Ibland börjar jag titta på tv-serier som jag egentligen inte tror att jag kommer att gilla och det är lika roligt varje gång jag har fel. I höstas gällde det både Arrow, som jag redan har skrivit om, och Nashville, som är en såpig dramaserie med countrymusik. Om ni tycker att det inte riktigt låter som min grej så kan jag meddela att det tyckte inte jag heller, men jag tog en titt endast för att Connie Britton spelar en av huvudrollerna och jag trillade dit väldigt fort.

Nashville utspelar sig på countryscenen i, duh, Nashville. Den följer några olika musiker, men fokus ligger på två sångerskor. Rayna Jaymes (Connie Britton) har varit med länge. Hon är respekterad, men hennes karriär är inte på topp längre. Juliette Barnes (Hayden Panettiere) är hennes motsats: en ung crossoverartist som har många fans och tjänar tonvis med pengar, men höjdarna i branschen betraktar henne mest som talanglöst fluff. Något de har gemensamt är dock en önskan att ta sin musik i en ny riktning. Något annat de har gemensamt är att de absolut inte vill ha något med varandra att göra, men självklart blir de tvungna att turnera tillsammans.

Alla inblandade sjunger själva, vilket är kul, och Hayden Panettiere är en positiv överraskning som dryg diva med trasigt inre. Det är inte min musikgenre Nashville sysslar med, men det händer ändå skrämmande ofta att jag går omkring och skrålar ett antal av låtarna när jag är ensam hemma. Nashville är glittrig, sockrig underhållning, som då och då är riktigt engagerande utöver fluffet. Oftast är dock såpakranen alldeles för uppskruvad för att den känslomässiga dramatiken ska fästa ordentligt.

För det här måste sägas: Nashville är väldigt såpig. Det är skandaler och hemligheter till höger och vänster, utpressning och överdramatiska divautbrott. Alla är otrogna, någon är drogmissbrukare, någon är alkoholist, någon har inte fått reda på vem hens riktiga pappa är, någon har en kriminell bror som dyker upp ställer till problem, och karaktärerna beter sig ibland helt out of character bara för att det ska bli extra drama.

Något som har stört mig är att Connie Britton känns lite bortslösad ibland. Hon är ju så himla bra, men Raynas bit av berättelsen är ofta ganska trist, särskilt under första halvan av säsongen. Juliettes berättelse må vara en klyschfest utan like, men det är åtminstone klart mer drag i den än i Raynas. Jag tror att det som till stor del sänkte Raynas bit av serien var att tråden om hennes man Teddys politiska klättrande var så otroligt tråkig. Slitningarna i deras äktenskap och svårigheterna att vara en närvarande förälder med en karriär som Raynas köpte jag, men den politiska biten var bara örk. (Och var det någon som fattade varför Teddy ville bli borgmästare? Jag menar, vid sidan av att han också ville ha en rejäl karriär och att Raynas vidriga pappa ville utnyttja honom som galjonsfigur? Vad ville han göra för Nashville, vad var hans politiska plattform?) Och ärligt talat är Rayna inte så särskilt intressant. Det är nog som jag läste i en annan blogg: man tror att man gillar Rayna, men egentligen är det Connie Britton man tycker om.

En annan sak jag tycker är synd är att efter det första avsnittet så har Juliette och Rayna i stort sett inget med varandra att göra i sådär sex-sju avsnitt. Jag hade sett fram emot att få se dem bitchfejsa varandra varje vecka, men istället är deras storylines helt separata tills deras gemensamma turné drar igång. Konstigt val. En anledning till att jag gillar när de kommer ihop sig är att Raynas mer osympatiska sidor visar sig extra mycket då. Juliette är ju den struliga som ställer till en massa skit, medan Rayna ska föreställa mer sansad och mogen, men ställd inför Juliette blir hon också otrevlig och det är roligt.

