Eftersom tv-seriedöden råder för tillfället har jag börjat se om True Blood och fjärde avsnittet där Eric (Alexander Skarsgård) pratar lite svenska var en komisk påminnelse om att man kanske inte ens fattar sitt eget modersmål om man hör det i ett sammanhang när man inte är beredd på det. När han sade den svenska meningen (”Vår lilla djurpark börjar växa till sig”, 05:45) fattade jag nämligen ingenting. Hjärnan var inställd på engelska och därför lät den plötsliga svenskan mest som blubbediblabla. Jag fick stoppa och spela repliken en gång till för att förstå. Humor.

Jag har sett några avsnitt av nya komediserien Modern Family. Vet inte riktigt varför, jag brukar inte direkt slänga mig över komedier, men det var väl för att någon på Weird Science hade skrivit positivt om den. Mitt intryck av Modern Family är att den är bitvis askul och bitvis jobbig och pinsam. Don’t get me started on den töntiga farsan i en av familjerna, barn-i-vuxen-mans-kropp-grejen är så stark att hans fru i ett avsnitt kallar honom för ett av sina barn… Men det var inte det jag skulle skriva om.

När den familjens 15-åriga dotter först visade sig var min reaktion ”men gud vad liten hon är!” Sedan kom jag på att just det, 15-åringar är ofta rätt små… Jag är bara allför van vid att se ungdomsserier där tonåringar spelas av skådisar som är typ 25 – och ser ut som sin ålder. Det allra löjligaste exemplet på det området just nu är nog high school-eleven Teddy i 90210 som spelas av en kille som är 31. 31! Hysteriskt roligt. (Ja, jag vet, jag kommer brinna i helvetet i ungefär en miljon år för att jag tittar på den värdelösa skiten. Vad kan jag säga, det är avslappnande.)

Åter till Modern Family och en annan störande utseendegrej i många filmer och tv-serier. I den nämnda familjen finns två döttrar, 15-åriga Haley och några år yngre Alex. Haley har rollen som den vackra storasystern och Alex har mindervärdeskomplex för att hon är alldaglig och aldrig kommer vara lika vacker som sin syster blah blah. Vilket är skitlöjligt. Tjejen som spelar Alex är jättejättesöt. Det går inte att finta bort det genom att ge henne glasögon och nördpersonlighet. Men tydligen är det så jävla viktigt att ha snygga skådisar att till och med de ”vanliga” och ”fula” ofta spelas av värsta snyggingarna, med ett par glasögon och kanske en tråkig frisyr som ful-markör.

Jag har förresten börjat se Misfits, efter att CJ Håkansson hyllade den. Det är en ny brittisk serie om några ungdomar som gör samhällstjänst och får superkrafter efter en mystisk storm. Mycket bra är den. Och en trevlig sak med brittiska tv-serier, för att anknyta till utseendegrejen, är att folk ser ut som folk och inte som massproducerade dockor ur samma fabrik. Inte så att jag egentligen har något emot att sitta och titta på plastsnygga människor som dramar sig på skärmen, så ickeytlig är jag tyvärr inte. Men det är trevligt med något annat också.

Någon som vet vilken tv-serie det här kommer ifrån? Jag hittade bilden i min mapp med skärmdumpar från diverse saker jag har tittat på, men jag kommer inte ihåg vad det är. Anledningen till att jag sparade den är i alla fall uppenbar. (Boken.)

Vid tidningshyllan på ICA:
”Kolla, en Twilight-tidning!” sade jag och skrattade hånfullt.
”En vad?” sade Markus.
”En Twilight-tidning”, sade jag och pekade.
”Jag vet inte vad Twilight är”, sade Markus.

…?!

Fascinerande. Inte så att jag tycker att man borde känna till Twilight, det klarar man sig såklart alldeles utmärkt utan, men jag tycker ändå att det är intressant hur man lyckas missa dess existens. Särskilt om man bor med mig, som visserligen inte är ett Twilight-fan men som intresserar sig för allt sånt där.

Jag har spanat in några av höstens nya tv-serier.

Glee
High school-serie om ett gäng ungdomar som går med i skolans ”glee club”, alltså en grupp där de sjunger och dansar. Det här är en musikal, vilket är kul, och serien är allmänt underhållande. Svagheten är att de unga karaktärerna är så jääävla stereotypa. De vuxna är mycket bättre och mer skruvade. Glee kommer jag att fortsätta titta på, men jag skulle bli gladare om världen var beskaffad så att inte ens en påhittad kille i en sån här serie skulle tro på att hans tjej blev gravid för att han fick utlösning när de hånglade i en pool…

Eastwick
Remakes, remakes. Jag vet inte vilken Eastwick-historia det här är i ordningen, men det handlar som vanligt om tre kvinnor med olika hårfärg som alla saknar något i sina liv och när de önskar samtidigt efter förändring väcker de slumrande magiska krafter. Enter djävulen, eller något i den stilen. Till deras lilla stad kommer en stenrik och snuskig karl vid namn Daryl van Horne och skumma saker börjar hända. Fånigt men rätt kul, och jag är småkär i Jaime Ray Newman som spelar den rödhåriga häxan.

