Det är vanligt att folk pratar om spel i min närhet. Inte min spelprogrammerare till sambo, som man kanske skulle kunna tro, men några olika bekantskapskretsar. Både på ost- & vin-kvällen med Uppsalacatahyanerna i fredags och på dagens #skräckfika med delar av bokbloggsmaffian pratades det en hel del om spel.

Jag kan bli någon sorts blandning av peppad och avundsjuk. Typ ”Jag vill också, men jag har inte tid med ett intresse till.” Det får inte plats mer. För att lägga till något måste jag ta bort något, och jag vill inte släppa tid från vare sig böckerna, tv-serierna eller diverse roliga projekt. Men att jag inte kan gräva ner mig ordentligt i något betyder ju inte att jag behöver låta bli det helt. Åtminstone i teorin… Jag undrar om inte det är en anledning till att jag inte har plockat upp spelande igen efter att jag lät det försvinna ur mina vanor för en massa år sedan. Inte bara att andra intressen kändes roligare, utan hur otroligt lätt en jävla massa timmar bara försvinner i ett nafs. (Nu pratar jag dator/tv-spel, förresten. Brädspel kan vara trevligt då och då, men det finns ingen risk för att jag ska snöa in på det.)

Hur som helst, Glo och Christian har tjatat så mycket om hur jävla rädda de blev av Amnesia att det måste jag fan prova. Jag kommer säkert åtminstone halvdö av skräck.

Vad jag har sysslat med de senaste dagarna:

Jag har haft tredagarshelg, men jobbat en del hemma istället med en ny sida åt Therese E. Ni får se när den är klar.

Jag och Markus har storhandlat och jag har lagat en massa mat, bland annat till matlådor, vilket känns bra efter de senaste veckornas brist på matlagning. Känns som att jag nästan bara har levt på saker från Coffehouse by George vid stationen, Tamarine vid jobbet och pubmat.

Och på tal om husliga saker:

Vi har diskmaskin! Hör ni änglakörerna?

Read the rest of this post »

Jag lovar, det här har inte helt och hållet blivit en fluffig fotodagbok. Jag får fortfarande lust att skriva något surt ibland, som idag när det kom en reklamtidning från Viking Line och innan jag kastade den fastnade blicken på en text om ”tjejkryssningar”. Citat:

Höstens stora tema ombord handlar om huvudsaken med livet. Att ta för sig och njuta av shoppning, spa-upplevelser och middagar vid redan dukade bord.

Okej, kan det bli slemmigare? Huvudsaken med livet är inte ens värt att kommentera, så vidare: Jag vet inte riktigt hur de får ihop att ”ta för sig” med spa och shoppning, men det påminde mig mycket om hur tjejtidningar brukar skriva på temat att ta hand om sig själv. Det där kladdigt peppiga sättet att mixa ihop att göra något bra för sig själv med att ägna sig åt typiska utseenderelaterade ”tjejgrejer” (som dessutom för många tjejer inte alls känns bra utan mest påtvingade och jobbiga).

Ni som läser eller har läst sådana tidningar vet säkert vad jag menar. Att alla de där jäkla texterna om hur man kan pigga upp sig själv efter en jobbig vecka eller belöna sig själv när man har lyckats med något bra, av någon anledning alltid involverar att lägga en ansiktsmask (eller gjorde det åtminstone på den tiden då jag fortfarande läste skräpet).

Det är såklart inget fel med att lägga en ansiktsmask eller för den delen med att gilla att shoppa eller besöka ett spa, men den här vanan att upphöja det till något viktigt och värdefullt, det äcklar mig. Som att det bästa de kan komma på för en kvinna att göra är att gegga lite klet i ansiktet.

Jag vaknade imorse och kände för att sprida massor av bilder omkring mig. Det är en bra sak, med tanke på hur händelselöst det är här. Nu tänker jag göra likadant som i vintras och i bild sammanfatta några månader då jag knappt hade gjort något i fotodagsboksväg. Jag börjar med april, även om den stora bloggtystnaden inte riktigt hade hunnit börja då.

Tidigare hade jag gjort en ordentlig rensning i garderoben och både slängt och sålt en helt del kläder och skor. Jag tänkte göra samma sak med mina smycken, men det visade sig vara svårt. Tydligen är jag mer nostalgisk när det gäller smycken än kläder. Dessutom tar de enskilda smyckena så lite plats att ”det blir mer plats om jag tar bort dem” inte funkade så bra som argument.

Jag använder inte sånt här längre, har inte gjort det på många år och lär knappast börja igen. Ändå vill jag gärna ha dem kvar.

Ny väska.

Mamma och jag spanade på konståkning. Vad är grejen med alla tacky kläder, egentligen?

Någon hade fått den fina idén att gå på studentklubb med ett gäng personer där flesta inte alls gillar klubbmiljön. Det blev en asrolig kväll, trots att några var mesar och gick hem efter förfesten. På förfesten provade vi för övrigt leopardmönstrade kläder som vår värds tidigare inneboende hade lämnat kvar och upptäckte hur häftiga färgglada drinkar kan bli i blixtljus.

Krattade bort vintern och hösten från gräsmattan.

Intressanta blommor dök upp i rabatten.