Men även om Juliette och Rayna är seriens leading ladies så är det en annan tjej som har fångat mitt hjärta: Scarlett O’Conner (Clare Bowen). Juliette, Rayna och Raynas gitarrist Deacon är ju etablerade artister, men man får också följa några som kämpar för att bli upptäckta. En av dem är Deacons systerdotter/brorsdotter/whatever Scarlett, som egentligen inte hade hade siktat på en sådan karriär. Det var ju hennes douchiga pojkvän Avery som skulle bli den nya stjärnan – trodde han, i alla fall. Men Scarlett börjar skriva låtar med en annan kille, Gunnar, och efter ett tag överträffar hon dem båda. Jag tycker om att följa Scarletts väg mot större självförtroende och självständighet och även om hon ibland vacklar på ett frustrerande vis och accepterar skit som hon inte borde så är det awesome varje gång hon rätar på ryggen visar var skåpet ska stå. (Och jag är sur över att jag inte har hittat hennes sång i avsnitt 20 på Youtube så jag kan länka, för jag föll så jävla hårt för henne där.)

Jag har en hel del problem med triangeln Scarlett-Avery-Gunnar för att det känns som att serien ställer upp Avery och Gunnar som den taskiga killen vs den snälla killen, men jag tycker att Gunnar är jävligt douchig också och om jag kräks på dikotomin bad guy-good guy så kräks jag ännu mer när the good guy egentligen beter sig en rövhatt också, som att det krävs så jääävla lite för att en kille ska skildras som den snälle i romantiska sammanhang. Men det är nog ett eget inlägg.

Blandade bra grejer:

Raynas söta döttrar. (Och tjejerna som spelar dem verkar awesome.)

Raynas och Deacons kemi.

Juliettes ansiktsuttryck.

Första säsongen har just slutat och jag kommer absolut att se den andra, trots att den slutade på klyschigast möjliga vis: med en bilolycka.

Det mest irriterande med superhjältar med dubbla identiteter och andra maskerade eller dubbelspelande typer är att samma sorts av dramatik upprepar sig om och om igen, när karaktären ifråga slår knut på sig själv för att dölja hemligheten från sina vänner eller andra närstående. Hen lovar dem saker men måste sedan oväntat sticka iväg och rädda något, varpå gräl och dåliga ursäkter följer. Ganska rimligt, men det blir väldigt snabbt frustrerande och tröttsamt. (Smallville, jag pekar på dig som skräckexemplet.)

Därför vill jag lyfta på hatten åt den aktuella tv-serien Arrow, som har lyckats i alla fall hyfsat smidigt med det här. Jag vill också lyfta på hatten åt Arrow för att den är klart mindre töntig och mer underhållande än jag hade väntat mig, men mer om det senare.

Arrow är baserad på serietidningshjälten Green Arrow, som jag har noll koll på, men jag betraktar The Hood (som den maskerade kallas av media och polis) lite som en Batman-light, en rikemansson som utan superkrafter men med häftiga prylar spöar bovar och försöker städa upp sin stad, Starling City. Mannen i luvan är Oliver Queen, som brukade vara en svinig partykille utan mål i livet. Sedan var han med om en båtolycka, hamnade på en avlägsen kinesisk ö i fem år och när han kom därifrån hade han inte bara levlat i badassery utan också hittat ett mål: att städa undan en lång lista av skurkaktiga typer. Listan hade han fått av sin far, som strök med i olyckan.

Första säsongen närmar sig slutet och det är redan flera personer som vet vem The Hood är. (Och nu spoilar jag lite.) Den förste som invigdes i hemligheten var Olivers livvakt John Diggle, vilket dels löste problemet med att Ollie hela tiden rymde från personen som skulle skydda honom och dels försåg The Hood med en välbehövlig backup som både kan veva med knytnävarna och ge Oliver en reality check då och då. Dig påstår att han inte är en sidekick utan en partner, men han är nog den ende som ser det så.

Efter ungefär halva säsongen får de förstärkning av det obligatoriska datorgeniet som kan hacka vad som helst och ta reda på vad som helst. I Arrow heter hon Felicity Smoak och jobbar på familjen Queens företag Queen Consolidated. Oliver hade flera gånger bett henne att snoka reda på information till hans fall, men hans förklaringar till varför han behövde uppgifterna blev bara fånigare och fånigare. Så istället för att låta dem fortsätta det pinsamma spelet där Felicity vet att Oliver ljuger och Oliver vet att hon vet men fortsätter att ljuga ändå, fick Felicity bli en del av teamet.