Flash Forward
Under 137 sekunder blir alla människor i världen medvetslösa och ser en liten bit av framtiden. Fokus ligger på en FBI-agent som såg sig själv utreda händelsen i framtiden, och därför börjar undersöka de ledtrådar som han såg i sin vision. Kul idé, jävligt snyggt (öppningsscenen i avsnitt fyra då en buss kör ner i vattnet till tonerna av Björks ”It’s So Quiet” var bara wow) och flera bra skådespelare. En serie som Flash Forward har hög urballningspotential – den skulle kunna hålla på hur länge som helst och bara bli rörigare och rörigare utan att komma fram till något -men jag hoppas att det inte händer för det här kan bli bra.

Melrose Place
När jag var ynge brukade mamma titta på något såpigt drama som hette Melrose Place. Det var enda anledningen till att jag såg pilotavsnittet av denna nya serie som också heter Melrose Place. Den förhåller sig till den gamla som 90210 förhåller sig till Beverly Hills: samma plats, liknande handling och några gamla karaktärer dyker upp. En annan likhet mellan de nya serierna är hur dåliga de är. Jag orkade inte se klart piloten, det hjälpte inte ens att Michael Rady (Max i Greek) spelade söt nörd igen.

Stargate Universe
Tredje Stargate-serien är lite Battlestar Galactica light med ett gäng människor fast på ett rymdskepp långt hemifrån. Jag har inte sett mycket av den ursprungliga serien, men däremot har jag följt Atlantis och i jämförelse är Universe mörkare och mer allvarlig. Det är inte nödvändigtvis en bra sak för än så länge verkar de flesta av karaktärerna inte tillräckligt starka för att bära upp det, och jag saknar humorn från de tidigare serierna. Men jag ska titta ett tag till och se hur det går. Måste ju få min rymdskepp-fix på något sätt.

The Vampire Diaries
Människotjej möter vampyrkille och kärlek uppstår. Så mycket mer behöver väl inte sägas om handlingen. Jag var rätt dissigt inställd till den i förväg, men av de nya serier jag har tittat på den här hösten så är den faktiskt min favorit. Den började rörigt och förvirrat, men har trots en del töntiga inslag blivit riktigt trevlig att titta på. Jag tar också tillbaka tidigare gnäll om castingen, för Elena och Stefan är jättesöta tillsammans och har bra personkemi.

Just personkemi är förresten något som jag värderar högt. En karaktär kan vara hur bra spelad som helst som enskild figur, men om jag inte känna hur den, eh, connectar till de andra karaktärerna så är det inte alls lika kul. Det är därför jag är så förtjust i exempelvis en annars ganska b-ig serie som vampyrdeckaren Blood Ties, där det fullkomligt sprakar om de tre huvudpersonerna, men tycker att något fattas i välgjorda Flash Forward där de olika personernas relationer till varandra inte får mig att känna något.

Warehouse 13
Warehouse 13 är en jättelik lagerlokal där man förvarar magiska föremål och andra konstigheter. Agenterna Pete och Myka far runt i USA för att hitta ”artefakter” och neutralisera dem. Pete och Myka är ett typiskt Mulder&Scully-par: hon allvarlig och följer reglerna, han är en så kallad skön snubbe. Sådana är vanliga och de gör mig ofta lite trött, dels för att det känns som en mall och dels för att de i stort sett aldrig lever upp Mulder & Scully när det gäller samspel och kemi. Warehouse 13 är småkul och innehåller diverse söta prylar med steampunkig estetik, men efter sex avsnitt lade jag ner.

Äsch, jag glömde surfeministen förra veckan. Bra start på det projektet… Men här kommer i alla fall veckans citat, ur Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène.

Det blev visst samma tema som förra gången: passivitet och aktivitet. Och just det där stycket fick mig faktiskt att tänka på So You Think You Can Dance. I SYTYCD utför dansarna nästan alla tävlingsnummer i par och det är väldigt vanligt att dansen föreställer någon sorts flirt, kärlekshistoria eller liknande. Och ett rätt vanligt inslag i dessa danser, i synnerhet om det är hip hop eller liknande, är ögonblicket då killen gör något häftigt trick och tjejen står och typ vickar på rumpan och tittar på. Coola killen och snygga tjejen, ni vet.

