Kvinnorna bakom mig på bussen som halvhögt pratade om fyllot som satt knappt en meter bort och mumlade för sig själv. De kommenterade snörpigt hans beteende och verkade inte tycka att det var något fel med hur de själva betedde sig, trots att de som sagt satt och diskuterade en annan person som satt en meter bort. Gah. Det påminde mig förresten om tjejen som grälade högljutt i mobilen på tåget igår och jag önskade att jag var en sån där ”jobbig” människa som säger åt andra jobbiga människor att skärpa sig, men än så länge är jag för mesig. Men vem vet, det kanske kommer?

Liksom, vårt samhälle är ordnat så att de flesta varje dag blir tvungna att dela utrymme och komma rätt nära inpå människor man egentligen inte har något intresse av att dela ett litet utrymme med. Man kan ju tycka att alla borde vara intresserade av att få den här ofrivilliga samvaron att gå så smidigt som möjligt, men icke. Alltid är det någon tönt som stör och jag känner att det är seriös tantvarning på hur provocerad jag kan bli av sånt numera, men jag får bara svårare och svårare att tåla folk som inte visar hänsyn. Vad fan, var inte ivägen och håll käft så blir livet lättare för oss andra.

Något helt annat: jag såg senaste The Walking Dead och det var nästan så att jag gormade åt tvn (jag tror att jag satte mig upp och viftade lite menlöst med armarna) när Shane lyckades yttra en replik som ligger på min top 5 över klyschiga repliker att hata. Han räckte Carl, som är ett barn, en pistol och sa åt honom att ta den och skydda sin mamma. Alltså en variant av den allt för många gånger yttrade ”du är mannen i huset nu, ta hand om din mamma”. Ja, lilla gosse på typ åtta år, eftersom du är född med snopp uppmanas du att ta hand om en vuxen kvinna. Eftersom du är född med snopp lägger man på dig ansvar i en livsfarlig situation. Jag spyr.

Vet ni vad jag inte har tittat på den här hösten? ANTM. Jag såg kanske 15 minuter av den nya säsongen och kände sedan att nej, jag vill faktiskt inte se det här. Yay! Jag har gått och väntat på att tröttna på det där hysteriska spektaklet och då hände det äntligen. Jag tror att det hjälpte till att det är en ”all star”-säsong. För mycket crazy, helt enkelt. Jag är fri!

(Däremot kan det hända att jag tar en titt på den australiensiska versionen igen. Hrm.)

Annat jag också dumpade i början av hösten: Gossip Girl och 90210. Gossip Girl har inte varit roligt på länge – till och med 90210 är roligare, och då är det fan illa – och när det visade sig att Charlie är med i den här säsongen också fick det vara droppen. Om jag har fått nog av crazy bitches i ANTM så har jag också fått nog av värdelösa ondingar i Gossip Girl. Jag menar: Georgina = störig. Juliet = så tråkig att att till och med torkande färg skulle bli uttråkad. Charlie = sjukt irriterande.

Grejen med 90210 är att det har alltid varit helt kasst, men på något vis kasst på precis rätt frekvens för att jag ska tycka att det är underhållande när jag är för trött och seg för att göra något bättre än att titta på skit. Nu känns det inte kasst-roligt längre utan mest kasst-och-desperat och får därför åka i papperskorgen. Inte ens från 90210 kan jag tolerera värsta såpafasonerna.

Glee har jag också dumpat, men det var inte ett medvetet beslut. Det råkade bara bli så att tredje säsongen började och jag slängde mig inte över det. Jag undrade i våras varför jag fortfarande kollade på Glee. Kanske för att när Glee är som bäst är det världens energikick, men det blev för glest mellan de stunderna och nu saknar jag det inte ett dugg. Jag säger hej då med en av mina favoritscener från början andra säsongen:

Jag har börjat se tv-serien The Secret Circle om ett gäng tonåringar som är häxor. Eftersom jag dessutom håller på att se om Buffy, som innehåller magiska ritualer i mängder, har jag funderat lite på vilken sorts magi jag föredrar i böcker, filmer och tv-serier. (Kanske lite spoilervarning på The Secret Circle, eftersom den är så ny. Buffy tänker jag anta att ni antingen har sett eller är ointresserade av.)

