Jag har börjat se tv-serien The Secret Circle om ett gäng tonåringar som är häxor. Eftersom jag dessutom håller på att se om Buffy, som innehåller magiska ritualer i mängder, har jag funderat lite på vilken sorts magi jag föredrar i böcker, filmer och tv-serier. (Kanske lite spoilervarning på The Secret Circle, eftersom den är så ny. Buffy tänker jag anta att ni antingen har sett eller är ointresserade av.)
Jag gillar magi som inte är så himla uppstyrd. Som är till största delen osynlig, som är en kraft man hanterar inifrån istället för med en massa tillbehör och ritualer. Visst är det kul med lite ritualer med av tända ljus, konstiga ingredienser och mummel i kör, men det är lätt att trilla över gränsen till fånigt och för mycket. Skräckexemplet är väl ett kapitel i en av Nick Perumovs fantasyböcker där en magiker ägnar timmar åt förberedelser i stil med att rita symboler på marken och lägga ut tillbehör på exakt rätt platser, för om något hamnar den minsta millimeter fel kommer det inte att fungera. Stentråkigt.
Jag gillar magi utan en massa extra hokus pokus. Det finns en scen i The Secret Circle där nykomlingen Cassie inte vill tro på att de har magiska förmågor och Adam ska bevisa det för henne. De står i skogen och säger ”A drop of water, light as air” tills hundratals vattendroppar lyfter från bladen omkring dem. En aning cheesy, men fint. Framför allt inget latin och inget påhittat ”gamla språket”, bara vanliga ord som får kraft av personerna som uttalar dem, istället för att orden har kraft i sig.
Det behöver visserligen inte vara fel att vissa ord har kraft – jag tänker exempelvis på Ursula LeGuins Övärlden-böcker där man får makt över ting och varelser genom att känns till deras ”sanna namn” – men det blir lätt lite tråkigt, vilket man ofta ser bland annat i Buffy. I sista avsnittet av andra säsongen av Buffy utför Willow, Oz och Cordy en ritual för att återställa Angels själ. När Oz påpekar att han inte har läst latin säger Willow att det är lugnt, han behöver inte förstå orden, bara uttala dem. Jag tycker att det är väldigt, tja, omagiskt.
I senaste The Secret Circle hände en liknande grej, när Cassie och Faye ställde till problem genom att uttala en trollformel de hade hittat i en bok. De förstod inte orden, de kanske inte ens uttalade dem rätt, men det fungerade ändå. Meh… Att saker händer bara för att man gör vissa ljud i viss ordning = ospännande.
Nackdelen med den osynliga magin är att den nog gör sig bättre i böcker än på film, och när film- och tv-skapare ska försöka göra den osynliga magin häftig att titta på kommer det gärna en massa onödigheter. Ni vet: det blåser inomhus, saker flyger omkring och går sönder m.m. En massa grejer som häxorna egentligen inte har någon anledning att göra (såvida de inte vill skrämmas) utan det är bara lite extra fyrverkerier innan de börjar med det viktiga.
I ett avsnitt av The Secret Circle blir Cassie jagad i skolan och häxgänget kommer för att rädda henne. Det är första gången de utövar våldsam magi som grupp och vad gör de? De öppnar alla skåpdörrar så att massor av papper flyger ut i korridoren. Jävlar, där fick ondingen allt så han teg! Eller inte. Sedan slänger de upp honom i taket. Tack. Det där med skåpen känns som en typisk sådan grej som har slängts in för att manusförfattarna tycker att hey, vi måste göra något mer som ser häftigt ut, oavsett om det ur karaktärernas synvinkel är en rimlig sak att göra. Varför skulle man slänga papper först och rädda sin kompis sedan? Nej, just det, det skulle man inte.
Rubriken i det här inlägget kommer från en gammal favoritfilm, 90-talsrullen The Craft. Jag såg om den tidigare i år och upptäckte till min glädje att jag fortfarande tycker att den håller. Och hur är det med magin? Den innehåller en hel del mysig häxrekvesita, men stannar på rätt sida om tramsgränsen då den mestadels håller sig borta från ramsor på konstiga språk och överdrivna spektakel, åtminstone fram till slutet då den ballar ur lite. Tål att ses igen. Och sedan en gång till.
