Ett spammail av typen ”Can i be your Girlfriend? I am a nice Russian lady” lyckades ta sig förbi spamfiltret. Bifogat var ett foto på en kvinna som av någon anledning håller upp ett glas vatten och en bit gurka på en gaffel. Kolla jag är snygg när jag äter, eller? Det påminde mig hur som helst om den hysteriskt roliga Women laughing alone with salad som cirkulerade i början av året. Måste ses. (Se även Happy black woman shopping.)

Klassikern när jag vill posta något här men inte orkar skriva: mobilbilder.

Ett stycke solnedgång.

Ica i Sollentuna centrum genomgår någon sorts identitetskris. Den stackars affären tror uppenbarligen att den är en tågstation. Wtf?

Att gå förbi en videobutik och se David Hasselhoff x 2 är fnissframkallande.

Inte skolidrott, utan frivilligt fotbollsspelande på en Catahyaträff för några år sedan.

Av någon anledning dök det upp några ett år gamla inlägg från Hanna Fridéns gamla blogg i min rss-läsare idag. Ett av dem, om hur hon tvingad att ha extragympa för att lära sig kullerbyttor, fick mig att sammanfatta en del av mina tankar kring skolidrott. Nu är det visserligen tio år sedan jag senast hade skolgympa. Jag vet inte hur det är idag och dessutom har min bild av hur det var då säkert förvridits en del av tidens gång. Hur som helst, så här blev det:

”Idrott och hälsa” är ett jävla skämt som skolämne. Det sägs ibland att idrott är orättvist för att eleverna har så olika förutsättningar och att det bara är de som tränar på fritiden som kan få bra betyg, men det gäller väl egentligen alla ämnen i varierande grad. En elev som läser mycket på fritiden har fördelar i ett ämne som svenska, för att ta ett exempel. Den stora orättvisan med idrotten var snarare att de som inte var så duktiga inte fick någon chans att bli bättre, eftersom det inte förekom någon undervisning. Man lärde sig aldrig något.

Jag tyckte inte illa om skolidrotten. Så länge det inte var fotboll eller basket (den enda stora, hårda boll jag möjligtvis kan komma överens med är en volleyboll) tyckte jag att det var rätt kul. Jag minns en idrottslärare på högstadiet som skrev omdömet att jag var en glad och trevlig elev som alltid var med och gjorde mitt bästa. Sedan fick jag såklart bara G ändå eftersom jag sög på det mesta, men men.

Idrottslektionerna som jag minns dem var ofta av typen ”Idag gör vi det här. Sätt igång och gör.” Eventuella instruktioner handlade vanligtvis om spelregler, inte om teknik. Ett tillfälle jag minns då vi verkligen fick lära oss var då vi övade livräddning med en docka i simhallen. Det var svårt, men det fina var att man kunde se hur folk som flaxade omkring helt random i bassängen och dränkte både sig själva och dockan faktiskt fick bättre kläm på det hela efter en stund, tack vare hjälp och ordentliga instruktioner. Alla blev inte bra, det ska jag inte påstå, men de flesta blev i alla fall bättre.

Jag antar att den stora skillnaden var att man inte förutsattes kunna livrädda den där dockan redan innan. Annars verkade inställningen vara att alla vet hur man gör allting. Det är bara att köra. Att en del elever mest bara stod och tittade eller gick omkring lite på planen under exempelvis fotbollsmatcher ledde på sin höjd till välmenande men helt meningslösa uppmaningar om att ”Passa till Nisse-Maja också!” Vad fan ska Nisse-Maja göra med bollen som hen aldrig har lärt sig att hantera? Yes, så går det till när man ”deltar” i en träningsform femton gånger utan att bli ett dugg bättre på den. Visst kom lärarna med en del tips och råd ibland, ”Vinkla armen så här när du kastar” och liknande, men det handlade ju aldrig om något riktigt lärande som eventuellt skulle kunna hjälpa en att förbättra sig så pass att det exempelvis kunde leda till ett högre betyg. ”Hälsa”-delen av det hela existerade knappt heller. Jag minns någon enstaka föreläsning om näringslära och om hur musklerna funkar, men det var så lite, så lite.

Det finns flera problem med skolidrotten, men det här måste vara det största: att den innebär år efter år av ”lektioner” som inte är utformade för att lära en något.

Jag har haft ont i halsen den här veckan. Jag mår inte direkt dåligt i övrigt, ingen feber eller så, men att det river och kliar hela jävla tiden gör mig galen. Den här kvällen är den första då jag inte känner för att springa omkring och skrika och svära och typ hugga huvudet av mig, för de senaste timmarna har det faktiskt varit rätt ok. Låter fortfarande som ett miffo när jag pratar, dock.

Hur som helst, på bilden ser ni vad jag har tänkt ägna mig åt över påsken: läsa, läsa, läsa. Cirkeln har jag läst ut nu och istället har jag börjat på varulvsskräckisen Vargsläkte som gömde sig i det roliga paketet med pälsbiten. Några filmer blir det nog också. Jag och Markus håller på att se alla Harry Potter-filmer och har hittills avverkat tre.