Jag gillar magi som inte är så himla uppstyrd. Som är till största delen osynlig, som är en kraft man hanterar inifrån istället för med en massa tillbehör och ritualer. Visst är det kul med lite ritualer med av tända ljus, konstiga ingredienser och mummel i kör, men det är lätt att trilla över gränsen till fånigt och för mycket. Skräckexemplet är väl ett kapitel i en av Nick Perumovs fantasyböcker där en magiker ägnar timmar åt förberedelser i stil med att rita symboler på marken och lägga ut tillbehör på exakt rätt platser, för om något hamnar den minsta millimeter fel kommer det inte att fungera. Stentråkigt.

Jag gillar magi utan en massa extra hokus pokus. Det finns en scen i The Secret Circle där nykomlingen Cassie inte vill tro på att de har magiska förmågor och Adam ska bevisa det för henne. De står i skogen och säger ”A drop of water, light as air” tills hundratals vattendroppar lyfter från bladen omkring dem. En aning cheesy, men fint. Framför allt inget latin och inget påhittat ”gamla språket”, bara vanliga ord som får kraft av personerna som uttalar dem, istället för att orden har kraft i sig.

Det behöver visserligen inte vara fel att vissa ord har kraft – jag tänker exempelvis på Ursula LeGuins Övärlden-böcker där man får makt över ting och varelser genom att känns till deras ”sanna namn” – men det blir lätt lite tråkigt, vilket man ofta ser bland annat i Buffy. I sista avsnittet av andra säsongen av Buffy utför Willow, Oz och Cordy en ritual för att återställa Angels själ. När Oz påpekar att han inte har läst latin säger Willow att det är lugnt, han behöver inte förstå orden, bara uttala dem. Jag tycker att det är väldigt, tja, omagiskt.

I senaste The Secret Circle hände en liknande grej, när Cassie och Faye ställde till problem genom att uttala en trollformel de hade hittat i en bok. De förstod inte orden, de kanske inte ens uttalade dem rätt, men det fungerade ändå. Meh… Att saker händer bara för att man gör vissa ljud i viss ordning = ospännande.

Nackdelen med den osynliga magin är att den nog gör sig bättre i böcker än på film, och när film- och tv-skapare ska försöka göra den osynliga magin häftig att titta på kommer det gärna en massa onödigheter. Ni vet: det blåser inomhus, saker flyger omkring och går sönder m.m. En massa grejer som häxorna egentligen inte har någon anledning att göra (såvida de inte vill skrämmas) utan det är bara lite extra fyrverkerier innan de börjar med det viktiga.

I ett avsnitt av The Secret Circle blir Cassie jagad i skolan och häxgänget kommer för att rädda henne. Det är första gången de utövar våldsam magi som grupp och vad gör de? De öppnar alla skåpdörrar så att massor av papper flyger ut i korridoren. Jävlar, där fick ondingen allt så han teg! Eller inte. Sedan slänger de upp honom i taket. Tack. Det där med skåpen känns som en typisk sådan grej som har slängts in för att manusförfattarna tycker att hey, vi måste göra något mer som ser häftigt ut, oavsett om det ur karaktärernas synvinkel är en rimlig sak att göra. Varför skulle man slänga papper först och rädda sin kompis sedan? Nej, just det, det skulle man inte.

Rubriken i det här inlägget kommer från en gammal favoritfilm, 90-talsrullen The Craft. Jag såg om den tidigare i år och upptäckte till min glädje att jag fortfarande tycker att den håller. Och hur är det med magin? Den innehåller en hel del mysig häxrekvesita, men stannar på rätt sida om tramsgränsen då den mestadels håller sig borta från ramsor på konstiga språk och överdrivna spektakel, åtminstone fram till slutet då den ballar ur lite. Tål att ses igen. Och sedan en gång till.

Fiktiviteter fick den goda idén att arrangera en Wheldonhelg, som flera andra bloggare hakade på. Det här är mitt bidrag.

