I don’t know how to answer. I know what I think, but words in the head are like voices under water. They are distorted. Hearing the words as they hit the surface is sensitive work. You will have to be a bank robber and listen and listen to the little clicks before you can open the safe.

I have a theory that every time you make an important choice, the part of you left behind continues the other life you could have had. [...] There’s a chance that I’m not here at all, that all the parts of me, running along all the choices I did and didn’t make, for a moment brush against each other. That I am still an evangelist in the North, as well as the person who ran away. Perhaps for a while these two selves have become confused. I have not gone forward or back in time, but across in time, to something I might have been, playing itself out.

There is a certain seductiveness about dead things. You can ill treat, alter and recolour what’s dead. It won’t complain.

- Ur Oranges are not the only fruit.

Förresten har jag gjort en ny kategori med citat. Gissa vem jag har citerat mest…

2 kommentarer

Om det är fler än jag som tänker ”eh, va?” när de hör ordet ”påskekrim” så har Bokmania förklarat saken för oss efterblivna. Tack. Jag läser knappt några deckare själv, men nu fattar jag i alla fall varför fler bokbloggare än vanligt har babblat om deckare senaste tiden.

Jag hade fyra böcker med mig till Finland över påsken, men läste bara två: Mot nya världar (Childhood’s End) av Arthur C. Clarke, som ingår i sf-kursen, och Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Resten av tiden ägnade jag väl åt att spela kort eller kräla omkring med kameran.

Kommentera!

Välj en riktig usel fantasybok, lyder uppmaningen från Drömmarnas berg. Okej, Forging the Darksword av Margaret Weis & Tracy Hickman är mitt bidrag. Jag vet egentligen inte hur usel min valda bok är, för jag läste väldigt lite i den. Men det i sig, att jag inte läste ut den, säger mycket. Dels för att jag ogillar att inte läsa ut böcker jag har påbörjat, och dels för att detta inträffade för flera år sedan när jag var nyligen fantasyfrälst och inte särskilt kritisk av mig. Ändå struntade jag i denna bok efter kanske 20-30 sidor (jag minns inte riktigt) och konstaterade att jag inte fattade någonting och inte heller brydde mig om att försöka.

2 kommentarer

Några kommentarer om de böcker jag har läst i år men inte skrivit något om. * Betyder kurslitteratur.

Baby Jane av Sofi Oksanen. Om berättarjaget och hennes förhållande med Piki, som får svår social fobi och knappt lämnar sin lägenhet. Inte lika bra som Stalins kossor, men absolut läsvärd. Kolla Bokhoras hyllning, för jag orkar inte uttrycka mig ordentligt.

Den högsta kasten av Carina Rydberg. Oh yes. Så bra, så bra.

* ABC-morden av Agatha Christie. Småputtrigt, men jag kommer knappast slänga mig efter något mer. Jag minns att en vän till mig läste väldigt mycket Christie när vi var yngre och jag fattade inte grejen då heller.

* Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Spännande, visst. Jag sträckläste. Men för jävla många ord. En sån där bok där man bara kan svepa med blicken över sidorna istället för att läsa ordentligt och ändå uppfatta allt viktigt.

* Da Vinci-koden av Dan Brown. Nah. Hyfsat underhållande, men jag hade klarat mig bra utan.

* Jag, Robot av Isaac Asimov. Torrt berättande och flera väldigt irriterande personer. Boooooooooooring.

Krigets år av Steph Swainston. Bra fantasy, som känns som att den går utanför standardmallen. Jag är inte säker på om den gör det egentligen, eller om den bara lyckas skapa känslan av att vara annorlunda. Egentligen bryr jag mig inte om vilket av alternativen det är. Bra är den i alla fall.

2 kommentarer

Mina senaste recensioner:
Styggelsen av Amanda Hellberg
Anteckningsbok av H.P. Lovecraft

Kommentera!

Jag läser i Eskapixbloggen att något stort nordiskt förlag planerar en skräcktidskrift och jag leker med tanken på om samma sak skulle hända med fantasy eller science fiction och nej, det skulle det inte. Jag tänker också på en snutt ur den text som Johan skrev om litteraturpriser på Vetsaga nyligen: ”skräcknoveller, som i Sverige verkar frodas betydligt bättre än science fiction-novellistiken (eller science fiction-författandet över huvud taget).”

I två år har jag suttit i juryn för Catahyas fantastiknovellpris, som delas ut till en svenskspråkig originalpublicerad novell i genren fantasy, sf eller skräck. De två gånger som priset har delats ut har det gått till skräcknoveller: första gången till finlandssvenska Yvonne Hoffmans spökhistoria ”Gården” och andra gången till Johan Theorins blodiga tomteberättelse ”Endast jag är vaken”. Jag kommer ta paus från juryn i år och kommer därmed inte vara med och bestämma vilken av förra årets noveller som kommer att belönas, men jag skulle inte bli förvånad om det blev en skräcknovell igen. Jag kan såklart inte veta hur den nya juryn kommer att välja, men jag vet vilken jag skulle tala för om jag satt med och yes, det är en skräcknovell.

