När man har dålig smak som jag och roas av exempelvis korkade actionfilmer får man på köpet en hel del sunkighet, inget oväntat med det, men för ett tag sedan såg jag det mest uppenbara exemplet på ”kvinnor är bara till för att bli räddade” jag har sett på länge.

Jag såg The Expendables, Sylvester Stallones senaste rulle som i stort sett är 80-talsaction med bättre effekter. Den handlar om ett gäng legosoldater som ska störta en diktator på en påhittad ö i Sydamerika och i denna kavalkad av avdankade och nya actionsnubbar finns två kvinnor. Det är Sandra, diktatorns dotter, och Lacy, flickvän eller något i den stilen till en av legosoldaterna.

Sandra är den enda som egentligen har någon betydelse för handlingen. Hon gör motstånd mot diktaturen och blir efter ett tag tillfångatagen på grund av det. I fångenskapen blir hon torterad och nästan våldtagen. Tortyrscenen är jag ok med. Den är otrevlig, men den är en rimlig del av hennes berättelse. Våldtäktsförsöket däremot, shit, jag blev så trött. Den scenen är upplagd så att den verkligen bara är där för att Stallone ska kunna storma in och göra köttfärs av fångvaktarna i sista stund.

Lacy då? Hon har någon sorts relation med Christmas, men den funkar inte särskilt bra eftersom han ofta är borta och inte berättar vad han sysslar med. När han kommer hem till henne har hon besök av en annan man och Christmas blir besviken. Lacy är också ledsen, men gör klart att he had it coming eftersom han inte har hört av sig på över en månad.

Christmas tittar snett på den nye mannen och meddelar att han inte gillar honom. Självklart har han rätt. Nye mannen misshandlar Lacy, vilket såklart leder till att han senare i filmen får råspö av Christmas inför ögonen på Lacy. Återigen är det upplagt så att jag får intrycket av att misshandeln egentligen inte har något alls med karaktären Lacy att göra, utan den existerar endast för att Christmas ska få rädda en kvinna som han tidigare har behandlat illa och i samma veva vara lite emo över att det är svårt att ha ett förhållande samtidigt som man försörjer sig genom att åka jorden runt och skjuta folk. Ja, stackars dig.

Inte för att det här är överraskande, egentligen. Vad jag dock blev lite förvånad över är att det var så tydligt. Nu för tiden brukar folk försöka dämpa ”rädda prinsessan”-vibbarna åtminstone lite grann.

Den senaste Supermanfilmen, den från 2006, var inte mycket att hänga i julgranen och när jag hörde att en ny är på gång undrade jag mest ”varför ens försöka?” Jag ser gärna superhjältefilmer, men det är liksom lite svårt att göra något icke-fånigt av en flygande snubbe med röda kalsonger. Sedan dök det upp en anledning till att jag verkligen kommer vilja se den istället för att bara se den per automatik.

Nästa Stålis är nämligen Henry Cavill. Åååååh ursäkta medan jag torkar dregel från tangentbordet. Bästa ögongodiset från The Tudors ska kränga på sig fjantkostymen, det gör mig alldeles full i skratt. Undrar vem som blir Lois. Nej, nu ska jag sluta bildgoogla för jag får impulser att slicka på skärmen.

(Och nepp, något djupare än så här blir det inte. I’ll be in my bunk.)

Jag valde att inte kommentera Alice Teodorescus debattartikel Svenska kvinnor klär sig som män för några veckor sedan, för jag tyckte att den var för tröttsam för att förtjäna mer uppmärksamhet. (Sammanfattning: AT tycker att pga feminismen klär sig svenska kvinnor som män och får inte uttrycka vilka de är. Det är dåligt. Kvinnor borde istället klä sig enligt Alice Teodorescus bild av kvinnlighet. Hur nu det går ihop med snacket om individualitet…) Nu är även Elise Claeson i farten och det finns en del att säga om den texten också, men mest hängde jag upp mig på Mad Men-exemplet som skjuter så bredvid att det inte är klokt. Claeson skriver:

­Intuitivt känner kvinnor att de ­genom att framhäva sin kvinnlighet inte förlorar, utan ökar sin makt. De anar att de genom att vårda sitt ­yttre vårdar ett kapital, som naturen har gett dem.
Den mäktiga, välklädda och sexiga kontorschefen Joan i Mad Men bär aldrig byxor och kavaj. Genom att framhäva sina kurvor i åtsittande klänningar vårdar hon sitt erotiska kapital, som är en ­viktig del i hennes kvinnomakt.

