Apropå senaste inlägget så såg jag nyss en kommentar på Facebook, skriven av en bibliotekarie på Malmö stadsbibliotek:

Jag tänkte mest bara påpeka att det som främst berörs är alltså material i magasinet som inte rört på sig en enda gång på minst tio år. Det kan vara längre tid också (vårt ”nya” datorsystem började räkna 1999). När de ämnesansvariga gått igenom sina ämnesområden och undantagit sånt som kan tänkas ha särskilt värde att spara gallras resten.

3 kommentarer

De senaste dagarna har många varit arga över Malmö stadsbiblioteks stora utrensning av böcker. Olika tidningar anger olika anledningar till rensningen, så jag ska inte kommentera just det närmare. Oavsett vad anledningen är så har jag har full förståelse för om folk att tycker att det prioriteras fel. Men många verkar arga över själva grejen att böcker slängs över huvud taget, vilket är ett fenomen som jag tycker är smått absurt. Därför kommer det här inlägget egentligen inte handla om Malmö utan om att rensa/slänga/spara böcker på bibliotek i allmänhet.

För det första så tycker jag att det är lite knäppt att böcker ses som så heliga att de inte får slängas. Ok om det handlar om någon ovanlig eller värdefull bok som det finns ett särskilt värde i att bevara, men annars är det en pryl bland andra. Jag älskar också böcker som fysiska objekt, så magkänslan protesterar mot att slänga sådana, men på det tänkande planet tycker jag att det är knäppt att det är så.

För det andra, och det här är jävligt viktigt, så är det inte folkbibliotekens uppgift att bevara allt de någonsin har fått in. Bibliotek köper in nytt hela tiden. För att det ska få plats så måste något annat bort. Ett vanligt sätt att välja vilka böcker som ska bort är att kolla vilka som inte har lånats ut på väldigt länge. Detta uppfattar en del som att biblioteken bara kommer behålla storsäljare, vilket jag tycker är en lite konstig slutsats dels med tanke på att det verkligen inte bara är mainstreamläsare som lånar på bibliotek och dels för att de flesta bibliotekarier knappast skulle slänga exempelvis viktiga klassiker bara för att de inte lånas så ofta.

Och vad ska de använda för princip annars, om de inte ska gå på vilka böcker som faktiskt används? Ska folkbiblioteken lägga resurser och utrymme på att spara böcker som ingen vill låna? Vad är poängen med det? Det finns andra bibliotek, exempelvis KB, som har som uppgift att bevara hur mycket som helst men jag tycker inte att det är rimligt att kräva att folkbibliotek med begränsade resurser ska samla böcker som folk inte är intresserade av.

Man kan sälja eller skänka bort dem istället för slänga dem, tycker några också. Visst, men då ska det administreras också. Ibland säljer bibliotek gallrade böcker eller skänker bort dem. Men för att återvända till Malmö, där det handlade om väldigt stora mängder, vem tar emot fem eller tio eller hur många det nu var ton böcker eller var ställer man sådana mängder böcker åt allmänheten att plocka åt sig? Eller var ska man rada upp fem ton böcker till försäljning – i biblioteket som säkert redan är rätt fullt? – och vem ska sköta försäljningen i så fall? Bibliotekspersonalen har säkert fullt upp med sina vanliga uppgifter.

Jag fattar att det spontant känns fel när man läser att flera ton böcker slängs och mals ner. Men det ska ju funka praktiskt också och ”böcker är heliga och får inte slängas”-inställningen funkar inte med den praktiska verkligheten. Inte ”biblioteken borde spara allt”-inställningen heller.

Andra bloggar om: bibliotek

7 kommentarer

Jag funderar på om jag ska skaffa ett eget domännamn till den här stackars bokbloggen. I så fall kommer den säkert byta namn också. Det typiska är att domännamnet jag vill ha är upptaget med .se. Fast .net kanske duger?

1 kommentar

Min hög.

Markus hög.

Vad har ni för böcker på sängbordet, eller soffbordet eller var ni nu har en hög med pågående läsning, snart-läsning och annat man brukar ha i sådana högar? (Jag har i och för sig en till hög med påbörjade böcker. Den ligger ovanpå bokhyllan.)

4 kommentarer

On this island where we live, keeping what we do not tell, we have found the infinite variety of Woman. On the Mainland, Woman is largely extinct in all but a couple of obvious forms. She is still cultivated as a cash crop but is nowhere to be found growing wild.

- Ur novellen ”The Poetics of Sex” av Jeanette Winterson.