(Frågar man antifeministerna på nätet så handlar det om att männen måste visa sig värdiga inför kvinnorna som bara kan välja och vraka bland alla män som slår knut på sig själva för att imponera på dem. Nåja. Oavsett tolkning suger det.)

Och när jag ändå snackar om SYTYCD… Jag tycker att det är rätt trist med fokuseringen på att det är just en kille och en tjej som dansar tillsammans. (Och Nigel är så tröttsam varje gång han gnölar om att män ska dansa som män.) Visst, flera av mina favoritnummer i serien har gestaltat kärlekshistorier, men det är tråkigt när det känns som att det görs slentrianmässigt. Okej, vi har en kille och en tjej: då måste de bli kära eller kåta. Bah. Det finns så många andra historier att berätta också.

Markus och jag såg District 9 på bio igår. Den var asbra, helt klart en av de bättre sf-filmer jag har sett. Jag ska nog skriva en recension åt Catahya så ni får läsa en längre utläggning om ett tag, heh.

Ur sextonde avsnittet av femte säsongen av So You Think You Can Dance. Jag är lite efter i tittandet. Egentligen är ju femte slut och sjätte har hunnit börja.

I fredags var det spel i Sigtuna. Det var skoj, trots att jag suger på det mesta. ;) Men i lördags gjorde jag verkligen ingenting. Jag åkte hem från Sigtuna mitt på dagen för att plugga och diverse andra vettiga saker, men tittade mest på tv-serier (Project Runway, Skins, The Vampire Diaries) och film (Twilight). Jag skyller på mensvärk/mensillamående och ludd i huvudet.

Jag har skrivit om Outlander, Tuck Everlasting och The Water Horse på Catahya.

Allvarligt, den är ju underbar.

Och som bonus två rubriker ur Aftonbladet:
Hon fick porr med flingorna
Nu kan du köpa Twilight-dildon

”Ett amerikanskt företag tagit fram en vampyrdildo, The Vamp, som inte bara gnistrar som Robert ‘Edward’ Pattinson i filmen ‘Twilight’ – utan som även är kall. Kall som vampyrhud.
– Lägg den i frysen för den där autentiska känslan, skriver företaget på sin hemsida.”

???!!!

Ahahaha, jag dör.

Jag läste på TV.com att amerikanska MTV ska göra en egen version av brittiska ungdomsserien Skins. How To Make the American Version of Skins Not Suck heter artikeln. Jag är skeptisk till om de kommer lyckas med det…

Vad som gör Skins så bra (förutom att det har så välgjorda karaktärer och en utmärkt blandning av humor och drama) är känslan av äkthet. Skins är sex and drugs, mycket problem och det skildras väldigt rakt på sak. Skins är typ allt som tonårsföräldrar önskar att deras barn inte ska vara. Även typiska amerikanska ungdomsserier kan ju innehålla ungefär samma problematik, men då är det vanligtvis skildrat på ett mer fluffigt och ofarligt sätt. Skins är skitigt och även när det blir överdrivet så finns det en realistisk känsla.

De som gjorde original-Skins ska tydligen skriva pilotavsnittet av den amerikanska versionen, och det låter ju lovande. Men jag föreställer mig ändå att det kommer vara så mycket blekare och mesigare. Tvätta det, ta bort udden och låta Hollywoodsnygga 25-åringar utan talang spela 16. Men jag hoppas att jag har fel.

En intressant sak med Skins är förresten att nästan alla karaktärer byttes ut till den tredje säsongen. De ursprungliga skådespelarna var inte tonåringar längre och deras rollfigurers vägar skulle splittras. Så i tredje säsongen var det ett nytt ungt gäng och den enda viktiga personen som var kvar från tidigare var Effy, lillasyster till en av huvudkaraktärerna i de tidigare säsongerna. Snacka om att ta en risk i tv-seriesammanhang, men det funkade. Effy är dessutom en av mina favoriter. Hon är tjejen som stapplar hem på morgonen med sminket utkletat och håret på ända och smyger in i sitt rum, torkar av ansiktet, byter till skoluniform och går iväg till fina privatskolan som världens prydligaste flicka. Löjligt vacker och med en tio mil tjock mur mellan sig själv och omvärlden. Hon skildras så bra, både i hur hon distanserar sig från andra människor och hur en del av dem ändå ser igenom. ”You don’t fool me, Effy Stonem.”

Och Kaya Scodelario är underbar. Effy är ingen pratsam karaktär, men Kaya som spelar henne har en sån där utstrålning som går rakt igenom skärmen. Jag har en crush på en 17-åring. Tjena.

