Såg den här trailen hos Glory Box. Verkar den awesome eller awesome? Eller så kanske det bara blir pannkaka. Oavsett vilket kommer jag se den.

Bästa numret ur senaste SYTYCD-avsnittet:

Helt magiskt. (Det är en del babbel i början av klippet, hoppa fram till 1:50 för att slippa det.) Jag gillar förresten att de inte bara höll sig till de vanliga tjej-kille-paren i det här avsnittet utan blandande lite hur som helst. Mer sånt, tack.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men sjunde säsongen av So You Think You Can Dance har börjat utan att jag har hunnit se något alls av den sjätte. Nåja. Den sjätte får väl vänta, nu ser jag första auditionavsnittet av säsong sju. Han där gör mig glad (alltid kul när domarna gråter också):

Det är väl inte ofta reklammail orsakar munterhet, men igår skrattade jag rakt ut åt kosmetikbutiken Elevens rubrik. ”Känner du ‘exposed’? Vi kan hjälpa dig…” Hahaha! Så klockrent att jag dör. Men om man inte har råkat se det avsnittet av Svenska Hollywoodfruar som rubriken syftar på så är det såklart inte kul.

Jag fnissade också en del åt de ”trendiga träskorna” från Ellos. Jag fattar inte träskor, förresten. De är klumpiga och ramlar av fötterna. Ju.

I jämförelse med sådär 4-5 år sedan ser jag rätt lite film numera. Tv-serier har tagit över. Men det borde ju inte hindra mig från att skriva något om de filmer jag faktiskt ser, så nu blir det förhoppningsvis mer filmsnack här igen. Tre filmer jag såg i mars och april:

Fame (2009)
Förra året kom en nyinspelning av 80-talsfilmen Fame. Jag ska inte jämföra med den gamla filmen för det var så länge sedan jag såg den, men nu liksom då handlar Fame om några studenter vid en Performing Arts-skola i New York och deras strävan efter att slå igenom som dansare, artister osv.

Jag hade hoppats på en hyfsat underhållande dansfilm, men istället fick jag en röra som verkar ha klippts ihop av under ett anfall av dampighet. Första problemet är att det är för många karaktärer som introduceras, vilket leder till att väldigt få av dem får tillräckligt med plats. Andra problemet är att filmen är uppdelad i ”Freshman Year”, ”Sophomore Year”, osv. och varje år görs några fragmentariska nedlag i de olika karaktärernas liv: första årets presenteras de, andra året har de problem, ja ni fattar. Resultatet blir att det inte finns någon riktig handling utan bara söta människor som sjunger fint, dansar fint och snyftar lite över stereotypa problem i ett två timmar långt montage. Ingen sammanhållning och ingen utveckling. Suck.

Betyg: 2/5

An Education (2009)
Det är 60-tal i London och 16-åriga Jenny inleder ett förhållande med en vuxen man, David. Han charmar henne (och hennes föräldrar) med kulturella upplevelser, fina saker och resor, men såklart är inte allt lika bra som det verkar. Jag gillade verkligen An Education. Storyn kan knappast kallas originell, men skådespel och foto och stämning är allt finfint.

Jag hade dock en del problem med David. Det är inte bara att han är creepy, utan att jag inte lyckas förstå honom. Varför beter han sig som han gör och varför är det inte fler som ser igenom honom? I allmänhet har jag svårt för rollfigurer av typen ”creepy snubbar som alla gillar”, särskilt när de inte förklaras ordentligt. Jennys beteende är begripligt även när det är osmart, men honom lyckas jag inte greppa.

Betyg: 4/5

Easy Virtue (2008)
Året är 1929 och en ung engelsman tar med sin fru, en världsvan amerikanska som försörjer sig som racerförare, hem för att träffa familjen. Kort sagt går det inte så bra. Hans mamma avskyr hans fru, som i sin tur vantrivs förfärligt ute på landet och bara vill därifrån. Easy Virtue är en snygg film (låt er inte luras av den fula postern) med underhållande vass dialog och flera bra skådisar, men jag störde mig på några saker. Dels är det att den både stela och halvhysteriska mamman känns som en sådan praktkliché – men rollen räddas av Kristin Scott Thomas som såklart äger – och dels är en del av komiken obekvämt tillkämpad och överdriven. Slutet var inte direkt lysande heller, men annars var det en trevlig filmstund.

Betyg: 3/5

Jag ramlade över en intervju där skådespelerskan Chloë Sevigny råkar dissa Big Love som hon spelar en av huvudrollerna i.

AVC: This past season of Big Love has taken a lot of flak for being so over-the-top.

CS: It was awful this season, as far as I’m concerned. I’m not allowed to say that! [Gasps.]

Humor. Och hon har ju rätt, trots att hon tydligen har bett om ursäkt för sitt uttalande i efterhand. Big Love är en dramaserie om en polygam mormonfamilj i Utah: Bill, hans tre fruar och deras hög med barn. Den brukade vara bra, men senaste säsongen – den fjärde – var verkligen ingen höjdare. Det vara bara för mycket, för over-the-top som det står i artikeln, och för lite om bara familjens vardag. Seriöst, med en familj som den behövs det inte 180 faktorer utifrån för att skapa tillräckligt med drama. Dessutom har jag utvecklat ett allt större hat mot Bill. Hur uppblåst och ego kan man bli? Örk.

Eftersom tv-seriedöden råder för tillfället har jag börjat se om True Blood och fjärde avsnittet där Eric (Alexander Skarsgård) pratar lite svenska var en komisk påminnelse om att man kanske inte ens fattar sitt eget modersmål om man hör det i ett sammanhang när man inte är beredd på det. När han sade den svenska meningen (”Vår lilla djurpark börjar växa till sig”, 05:45) fattade jag nämligen ingenting. Hjärnan var inställd på engelska och därför lät den plötsliga svenskan mest som blubbediblabla. Jag fick stoppa och spela repliken en gång till för att förstå. Humor.

Jag har sett några avsnitt av nya komediserien Modern Family. Vet inte riktigt varför, jag brukar inte direkt slänga mig över komedier, men det var väl för att någon på Weird Science hade skrivit positivt om den. Mitt intryck av Modern Family är att den är bitvis askul och bitvis jobbig och pinsam. Don’t get me started on den töntiga farsan i en av familjerna, barn-i-vuxen-mans-kropp-grejen är så stark att hans fru i ett avsnitt kallar honom för ett av sina barn… Men det var inte det jag skulle skriva om.

När den familjens 15-åriga dotter först visade sig var min reaktion ”men gud vad liten hon är!” Sedan kom jag på att just det, 15-åringar är ofta rätt små… Jag är bara allför van vid att se ungdomsserier där tonåringar spelas av skådisar som är typ 25 – och ser ut som sin ålder. Det allra löjligaste exemplet på det området just nu är nog high school-eleven Teddy i 90210 som spelas av en kille som är 31. 31! Hysteriskt roligt. (Ja, jag vet, jag kommer brinna i helvetet i ungefär en miljon år för att jag tittar på den värdelösa skiten. Vad kan jag säga, det är avslappnande.)

Åter till Modern Family och en annan störande utseendegrej i många filmer och tv-serier. I den nämnda familjen finns två döttrar, 15-åriga Haley och några år yngre Alex. Haley har rollen som den vackra storasystern och Alex har mindervärdeskomplex för att hon är alldaglig och aldrig kommer vara lika vacker som sin syster blah blah. Vilket är skitlöjligt. Tjejen som spelar Alex är jättejättesöt. Det går inte att finta bort det genom att ge henne glasögon och nördpersonlighet. Men tydligen är det så jävla viktigt att ha snygga skådisar att till och med de ”vanliga” och ”fula” ofta spelas av värsta snyggingarna, med ett par glasögon och kanske en tråkig frisyr som ful-markör.

Jag har förresten börjat se Misfits, efter att CJ Håkansson hyllade den. Det är en ny brittisk serie om några ungdomar som gör samhällstjänst och får superkrafter efter en mystisk storm. Mycket bra är den. Och en trevlig sak med brittiska tv-serier, för att anknyta till utseendegrejen, är att folk ser ut som folk och inte som massproducerade dockor ur samma fabrik. Inte så att jag egentligen har något emot att sitta och titta på plastsnygga människor som dramar sig på skärmen, så ickeytlig är jag tyvärr inte. Men det är trevligt med något annat också.

Någon som vet vilken tv-serie det här kommer ifrån? Jag hittade bilden i min mapp med skärmdumpar från diverse saker jag har tittat på, men jag kommer inte ihåg vad det är. Anledningen till att jag sparade den är i alla fall uppenbar. (Boken.)

Vid tidningshyllan på ICA:
”Kolla, en Twilight-tidning!” sade jag och skrattade hånfullt.
”En vad?” sade Markus.
”En Twilight-tidning”, sade jag och pekade.
”Jag vet inte vad Twilight är”, sade Markus.

…?!

Fascinerande. Inte så att jag tycker att man borde känna till Twilight, det klarar man sig såklart alldeles utmärkt utan, men jag tycker ändå att det är intressant hur man lyckas missa dess existens. Särskilt om man bor med mig, som visserligen inte är ett Twilight-fan men som intresserar sig för allt sånt där.

Jag har spanat in några av höstens nya tv-serier.

Glee
High school-serie om ett gäng ungdomar som går med i skolans ”glee club”, alltså en grupp där de sjunger och dansar. Det här är en musikal, vilket är kul, och serien är allmänt underhållande. Svagheten är att de unga karaktärerna är så jääävla stereotypa. De vuxna är mycket bättre och mer skruvade. Glee kommer jag att fortsätta titta på, men jag skulle bli gladare om världen var beskaffad så att inte ens en påhittad kille i en sån här serie skulle tro på att hans tjej blev gravid för att han fick utlösning när de hånglade i en pool…

Eastwick
Remakes, remakes. Jag vet inte vilken Eastwick-historia det här är i ordningen, men det handlar som vanligt om tre kvinnor med olika hårfärg som alla saknar något i sina liv och när de önskar samtidigt efter förändring väcker de slumrande magiska krafter. Enter djävulen, eller något i den stilen. Till deras lilla stad kommer en stenrik och snuskig karl vid namn Daryl van Horne och skumma saker börjar hända. Fånigt men rätt kul, och jag är småkär i Jaime Ray Newman som spelar den rödhåriga häxan.

Flash Forward
Under 137 sekunder blir alla människor i världen medvetslösa och ser en liten bit av framtiden. Fokus ligger på en FBI-agent som såg sig själv utreda händelsen i framtiden, och därför börjar undersöka de ledtrådar som han såg i sin vision. Kul idé, jävligt snyggt (öppningsscenen i avsnitt fyra då en buss kör ner i vattnet till tonerna av Björks ”It’s So Quiet” var bara wow) och flera bra skådespelare. En serie som Flash Forward har hög urballningspotential – den skulle kunna hålla på hur länge som helst och bara bli rörigare och rörigare utan att komma fram till något -men jag hoppas att det inte händer för det här kan bli bra.

Melrose Place
När jag var ynge brukade mamma titta på något såpigt drama som hette Melrose Place. Det var enda anledningen till att jag såg pilotavsnittet av denna nya serie som också heter Melrose Place. Den förhåller sig till den gamla som 90210 förhåller sig till Beverly Hills: samma plats, liknande handling och några gamla karaktärer dyker upp. En annan likhet mellan de nya serierna är hur dåliga de är. Jag orkade inte se klart piloten, det hjälpte inte ens att Michael Rady (Max i Greek) spelade söt nörd igen.

Stargate Universe
Tredje Stargate-serien är lite Battlestar Galactica light med ett gäng människor fast på ett rymdskepp långt hemifrån. Jag har inte sett mycket av den ursprungliga serien, men däremot har jag följt Atlantis och i jämförelse är Universe mörkare och mer allvarlig. Det är inte nödvändigtvis en bra sak för än så länge verkar de flesta av karaktärerna inte tillräckligt starka för att bära upp det, och jag saknar humorn från de tidigare serierna. Men jag ska titta ett tag till och se hur det går. Måste ju få min rymdskepp-fix på något sätt.