Den stora grejen är dock att Olivers bäste vän Tommy numera känner till Olivers dubbla identitet. Dig och Felicity var ju nya inslag i Olivers liv, medan Tommy blev ordentligt sårad av lögnerna och det ska bli intressant att se hur stor den sprickan egentligen blir. Jag har onda aningar.

En annan anledning till att Arrow har lyckats undvika alldeles för mycket upprepning av dåliga ursäkter är att fokus har skiftat en del sedan starten. Början av serien handlade mycket om att Oliver och hans familj med varierande framgång försökte återknyta banden till varandra efter fem år. Då blev det såklart en del drama i stil med att Oliver försvann när han egentligen hade lovat mamman eller systern någonting och sedan dök upp igen för sent. Väldigt, väldigt tröttsamt när det händer för många gånger. Tröttsamt var det också att systern Thea hade sitt eget beteende att upprepa: strula till saker, och sedan skälla på Oliver för hans dubbelmoral när han tillrättavisade henne. Jag gillar samspelet mellan syskonen, men Thea fastnade verkligen i någon sorts manusloop.

Arrow kör vanligtvis med ”veckans skurk”, men varvar det som utspelar sig i nutid med tillbakablickar till Olivers tid på ön och numera får ö-historien mer plats än familjedramat. Mamman och systern är fortfarande en del av serien, vilket jag tycker är bra, men mindre som den trasiga familjen (även om den aspekten finns kvar) och mer som deltagare i spelet om Starling City.

Ö-historien var ganska skakig till en början, men fick ett uppsving när Slade Wilson/Deathstroke gjorde entré, i form av en sedvanligt gruffig och våldsam Manu Bennet. (Han är dock mindre teatralisk och mer påklädd här än i Spartacus eller The Hobbit, heh.) Just nu samarbetar han och Oliver motvilligt på ön och de är rätt roliga med sitt käftande, men om jag har fattat något alls med mina klart bristfälliga Green Arrow-kunskaper så kommer de väl att bli fiender senare.

Ni fattar vart det här är på väg, va? Arrow har sympatiska karaktärer, hyfsade slagsmål, roliga gästskådisar (Tror ni att jag dog nörddöden när både James Callis och Rekha Sharma var med i samma avsnitt eller? Svar: ja.) och är överlag rumpsparkigt underhållande. Visst har det varit en del träiga avsnitt, men mitt största problem är egentligen att jag väldigt svårt för skådespelerskan Kate Cassidy, som spelar advokaten Laurel som är Olivers ex-flickvän. Det är väl inget större fel på Laurel som karaktär, men Cassidy är ett vandrande blah i mina ögon (även om hon är mindre störande här än i exempelvis Supernatural) vilket gör mig ointresserad av de flesta scener hon medverkar i.

Jag har många gånger gjort mig lustig över Arrow på Twitter, särskilt i början, men efter ett par avsnitt fick jag medge att jag faktiskt gillade den. När man har att göra med maskerade hämnare är det nästan ofrånkomligt att det blir en del trams och mycket är lite fånigt, väldigt orimligt och väldigt förutsägbart, men oftast blir jag bara road av tramset istället för att störas av det på allvar. Arrow är lätt att driva med, men på ett sätt som känns sådär välbekant genremysigt istället för bara larvigt. Arrow är helt enkelt godis: kanske inte så himla bra, men gott.

Eftersom nu är tiden då häxor befinner sig på Blåkulla känns det passade med en liten glimt av min favorithäxa, Willow i Buffy.

Det här är från avsnittet ”Hush” i fjärde säsongen, som jag ser om just nu. Willow har hittat en Wiccagrupp och är besviken över att de inte sysslar med magi på riktigt.

Willow: ”Talk. All talk. Blah blah Gaia, blah blah moon, menstrual lifeforce power thingy. You know, after a couple of sessions, I was hoping we would get into something real, but…”
Buffy: ”No actual witches in your witch group?”
Willow: ”No, just a bunch of wanna blessed-bes.”

