Roliga tidskriftssågningar

Jag gillar tidskriften Filter, men tycker ändå att Annette Kullenbergs diss är väldigt rolig. Och visst har hon en poäng angående bristen på kvinnor.

En annan negativ text, som är underhållande av andra anledningar, är Crister Enanders sågning av Bokhoras Album, som jag hittade via Gothique. Jag har inte läst Album, så jag vet ju inget om de faktafel som enligt Gothique finns i recensionen, men jag roas av att Enander tydligen blir så provocerad av Album att han bara måste kräkas tio liter ordspya och sedan kräkas lite till och dessutom sparka lite åt Bokhororna själva istället för att bara hålla sig till att kritisera deras verk.

Tidskrifter

Senaste fredagsfrågan hos Bokhora handlar om vilka tidskrifter och magasin man läser. Eller läser och läser… Jag är väldigt bra på att samla på mig tidskrifter utan att läsa dem.

tidskrifter.jpg

Fantastik: Mitrania, Eskapix och den sporadiskt utgivna Enhörningen. Nova brukar jag köpa, men det var tyvärr länge sedan jag läste ett nummer. Men den är i alla fall snygg bokhyllan med sina vita ryggar…

Feminism: Bang och Ful prenumererar jag på, men är ibland pinsamt dålig på att läsa.

Litteratur: 00-tal är också en sån där som jag samlar på mig men inte alltid läser så mycket i. ALT och Vi läser har bara två nummer var än så länge, men jag kommer nog fortsätta hålla koll på dem.

Övrigt: Språktidningen brukar jag läsa hos mina föräldrar, för pappa prenumererar, och Filter brukar vara rätt trevlig. ELLE bläddrar jag i ibland.

Sedan är jag allmänt nyfiken på mindre kulturtidskrifter som Pequod, Subaltern, Komma och Fantasin, men har inte kollat upp dem ordentligt ännu.

Julbokmarknad

julbok.jpg

För en vecka sedan var det julbokmarknad i Stockholm. En hög små och mellanstora förlag hade försäljning till billiga priser. Trevligt. Mina inköp kan ses på bilden: tre tidskrifter och två böcker.

Vems är texten?

Nu är jag allmänt efter, för det känns som att ”alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.

En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.

Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att ”Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”

Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.

När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.

Andra bloggar om: , ,

Spaning: ALT, sågningar och bajs

# Jag läser hos Bokhora att förlaget Atlas ska släppa en ny tidskrift vid namn ALT, som beskrivs så här: ”ALT föddes ur en önskan att på ett mer ingående sätt diskutera litterära texter och hur de tillkommer. Ambitionen är att långa tankar ska få tänkas och att de ska få tänkas till punkt. Det blir inga notiser. Inga nyheter. Inga recensioner. Bara mångsidiga och läsvärda texter om litteratur. Samtal och essäer, om skrivande och om läsande.” Mer kan man läsa i Atlasbloggen.

Låter rätt spännande, tycker jag. Första numret beställt.

# Jag läser hos Vertigomannen att han, liksom många andra, funderar över att negativa recensioner ofta är roligare att läsa än positiva recensioner. Roligare att skriva är de också, sågningarna. Jag brukar ha särskilt roligt när jag recenserar dålig film – jag ser betydligt fler dåliga filmer än jag läser dåliga böcker. Men visst är det lite tragiskt att det är svårare att hylla på ett sätt som är underhållande för läsaren och en själv?

(Det är inte alltid roligt att dissa, förresten. Jag sågade en svensk fantasyroman vid fotknölarna på Catahya för några år sedan och det är nog den enda recension som har gett mig dåligt samvete i efterhand, för det är ju inte helt otippat att författaren har läst den. Jag har tänkt flera gånger att jag borde dämpa den lite, för jag känner mig så taskig, men vad fan, jag skrev helt enkelt vad jag tyckte och bredde inte på bara för att vara rolig, vilket har gjorts i andra recensioner.)

# Och så fnissar jag lite åt bajsinlägget hos Calliope.

Andra bloggar om: , ,