Eh, okej. Jag vet inte om hon råkar hänvisa till en serie som hon inte har tittat särskilt mycket på, eller om hon faktiskt har tittat ordentligt men inte fattat. Joans erotiska kapital ger henne vissa fördelar, visst, men en sak det inte ger henne är respekt. Joan är en kompetent kvinna som gång på gång får uppleva att inte bli tagen på allvar, att bli sedd som vandrande tuttar och rumpa. Det finns många exempel, men ett av de starkaste finns i avsnittet ”The Summer Man” där en av grabbarna på kontoret ritar en otrevlig bild av Joan, som antyder att hon har använt sitt utseende och sexualitet för klättra uppåt. Peggy sparkar honom och hon och Joan hamnar i en diskussion om makt. Slutligen säger Joan något i stil med: ”No matter how powerful we get around here, they can still just draw another cartoon.” Det säger mycket om hur bräcklig en kvinnas maktposition är om den bygger på ”erotiskt kapital”, istället för på omgivningens respekt och tro på hennes kompetens.

(Tillägg: Tanja Suhinina har förresten skrivit om kläderna.)

Wild Child (2008)
Ytlig Malibu-tjej hoppar i havet med famnen full av styvmorsans dyra kläder och straffas med att skickas till internatskola i England där vädret är fult och kläderna ännu fulare. Poppy vill bara därifrån och gör därför planer på att bryta så många regler att hon blir utslängd, men med tiden får hon riktiga vänner, hittar sig själv och allt det där. Det här är förutsägbart fluff, men ganska trevligt och underhållande sådant. Särskilt gillar jag den första halvans skämt och rappa dialoger när Poppy och skolans elever kulturkrockar och slänger käft. Sedan blir det för snällt och gulligt och har inget med sin ”vilda” titel att göra.

Cracks (2009)
Cracks, som har fått den fåniga titeln Oskuldens tid på svenska, utspelar sig också på en brittisk internatskola för flickor. Det är 30-tal och det gäng elever som utgör skolans simhopparlag dyrkar sin karismatiska lärarinna och tränare Miss G, spelad av Eva Green. Särskilt full av beundran är Di, ledaren i tjejgänget, och hon är också Miss G:s favorit. Deras slutna värd spricker sönder när en ny elev, vackra och talangfulla Fiamma, anländer och det utvecklas en triangel av begär och avsky där Miss G blir besatt av Fiamma, som inte alls vill ha med henne att göra, och Di håller på att explodera av svartsjuka. Cracks är en fånigt snygg film. Ibland verkar det nästan som att dess främsta syfte är att visa upp en fantastiskt elegant Eva Green i röda läppar, magiskt ljus och ett oändligt antal klädbyten, men det är mycket mer än så. Green spelar den på ytan världsvana men egentligen rädda, bekräftelseberoende och jävligt läskiga Miss G så bra att jag vill krypa ihop i soffan av obehag. En visuellt förtrollande film om fula känslor.

Never Let Me Go (2010)
Never Let Me Go är egentligen ingen internatskolefilm, utan utspelar sig bara på skolan Hailsham i början, men eftersom skolan har med allt som händer sedan att göra kan den vara med här ändå. Den följer Kathy, Ruth och Tommy (Carey Mulligan, Keira Knightley och Andrew Garfield), som liksom de andra barnen på Hailsham växer upp avskiljda från omvärlden, i en miljö som förespråkar hälsosamt leverne och kreativitet. I 18-årsåldern släpps de ut, men de har fått veta att de aldrig kommer att leva vanliga liv. De är till för något annat, men det hindrar såklart inte att de som andra människor knyter vänskaps- och kärleksband. Triangeln här splittras på gränsen till vuxenvärlden, och återser varandra tio år senare då mycket har förändrats.

