Flufflurarna

FlufflurarDen här fluffiga hybriden av öronmuffar och hörlurar som jag skaffade i vintras hör till både de bästa och sämsta köp jag har gjort de senaste halvåret.

Bästa för att jag har använt dem mycket och tycker att de är jättepraktiska och typ världens bästa uppfinning.

Sämsta för att precis som man kan vänta sig av fluffiga, billiga lurar är ljudkvaliteten rätt skruttig. Jag är inte så noga med sånt, så när till och med jag tycker att det är kasst är det antagligen ganska illa. (Och originalsladden var det något fel på, så ibland lät det bara ur en av lurarna tills jag skaffade en annan.) Men eftersom jag oftast lyssnar på prat och inte musik när jag är ute och går stör det inte så mycket.

Nu har det blivit för varmt för att använda dem, men nästa gång kalla tider närmar sig ska jag försöka hitta varma, gosiga lurar med bättre ljud, om sådana existerar.

Rensa i bruset

För någon dag redan fick jag ett ryck och minskade antalet twitterkonton jag följer med ca 60 stycken. Sedan gjorde jag en ny rensning av vilka personers uppdateringar jag ser i nyhetsflödet på Facebook. Ibland har jag sådana perioder då jag rensar i bruset. Feedly står antagligen på tur.

Jag gillar inte Facebook, men det är ett förbannat praktiskt kommunikationsverktyg. Jag älskar Twitter. Jag mailar rätt mycket, detta numera gammalmodiga sätt att kommunicera på. Ibland lever jag med min fantastiska mobil fastklistrad i handen. Jag tycker om bruset, för det mesta, men jag har också lagt en del energi på att plocka bort skit.

Hur personer som nätkommunicerar mycket men inte använder sig av olika strategier för att filtrera står ut vet jag inte. Ibland hör man ju folk beklaga sig över att de känner sig översvämmade av ointressanta statusuppdateringar eller vad det nu kan vara som stör dem i sociala medier där man faktiskt kan välja själv vad det är som når en. Men herregud, tänker jag då, stäng av! Dölj! Avfölj! Så jag tänkte skriva lite om hur jag gör. Hur gör ni?

Inga jävla notificiations på mobilen
Standard för de flesta appar är att de konstant försöker tala om saker för en. Det första jag gör när jag har installerat något är att stänga av allt automatiserat pladder. Om jag vill kolla Twitter så kollar jag Twitter, om jag vill kolla Facebook så öppnar jag Facebook, om jag vill kolla mailen så öppnar jag mailen och alla appar ska bara hålla käft när jag inte använder dem.

När folk omkring mig plockar upp mobilen för att den har plingat om ett nytt mail vill jag nästan utbrista ”argh, ta bort!” Vi är olika. Andra kanske tycker att det är smidigt och bra. Men om det dök upp en plupp (eller ännu värre, en plupp med ljud!) varje gång någon skriver till mig på Twitter, Facebook eller via mail skulle jag antagligen tappa förståndet och gräva ner mobilen i trädgården.

Facebook
Fb vill gärna dränka en i notifikationer och mail, men lyckligtvis kan man stänga av eller dölja det mesta som man inte vill se. Några exempel:

Jag får bara mail om någon har taggat mig, övriga mail har jag stängt av.

Jag har stängt av notifikationerna i de allra flesta grupper jag är med i. Man ser ju ändå i gruppmenyn till vänster om nyhetsflödet vilka grupper det har skrivits något nytt i.

Jag rensar ganska hårt i mitt nyhetsflöde. Jag har 250 ”vänner” på Fb. Jag vet inte hur många av dem jag faktiskt ser i nyhetsflödet, men det är inte i närheten av 250. Förutom att dölja irriterande applikationer som folk roar sig med (även om det är mycket mindre sånt nu än för några år sedan) döljer jag även folk/sidor/grupper vars uppdateringar inte intresserar mig. Jo, man får faktiskt dölja farbror Bengt om han lägger upp 15 bilder på sina krukväxter varje dag!

Twitter
Eftersom Twitter inte på samma sätt som Facebook har en massa band till ens afk-relationer så är människor som skriver om ointressanta saker inte samma problem där. (Om du följer en massa ointressanta eller irriterande människor får du faktiskt skylla dig själv.) Däremot händer det ju att vettiga människor skriver om skittråkiga saker. Jag sätter mute på vissa ord och taggar, främst för att slippa en flod av tweets om melodifestivalen, ishockey-vm eller vad det kan vara som pågår för tillfället.

Och man behöver inte ”läsa ikapp”. Det behöver man inte.

RSS
Vet ni hur det känns när man har lärt sig att trycka på ”Markera alla som lästa”? Det känns FANTASTISKT.

