Att läsa eller inte läsa poesi (och att skriva)

Ord och inga visor-Jessica skrev lite om poesi för ett tag sedan: ”Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå?” Det fick mig att minnas en litterär gestaltning-lektion på gymnasiet då vi i klassen dissade någon känd poets dikt för att ”man fattar ju inte vad den handlar om.” Numera håller jag i alla fall med om att man inte behöver förstå en dikt för att uppskatta den. Det är ju språket som är grejen. Bilderna, rytmen, flödet.

Jag läser tyvärr väldigt lite poesi. Jag vet inte riktigt varför, det finns ju en del jag tycker om. Kanske borde jag göra som Jessica och lova mig själv att läsa en diktsamling i månaden, det tar inte mycket tid. Det skulle nog vara bra för mitt eget skrivande också, som på den skönlitterära fronten har varit helt jävla dött hela det här året. Jag brukar ofta bli inspirerad att skriva själv när jag läser poesi. Ge mig gärna tips!

Och på tal om mitt skrivande så har jag uppdaterat Bläck för första gången på evigheter – lagt till en del dikter och noveller från 2007/2008 som inte har funnits upplagda där tidigare utan bara på Catahya, samt listan med noveller som bara finns publicerade i tryckt form. Titta in om ni är nyfikna. Pinsamhetsvarning kan utfärdas för diktarkivet, men jag tycker ändå att det är en kul grej att ha det sådär, alla dikter sedan jag var typ 13 samlade.

En författares dagliga dos av ångest

Så heter en blogg som jag tycker att ni ska läsa. Även om författaren kallar sig själv torrboll i senaste inlägget så tycker jag att den ofta är både intressant och rolig. Och ibland har jag lite dåligt samvete över att jag i stort sett aldrig kommenterar där trots att jag läser ofta, men detta inlägg får bli ett tecken på min uppskattning istället. Hoppa iväg nu.

Kulturjournalistikens grunder av Rikard Loman m.fl

kulturjournalistik.jpg Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.

Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.

Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.

Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.

(På bokens hemsida finns skrivövningar.)

Vetsagas essätävling: vinn 5000 kr

Jag har ju glömt att skriva om essätävlingen! Nättidskriften Vetsaga anordnar en essätävling med fantasy- och science fiction-litteratur som ämne. Vinnaren får 5000 kr. Det finns också ett ungdomspris på 1000 kr, som fantastikföreningen Catahya står för. Deadline är 15/6. Tre veckor kvar, alltså.

Andra bloggar om: , , , , skrivartävling

En målsättning och dess nederlag

När jag startade den här bloggen var det för att jag ville ha en plats att skriva om annan litteratur än fantasy och sådant. Haha. Vad trodde jag egentligen, att jag skulle kunna ha en bokblogg där fantastiken inte tar stor plats? Pfft. Klart jag inte kan.

Här är mina senaste recensioner på Catahya:
How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card
På ödets vingar av Julia Sandström

Plock

Idag var jag på Perssons för första gången sedan bokrean. Skäms på mig för att jag har slutat gå dit sedan de flyttade från Sollentuna centrum. Jag vill ju att de ska klara sig på sin nya plats. Så idag tänkte jag att jag borde visa mitt stöd… Och köpte en bok ur hyllan där allt kostar tio spänn. Eh. Bra jobbat!

(Det blev förresten Såna & riktiga karlar av sociologen Arne Nilsson. Den handlar om homosexuella män i Göteborg på 30-50-talen. Har haft ett utdrag ur den på någon genuskurs. Intressant.)

Imorgon åker jag till Finland och nu gör jag som en hög andra bokbloggare och funderar offentligt på vilka böcker jag ska ta med. Som vanligt mycket begränsad nättillgång och denna gång ingen bror att fjanta runt med. Det kommer bli mycket lästid. Och skrivtid. Här ska skrivas noveller! Hoppas på fyra-fem stycken på nio dagar. (Hah, eller hur.) Idéer har jag verkligen inte brist på, men själva skrivandet skjuts upp och skjuts upp.

Nedpackade böcker:
Skuggan över Innsmouth – HP Lovecraft
Blood Debt – Tanya Huff
The Courage Consort – Michel Faber
Darc Ages: The City of Masks – A.R. Yngve
How to Write Science Fiction and Fantasy – Orson Scott Card
Super Bitches and Action Babes: The Female Hero in Popular Cinema 1970-2000 – Rikke Schubart

Funderade på Nekromantikerns födelse av Nick Perumov, men satte ett snabbt förbud mot så tunga böcker. Det blir tillräckligt att släpa på ändå. Men kanske en till pocket, som Sugar Rush av Julie Burchill eller Drawing Blood av Poppy Z Brite eller Looking for Jake av China Miéville?

Vems är texten?

Nu är jag allmänt efter, för det känns som att ”alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.

En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.

Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att ”Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”

Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.

När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.

Andra bloggar om: , ,

Att tolka

Det brukar sägas att det finns lika många varianter av en dikt som det finns läsare av den. [...] Själv skrev jag en gång en dikt som jag tyckte handlade helt och hållet om sex – och fick reaktioner från en läsare som entusiastiskt påstod att det var ”en helt fantastisk dikt om Gud”.

- Maria Gummesson i Att skriva börjar här.

På spaning efter Ajvide Lindqvist och JCO

John Ajvide Lindqvist kommer tydligen med en ny roman i år, Människohamn. Åh, jag hoppas verkligen att den bryter riktningen som hans tidigare böcker har följt, dvs. nedåt. Låt den rätte komma in var otrolig, Hanteringen av odöda nådde inte upp till den nivån och novellsamlingen Pappersväggar nådde inte upp till den föregåendes nivå. Visserligen skulle en bok som är lite sämre än Pappersväggar fortfarande vara mycket bra, men det skulle vara så mycket roligare om kurvan vände uppåt istället.