Jag började se tv-serien Buffy the Vampire Slayer när den visades i svensk tv (när var det egentligen?) och den blev en favorit. För två-tre år sedan såg jag om hela serien och nu är det dags igen, denna gång med sällskap.

Jag och Markus delar inte tv-seriesmak. Jag följer (eller brukade följa, nu har jag inte riktigt tid) himla många serier, medan han tycker att allt är bajs och att det bara finns tre serier värda att se: Futurama, Firefly och Top Gear (och diverse dokumentärer). Firefly är en stor favorit för mig också, men när jag har försökt introducera honom till sånt jag tycker mycket om har det vanligtvis inte gått så bra. Battlestar Galatica var ett exempelvis ett misslyckande – nämner jag BSG börjar han vifta med händerna och pipa ”Everyone is a cylon!” Men jag har äntligen lyckats få honom att se Buffy med mig och efter en och en halv säsong har han ännu inte sagt ”screw this” och lämnat tv-soffan.

Men nu skulle inte det här handla om Skäggot utan om min upplevelse av att se första säsongen igen. Det intressanta med att se om serier är att upptäcka nya saker, eller upptäcka att man har ändrat uppfattning om något sedan senast man tittade. När jag följde Buffy i gymnasieåldern tyckte jag exempelvis att Anya mest var irriterande. När jag tittade igen för några år sedan uppfattade jag henne på ett helt annat sätt. Jag tyckte att hon var lysande, en av de bästa karaktärerna i serien.

Något som slog mig den här gången är hur annorlunda Angel framstår precis i början. Min bild av Angel är att han konstant är Mr. Allvarlig, men de första gångerna han dyker upp verkar han vara en annan person än den han är senare. Just då framstår Angel som en bad boy och då menar jag inte att han lurkar i skuggorna i skinnjacka, utan hans beteende och utstrålning. Han ler (Angel ler!) ett typiskt bad boy-leende, retas med Buffy och tittar på henne utan respekt. Allt det där försvinner sedan och syns inte till igen förrän han förlorar sin själ och blir ond i andra säsongen. Man kan kanske se det som att allvarliga Angel inträder när han förälskar sig i Buffy, men det känns mer som en typisk första säsongen-klantighet där man inte riktigt är på det klara än med vilken personlighet en karaktär ska ha.

Jag mindes såklart att första säsongen är rätt skräpig i jämförelse med senare säsonger, men att se det igen var väldigt komiskt. Det är så mycket som är taffligt och klumpigt. Fula effekter, dåligt skådespel, ofta krattiga manus. Jag undrade hur jag skulle reagera om det var första gången jag såg Buffy. Om jag inte visste att det blir bättre sedan och om jag inte redan älskade karaktärerna, skulle jag gilla det då? (Och kanske blir man ännu mer medveten om allt som är dåligt när man sitter bredvid någon som har fått lyssna på ens tjat om hur braaaaa det är.)

Jag diskuterade första säsongens bitvisa kasshet med en vän för några dagar sedan och han sade att han fastnade för serien för några år sedan ”för att den var så bisarr” och jag kan tänka mig att jag skulle ha en liknande reaktion om jag hade sett den för första gången nu. ”Eh, det här är fult och konstigt, men fan, det är roligt.” Bland de mindre bra inslagen finns ju redan det som är den bärande kraften i Buffy, nämligen karaktärerna och dialogen med fantastiska repliker som ”I laugh in the face of danger. Then I hide until it goes away.”. Monstren och specialeffekterna slutar aldrig att vara fula och töntiga, men det gör inget eftersom det inte är monstren som är grejen.

För mig är mycket av det där som inte är så bra ändå en del av charmen med tv-serien om den lilla blonda vampyrdödaren. Att det är knäppt och lite off och får mig att sitta i soffan och tycka ”Aww, gulligt!” om något skitfult monster eller tafflig övertydlighet i manuset eller fånig skräckfilmskliché. Den är inte på något sätt perfekt, men jag tycker så förbannat mycket om den ändå.