This is the noise that keeps me awake


Bloggkon från bloggkattsutmaningen gästspelar.

Feuerzeug bloggade om läsmusik och jag tänkte först svara på det i bokbloggen, men det skulle bli väldigt kort eftersom jag i stort sett aldrig har på musik när jag läser – om jag inte sitter på ett tåg där det är en massa låtande människor eller liknande.

Jag lyssnar inte så ofta på musik hemma. Jag tror att det är det är för att jag inte ser någon större poäng med bakgrundsljud. Jag gillar tystnad och dessutom är det så att om jag läser eller pysslar med något vid datorn och är inne i det jag gör så hör jag ändå inte musiken, så varför ska jag ha den på alls? (Städmusik är däremot en bra sak.)

Jag lyssnar mest på väg till och från jobbet, eller när jag reser. Dels för att det är ett passande tillfälle då jag inte direkt har något annat för mig och dels för att jag kan känna ett behov av att stänga ute omvärlden, särskilt när jag är på väg hem från jobbet. Jag gillar känslan av att skapa en liten bubbla att åka i eller gå omkring i. Jag brukade lyssna på musik när jag promenerar också, men de senaste månaderna har jag till stor del övergått till att lyssna på poddar när jag går.

Jag använder också musiken som en sköld på jobbet. Ibland för att skärma av annat som pågår på kontoret, men även för att skärma av mig mot mig själv. Om jag känner mig väldigt ofokuserad och rörig i huvudet kan det hjälpa att dra på musik, gärna högt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är som att stöket i huvudet och stöket i lurarna tar ut varandra och då kan jag koncentrera mig bättre. När tankeverksamheten är i bra skick lyssnar jag däremot inte på musik när jag jobbar, för då blir jag antingen störd av den eller filtrerar omedvetet bort den.

Vildvittra fyller sju och tittar helst på tv

Tidigare i år slog det mig att jag har haft den här bloggen i sju år (vildvittra.se är något år äldre än så, men jag hade inte WordPress från början) och i någon blandning av ”häftigt!” och ”herregud, what…” slängde jag mig på databasen och ändrade status till privat på alla inlägg som är äldre än 2010. Även om jag inte har skrivit så särskilt privata saker kändes det plötsligt konstigt att ha så många gamla inlägg så lättillgängliga. För det var många.

Det är verkligen enorm skillnad på hur mycket jag bloggade för exempelvis sex år sedan i jämförelse med idag. Det visste jag såklart redan, men det det är lite kul att se siffror också.

Februari 2006: 16 inlägg.
Februari 2007: 35 inlägg.
Februari 2008: 26 inlägg.
Februari 2009: 19 inlägg.
Februari 2010: 18 inlägg.
Februari 2011: 7 inlägg.
Februari 2012: 1 inlägg.
Februari 2013: 2 inlägg.

Vad hände? Tja, ett ständigt minskande intresse för att dagboksblogga. Att det vardagsblaj jag ändå känner för att ösa ut på nätet vanligtvis hamnar i kortare form på Twitter eller Instagram. Att jag under dessa år skaffade två andra bloggar – en bokblogg och en fotoblogg. Att mitt liv är annorlunda idag. Jag skulle kunna fortsätta att räkna anledningar, men det spelar egentligen ingen roll. Saker förändras och jag bestämde mig för flera år sedan för att inte ha dåligt samvete eller känna press när jag inte uppdaterar.

Även om det ibland kan gå en månad eller mer mellan inläggen har jag aldrig tänkt på att skrota Vildvittra. Det här är den äldsta av mina nätbebisar som fortfarande finns kvar och den lär leva länge än, men kanske med en annan inriktning än förr – vilket var det jag tänkte komma till när jag började skriva det här inlägget. Av de tio senaste inläggen har sju att göra med tv-serier. Jag har mycket halvskrivet på lager och det mesta av det handlar också om film och tv. Det är inte något medvetet val att ge bloggen en tydligare inriktning eller så, utan har liksom bara blivit. Det är som sagt länge sedan jag hade något större intresse för att vardagsblogga och jag har en annan blogg för litteratur och en för foto. Vad annat är jag intresserad av? Tv-serier, duh.

Det kommer säkert att dyka upp ett och annat fotodagboksinlägg och allmänt pladder också, men jag har en känsla av att Vildvittra kommer att luta starkt åt tv- och filmhållet framöver. Så att ni vet.

”I want to be alone”

Den här hösten har jag inte fotat fina träd. Har det blivit höstfoto har det blivit grått och lerigt och dött. Inte så dumt det heller. De få gånger jag har varit ute med kameran har jag mest lekt och resultatet har oftast blivit skrutt men jag har haft kul.

