ålder. Det allra löjligaste exemplet på det området just nu är nog high school-eleven Teddy i 90210 som spelas av en kille som är 31. 31! Hysteriskt roligt. (Ja, jag vet, jag kommer brinna i helvetet i ungefär en miljon år för att jag tittar på den värdelösa skiten. Vad kan jag säga, det är avslappnande.)

Åter till Modern Family och en annan störande utseendegrej i många filmer och tv-serier. I den nämnda familjen finns två döttrar, 15-åriga Haley och några år yngre Alex. Haley har rollen som den vackra storasystern och Alex har mindervärdeskomplex för att hon är alldaglig och aldrig kommer vara lika vacker som sin syster blah blah. Vilket är skitlöjligt. Tjejen som spelar Alex är jättejättesöt. Det går inte att finta bort det genom att ge henne glasögon och nördpersonlighet. Men tydligen är det så jävla viktigt att ha snygga skådisar att till och med de ”vanliga” och ”fula” ofta spelas av värsta snyggingarna, med ett par glasögon och kanske en tråkig frisyr som ful-markör.

Jag har förresten börjat se Misfits, efter att CJ Håkansson hyllade den. Det är en ny brittisk serie om några ungdomar som gör samhällstjänst och får superkrafter efter en mystisk storm. Mycket bra är den. Och en trevlig sak med brittiska tv-serier, för att anknyta till utseendegrejen, är att folk ser ut som folk och inte som massproducerade dockor ur samma fabrik. Inte så att jag egentligen har något emot att sitta och titta på plastsnygga människor som dramar sig på skärmen, så ickeytlig är jag tyvärr inte. Men det är trevligt med något annat också.

Någon som vet vilken tv-serie det här kommer ifrån? Jag hittade bilden i min mapp med skärmdumpar från diverse saker jag har tittat på, men jag kommer inte ihåg vad det är. Anledningen till att jag sparade den är i alla fall uppenbar. (Boken.)

Vid tidningshyllan på ICA:
”Kolla, en Twilight-tidning!” sade jag och skrattade hånfullt.
”En vad?” sade Markus.
”En Twilight-tidning”, sade jag och pekade.
”Jag vet inte vad Twilight är”, sade Markus.

…?!

Fascinerande. Inte så att jag tycker att man borde känna till Twilight, det klarar man sig såklart alldeles utmärkt utan, men jag tycker ändå att det är intressant hur man lyckas missa dess existens. Särskilt om man bor med mig, som visserligen inte är ett Twilight-fan men som intresserar sig för allt sånt där.