————————-

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt att det här inlägget skulle bli när jag började skriva det. Några spridda tankar om att se om första säsongen blev någon sorts bakvänd kärleksförklaring. Läs gärna vad de andra har skrivit också.

Whedonhelg: Lördag 10:00 Fiktiviteter 11:00 Butter tar ordet 12:00 Boktimmen 13:00 Beroende av böcker 14:00 Kulturdelen 15:00 Fiktiviteter 16:00 Dag 1 sammmanfattning Söndag 09:00 Fiktiviteter 10:00 Unga böcker 11:00 Bara en sida till 12:00 Any moment called now 13:00 Vildvittra 14:00 Wait a minute and think 15:00 Fiktiviteter Kväll: Dag 2 sammanfattning hos Fiktiviteter

Jag vaknade imorse och kände för att sprida massor av bilder omkring mig. Det är en bra sak, med tanke på hur händelselöst det är här. Nu tänker jag göra likadant som i vintras och i bild sammanfatta några månader då jag knappt hade gjort något i fotodagsboksväg. Jag börjar med april, även om den stora bloggtystnaden inte riktigt hade hunnit börja då.

Tidigare hade jag gjort en ordentlig rensning i garderoben och både slängt och sålt en helt del kläder och skor. Jag tänkte göra samma sak med mina smycken, men det visade sig vara svårt. Tydligen är jag mer nostalgisk när det gäller smycken än kläder. Dessutom tar de enskilda smyckena så lite plats att ”det blir mer plats om jag tar bort dem” inte funkade så bra som argument.

Jag använder inte sånt här längre, har inte gjort det på många år och lär knappast börja igen. Ändå vill jag gärna ha dem kvar.

Ny väska.

Mamma och jag spanade på konståkning. Vad är grejen med alla tacky kläder, egentligen?

Någon hade fått den fina idén att gå på studentklubb med ett gäng personer där flesta inte alls gillar klubbmiljön. Det blev en asrolig kväll, trots att några var mesar och gick hem efter förfesten. På förfesten provade vi för övrigt leopardmönstrade kläder som vår värds tidigare inneboende hade lämnat kvar och upptäckte hur häftiga färgglada drinkar kan bli i blixtljus.

Krattade bort vintern och hösten från gräsmattan.

Intressanta blommor dök upp i rabatten.

Jag och Cia gick på Nobelmuséets rymd- och sf-kväll. Det var fullt med folk så vi lyssnade inte på några föredrag eller liknande, men vi lyckades sätta oss på golvet vid dörren i filmrummet och se större delen av den knäppa 50-talsfilmen Rymdinvasion i Lappland. Titta på det här:

Och Cirkeln var överallt i april. Heja Sara!

Fotopromenad. Foton från den finns här, här och här.

Catahyapub.

David: Are you familiar with Dungeons and Dragons?
Angel: Yeah, I’ve seen a few.
Wesley: You mean the role-playing game?
Angel: Oh… Game. Right.

Hah.

Alla dessa konstiga associationer man bär på. Jag läser en urban fantasybok vid namn Strange Angels och i ett kapitel blir tonårstjejen Dru jagad av något monsteraktigt i ett köpcentrum.

I found myself on my knees, shaking the growl out of my head. The pain vanished as soon as it had arrived, and I was only disoriented.
Get up, Dru! Dad’s voice barked at me. Get under the cover! Do it now!

Och vid de sista tre orden där hörde jag Arnold Schwarzeneggers röst i huvudet, som sade Do it naaoow! Förstörde stämningen en aning, kan man säga. Vi kör lite mer Arnold bara för det:

Best comeback ever

Den episka Conan-musikalen

Terminator 2: The Opera

Det här med temafilmtittande var ju kul. Mer sånt!

Mr. & Mrs. Smith (2005)
Jane och John (Angelina Jolie och Brad Pitt) är gifta men vet egentligen väldigt lite om varandra. Båda är agenter men döljer sina riktiga ”jobb” för varandra. Hemligheten avslöjas när de råkar skickas ut efter samma mål av sina respektive uppdragsgivare, och sedan har de att välja på att antingen döda varandra eller samarbeta för att båda ska överleva.