I lördags blev det två fotoomgångar. När jag vaknade onödigt tidigt (vilket jag har fått ovanan att göra på helgerna) var det väldigt dimmigt, så jag klädde på mig, tog kameran och gick ut. Sedan fastnade jag vid några träd medan dimman lättade och tog knappt några dimmiga bilder alls, men det lär komma fler chanser innan hösten är slut.

På kvällen var det tänkt att jag och Markus skulle gå till Torill och äta pumpasoppa med diverse löst folk, men på eftermiddagen kände jag att jag verkligen, verkligen inte ville umgås med andra, hur trevliga och roliga de än är. Jag har ett ganska stort behov av att vara ensam, men jag blev ändå förvånad över hur stark känslan var, för riktigt sådär illa brukar det inte vara. Sedan tittade jag i kalendern och insåg att jag inte hade haft en helg med två helt planfria dagar i rad sedan augusti. Det är lång tid för en eremit som jag. Inte konstigt att tanken på att umgås med folk fick mig att vilja krypa in under en sten.

Och eftersom det här är vänner som jag känner mig bekväm med att meddela att jag inte kommer pga osocialt humör gjorde jag just det. (Vet inte om jag skulle våga det med mer ytligt bekanta. Är ”osocialt humör” en allmänt accepterad anledning att tacka nej till sociala sammankomster? Om det gällde folk jag inte kände så bra skulle jag antagligen dragit till med att jag hade mycket att göra eller liknande.) Markus fick gå själv och jag kröp visserligen inte in under en sten, men däremot ut i mörkret kring Gamla Uppsala med kameran och stativet som sällskap.


Det fanns stunder då det kändes som en mindre bra idé, som när jag stod i en blöt vägkant och svor över stativet som föll i bitar, eller när jag traskade genom en bit väldigt mörk skog, eftersom den civiliserade vägen var mycket längre. Men jag var ute i tre timmar och trivdes väldigt bra i mitt eget sällskap.

Det hände en lustig sak också. Vid några tillfällen blinkade hela himlen till och jag tänkte att det kanske var någon som sköt fyrverkerier någonstans, men när jag sedan tittade på fotona hittade jag en blixt. I november. Häftigt. Klicka på bilden för en större version:

Och så råkade jag skrämma några personer som var på väg till kyrkogården för att tända ljus, när jag lurkade utanför muren och knäppte foton som det här. ”Oj, det står någon där! Med en kamera!” Jag är faran som lurar i natten, osv.

Vissa morgnar

Vissa morgnar lallar jag iväg till bussen tuggande på en halvtorr brödskiva utan pålägg och är så jävla trött på mig själv för att nu blev det sådär igen. Vissa morgnar svänger jag runt ett hörn med munnen full av tragisk icke-smörgås och det jag möts av ser ut som en saga och jag bara måste plocka upp kameran ur väskan. Och så står jag där med kameran i ena handen och brödet i den andra och försöker att inte tappa väskan av ena axeln eller kassen av andra armen samtidigt som jag fotar och undrar om jag hinner knäppa några bilder till innan bussen kommer och undrar om jag ska se det här som att jag kan uppskatta det fina när det dyker upp oväntat eller om jag bara är dum i huvudet.

Förra helgen i bilder

En bildsammanfattning av förra helgen. (Känsliga personer varnas för döda saker.)


Helg = de enda dagar då jag hinner/orkar göra ordentlig frukost och äta den hemma istället för att äta någon tråkig macka på tåget.


Jag såg några (eller många) avsnitt av Battlestar Galactica.


Stackars Markus jobbade på lördagen, så jag åkte till in stan och vi åt lunch och sedan tog vi en titt på en utställningen 3 ton minidatorer på Gustavianum. Ganska kul att se.
Fortsätt läsa ”Förra helgen i bilder”

There and back again

Jag har fem dagar kvar av semestern. Den har varit ganska flängig och än är det inte färdigåkt. Först var jag och Markus nästan en vecka i Nederländerna. Efter det var vi hemma en dag för att packa om och drog sedan till skogs. Sedan gjorde jag en snabbvisit i Finland och nu har jag några dagar hemma innan jag åker till Köpenhamn med mamma. Allt har varit bra, men det skulle inte varit dumt med lite mer tid hemma. Det mest vilsamma var helt klart stugan i Hälsingland. Att sitta ute och läsa hela dagarna med detta som utsikt:

Come to mama

Dagens materialism: jag gick in på LundeQ för att testpeta på några läsplattor och gick ut med ett par nya hörlurar. Jag har dreglat över snygga Urbanears ett antal gånger och besvikelsen var stor när jag provade ett par tokröda Plattan för ett tag sedan och tyckte att de var obekväma. Nu fick det bli svarta Tanto till reapris istället. På hemvägen hämtade jag dessutom min The Wire-box. Boxsommar, här kommer jag!