I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget Konsten av tantifiera.

Nu har jag recenserat boken på Catahya. Sammanfattningsvis tycker jag att den var rätt underhållande och att den verkar vara en bra bok för dem som gillar genren, men de borde på läsa den på engelska i så fall, och själv kommer jag knappast plocka upp något av Kenyon igen.

Jag kommenterade inte omslaget i recensionen, men nu gör jag det här istället: men guuuud.

2 kommentarer

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.

Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande ”Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till ”Åh, du milde tid.”

Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker ”du milde tid”, eller ”milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.

Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

4 kommentarer

I brist på egna saker att säga ger jag några länkar istället.

Snyggt: Book Cover Archive
Vackert: En kyrka? Fel…
Läskigt: Very purple
Helknäppt: Censur av det fria ordet i svensk bokhandel?

Kommentera!

Som sagt var förra veckans facklitteratur intressant. Särskilt fastnade jag för en artikel* om romantikförlaget Harlequin. Det är en internationell jätteindustri som i Norden ger ut runt 800 böcker om året och just industribiten tycker jag är spännande. Alla böcker som säljs är såklart varor, men med Harlequin-böcker finns det saker som gör att fokus på böckerna som massproducerade varor och inte som skönlitterära verk i egen rätt är starkare än i många andra sammanhang. Alla Harlequin-böcker på svenska är översatta från engelska (tror jag), och i översättningsprocessen händer det saker.

Vanligtvis anses det att en bra översättning ligger så nära originalet som möjligt. Men hos Harlequin, och säkerligen hos andra förlag som funkar på samma sätt, har inte ett originalverk den typen av status. Istället gäller det att anpassa översättningen till den lokala marknaden. Även om de vill att känslan i boken ska följa med, så kan språket och handlingen tydligen fixas till lite hur som helst. Dels handlar det om att Harlequins olika serier har fastslagna format och därför kortas översättningarna ofta ner för att få rätt antal sidor och dels handlar det om ändringar – ibland ganska omfattande, verkar det som – i texten för att passa just den svenska Harlequin-marknaden när det gäller värderingar och förväntningar hos förlaget och läsarna.

Ett steg i anpassningen är att ta bort sådant som är obekant för läsarna, som uttryck, skämt eller vanor som inte är begripliga i en svensk kontext. Lättläst är ledordet. Inget ska komma i vägen för det viktiga, nämligen kärlekshistorien. Ett annat är att dämpa och ändra inslag som kan vara rasistiska eller sexistiska. Harlequin må leva på romantiserade könsstereotyper, men är kvinnan exempelvis för mesig och mannen för dominant så kan sådana otrevliga inslag ändras i översättningen/omarbetningen. Även explicita sexscener skrivs om för att bli mer abstrakta och romantiska. Visst sker ett visst mått av anpassning i många olika typer av översättningar – jag tänker omedelbart på riddaren Berit i David Eddings böcker som fick heta Beril på svenska – men att vissa scener eller delar av handlingen helt enkelt skrivs om för att bättre passa vad förlaget vill ge ut är på en annan nivå. Jag undrar hur ofta det förekommer i andra sammanhang.

* = ”They seek it here, they seek it there, they seek it everywhere. Looking for the ‘global’ book” av Eva Hemmungs Wirtén. Den är från 1998, men jag tror nog att det som står i den till stor del fortfarande gäller. Det som står i artikeln lär också finnas i Hemmungs Wirténs avhandling Global Infatuation: Explorations in Transnational Publishing and Texts. The Case of Harlequin Enterprises and Sweden.

10 kommentarer

Förra veckan var det chick lit och romantik på populärlitteraturkursen. Facklitteraturen var väldigt intressant. Skönlitteraturen var, eh, intressant att prata om. Harlequin-diskussionerna orsakade sådant bubbel att Jerry Määttä, som hade haft våra fantasy/skräck/sf-seminarier och fick hoppa in då den egentliga läraren var sjuk, ansåg det lämpligt att påpeka att ”vi är inte här på kursen för att skratta åt dålig litteratur”.

Veckans skönlitteratur var Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i förra inlägget, och valfri Harlequin-bok. Jag hade valt Förbjudna kyssar av Rogenna Brewer. Eftersom jag läste några Harlequin-böcker på gymnasiet trodde jag att jag visste vad som väntade, men det var visst ännu värre än jag mindes. Och då läste jag ändå en av de mindre mossiga böckerna, om jag ska jämföra med hur de andra beskrev sina…

Så. Kvinnan i Förbjudna kyssar är löjtnant Tabitha Chapel, som ska genomföra en undersökning för att se om det är möjligt för kvinnor att genomgå marinkårens SEAL-utbildning. Mannen är kapten Marc Miller, som absolut inte vill ha någon jäkla kvinna i sin fina specialstyrka. Men gissa vad? De blir jättekåta på varandra! Eller förlåt, jag menar naturligtvis förälskade. Jag hade rätt kul åt boken ett tag, men sedan blev jag mest trött. För även om den som sagt inte är så mossig som många av de andras böcker (Tabby får både jobbet och mannen vars fördomar hon har stampat sönder, istället för att få mannen och en framtid som hemmafru) så är den såklart otroligt fixerad vid manlighet och kvinnlighet. Ungefär det första man får veta om Marc är att hans röst är ”maskulin” och romanen är fylld av fina stycken som:

– Du vill helt enkelt vara en av grabbarna, förklarade han och tog upp sin kö. Men låt mig få tala om sanningen för dig: Du är till hundra procent kvinna.

Gluuuähhhbluähblurg.

4 kommentarer

Det brukar sägas att det finns lika många varianter av en dikt som det finns läsare av den. [...] Själv skrev jag en gång en dikt som jag tyckte handlade helt och hållet om sex – och fick reaktioner från en läsare som entusiastiskt påstod att det var ”en helt fantastisk dikt om Gud”.

- Maria Gummesson i Att skriva börjar här.

2 kommentarer

(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)

För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.

Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.

Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.

Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.

Läs!

Andra bloggar om: alicia erian

1 kommentar

Just nu har jag en sån där period där jag hoppar mellan olika böcker hela tiden och inte blir färdig med någon. Idag påbörjade jag Jeanette Wintersons novellsamling The Powerbook och gömde munnen bakom kappans höga krage så att övriga tunnelbaneresenärer inte skulle se hur jag satt och idiotflinade.

En av novellerna handlar om en tjej som i slutet av 1500-talet klär sig ut sig till man, blir spion och smugglar tulpaner. Skeppet hon reser med blir anfallet av pirater och de säljer henne som sexleksak till en prinsessa. Dagen närmar sig då Ali måste avslöja att hon inte är en man utan en kvinna med tulpaner i brallorna. Men…

Dagens roligaste, helt klart.

7 kommentarer

När jag klickade omkring bland reaböckerna hos Adlibris såg jag några som hade undertiteln An Urban Erotic Tale. Jag har sett många skumma titlar, men en tog fan priset: Thong on Fire. På en bok som ska föreställa erotisk. Eeh.

Kommentera!