Never Let Me Go är baserad på en mycket bra bok med samma namn av Kazuo Ishiguro. Filmen är, inte oväntat, mycket snabbare med att avslöja vad det är Kathy och de andra ska användas till. Det blir inga överraskningar för den som har läst boken, men sevärd är den ändå. Stillsam, smärtsam, välspelad och blekvacker.

Jag har, ovanligt nog, tittat på en jävla massa film den senaste tiden. Annars har ju film, för min del, knuffats bort rätt mycket av tv-serier de senaste åren, men nu har jag fått ett filmryck. (Det kan ju ha något att göra med att det är mellan säsonger nu.)

Igår såg jag om The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe och blev glatt påmind om hur magiska delar av den är. Scenerna när Lucy för första gången går genom garderoben och in i Narnia, pulsar storögt genom snön och möter faunen är rakt igenom underbara. Stämningen, lilla Georgie Henleys ansiktsuttryck, snöflingorna i ögonfransarna, kameravinklarna, dialogen, den försiktiga vänskapen. James McAvoy. Så himla fint!

Tyvärr är resten av filmen rätt meh. För långdragen och för mycket hjältepompa runt en kille vars hållning med svärdet får det att verka lika farligt som en smörkniv från hemslöjden.

Nu har jag nyss sett nummer två, Prince Caspian. Den är bättre på hjältepompa-området och är inte alls lika seg (trots att den också är för lång, måste alla nya fantasy/äventyr-filmer vara så förbannat långa? Alla behöver inte leka Peter Jackson ffs!), men saknar istället de där riktigt magiska scenerna. Undrar hur den tredje filmen är och om den är värd att se på bio. Har ni sett?

Rubriken säger det mesta. Dessutom: spoilervarning.

1. Gossip Girl. Allvarligt, Juliet? Hon som ska föreställa säsongens big bad är så sjukt tråkig och meningslös att jag vill kasta något på skärmen så fort hon visar sig med sina dåligt fejkade ansiktsuttryck. Inte förrän hon gick så långt som att droga och kidnappa en viss blondin var hon något att ha. Nu blev jag faktiskt, chockerande nog, lite nyfiken på vad hon ska hitta på.

2. Tråkig är också den nya emoversionen av Cristina i Grey’s Anatomy. Ja, det är en fullständigt rimlig reaktion på det som hände i slutet av förra säsongen att sjunka ner i ett mörkt träsk av apati och meningslöshet. Nej, serien har inte lyckats skildra träsket på något intressant sätt alls. Det är bara sjukt tråkigt, även när hon går bananas.

3. Och vad sysslar Vampire Diaries med egentligen? Det är ganska tragiskt när en serie redan under andra säsongen får det där desperata draget som kommer av att de inte riktigt vet vad de ska göra av handlingen när den ursprungliga drivkraften inte längre finns där och de måste komma på något annat sätt att driva berättelsen framåt.

4. The Walking Dead är efter tre avsnitt fortfarande sjukt bra när det gäller spänning och läskiga zombies, fortfarande rätt oengagerande när det gäller karaktärerna och deras relationer och fortfarande sunkigt när det gäller könsrollerna.

5. Har den femtonde säsongen av ANTM blivit ovanligt tråkig, trots att den ska ha extra allt? Eller är det bara jag som har tröttnat? Åh, jag hoppas att jag äntligen börjar tröttna på galenskaperna.