Jag och Cia gick på Nobelmuséets rymd- och sf-kväll. Det var fullt med folk så vi lyssnade inte på några föredrag eller liknande, men vi lyckades sätta oss på golvet vid dörren i filmrummet och se större delen av den knäppa 50-talsfilmen Rymdinvasion i Lappland. Titta på det här:

Och Cirkeln var överallt i april. Heja Sara!

Fotopromenad. Foton från den finns här, här och här.

Catahyapub.

Liten uppdatering, eftersom jag knappt har berättat något alls på hur länge som helst:

Jag har nytt jobb. Helt oplanerat fick jag ett vikariat på ett annat bibliotek och där har jag jobbat i snart en månad. Heltid = YEAH PENGAR! Jag funderar på att köpa en ny kamera. PowerShot G12, kom till mig. I övrigt ska jag mest försöka spara till framtida knasiga projekt.

I samband med det valde jag att sluta blogga åt UNT och har nu en egen bokblogg igen. Känns lite konstigt, men väldigt skönt att bara blogga när jag känner för det. (Jag fortsätter att skriva för pappers-UNT någon gång då och då.)

Den här sommaren är helt annorlunda än den förra, då jag jobbade lite och flängde runt hur mycket som helst. Nu blir det nästan bara jobb och inget fläng. Jag jobbar när skäggot har semester och den ynka veckan då jag är ledig kommer jag att vara i Finland och han i USA med jobbet. Lagom typiskt. Eller lite fläng blir det ändå. En vecka i Finland, som sagt. Ett tag innan det ska jag arrangera CSC igen. Helgen innan CSC ska jag och mamma åka en sväng till Riga och i slutet av augusti kanske jag tar en liten tripp till Rättvik med dårarna.

Jag har joinat kongresskommittén som ska arrangera nästa Swecon. Nörderi ftw.

Och jag tog inte examen den här vårterminen heller. Oh, well.

En blåklint har slagit ut. Yeah! Det blev något av de där stackars fröna som jag amatörmässigt strödde i rabatten samtidigt som vi sådde gräsmattan. Gräslöken har däremot inte synts till. Äsch då.

Jaha, den där uppryckningen av bloggen blev ju kortvarig. Här får ni en nyfödd gräsmatta:

Eftersom vår ”gräsmatta” inte var så särskilt lik en matta av gräs alls sådde vi nytt för ett tag sedan. Nu är det grönt, grönt, grönt. Jag väntar på att det ska bli blått i rabatten också, för jag har sått blåklint. Får se om de lyckas ta sig fram, för med solen och vårt flitiga vattnande har det även dykt upp en jävla massa ogräs.

Jag har installerat Runkeeper i telefonen, eftersom jag tyckte att det skulle vara kul att mäta promenadlängd. (Att få rundan utritad på en karta är också kul.) Det funkar fint, bortsett från att den jäkla appen pratar med en. Gah.

Jag blir så irriterad på appar eller program eller vad som helst som jag måste städa för att kunna använda dem på ett vettigt sätt. Standardinställningen verkar vara att den med jämna mellanrum rabblar diverse statistik medan man går eller springer eller vad man nu ägnar sig åt. Vad fan? Standard borde snarare vara att den håller käft och snacket ett tillval. Det går att stänga av just det, men att den entusiastiskt hojtar ”Activity started!” när man börjar och sedan rabblar upp tid, sträcka osv. när man har slutat verkar man helt enkelt få leva med.

Idag gick jag en mil. Vi har bott här i snart ett år men i riktningen ut från stan har jag knappt utforskat längre bort än till Uppsala högar som ligger sådär tio minuter härifrån. Fånigt. Idag bestämde jag mig för att ändra på det och knallade norrut ett tag för att se var jag hamnade. Efter sådär 4 km vände jag dock tillbaka, för det verkade inte som att jag skulle hitta någon smidigt sätt att gå en runda och det började dyka upp moln som såg arga ut. Sedan tog jag den vanliga rundan förbi högarna.

Medan jag gick lyssnade jag på P3 kultur, som jag inte hade lyssnat på alls innan det lades ner i början av året, men det finns runt 80 program som man kan ladda ner. Bra skit. Varför har jag inte börjat lyssna på det tidigare? (För att jag inte lyssnar på radio alls, såklart.) Nackdelen med att lyssna på något underhållande på offentlig plats är kanske att man ser fånig ut när man går och flinar eller fnissar för sig själv, men då får det vara så.

Ett spammail av typen ”Can i be your Girlfriend? I am a nice Russian lady” lyckades ta sig förbi spamfiltret. Bifogat var ett foto på en kvinna som av någon anledning håller upp ett glas vatten och en bit gurka på en gaffel. Kolla jag är snygg när jag äter, eller? Det påminde mig hur som helst om den hysteriskt roliga Women laughing alone with salad som cirkulerade i början av året. Måste ses. (Se även Happy black woman shopping.)

Klassikern när jag vill posta något här men inte orkar skriva: mobilbilder.

Ett stycke solnedgång.

Ica i Sollentuna centrum genomgår någon sorts identitetskris. Den stackars affären tror uppenbarligen att den är en tågstation. Wtf?

Att gå förbi en videobutik och se David Hasselhoff x 2 är fnissframkallande.