Stackars Willow. Hon hoppades på att hitta andra häxor och istället fick hon snack om empowerment, kakbakande och doftdjus:

Men åtminstone ledde Wiccagruppen till att hon träffade Tara. Fina grejer.

(Och varje gång jag ser säsongerna med Tara vill jag ranta om hur avsexualiserat deras förhållande är i jämförelse med de andra paren i serien, även om det smygs in en del uppenbara hintar. Det är en av de saker – tillsammans med kläderna och de fula effekterna – som påminner en om att det var rätt länge sedan Buffy skapades. Att bara det faktum att de hade med ett lesbiskt par var en stor grej då, och att det lyckligtvis har hänt en del sedan dess.)

Det har skrivits och snackats så mycket om tv-serien Girls senaste tiden att jag nästan tänkte strunta i det här inlägget för allt i det har redan sagts på många andra håll. Men skit samma.

Jag gillar Girls. Även om jag tycker att den är aningen överhypad och inte skulle kalla den genialisk eller ”the voice of a generation” eller liknande så är jag väldigt förtjust i den och dess okonventionella sätt att porträttera unga kvinnor. Jag tycker att den är väldigt rolig (ofta på ett obekvämt sätt) och annorlunda och modig.

Jag ska inte ens försöka reda ut alla tankar jag har haft kring Girls, men en sak måste jag skriva om: kroppen. Eller snarare huvudpersonen Hannahs kropp, som man får se en hel del av för att hon ganska ofta antingen är avklädd eller har små kläder på sig. Grejen är att hennes avkläddhet är odramatisk på ett sätt som är väldigt ovanligt. (Och nu menar jag inte att hennes kropp är helt odramatisk för karaktären Hannah, för det verkar den inte vara, utan att den visas på ett odramatiskt sätt.) Det händer ju i stort sett aldrig att man får se en kvinnokropp som hennes, dvs. en alldeles jävla vanlig kropp, i en tv-serie på det här sättet. Hannahs kropp, eller för den delen Jessas när hon joinar Hannah i badkaret i ett avsnitt, visas inte upp för att vara sexig och inte heller för att vara rolig. Den liksom bara är där och det är väldigt befriande.

Det här har såklart inte gått okommenterat förbi och alla tycker ju inte att den här kroppens odramatiska existens är något att hurra över. De vill hellre ifrågasätta att ifrågasätta att Hannah, med sina små tuttar och ”enorma lår”, hittar män att ligga med. Jag undrar, precis som Maureen Ryan på HuffPost, om de som kommenterar på det sättet har blivit så marinerade i populärkulturens ständiga bild- och filmflöde av skitsnygga människor att de har glömt bort att för de allra flesta är inte perfektion ett måste för attraktion. Har de liksom missat att i den riktiga världen händer det hela tiden att människor med icke-”perfekta” kroppar (dvs. de flesta människor) blir attraherade av varandra och har sex med varandra? Hallå?

Tidigare i år slog det mig att jag har haft den här bloggen i sju år (vildvittra.se är något år äldre än så, men jag hade inte WordPress från början) och i någon blandning av ”häftigt!” och ”herregud, what…” slängde jag mig på databasen och ändrade status till privat på alla inlägg som är äldre än 2010. Även om jag inte har skrivit så särskilt privata saker kändes det plötsligt konstigt att ha så många gamla inlägg så lättillgängliga. För det var många.

Det är verkligen enorm skillnad på hur mycket jag bloggade för exempelvis sex år sedan i jämförelse med idag. Det visste jag såklart redan, men det det är lite kul att se siffror också.

Februari 2006: 16 inlägg.
Februari 2007: 35 inlägg.
Februari 2008: 26 inlägg.
Februari 2009: 19 inlägg.
Februari 2010: 18 inlägg.
Februari 2011: 7 inlägg.
Februari 2012: 1 inlägg.
Februari 2013: 2 inlägg.