Jag är glad att det skrivs bra skräck på svenska, det är jag. Jag tycker bara att det är synd att fantasy och sf inte verkar kunna konkurrera. Catahyas pris rör som sagt bara noveller, men tittar man på de svenska fantastikromaner som har givits ut och uppmärksammats de senaste åren så är det skräcken som dominerar där också, i alla fall när det gäller litteratur för vuxna. De flesta svenska fantasyromaner är ju skrivna för barn eller ungdomar och med sf, som det verkar ges ut väldigt lite svenskskrivet av över huvud taget, är det samma sak. Säkert skrivs det mer ungdomsskräck än vuxenskräck också, men vuxenskräcken har i alla fall lyckats göra sig en plats nu. Den syns. Den är omskriven.

Kan svensk fantasy eller sf ta samma kliv? Knappast fantasyn, för barnstämpeln på den genren är så otroligt stark i Sverige (se Fantasy – bara för barn? och Svensk fantasy, var finns den?). Då har nog sf en bättre chans, för även om det är en undanskuffad och nördstämplad genre så har den inte barnbagaget att släpa på och jag tycker mig ha uppfattat en vilja hos delar av pressen att skriva om sf på ett seriöst sätt, även om det kan vara lite ”woho, kolla på oss, vi är så öppna som skriver om sf” över det. Men nej, jag tror att den nuvarande skräckvågen kommer få vara ganska ensam. Jag hoppas bara att den håller tillräckligt för att öppna upp för ännu mer bra svenskskriven skräck innan pendeln svänger igen.

Relaterat:
CJ Håkansson kommenterar också inlägget ur Eskapixbloggen
Bokhora intervjuar Mattias Fyhr

3 kommentarer

Bokstävlarna skriver under rubriken Klassiker jag inte har läst om Röda rummet. Här har ni en litteraturvetare till som inte har läst den. Inte har läst hela, alltså. Däremot har delar av den – mest inledningen, såklart – prackats på mig säkert fler gånger än jag minns och jag känner inte minsta lust att läsa resten. Svenskan på högstadiet, svenskan på gymnasiet och litteraturvetenskapen. Och när jag trodde att jag aldrig skulle tvingas att läsa den där jävla inledningen en gång till så dök den upp på kreativt skrivande också! Yes, jag har skrivit en text där det är doft av rostad mandel som far omkring med vinden runt Sergels torg.

Säkerligen har en massa elever i svenska skolor även denna vecka analyserat eller skrivit en egen variant av ”Stockholm i fågelperspektiv”, lyckligt ovetande om att samma text kommer fortsätta att tryckas upp i fejset på dem tills de vill anordna bokbål.

11 kommentarer

Som sagt var förra veckans facklitteratur intressant. Särskilt fastnade jag för en artikel* om romantikförlaget Harlequin. Det är en internationell jätteindustri som i Norden ger ut runt 800 böcker om året och just industribiten tycker jag är spännande. Alla böcker som säljs är såklart varor, men med Harlequin-böcker finns det saker som gör att fokus på böckerna som massproducerade varor och inte som skönlitterära verk i egen rätt är starkare än i många andra sammanhang. Alla Harlequin-böcker på svenska är översatta från engelska (tror jag), och i översättningsprocessen händer det saker.

Vanligtvis anses det att en bra översättning ligger så nära originalet som möjligt. Men hos Harlequin, och säkerligen hos andra förlag som funkar på samma sätt, har inte ett originalverk den typen av status. Istället gäller det att anpassa översättningen till den lokala marknaden. Även om de vill att känslan i boken ska följa med, så kan språket och handlingen tydligen fixas till lite hur som helst. Dels handlar det om att Harlequins olika serier har fastslagna format och därför kortas översättningarna ofta ner för att få rätt antal sidor och dels handlar det om ändringar – ibland ganska omfattande, verkar det som – i texten för att passa just den svenska Harlequin-marknaden när det gäller värderingar och förväntningar hos förlaget och läsarna.

Ett steg i anpassningen är att ta bort sådant som är obekant för läsarna, som uttryck, skämt eller vanor som inte är begripliga i en svensk kontext. Lättläst är ledordet. Inget ska komma i vägen för det viktiga, nämligen kärlekshistorien. Ett annat är att dämpa och ändra inslag som kan vara rasistiska eller sexistiska. Harlequin må leva på romantiserade könsstereotyper, men är kvinnan exempelvis för mesig och mannen för dominant så kan sådana otrevliga inslag ändras i översättningen/omarbetningen. Även explicita sexscener skrivs om för att bli mer abstrakta och romantiska. Visst sker ett visst mått av anpassning i många olika typer av översättningar – jag tänker omedelbart på riddaren Berit i David Eddings böcker som fick heta Beril på svenska – men att vissa scener eller delar av handlingen helt enkelt skrivs om för att bättre passa vad förlaget vill ge ut är på en annan nivå. Jag undrar hur ofta det förekommer i andra sammanhang.