1 kommentar

Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.

Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.

Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.

Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.

Kommentera!

Jag vet att flera andra bokbloggare redan har visat den här hyllan, men jag tycker att det är en så kul idé att den gärna kan visas upp igen. Från Pocketshop vid Sergels torg.

13 kommentarer

När jag läste Dubbla slag av Malin Persson Giolito slog det mig hur sällan jag läser den typen av böcker, som handlar om vanliga (nåja) nutida människors vardagsliv och ”livspussel” (kräkord). Hade det inte varit för det feministiska temat hade jag antagligen inte intresserat mig för den alls.

Dubbla slag handlar om Hanna som gjorde kometkarriär som ung jurist, men sedan hon fick barn har det gått trögt. På jobbet förväntar de sig att alla ska jobba dag och natt, och inte sticka iväg för att hämta på dagis. Och hemma sover mannen gott på nätterna medan hon själv ligger vaken av stress eller skrikande barn. Det är alltså en bok som är väldigt typisk för vår tid, då kvinnor intalas att de kan få allt – karriären, familjen, det jämställda förhållandet – och sedan skulle behöva klona sig själva eftersom det inte funkade.

Dubbla slag och flera andra hyfsat nya böcker visar en familjebild som ser ut ungefär så här: mamman, yr av sömnbrist, flänger runt med otvättat hår för att hinna klä på och fixa frukost till ungarna som bråkar och kastar mat över hela köket innan hon själv ska till jobbet. Så kommer pappan in, utvilad och nyduschad, och säger ungefär jaha, här sitter ni och myser, och sedan går han till jobbet medan kaoset fortsätter där hemma. Det skulle vara intressant att läsa en bok ur ”Mannens” synvinkel om den situationen, om förhållandena där de trodde att de var jämställda, men sedan blev det pannkaka när barnen kom. Eller det kanske redan finns? Tipsa gärna i så fall.

Dubbla slag är välskriven och effektivt berättad och många kan säkert känna igen sig i Hannas problem. Inblicken i hur det kan fungera på en advokatbyrå är också intressant. Men trots allt det skulle jag inte vilja ha mer av samma sak när jag har läst klart. Det finns en anledning till att jag sällan läser såna här böcker, och det är att det helt enkelt finns annat som intresserar mig mer.

1 kommentar

Om fem veckor ska vi ha bokcirkel i Catahyas litteraturforum igen. 6 september ska vi börja diskutera Palimpsest av Catherynne M. Valente. Det är nutidsfantasy som handlar om några personer som blir ”smittade” av en sexuellt överförbar stad, som bara kan besökas i drömmar och bara av dem som har blivit smittade. Galet rolig idé och jag har hört att boken ska vara bra också. Jag har beställt den och hoppas att den kommer väldigt snart.

Vill ni vara med är det bara att regga sig på Catahya och anmäla sig i forumet.

4 kommentarer

Jag tyckte mycket om Claire Castillons första novellsamling Insekt, så det kändes som en självklarhet att också läsa hennes andra, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. ”Författaren med änglaansiktet och djävulspennan” kallar det svenska förlaget henne, men i det här fallet är det snarare den irriterande pennan…

Nej, det är orättvist. Man kan inte hindra… är inte en dålig bok. Den är bra. Det är bara det att i jämförelse med Insekt så blir den mos. Insekt var en skruvad, obehaglig och skarp samling noveller om mödrar och döttrar. Det är väl meningen att Man kan inte hindra… ska vara samma sak med parförhållanden, men den är några steg under när det gäller läsnjutning.

Castillons språk är fortfarande snyggt och precist och hon skriver fortfarande brutalt om vridna människor som gör vidriga saker, men i många av novellerna så är berättaren helt enkelt så himla irriterande med sitt tjat eller sin egocentrism eller sin osäkerhet att jag helst vill bitchslappa boken. Om syftet är att gestalta hur asigt folk kan bete sig i förhållanden så är det bara att gratulera till ett väl utfört arbete, men hon missade visst någon av de ingredienser som gör att det ändå kan vara trevligt att läsa om otrevliga saker. Ett annat minus är de långa dialoger där jag tappar bort vem som säger vad.

Den novell ur Insekt som har fastnat mest i mitt minne var den som jag tyckte var mest obehaglig. Den novell som jag kommer bära med mig ur Man kan inte hindra… är den som var mest poetisk och vacker. Den som kändes verkligt sorgsen istället för tillskruvad. Det är också en skillnad. I Insekt kändes det skruvade sällan ansträngt.

Kommentera!