Vad hände? Tja, ett ständigt minskande intresse för att dagboksblogga. Att det vardagsblaj jag ändå känner för att ösa ut på nätet vanligtvis hamnar i kortare form på Twitter eller Instagram. Att jag under dessa år skaffade två andra bloggar – en bokblogg och en fotoblogg. Att mitt liv är annorlunda idag. Jag skulle kunna fortsätta att räkna anledningar, men det spelar egentligen ingen roll. Saker förändras och jag bestämde mig för flera år sedan för att inte ha dåligt samvete eller känna press när jag inte uppdaterar.

Även om det ibland kan gå en månad eller mer mellan inläggen har jag aldrig tänkt på att skrota Vildvittra. Det här är den äldsta av mina nätbebisar som fortfarande finns kvar och den lär leva länge än, men kanske med en annan inriktning än förr – vilket var det jag tänkte komma till när jag började skriva det här inlägget. Av de tio senaste inläggen har sju att göra med tv-serier. Jag har mycket halvskrivet på lager och det mesta av det handlar också om film och tv. Det är inte något medvetet val att ge bloggen en tydligare inriktning eller så, utan har liksom bara blivit. Det är som sagt länge sedan jag hade något större intresse för att vardagsblogga och jag har en annan blogg för litteratur och en för foto. Vad annat är jag intresserad av? Tv-serier, duh.

Det kommer säkert att dyka upp ett och annat fotodagboksinlägg och allmänt pladder också, men jag har en känsla av att Vildvittra kommer att luta starkt åt tv- och filmhållet framöver. Så att ni vet.

Sista säsongen av Spartacus (aka säsongen då alla dör) är igång med sin vanliga röra av slow motion-våld, ond bråd död, fnissframkallande dialog, kalsongklädda karlar som väser dramatiskt framför fula greenscreen-bakgrunder och en och annan orgie. I vanlig ordning är jag till hälften full av skratt åt allt som är fånigt och absurt och till hälften väldigt engagerad och typ tuggar på min arm av oro över att karaktärer jag gillar kommer att bli slaktade snart. Jag har väntat otåligt på den här säsongen och en del saker är precis som jag hoppades och andra är det inte. Men den långa utläggningen får vänta tills säsongen är slut. Jag måste bara nämna en viss scen. Jag antar att åtminstone Anna förstår mig när jag tycker att den är hemskt rolig, heh.

Läget är att allt inte är fint och fluffigt för Agron och Nasir längre (om man undrar vilka det är kan man läsa mitt fangirliga utbrott från förra året) och i den här scenen ber Nasir Agron att stanna och prata (eller på Spartyspråk: ”I would share a moment.”). Agron snäser av honom och går därifrån och kvar står Nasir och ser ledsen ut. Jag gick såklart sönder lite och bara aww Nasir, jag ska spöa alla som är dumma mot dig. Och ögonblicket senare förbyts det till inombords gapskratt när det slår mig att just det, det där som hänger framför honom är ju ett par blodiga ben. Det hänger lik i hela rummet och han står i ett centimeterdjupt lager av blod. Att föreslå ett allvarligt förhållandesnack i den situationen. Nasir, din charmör!

Ja. Ledsna män som pratar känslor medan de är inkletade i blod och omgivna av lik. Om inte det är hela Spartacus i ett nötskal så vet jag inte vad det är.

Innan The Following:

Efter ett avsnitt:

Men jag gav den ett avsnitt till och blev fast. Usch.

The Following är en katt- och råttajakt mellan en seriemördare och FBI som hittills har pågått i sex avsnitt. Mördaren i fråga, Joe Carroll, sitter fängslad sedan länge, men har lyckats bygga upp en kult av uppfuckade personer som följer hans order och mördar enligt hans invecklade planer.

Det började som en lång rad av klichéer. Mördaren är en karismatisk och litterär typ som kan linda vem som helst kring lillfingret och är besatt av Edgar Allan Poe. (Anti)hjälten Ryan Hardy är en före detta FBI-agent med alkoholproblem, kass hälsa och inga vänner. Alla Poe-referenser känns väldigt påklistrade och när FBI-agenterna hittar kultens hus och väggarna är fullklottrade med Poe-citat och det står stora NEVERMORE överallt blir det extremt töntigt. The Following ger också intryck av att vara en serie som tycker att den är mycket smartare än den egentligen är. Man har fan inte rätt att låtsas vara smart när större delen av karaktärerna lider av selektiv inkompetens, dvs. beter sig fumligt och idiotiskt när det passar manus att bete sig fumligt och idiotiskt, oavsett om det är rimligt eller inte.