Eftersom ingen kan hitta något nytt längre, utan allt är bara uppföljare och remakes, så har det kommit en tv-serieversion av filmen 10 Things I Hate About You (som dessutom skulle föreställa Shakespeares Så tuktas en argbigga som high school-film). Örk, tänkte jag, men eftersom jag gillade filmen ville jag se serien också för att kunna klaga på den. Men här blir det inte många klagomål… 10 Things I Hate About You som tv-serie är faktiskt oväntat kul – om man gärna tittar på ytliga high school-serier, dvs. Några stora ändringar har gjorts, men inte på något störande sätt. Flera av karaktärerna är visserligen hemskt irriterande, men dialogen är rolig och Lindsey Shaw som spelar Kat äger hur mycket helst. Hon är den främsta anledningen till att jag kommer fortsätta titta.

(För er som är obekanta med hela grejen är det i korthet så här: lillasyster Bianca och storasyster Kat är väldigt olika. Biancas högsta mål är att bli populär, medan Kat är en vasstungad feminist som vill rädda världen och är väääldigt irriterad på en ”farlig” gosse vid namn Patrick Verona. Ungefär.)

På tal om simning så var det ju VM nyligen. Jag såg knappt något av den vanliga simningen, men däremot såg jag nästan all simhoppning. Roligast var nog herrarnas 10 meter. Thomas Daley som vann är 15 år. Yttepytte! Visst är Sara Sjöström också ung, men hon ser i alla fall inte ut som en unge.

Annars är jag som vanligt mest imponerad av Guo Jingjing. Jag älskar hur hon hoppar. Det är inte bara att hon tekniskt bäst, utan att det ser så otroligt elegant ut. Med de flesta andra hoppare ser man ofta kraften som krävs. Det syns att de tar i. Med henne ser det ut som att hon bara gör det, som att det inte kräver någon ansträngning. Studs, färdigt. Det är häftigt.

För övrigt uttrycker sig en av de svenska kommentatorerna väldigt roligt.

En vecka tills andra säsongen av True Blood. Ge mig, ge mig! Fast det var inte det jag skulle skriva om. Det var det här:

Det är så fånigt. När andra personer gnölar högljutt över skillnader mellan bok och film/tv-serie så tycker jag vanligtvis att de borde sansa sig och fatta att boken och filmen är två olika verk, inte boken-på-papper och boken-på-filmduk.

Sedan sitter jag själv och gör samma sak. Några av mina favoritböcker från högstadiet, The Vampire Diaries av L.J. Smith (Vampyrens kärlek heter de på svenska), ska bli tv-serie. När jag läste om det och såg trailern var min reaktion ungefär ”Men hallååå Elena ska ju vara blond och Stefan är mycket snyggare än så där och vad fan har de tagit bort Meredith?!”

Tjena. Mitt första klagomål handlar alltså om hårfärg. För det är ju väldigt viktigt för ens upplevelse av en tv-serie, vilken hårfärg karaktärerna har…

Men det gick över snabbt, särskilt när jag påminde mig själv om att jag inte ens gillar böckerna längre. När det var så mycket tjohej om Twilight i vintras i samband med biopremiären kom jag att tänka på The Vampire Diaries, för de har mycket gemensamt till en början, så mycket att jag förväntade mig att det snart skulle komma en The Vampire Diaries-film som red på Twilight-vågen. Det blev visst en tv-serie istället.

Jag gick i alla fall upp på vinden hos mina föräldrar och hämtade ner de fyra böckerna och tänkte läsa om dem. Det blev inte så mycket av det. Jag skummade halva den första, Uppvaknandet, och konstaterade att all magin var borta. Vad det än var som fick mig att uppslukas så totalt när jag var 13-14 funkar tydligen inte längre. Lite trist när en gammal favorit visar sig platt och tråkig, men den är säkert kul för dagens vampyrbesatta 13-åringar. Och det är inte som att jag var helt okritisk på den tiden. Jag och en klasskompis var väldigt överens om att den ursprungliga trilogin var jävligt bra, men att den fjärde boken som Smith skrev för att besatta läsare krävde mer inte alls var särskilt bra.

Jag ska lätt se tv-serien i alla fall och jag är nyfiken på hur (SPOILERVARNING) de kommer hantera att Elena blir vampyr i slutet av andra boken. Kommer de följa den händelseutvecklingen, eller kommer de dra ut på det i evighet?

Och på tal om vampyrer, så har jag just sett trailern till New Moon och herregud vad pinsam den filmen kommer bli. Jag tycker att Twilight var en helt ok film, bortsett från en del scener då jag mest ville gå och gömma mig, men jag tror att New Moon kommer att skruva upp pinsamhetsfaktorn rejält. Det är ju bara att kolla på reklambilden med snubbarna utan tröjor. (Kommer lätt se den också, trots pinsamheter.)

Nu ska jag avsluta detta extremt svamliga inlägg och fortsätta fnissa åt kommentarer som klagar över att Vampire Diaries härmar Twilight. Duh, Vampire Diaries skrevs 1991.