Okej, zombierna i nya tv-serien The Walking Dead säger inte ”brains”. De säger inget alls. Det är bra, det gör dem läskigare. Jag har just sett första avsnittet och är imponerad av hur snyggt och sjukt spännande det var. Däremot vet jag inte om jag förväntar mig en bra fortsättning. Skräck- och actiondelarna var finfina, men dramadelarna var det inte. (Men jag medger att det senare tänkte jag knappt på när jag tittade, utan det slog mig mest efteråt.)

Handlingen, som är baserad på en serie som jag inte har läst, är det hittills inget särskilt med: en polis blir skottskadad och när han vaknar på sjukhuset har allt gått åt helvete. Sjukhuset är tillstökat, nerblodat och tomt, förutom något läskigt som är instängt bakom en dörr som låsts med kedjor och hänglås. Utanför ligger döda i drivor. Han tar sig hem, men frun och sonen är inte där. Han möter en man och en pojke som hjälper honom och förklarar vad som har hänt. Han bestämmer sig för att hitta sin fru.

The Walking Dead är inte ”hoppa fram bakom hörnet”-skräck. Istället har den en ständigt närvarande spänning som fick mig att ligga på helspänn i soffan nästan hela avsnittet. Jag gillade särskilt hur tystnaden används. Man är ju så van vid musik som stämningsskapare i filmer och tv-serier, ett bakgrundsbrus (eller bakgrundsbröl) som talar om för en vad man ska känna. Men tystnad kan vara väldigt effektfullt. Det finns såklart en del bakgrundsmusik här också, men de bästa scenerna är utan. De har bara hasande steg, andetag, döda röster, kroppar som trycks mot varandra. Verkligheten har inget soundtrack om man inte råkar gå i affärer eller med hörlurar och frånvaron av musik får The Walking Dead att verka obehagligt verkligt.

Jag hann dock störa mig på att de enda kvinnorna som tillmäts någon form av betydelse i första avsnittet är de som inte är där. En fru/mamma som ska hittas och en annan fru/mamma som har dött och blivit zombie. Så jävla typiskt. Med tanke på vad Verklighetens smolk skrev om serietidningen nyligen ska det bli intressant att se vad tv-serien gör av könsgrejen.

En rolig grej med att se några år gamla tv-serier är mängderna av bekanta ansikten som far förbi i små roller. I våras svepte jag de första säsongerna av Smallville, vars ”veckans meteorfreak”-roller kryllar av skådisar som har dykt upp i större sammanhang senare. Nu ser jag L Word och under första säsongen har jag sett tre Battlestar Galactica-skådisar i småroller. Tv-nördslycka!

Titta, Helo dyker upp som dryg snut när Tim vill anmäla Jenny försvunnen. Och Colonel Tigh är en konservativ gubbe som blir upprörd när hans dotter, tennisstjärnan Dana, berättar att hon är lesbisk. Dessutom skymtar viperpiloten Kat förbi som en av Shanes många tjejer, men det glömde jag dokumentera.

Kat dök förresten upp i Smallville också, som servitris. Och Dee som sidekick till någon bitchig high school-brud.

Jag hade också rätt kul åt att även de vampyriska bröderna Salvatore från Vampire Diaries gjorde inhopp i Smallville en gång i tiden. Inte i samma avsnitt, men ändå. Stefan var en halvbror till Lex Luthor, om jag inte minns fel, och Damon en kille som Lana träffade på rehabiliteringen efter en olycka. Och för att knyta tillbaka till L Word så är Isobel från Vampire Diaries tidigare nämnda Jenny. Hah. Jag tittar för mycket.

Såg den här trailen hos Glory Box. Verkar den awesome eller awesome? Eller så kanske det bara blir pannkaka. Oavsett vilket kommer jag se den.

Bästa numret ur senaste SYTYCD-avsnittet:

Helt magiskt. (Det är en del babbel i början av klippet, hoppa fram till 1:50 för att slippa det.) Jag gillar förresten att de inte bara höll sig till de vanliga tjej-kille-paren i det här avsnittet utan blandande lite hur som helst. Mer sånt, tack.