1. Jag förstår inte den pixlade reklamen för Nationalmuseums utställning Lust & Last. Är censureringen ”på riktigt”? Är den menad som en kommentar till någonting, exempelvis hur samhällen förhåller sig till erotisk konst? Är det ett hö hö-skämt, typ ”kom till utställningen så får du se den ocensurerade versionen”? Ärligt talat gör den där reklambilden mig obekväm. Hade den varit ocensurerad hade jag inte haft något problem med den. Jaha, en utställning om sexualitet i konsten har ett naket motiv i sin reklam, inget konstigt med det. Pixlingen gör däremot en grej av det, KOLLA TUTTAR! Om någon kan förklara för mig så blir jag glad.

2. Karin Johannisson föreläser om känslornas historia på Humanioradagarna. Ni kan titta på föredraget här.

3. Våffeldag hos föräldrarna.

Det är visserligen bara slutet av mars, men jag tror inte att jag kommer knäppa någon annan mobilbild i år som kommer kunna sno den titeln. Tadaa:

Det var någon gång i februari, på Upptåget. Jag hörde Darth Vader-andetag och trodde först att det var någon nörd som hade det ljudet som ringsignal på sin mobil, men sedan såg jag ungen. Hur kul som helst – tills han meddelade sin syster att tjejer inte kan vara Vader. Fnys!

Att jag inte har visat den här tidigare, trots att jag tycker att den är så rolig, säger en del om hur mina nätvanor har förändrats. Jag tycker att det är tråkigt att jag inte uppdaterar här oftare, men samtidigt vet jag ju att en hel del av det material som förr skulle hamnat här numera hamnar på något annat ställe. Vardagliga småsaker som jag för några år sedan skulle skrivit om här i bloggen (eller för ännu fler år sedan i nätdagboken) komprimerar jag idag till några korta meningar på Twitter eller Fb. Det är väl i sig varken bättre eller sämre, bara en annan sorts vana.

Vad som däremot gör mig frustrerad på riktigt är att jag tror att mitt minskade vardagsbabbel här även minskar mitt skrivande här när det gäller annat. Ni vet, tv-serier, feminism och sånt där som jag brukar gorma om här ibland. Jag har ofta ämnen jag har tänkt blogga om, men det blir inte av för vanan har liksom försvunnit. Kopplingen mellan ”Jag har en åsikt” och ”Logga in på Vildvittra” har blivit väldigt svag. Det ska jag försöka åtgärda, för jag saknar det.

Ja, vad hände med dagens skiss (5 minuter om dagen i en vecka) som jag skulle köra i en vecka? Jag har ju glömt att lägga upp teckningarna.

Det här var rätt kul, men jag kunde ännu en gång konstatera att jag inte har tålamodet som krävs för att lära mig. Den där stackars vargen som ser ut som en vindögd räv orkade jag inte ens göra klart.

Jag bestämde mig för att knäppa en ny profilbild till Fb, något enkelt och ljust. Några av de många foton jag inte valde…

Provar framför väggen med ljus från sidan först.
Allvarlig? Glad tönt? Och vad håller mitt hår på med?
Äh. Provar med ryggen mot ljuset istället. Bättre, men…
Hej, jag är sur och har ingen ansiktsform.
Hej, jag säljer naturläkemedel.
Och där satt den. Ta bort skiten i bakgrunden, en aning varmare färger, klart.

Den senaste Supermanfilmen, den från 2006, var inte mycket att hänga i julgranen och när jag hörde att en ny är på gång undrade jag mest ”varför ens försöka?” Jag ser gärna superhjältefilmer, men det är liksom lite svårt att göra något icke-fånigt av en flygande snubbe med röda kalsonger. Sedan dök det upp en anledning till att jag verkligen kommer vilja se den istället för att bara se den per automatik.

Nästa Stålis är nämligen Henry Cavill. Åååååh ursäkta medan jag torkar dregel från tangentbordet. Bästa ögongodiset från The Tudors ska kränga på sig fjantkostymen, det gör mig alldeles full i skratt. Undrar vem som blir Lois. Nej, nu ska jag sluta bildgoogla för jag får impulser att slicka på skärmen.

(Och nepp, något djupare än så här blir det inte. I’ll be in my bunk.)

Duktiga illustratören Smäm körde en rolig utmaning för ett tag sedan, som gick ut på att göra en skiss på fem minuter varje dag i en vecka. Förvånande nog kände jag för att hänga på när jag fick syn på den nyss. Förvånande för att, tja, jag tecknar ju inte.

Jag är en sån där person som exempelvis valde bild som estetisk verksamhet på gymnasiet och dessutom teckning som valbar kurs, men egentligen aldrig tecknade eller målade på fritiden sedan jag lämnade barnstadiet. Att kunna teckna ordentligt är, tillsammans med att spela instrument och sy kläder, en skill som jag avundas andra människor men som jag själv inte har tålamod att lära mig. Men den här snabba skissutmaningen ska jag köra. Och så struntar vi att jag inte kan rita, ok?

Här har vi någon sorts sagoborg som jag ritade medan jag tittade på senaste Big Love, antagligen uppkommen för att jag läser WoT just nu. Grejen på taket var tänkt att ha läskiga fladdermusvingar men det blev mer en nattfjäril som har krockat med en bil. Nåja. Det här var kul.