Så heter en blogg som jag tycker att ni ska läsa. Även om författaren kallar sig själv torrboll i senaste inlägget så tycker jag att den ofta är både intressant och rolig. Och ibland har jag lite dåligt samvete över att jag i stort sett aldrig kommenterar där trots att jag läser ofta, men detta inlägg får bli ett tecken på min uppskattning istället. Hoppa iväg nu.
I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget Konsten av tantifiera.
Nu har jag recenserat boken på Catahya. Sammanfattningsvis tycker jag att den var rätt underhållande och att den verkar vara en bra bok för dem som gillar genren, men de borde på läsa den på engelska i så fall, och själv kommer jag knappast plocka upp något av Kenyon igen.
Jag kommenterade inte omslaget i recensionen, men nu gör jag det här istället: men guuuud.
Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.
Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.
Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.
Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.
(På bokens hemsida finns skrivövningar.)
Eftersom jag har varit så dålig på att skriva något senaste tiden:
Förlaget eller författaren – vem tjänar mest? Del 1: nuläget
Förlagsekonomi i praktiken, del 7
Nu har vi manifestdebatt! Hurra, hurra! (I övrigt känner jag mig mest oengagerad av hela manifestgrejen. Eller förresten, jag älskar rubriken Har ni manifest, eller?)
Fantastik på biblioteket: en studie om hur de svenska folkbiblioteken förhållit sig till tre genrer från brytpunkten mellan 1970- och 1980-talet och fram till idag
Den har jag recenserat på Catahya.
Betyg: 4/5. En väldigt läsvärd fantasydebut. Kul med bra svensk fantasy.
Flera bokbloggare verkar ha läst och diskuterat Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick i bokcirkelform. Kul att läsa flera olika åsikter om samma bok: Lyran, La Bibliofille, Boktoka, Kulturdelen, Snowflake, Johanna K.
Jag minns när vi läste Lispector på littvet, det var väl tre och ett halvt år sedan nu. De flesta hade inte hört talas om henne förut, men många blev helt förälskade och flera valde att skriva uppsatser om hennes verk. Jag har för mig att jag tyckte att Stjärnans ögonblick var bra, men skum och svår att greppa. Däremot föll jag pladask för novellsamlingen Familjeband. Den borde jag verkligen läsa igen.
Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack.
Girl Meets Boy ingår i mytserien, där en massa författare skriver en egen version av en myt. Smith valde en myten om flickan Iphis som blir uppfostrad som pojke. När flickan blir vuxen och ska gifta sig med en annan kvinna går hennes mamma till en gudinna för att få hjälp, och poff så blir Iphis man på riktigt.
Smith placerar sin version av myten av nutida Skottland. Huvudpersoner är systrarna Anthea och Midge. Midge jobbar hårt med marknadsföring åt företaget Pure, vars senaste produkt är flaskvatten. Anthea gör också en vända i Pures klor, och hennes metamorfos börjar då hon träffar Robin som en dag spraymålar protester mot företaget på dess skylt utanför kontoret.
He was the most beautiful boy I had ever seen in my life.
But he looked really like a girl.
She was the most beautiful girl I had ever seen in my life.
Midge har till en början svårt för systerns nya förhållande (Oh my god my sister is A GAY. I am not upset. I am not upset. I am not upset.) och rebelliska livsväg, men genomgår en egen förändring när hon inser vad hennes chef på Pure egentligen är för sorts människa och vad hon själv medverkar till att skapa där.
Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.
Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll.
Och så har den en fantastisk första mening:
Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.
Ett av de första inläggen i den här bloggen handlade om Maja Lundgrens Myggor och tigrar och hur hon omyndigförklarades i debatten som följde publiceringen av boken. Lite kort skrev jag också om att jag tyckte att boken var rätt trist och jag trodde att jag skulle gilla hennes första roman Pompeji mer. Jag hade rätt.
Pompeji utspelar sig strax innan staden läggs i ruiner av ett vulkanutbrott. Man får följa några olika människor som lever i staden och deras problem. Och det låter ju som upplägget för en helt normal roman, men Pompeji är knäppare än det mesta jag har läst förut. Lundgren blandar nutid och dåtid, historiska fakta och galna skrönor och resultatet blir helkonstigt och väldigt roligt. Romanfigurerna är otroligt fula i munnen, gudar vandrar på gatorna, någon blir förvandlad till hund och även vulkanen Vesuvius får tillfälle att snacka lite. Bland annat konverserar den med en tiger som har rymt från gladiatorspelen.
Tigern gjorde expeditioner på Vesuvius, och en vacker dag hade den tagit sig ända upp till toppen. Den gick ner i kratern. Ojrå. Det här var verkligen något för tigrar!
För den förstod att det var en vurkan.
Före en jordbävning blir alla hundar oroliga. Långt innan människan har hunnit märka något ylar hundarna och rusar runt i panik: men tigern kände kittlingar i tassarna och njöt, för det tyckte den om. Den blev inte rädd.
- En Vurkan det är.
- En Tiger det är.
Jo. Vesuvius kände tigerns närvaro i kratern, precis som tigern kände magman.
När de konstaterat varandras närvaro och likaledes konstaterat en tigro-vulkanisk aktivitet, en typ av djur-vulkankemi med reaktioner, inte direkt erotiska men besläktat med det, så började de prata.
(Vulkaner och tigrar kan visst prata, det är bara idioter som tror att dom inte kan det, riktigt förstockade människor som borde stoppa upp huvudet där bak, och om ni vill tillhöra dem så varsågoda, kanske ni borde gå till en psyk-doktor i alla fall.)
[...]
Tigerns bekännelse följdes av en lång tystnad av Vesuven.
Versuven tänkte på Spartacus. Vesuven tänkte på alla fina människor som den skulle döda. Vesuven sa slutligen:
- Jag är en statovulkan. Jag är mycket komplex. Gå i frid.
Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas. Och samtidigt finns det såklart mycket kontroll bakom den till synes flummiga texten, bland annat i form av kunskap. Mycket i Pompeji är baserat på klotter och annat som har hittats i staden.
Jag ska inte påstå att allt funkar. Ibland blev det lite mycket. Men jag hade en mycket rolig lässtund.
(Förresten, så här fult är pocketomslaget. Örk. Önskar att jag hade den inbundna istället.)
För lite mer än en månad sedan kunde man läsa hos Vertigomannen att Café Edenborg i Gamla stan (Stockholm) kommer stänga. Jag tycker att det är tråkigt, trots att jag bara har varit där några få gånger. Det är väl det där fenomenet att man väldigt mycket kan gilla tanken på att en viss grej finns, trots att man egentligen inte har särskilt mycket med den att göra.
Men det jag skulle komma fram till är att 24 augusti är sista dagen de har öppet och under tiden har de bokrea. Är ni i Gamla stan så tycker jag att ni ska titta in där, för även om boksortimentet inte är så stort så innehåller det väldigt intressanta saker till pyttepriser. Idag köpte jag följande för totalt 36 kr: Det är allt av Marguerite Duras, Amerikas blixt – om Edgar Allan Poe av Charles Baudelaire och Den mediala döden: idéhistoriska variationer, som är en antologi om döden i massmedia och populärkultur. Det skulle ha blivit mer om jag inte var nästan pank.
2 kommentarer