(Läste ni förresten intervjun i DN med honom innan julen? Hon som intervjuade honom frågade hur länge han hade gått i psykoanalys och skrev sedan ”Det är lite svårt att smälta att han inte har det. För John Ajvides karaktärer är oftast så hårt drivna av sina inre demoner att några vampyrer eller jättebläckfiskar nästan inte ens behövs.” Jaha, där har vi både en skvätt blanda-ihop-författaren-med-boken och en nypa skräck-utan-monster-är- finare-skräck. Allvarligt. Skärpning.)

The Girl Least Likely To längtar till den första april för då kommer det nytt av Joyce Carol Oates: Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway. Oooh. Det är farligt att läsa andras bokbloggar, min redan alldeles för långa ”vill läsa”-lista blir ännu längre.

Och jag är lite förtjust i Oates efter att nyligen ha läst hennes En författares övertygelse som innehåller diverse essäer om skrivande:

Under hela min barndom strövade jag omkring och gick på ständig upptäcktsfärd i naturen, hittade till gårdar i grannskapet, en guldgruva av gamla lador, övergivna hus och förbjudna ställen av alla de slag, varav en del antagligen var livsfarliga, till exempel vattenreservoarer och brunnar övertäckta med lösa bräder. De här strövtågen är intimt förknippade med berättandet, för det finns alltid ett spökjag, en fiktiv jagperson i sådana miljöer.

Jo, jag har redan citerat det stycket på annat håll. Jag tycker så mycket om det där med spökjaget.

Andra bloggar om: ,

Myggor, tigrar och omyndigförklarande

När DN tittar tillbaka på året som har gått har de en intervju med Maja Lundgren, som skrev årets mest debatterade bok, Myggor och tigrar. I början av december besökte just Maja Lundgren min kreativt skrivande-klass och pratade om sitt författarskap och efter det har jag tänkt en del på hur vissa debattörer i stort sett omyndigförklarade henne.

Det som orsakade stort rabalder var att Lundgren i boken namngav flera kulturpersoner och skrev inte särskilt smickrande saker om dem, men som det står i DN vände debatten efter ett tag från att handla om Lundgrens eget ansvar till att handla om förlagets ansvar.

Några ifrågasatte om det var lämpligt av förlaget att ge ut en bok av en person som verkade galen och inte hade någon ”självbevarelsedrift”. Jag tycker att det är ett obehagligt resonemang. Jag kan förstå att de ifrågasätter beslutet att publicera en roman som hänger ut folk med namn (den diskussionen tänker jag inte ge mig in i nu och inte heller diskussionen om fiktion och verklighet) men att de drar upp eventuella brister i Lundgrens mentala hälsa tycker jag är rätt äckligt och dessutom ett irrelevant argument. Sedan när har bokförlagen ansvar att endast ge ut böcker av fullt välbalanserade personer?

Jag läste Myggor och tigrar med debatten i bakhuvudet och flera gånger tänkte jag ”shit, hon är verkligen paranoid.” Samtidigt är det intressant hur hon resonerar kring och tvivlar på sina upplevelser, för att hon är medveten om sin benägenhet att övertolka.

Lundgren pratade en del om debatten under föreläsningen och sade – som jag minns det – att hon var inspirerad av bland annat surrealism och Montaignes sätt att utforska sina egna bevekelsegrunder, men att ingen gjorde den kopplingen eftersom de hellre ville se hennes sätt att skriva som ett utslag av ”galen kvinna” än som en medveten poetisk metod. Jag skämdes lite när hon sade det, för jag hade varit nära att gå på samma mina som en del av debattörerna: att tro att hon inte riktigt visste vad hon gjorde. Att tolka texten alldeles för mycket utifrån vad jag trodde mig veta om henne, snarare än att fundera över om jag tyckte att hennes litterära strategier var bra eller inte.

Kanske är jag lättövertalad, men efter någon timme i samma rum som Maja Lundgren är jag övertygad om att hon var mycket väl medveten om vad hon sysslade med. Att hon skriver om sina osäkerheter, sin paranoia och skildrar sig själv som en inte särskilt balanserad person är en del av syftet med Myggor och tigrar – hon vill utforska sin egen verklighetsuppfattning.

Vidare är bitarna om kulturlivet i Stockholm bara en liten del av Myggor och tigrar, för till största delen handlar den om Lundgrens tid i Neapel, men ändå har de i diskussionerna överskuggat resten av boken. Visst, det är väl förståeligt, men det är tragiskt att alla de hemska saker Lundgren skildrar – och som enligt henne är sanna – knappt nämns medan det ges stort utrymme åt alla som tycker att hon har skrivit på fel sätt om fel saker. Under Lundgrens tid i Neapel skedde flera mord i närheten av hennes bostad. Hon blev hotad, förföljd och våldtagen, och det avsnittet är det mest obehagliga i hela boken, men tydligen är det mycket viktigare att hon har förolämpat några kultursnubbar.

Men debatten åsido, är Myggor och tigrar en ”litterärt mästerverk”, som Lundgren själv kallar den? Nej, det tycker jag inte. Den är för lång. Den är intressant och Lundgren är en skicklig stilist, men den känns ofta stillastående. Det är för mycket av samma sak och för mycket av ingenting. (Allra mest tyckte jag om delen där hon diskuterar boken med sin redaktör.)

Efter föreläsningen bläddrade jag lite i hennes hyllade roman Pompeji och kände mig indragen bland bokstäverna bara av att läsa några rader här och där. Den måste jag läsa någon gång, jag tror att skulle tycka mer om den än om Myggor och tigrar.

Andra bloggar om: , ,