Jag började titta på The Following för James Purefoy men det är inte för hans skull jag har fortsatt. Visst är han lika bra som vanligt på att vara slemmig, men i stort sett allt hans karaktär får göra är att sitta i finkan och prata kryptiskt och hur kul är det? Dessutom köper jag inte riktigt att han är så fantastisk på att trollbinda och manipulera folk. Det är inte heller för Kevin Bacon som spelar Hardy, även om han också är skicklig.

Det är till viss del att jag är lättköpt när saker och ting blir spännande. Ös på med intensiv spänning och oväntade vändningar så blir jag uppslukad och ignorerar de bitar som är dåliga – som den selektiva inkompetensen, och som att Carrolls exfru är så skyltdockeaktigt ointressant att jag inte kan känna med henne ens när hennes son blir kidnappad.

Men mest är det trion av kultmedlemmar som kidnappade ungen som har fångat mig, med sina skeva relationer och bekräftelsebehov och rädda ögon. Åh hurra, nu har jag trillat dit igen på en tv-serie som skrämmer mig genom att få mig engagera mig i och sympatisera med karaktärer som gör vidriga saker. (Hej, American Horror Story. Hej, Spartacus.) För även om det är mycket i The Following som är otäckt så är inget av det läskigare än att inse att jag glatt har låtit mig manipuleras till att bry mig om tre trasiga små mördare.

I helgen såg jag klart första säsongen av My Mad Fat Diary, som är en kort brittisk tv-serie på 6 avsnitt. Tydligen ska det komma en fortsättning, men när vet jag inte.

MMFD är en dramakomedi om 16-åriga Rae, som just har skrivits ut från psyket. Den är baserad på en bok med nästan samma namn (som i sin tur bygger på författarens egna dagböcker från tonåren) och skildrar svårigheterna med att vänja sig vid att leva ett vanligt liv igen. Ovanpå det kommer de självklara ingredienserna i en tonårsserie, som vänskapstrassel, kärlekslängtan, fylledumheter och familjebråk, allt till tonerna av britpop.

Jag gillar att MMFD behandlar både tonårstiden och psykisk sjukdom med en blandning av respekt och humor. Humorn är ibland dräpande och ibland bara gapig, men det är ok också. Jag ser klichéhålen som en serie som den här skulle kunna trilla ner i hela tiden, men oftast kliver den precis bredvid. Och musikälskande, pojktokiga Rae är fantastisk. Hon är så sjukt rolig och frustrerande, rädd och modig på samma gång – med andra ord, väldigt, väldigt mänsklig. Sharon Rooney är fan ett fynd i rollen och gör Rae till både tonårsstörigt egocentrisk och så vilset, brinnande längtande efter något bra att jag bara önskar henne allt fint i världen.

När jag först såg Lost Girl för några år sedan fick det mig att tänka på Blood Ties. I båda fallen är det kanadensisk urban fantasy (eller okej, Blood Ties är mer skräck) av ”veckans monster”-typ med en privatdeckare i centrum. I båda fallen är handlingen är inte mycket att hänga i julgranen och övernaturligheterna är ofta fåniga eller fula eller både och, men i båda fallen fastnade jag för en trio av karaktärer med riktigt bra kemi.

Blood Ties handlar om Vicki, en före detta polis som sadlade om till privatdeckare när en ögonsjukdom ledde till att hennes syn blev för dålig för polisjobbet. Hon lär känna vampyren Henry, får reda på att finns en massa övernaturliga grejer och börjar lösa de konstiga fallen som ingen annan tror på. En annan viktig figur är hennes gamla kollega och-något-annat Mike. Cue kärlekstriangel, typ.