Mr. & Mrs. Smith är bäst under första halvan. Paret Smiths förhållande har blivit kallt och stelt och de har inget att säga till varandra, men försöker ändå upprätthålla bilden av ett lyckat liv. Så obekvämt och så roligt. Det är också riktigt roande när de omväxlande försöker ta kål på varandra och slåss med insikten att de nog bryr sig om varandra ändå, samtidigt som de upptäcker varandras riktiga jag. (Va, har du pluggat konsthistoria?) Och sedan tar det roliga slut. Resten av filmen är en serie av pang pang-scener som inte är på väg någonstans, en tråkig skjutvapensorgie utan mål. Jag såg dessutom director’s cut, som kändes alldeles för utdragen. Synd på något som började bra.

Wanted (2008)
James McAvoy spelar frustrerade kontorsnissen Wesley som får reda på att hans far var med medlem i ett uråldrigt nätverk av lönnmördare och att samma person som dödade farsan nu är ute efter honom. Wesley presenteras för mördargänget, som huserar i ett väveri, och ska läras upp. Jag gillar både James McAvoy och Angelina Jolie (vilket jag antar framgår av inläggets tema) men det här var fan inte kul. Upplägget är nämligen provocerande dumt: mördarna får sina uppdrag från dolda budskap i väven, och de som ska dö är sådana som ”ödet” har valt ut för att världen ska hållas i balans. ”The Loom of Fate.” Det ni! Wanted bygger på svammel och meningslöst våld. Jag menar inte att våldet i de flesta filmer jag ser på något sätt kan kallas meningsfullt, men här är det verkligen helt poänglöst. Det är varken underhållande eller spänningsskapande utan bara sadistiskt och irriterande och ”yeah, kolla vad hårda vi är som uppfostrar nykomlingen genom att misshandla honom varje dag (och det gör inget för man läker snabbt i vårt häftiga specialbadkar)”. Wanted har en del riktigt absurda actionscener som är roliga just för att de är alldeles för mycket och jag uppskattar dubbelspelet som i stort sett alla inblandade kör med. Men annars: blah.

Salt (2010)
Mer dubbla (eller trippla) identiteter! Evelyn Salt är en CIA-agent som blir utpekad som rysk ”sleeper agent”. Istället för att stanna och förneka och reda ut det hela, slår hon sig ut ur CIA-byggnaden med förklaringen att hon måste hitta och skydda sin man. Inte oväntat ger hon sig istället iväg på en mer mordisk expedition.

Jag har ärligt talat inte särskilt mycket att säga om Salt, vilket kanske låter negativt men det innebär inte att den är dålig. (Var den det skulle jag säkert ha en hel del att säga.) Det finns bara ingen anledning att varken hylla den eller ta fram motorsågen. En kompetent actionrulle, snygg och tempofylld med både väntade och oväntade vändningar. Den är inte så smart som den vill vara, men fångade min uppmärksamhet hela vägen ändå.

Blir väckt av att jobbet ringer. Det har varit en hel del oplanerat jobb den senaste tiden. Det är såklart bra (yay, pengar!), men det blir lite svårt att planera andra saker. Jag tänker ”imorgon ska jag skriva den där UNT-texten” eller ”på onsdag ska jag fixa den där biten av uppsatsen” och sedan ringer telefonen.

Fotar med mobilen. Riktiga kameran får följa med sorgligt sällan numera och när den väl är med plockar jag vanligtvis ändå inte fram den. Gah!

Äter tråkig Pressbyrån-mat på tåget.

Passerar Knivsta en miljon gånger.

Tittar på Angel i mobilen på tåget. Titta, Christina Hendricks blinkade förbi som barflicka eller något åt det hållet i ett avsnitt och pratade med Darla.

Jo. Jag hade några ämnen på lager jag hade tänkt försöka skriva något smart och vettigt om idag. Det blev det inget av. Ni kan läsa Virginia Woolf i bokbloggen istället. Eller titta på Buffy vs. Edward: