Varför skräck?

I Bokhoras senaste måndagsmöte snackas det lite om skräcklitteratur och om att gilla att bli rädd, vilket fick mig att tänka på mitt eget förhållande till skräck.

Det brukar sägas att lockelsen i skräckgenren ligger i att bli skrämd på ett tryggt sätt, men för mig att har det alltid varit det övernaturliga. Skräckens dragningskraft för mig beror till stor del på att den innehåller spöken och vampyrer och häxor och monster och varulvar och mörk magi, och inte på att den skrämmer - för det gör den oftast inte. Seriemördarskräck och liknande lockar således inte.

Andra bloggar om:

Ett problem med baksidestexter

Vixxtoria skriver att hon inte läser baksidestexter på böcker hon redan vet att hon kommer läsa. Jag läser dem alltid, för att, eh, de finns där. Någon bättre anledning har jag nog inte.

En del läser inte baksidestexter för att de inte vill ha något avslöjat i förväg. Det bryr inte jag mig om, jag är väldigt okänslig för spoilers. Men däremot känner jag igen det som Vixxtoria skriver om att man ibland kan få fel intryck av baksidestexten och att det stör ens läsning för att man sitter och väntar på något som inte kommer, eller kommer väldigt sent. Jag antar ju oftast att det som avslöjas i baksidestexten kommer ha stor betydelse i boken och dessutom hända ganska snabbt, så när något som baksidestexten avslöjat inte händer förrän på sidan 200 i en bok som är 350 sidor lång kan jag känna mig lite lurad. Och naturligtvis irriterad över att mina felaktiga förväntningar fick mig att uppleva boken mer negativt än jag skulle gjort annars. “Men hallå, det händer ju inget?” för att de saker jag vet ska hända inte har inträffat.

Bokhyllorna

bokhylla_farg.jpg
Halvslarvig färgsortering. Och jag kunde inte blanda ihop facklitteraturen med skönlitteraturen, så facklitteraturen står fortfarande på en egen rad. Klicka för att se större.

Dödvatten av Lars Krantz

dodvatten.jpg

Jag har skrivit om serieromanen Dödvatten av Lars Krantz på Catahya. Sammanfattningsvis bra, snyggt och läskigt tecknad, men jag tyckte att slutet inte gav särskilt mycket.

Betyg: 4/5

 
 

Att läsa eller inte läsa poesi (och att skriva)

Ord och inga visor-Jessica skrev lite om poesi för ett tag sedan: “Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå?” Det fick mig att minnas en litterär gestaltning-lektion på gymnasiet då vi i klassen dissade någon känd poets dikt för att “man fattar ju inte vad den handlar om.” Numera håller jag i alla fall med om att man inte behöver förstå en dikt för att uppskatta den. Det är ju språket som är grejen. Bilderna, rytmen, flödet.

Jag läser tyvärr väldigt lite poesi. Jag vet inte riktigt varför, det finns ju en del jag tycker om. Kanske borde jag göra som Jessica och lova mig själv att läsa en diktsamling i månaden, det tar inte mycket tid. Det skulle nog vara bra för mitt eget skrivande också, som på den skönlitterära fronten har varit helt jävla dött hela det här året. Jag brukar ofta bli inspirerad att skriva själv när jag läser poesi. Ge mig gärna tips!

Och på tal om mitt skrivande så har jag uppdaterat Bläck för första gången på evigheter - lagt till en del dikter och noveller från 2007/2008 som inte har funnits upplagda där tidigare utan bara på Catahya, samt listan med noveller som bara finns publicerade i tryckt form. Titta in om ni är nyfikna. Pinsamhetsvarning kan utfärdas för diktarkivet, men jag tycker ändå att det är en kul grej att ha det sådär, alla dikter sedan jag var typ 13 samlade.

Är ilskan gul?

Se rött. Det svartnar för ögonen. Bli vit (eller röd) i ansiket. Det är väl de vanligaste färgerna som används för att beskriva ilska. Men i Lene Kaaberbøls böcker om Katriona (barn-/ungdomsfantasy) är ilska associerad med gult. I Silverhästen beskrivs det som att barnet Kat har ett fult gult odjur inuti sig när hon blir riktigt arg. I de senare böckerna, då hon är lite äldre och har lyckats kontrollera sitt temperament lite bättre, dyker ändå den gula känslan upp ibland. Jag tyckte att bilden av det fula gula passade väldigt bra.

Och jag hajade till när den gula ilskan också dök upp i Catherynne M. Valentes Palimpsest som jag läser nu, fast i en något ljusare nyans än den jag tänkte mig när jag läste Katriona-böckerna.

“Do you think a ghost should be angry?” she asked, her wet mouth sopping her words. “I can try, if you think I ought to be. I think I remember ‘angry’ - it was yellow, wasn’t it? Like custard.”

Begagnat

beg.jpg Från Myrorna och från ett antikvariat som sålde böcker nere vid Fyrisån:

Kushiel’s Dart av Jaqueline Carey.

Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag har den redan på svenska, men äh…

Lady Susan av Jane Austen.

Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott. Den läste vi några noveller ur på littvet. Intressant på många sätt, särskilt om man tänker på de upprörda reaktioner som flera av novellerna orsakade på sin tid trots att innehållet inte är vågat i nutida ögon.

Language Myths red. Laurie Bauer och Peter Trudgill. Verkar intressant.

Mörkrädd av Andreas Roman. Jag har läst en av Romans tidiga fantasyromaner och den var ju inte mycket att hurra för, men den här skräckromanen har jag hört bra saker om.

Tågläsning: Palimpsest

railroads.jpg

Igår satt jag på tåget och läste Palimpsest av Catherynne M. Valente. Så passande att ett av de första kapitlen utspelar sig på ett tåg, med två personer som är besatta av att åka tåg.

Och vilket underbart språk hon har. Igen och igen stannade jag upp, läste en mening en gång till, och undrade ibland om någon annan på tåget såg att jag log.

The booth was hard, cracked vinyl the color of a Chevrolet interior left in the sun for twenty years.

Her map clutched to her breast, Sei runs out into the street, her hair streaming behind her like a smokestack’s exhalation.

He took her into his arms, holding her golden head to his chest - how cold she was! Her skin was frost-dry, and he thought he could hear seabirds inside her, flapping at the freezing joints of her shoulders.

Vad jag läste för x antal år sedan

Jag tar Martinas variant av Boktipsets utmaning.

För 25 år sedan läste jag inget alls, för det var fortfarande en vecka kvar tills jag skulle ploppa ut i världen.

För 20 år sedan vet jag inte riktigt vad jag läste. Inte kommer jag ihåg sådant. Jag vet inte ens hur gammal jag var när jag lärde mig att läsa. Jag borde fråga mina föräldrar, de vet väl ungefär. Jag har suddiga minnen av att sitta med mamma vid köksbordet (tror jag) och läsa på lappar som hade ett ord på varje. Jag minns en bok om en gul skolbuss som körde i diket. Jag minns Tove Janssons Hur gick det sen?

För 15 år sedan hade jag precis börjat i fyran. Det är från mellanstadiet som jag börjar ha tydliga minnen av vad jag läste. Kulla-Gulla. Rödryggade Wahlströms-böcker om Kitty, Tvillingarna, Phantom Valley och något skumt hus där det spökade. Jag bekantade mig med Ursula K LeGuin och Susan Cooper för första gången. Läste Pestens tid av Stephen King och det tog en jävla tid. Jag rotade bland pappas Det bästa-böcker och valde i stort sett bara dem som handlade om farliga djur. Hajen, Den vita puman och någon om en jättebläckfisk. Faktaböcker om djur läste jag säkert också och jag gillade en del sagor, i synnerhet en tjock Grimm-samling som jag hade och några bibblan-böcker som hette Den rubinröda sagoboken: sagor från hela världen och liknande.

För 10 år sedan var jag 14 och till favoritböckerna hörde antagligen Panterns tid av Zoe Daniels och Vampyrens kärlek av L.J. Smith. Och så självklart John Marsdens Imorgon när kriget kom-böcker. Det var kärlek. Första boken är nog en av dem som jag har läst flest gånger i mitt liv. Ungefär vid den här tiden ramlade jag över Farornas väg av Robert Jordan och började läsa högvis med fantasy. Annars kommer jag inte ihåg så mycket specifikt, jag skulle nog behöva rota på vinden för den här utmaningen egentligen. Det var antagligen en himla blandning från Sweet Valley High (Tvillingarna, fast äldre) via Dracula till Jane Austen.

För 5 år sedan var jag 19 och enligt statistiken (som jag började med 2001) så läste jag 107 böcker det året, vilket är det högsta antal jag har kommit upp i. Ungefär en fjärdedel av böckerna var fantasy och mest lästa författare det året var Inger Edelfeldt, Raymond E Feist och Kristoffer Leandoer med fyra var och Catherine Fisher, Robert Jordan, Meredith Ann Pierce och Philip Pullman med tre var. Eftersom jag hade börjat plugga kvinnohistoria på Södertörn finns det också mycket sådan litteratur i läst-listan. Mot slutet av året kan man se en massa böcker om häxprocesserna, för dem skrev jag uppsats om.

Det var väl det. Jag tror att den största skillnaden mellan nu och för exempelvis 10 år sedan (förutom att smak och svårighetsgrad har utvecklats, hehe) är att då läste jag om böcker väldigt mycket. Det gör jag inte längre. Omläsningar hör till ovanligheterna för mig numera. Det finns ju så mycket jag inte har läst. Och dessutom har jag mer pengar att köpa böcker för nu, moahaha.

En författares dagliga dos av ångest

Så heter en blogg som jag tycker att ni ska läsa. Även om författaren kallar sig själv torrboll i senaste inlägget så tycker jag att den ofta är både intressant och rolig. Och ibland har jag lite dåligt samvete över att jag i stort sett aldrig kommenterar där trots att jag läser ofta, men detta inlägg får bli ett tecken på min uppskattning istället. Hoppa iväg nu.

« Föregående sida Nästa sida »