I Lost Girl är huvudpersonen Bo, en succubus som länge har varit på flykt eftersom hon inte vet vad hon är eller varför hon skadar andra människor utan att kunna hjälpa det. När hon äntligen får reda på vad hon är och lär sig att kontrollera sina krafter kan hon sluta fly. Hon blir vän med Kenzi, en snabbkäftad småtjuv och lurendrejare, och de börjar lösa knäppa fall. Hon lär även känna Dyson, en varulvig polis, och Lauren, en mänsklig läkare som arbetar åt fae, och gnistor flyger åt alla håll. Cue kärlekstriangel, typ.

I Lost Girl-världen verkar det finnas hur många olika typer av fae som helst, med varierande grad av mordiskhet – eller äcklighet. De är uppdelade i Light och Dark och de båda sidorna ligger såklart i luven på varandra. Men ärligt talat bryr jag mig väldigt lite om fae-konflikterna. Jag tittar för karaktärerna och dialogen. Framför allt tittar jag för Kenzi, som inte har någon spärr alls på sin mun. Jag tyckte att hon var lite påfrestande i början, men det gick över snabbt. Jag älskar henne för att hon kan få mig att skratta högt i tv-soffan.

Det här klippet hör till mina favoritscener med sin skruvande variant av en tjejkväll. (Ursäkta det äckliga ordet.) Lost Girl är nämligen hyfsat actionpackad fantasy där den alla viktigaste relationen är vänskapen mellan två kvinnor. Hur ofta får man se det? Nej, precis. Bo och Kenzi konkurrerar inte med varandra, de överger inte varandra och de kommer inte ryka ihop över samma snubbe. (Och om manusförfattarna skulle få en kollektiv hjärnblödning och dra igång något sådant kommer jag starkt överväga att sluta titta.) Visst blir de osams ibland och Bo har flera romantiska förbindelser som är väldigt viktiga för henne, men vänskapen med Kenzi är ändå den mest betydelsefulla varaktiga relationen hon har och jag tycker att det är fint.

Med det sagt var jag under delar av förra säsongen ändå rätt trött på skiten. När andra säsongen var slut var jag inte ens säker på att jag skulle se tredje när den väl kom, men nu tittar jag såklart ändå. Tiden läker tv-besvikelser, eller något.

Grejen är att i båda säsongerna har det hintats en massa om något stort och farligt och betydelsefullt, och båda gångerna har det slutat med en fis. Lost Girl har två gånger byggt upp och peppat inför maffiga och storslagna saker, men utan att leverera. Veckans monster blir trist i längden och sådana här tv-serier behöver ha längre story arcs också, men Lost Girl hanterar sina Big Bads så himla illa att jag faktiskt föredrar när de bara tramsar runt. Hittills har jag inte blivit arg på den tredje säsongen, men det är mycket av den kvar…

En annan grej som jag tyckte var problematisk i andra säsongen var att det av olika anledningar blev mer distans mellan karaktärerna. Ta exempelvis Dysons ensamvargbeteende. Det är en helt rimlig reaktion på det som hade hänt tidigare, men det gör serien tråkigare. En dysterkvist som Dyson behöver ställas mot betydligt mer livliga filurer som Bo, Kenzi och Hale för att komma till sin rätt. På egen hand är han mest deprimerande. Jäkla sourwolf, för att låna ett ord från Teen Wolf. (Jag tycker också att det är synd att han inte får vara lite roligare, för Chris Holden Ried som spelar honom besitter uppenbarligen viss komisk talang. Avsnittet i andra säsongen där Dyson och Kenzi byter kropp var hysteriskt kul och det var till stor del hans förtjänst.)