The Vampire Diaries
Människotjej möter vampyrkille och kärlek uppstår. Så mycket mer behöver väl inte sägas om handlingen. Jag var rätt dissigt inställd till den i förväg, men av de nya serier jag har tittat på den här hösten så är den faktiskt min favorit. Den började rörigt och förvirrat, men har trots en del töntiga inslag blivit riktigt trevlig att titta på. Jag tar också tillbaka tidigare gnäll om castingen, för Elena och Stefan är jättesöta tillsammans och har bra personkemi.

Just personkemi är förresten något som jag värderar högt. En karaktär kan vara hur bra spelad som helst som enskild figur, men om jag inte känna hur den, eh, connectar till de andra karaktärerna så är det inte alls lika kul. Det är därför jag är så förtjust i exempelvis en annars ganska b-ig serie som vampyrdeckaren Blood Ties, där det fullkomligt sprakar om de tre huvudpersonerna, men tycker att något fattas i välgjorda Flash Forward där de olika personernas relationer till varandra inte får mig att känna något.

Warehouse 13
Warehouse 13 är en jättelik lagerlokal där man förvarar magiska föremål och andra konstigheter. Agenterna Pete och Myka far runt i USA för att hitta ”artefakter” och neutralisera dem. Pete och Myka är ett typiskt Mulder&Scully-par: hon allvarlig och följer reglerna, han är en så kallad skön snubbe. Sådana är vanliga och de gör mig ofta lite trött, dels för att det känns som en mall och dels för att de i stort sett aldrig lever upp Mulder & Scully när det gäller samspel och kemi. Warehouse 13 är småkul och innehåller diverse söta prylar med steampunkig estetik, men efter sex avsnitt lade jag ner.

Äsch, jag glömde surfeministen förra veckan. Bra start på det projektet… Men här kommer i alla fall veckans citat, ur Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène.

Det blev visst samma tema som förra gången: passivitet och aktivitet. Och just det där stycket fick mig faktiskt att tänka på So You Think You Can Dance. I SYTYCD utför dansarna nästan alla tävlingsnummer i par och det är väldigt vanligt att dansen föreställer någon sorts flirt, kärlekshistoria eller liknande. Och ett rätt vanligt inslag i dessa danser, i synnerhet om det är hip hop eller liknande, är ögonblicket då killen gör något häftigt trick och tjejen står och typ vickar på rumpan och tittar på. Coola killen och snygga tjejen, ni vet.

(Frågar man antifeministerna på nätet så handlar det om att männen måste visa sig värdiga inför kvinnorna som bara kan välja och vraka bland alla män som slår knut på sig själva för att imponera på dem. Nåja. Oavsett tolkning suger det.)

Och när jag ändå snackar om SYTYCD… Jag tycker att det är rätt trist med fokuseringen på att det är just en kille och en tjej som dansar tillsammans. (Och Nigel är så tröttsam varje gång han gnölar om att män ska dansa som män.) Visst, flera av mina favoritnummer i serien har gestaltat kärlekshistorier, men det är tråkigt när det känns som att det görs slentrianmässigt. Okej, vi har en kille och en tjej: då måste de bli kära eller kåta. Bah. Det finns så många andra historier att berätta också.

Markus och jag såg District 9 på bio igår. Den var asbra, helt klart en av de bättre sf-filmer jag har sett. Jag ska nog skriva en recension åt Catahya så ni får läsa en längre utläggning om ett tag, heh.

Ur sextonde avsnittet av femte säsongen av So You Think You Can Dance. Jag är lite efter i tittandet. Egentligen är ju femte slut och sjätte har hunnit börja.

I fredags var det spel i Sigtuna. Det var skoj, trots att jag suger på det mesta. ;) Men i lördags gjorde jag verkligen ingenting. Jag åkte hem från Sigtuna mitt på dagen för att plugga och diverse andra vettiga saker, men tittade mest på tv-serier (Project Runway, Skins, The Vampire Diaries) och film (Twilight). Jag skyller på mensvärk/mensillamående och ludd i huvudet.