* = ”They seek it here, they seek it there, they seek it everywhere. Looking for the ‘global’ book” av Eva Hemmungs Wirtén. Den är från 1998, men jag tror nog att det som står i den till stor del fortfarande gäller. Det som står i artikeln lär också finnas i Hemmungs Wirténs avhandling Global Infatuation: Explorations in Transnational Publishing and Texts. The Case of Harlequin Enterprises and Sweden.

10 kommentarer

Förra veckan var det chick lit och romantik på populärlitteraturkursen. Facklitteraturen var väldigt intressant. Skönlitteraturen var, eh, intressant att prata om. Harlequin-diskussionerna orsakade sådant bubbel att Jerry Määttä, som hade haft våra fantasy/skräck/sf-seminarier och fick hoppa in då den egentliga läraren var sjuk, ansåg det lämpligt att påpeka att ”vi är inte här på kursen för att skratta åt dålig litteratur”.

Veckans skönlitteratur var Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i förra inlägget, och valfri Harlequin-bok. Jag hade valt Förbjudna kyssar av Rogenna Brewer. Eftersom jag läste några Harlequin-böcker på gymnasiet trodde jag att jag visste vad som väntade, men det var visst ännu värre än jag mindes. Och då läste jag ändå en av de mindre mossiga böckerna, om jag ska jämföra med hur de andra beskrev sina…

Så. Kvinnan i Förbjudna kyssar är löjtnant Tabitha Chapel, som ska genomföra en undersökning för att se om det är möjligt för kvinnor att genomgå marinkårens SEAL-utbildning. Mannen är kapten Marc Miller, som absolut inte vill ha någon jäkla kvinna i sin fina specialstyrka. Men gissa vad? De blir jättekåta på varandra! Eller förlåt, jag menar naturligtvis förälskade. Jag hade rätt kul åt boken ett tag, men sedan blev jag mest trött. För även om den som sagt inte är så mossig som många av de andras böcker (Tabby får både jobbet och mannen vars fördomar hon har stampat sönder, istället för att få mannen och en framtid som hemmafru) så är den såklart otroligt fixerad vid manlighet och kvinnlighet. Ungefär det första man får veta om Marc är att hans röst är ”maskulin” och romanen är fylld av fina stycken som:

– Du vill helt enkelt vara en av grabbarna, förklarade han och tog upp sin kö. Men låt mig få tala om sanningen för dig: Du är till hundra procent kvinna.

Gluuuähhhbluähblurg.

4 kommentarer

Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson var tydligen den mest sålda svenska boken 2005, och den säljer fortfarande bra. Vi läste den på kursen förra veckan och jag förstår inte. Förstår inte varför den är så framgångsrik. Den är ju tråkig och platt.

Nu skulle det vara lätt att dra till med något snobbigt ”men det som säljer mycket brukar ju inte vara bra” eller liknande, men det är inte det jag är ute efter. Även när jag personligen inte gillar en väldigt populär bok/film/whatever så brukar jag ändå kunna se och förstå vad det är som andra finner tilltalande med den. Men inte i det här fallet.

Små citroner gula handlar om Agnes, som jobbar på en fin restaurang med ett as till chef och bor med ett annat as till pojkvän. Boken börjar med att hon får sparken och blir dumpad. Sedan handlar det om att hon försöker få sitt liv på rätt köl igen, samtidigt som problemen fortsätter att hopa sig. De som gillar den verkar göra det för att de tycker att den är underhållande och lätt att identifiera sig med. What? Jag tycker inte att den är rolig alls (och det här kommer från en lättroad person som försvarar en rätt stor del av sin kulturkonsumtion med ”alltså det är inte bra egentligen men det är underhållande”) och Agnes är, för att citera en kurskamrat, ”så jävla beige”. Det är väl meningen att man ska känna någon sorts sympati för henne men jag vill helst bara slå henne och det finns ungefär ett ställe i hela boken då jag faktiskt hejar på henne. Visst finns det väldigt många händelser och tillstånd i boken som många känner igen – ett destruktivt förhållande, arbetslöshet eller dåliga arbetsvillkor, brist på självförtroende – men som helhet är den mest bara … ja, beige. Och språket är enkelt på gränsen till barnsligt.

Jag har inte läst mycket chick lit, men det jag har läst tidigare har varit fan så mycket roligare än Små citroner gula.

6 kommentarer