Att skriva om surpuppan Dyson får mig att tänka på surpuppan Mike i Blood Ties, för samma sorts scener mellan privatdeckaren och polisen utspelar sig flera gånger i de två serierna. Jag vet inte hur många gånger det har hänt att Vicki/Bo stövlar in på polisstationen och försöker fiska ur Mike/Dyson information som kan hjälpa henne med något av hennes pågående fall, och han grymtar och surar och säger åt henne att hålla sig borta, men till sist får hon som hon vill ändå. Vicki hade till och med en gothig hjälpreda som med sina kläder och frisyrer ytligt sett kan likna Kenzi. Fast de var inte nära vänner och Coreen var ju inte ens i närheten av Kenzis nivå av awesomeness. En annan skillnad mellan de två tv-serierna är att Vicki i Blood Ties var smart och jävligt tuff, men ställd mot allehanda monster var hon ändå bara en människa. Bo är i stort sett en superhjälte som klarar av nästan vad som helst, bara hon får ligga efteråt så att hon läker.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det här, annat än att Lost Girl är både jävligt töntigt och jävligt kul, och att jag borde se om Blood Ties någon gång, för jag är nyfiken på om jag fortfarande skulle gilla det.

Anna Thunman Sköld skrev för ett tag sedan en lista med tv-serier hon har tänkt se en vacker dag. Jag har såklart också en sådan lista i huvudet.

The Wire. Hyllat kriminaldrama och en sån där serie man bör ha sett om man ska kalla sig tv-knarkare. Jag köpte boxen i våras men har fortfarande inte sett ett enda avsnitt. Jag tror att jag skrev då att ni får slå mig om jag inte hade sett den i slutet av sommaren, så, eh, varsågoda.

Breaking Bad. En kemilärare får veta att han är obotligt sjuk och börjar tillverka metaamfetamin för att fixa pengar åt sin familj. För något år sedan när jag hade överdoserat på fluffigt teen drama och bad folk tipsa om något mörkt och jävligt var Breaking Bad en av de serier som nämndes mest. Den kommer att avslutas i år, så det verkar vara ett bra tillfälle att se den då.

Deadwood. Gritty westerndrama där folk är fula i munnen hela tiden. Låter som min grej.

Sons of Anarchy. Mer drama av den brutalare varianten, om en kriminell motorcykelklubb i Kalifornien. Jag tror att jag först blev nyfiken när Stewe hyllade den.

Rubicon. Kortlivat konspirationsdrama som fick god kritik men lades ner efter 13 avsnitt på grund av låga tittarsiffror.

Tell Me You Love Me. En till kortlivad serie (10 avsnitt). Relationsproblem med HBO-stämpel. Tror att jag först hörde talas om den när det blev något tjoho om sexscenerna.

Revenge. Något betydligt såpigare: ung kvinna med fejkad identitet sneakar omkring bland tjusigt överklassfolk i Hamptons för att hämnas på dem som satte dit hennes far för något han inte hade gjort. Är på listan på grund av Amelies entusistiska twittrande och en kollegas bestämda ”Du MÅSTE se den.”

Smash. Musikalserie om ett gäng Broadwaymänniskor. Jag har egentligen inga förväntningar, men sedan jag tröttnade på Glee skulle det vara kul att peta in någon annan musikal i tv-rutinerna.

Några tv-serier som jag har sett några få avsnitt av och inte fastnat för, men som jag funderar på att ge en andra chans efter som så många andra verkar vara så förbannat entusiastiska över dem:
Fringe
Friday Night Lights
The Good Wife

Förresten, ser ni ett mönster här? Att den där listan är några grader dramigare än det jag vanligtvis tittar på? Inte så mycket varulvar, kaxiga rymdpiloter och inoljade gladiatorer, typ. Det finns såklart en anledning till det. När jag blir nyfiken på tv-serier med, säg tonåriga häxor, maskerade hämnare, kostymporr eller såpiga smaskigheter, så slänger jag mig vanligtvis på dem så fort jag kan för att undersöka om att de är värda att se. När det gäller mer ”realistiska” draman, särskilt av den mörkare varianten, som jag tror att jag kommer att gilla har jag istället en tendens att spara dem till ”rätt tillfälle”, vilket såklart aldrig verkar komma. Skitdumt är det. Visst passar vissa tv-serier bättre vid vissa tillfällen (kommer jag hem på kvällen och är helt dödstrött och hjärndöd så funkar ju The Vampire Diaries klart bättre än något grått och deprimerande), men när väntan på det rätta tillfället leder till att jag inte ser dem alls så är det ju bara dumt. På dem, för fan.

Ett nyårslöfte: att spana in åtminstone tre av serierna på listan.