Ett av de första inläggen i den här bloggen handlade om Maja Lundgrens Myggor och tigrar och hur hon omyndigförklarades i debatten som följde publiceringen av boken. Lite kort skrev jag också om att jag tyckte att boken var rätt trist och jag trodde att jag skulle gilla hennes första roman Pompeji mer. Jag hade rätt.

Pompeji utspelar sig strax innan staden läggs i ruiner av ett vulkanutbrott. Man får följa några olika människor som lever i staden och deras problem. Och det låter ju som upplägget för en helt normal roman, men Pompeji är knäppare än det mesta jag har läst förut. Lundgren blandar nutid och dåtid, historiska fakta och galna skrönor och resultatet blir helkonstigt och väldigt roligt. Romanfigurerna är otroligt fula i munnen, gudar vandrar på gatorna, någon blir förvandlad till hund och även vulkanen Vesuvius får tillfälle att snacka lite. Bland annat konverserar den med en tiger som har rymt från gladiatorspelen.

Tigern gjorde expeditioner på Vesuvius, och en vacker dag hade den tagit sig ända upp till toppen. Den gick ner i kratern. Ojrå. Det här var verkligen något för tigrar!
För den förstod att det var en vurkan.
Före en jordbävning blir alla hundar oroliga. Långt innan människan har hunnit märka något ylar hundarna och rusar runt i panik: men tigern kände kittlingar i tassarna och njöt, för det tyckte den om. Den blev inte rädd.
- En Vurkan det är.
- En Tiger det är.
Jo. Vesuvius kände tigerns närvaro i kratern, precis som tigern kände magman.
När de konstaterat varandras närvaro och likaledes konstaterat en tigro-vulkanisk aktivitet, en typ av djur-vulkankemi med reaktioner, inte direkt erotiska men besläktat med det, så började de prata.
(Vulkaner och tigrar kan visst prata, det är bara idioter som tror att dom inte kan det, riktigt förstockade människor som borde stoppa upp huvudet där bak, och om ni vill tillhöra dem så varsågoda, kanske ni borde gå till en psyk-doktor i alla fall.)
[...]
Tigerns bekännelse följdes av en lång tystnad av Vesuven.
Versuven tänkte på Spartacus. Vesuven tänkte på alla fina människor som den skulle döda. Vesuven sa slutligen:
- Jag är en statovulkan. Jag är mycket komplex. Gå i frid.

Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas. Och samtidigt finns det såklart mycket kontroll bakom den till synes flummiga texten, bland annat i form av kunskap. Mycket i Pompeji är baserat på klotter och annat som har hittats i staden.

Jag ska inte påstå att allt funkar. Ibland blev det lite mycket. Men jag hade en mycket rolig lässtund.

(Förresten, så här fult är pocketomslaget. Örk. Önskar att jag hade den inbundna istället.)

4 kommentarer

När jag läste Dubbla slag av Malin Persson Giolito slog det mig hur sällan jag läser den typen av böcker, som handlar om vanliga (nåja) nutida människors vardagsliv och ”livspussel” (kräkord). Hade det inte varit för det feministiska temat hade jag antagligen inte intresserat mig för den alls.

Dubbla slag handlar om Hanna som gjorde kometkarriär som ung jurist, men sedan hon fick barn har det gått trögt. På jobbet förväntar de sig att alla ska jobba dag och natt, och inte sticka iväg för att hämta på dagis. Och hemma sover mannen gott på nätterna medan hon själv ligger vaken av stress eller skrikande barn. Det är alltså en bok som är väldigt typisk för vår tid, då kvinnor intalas att de kan få allt – karriären, familjen, det jämställda förhållandet – och sedan skulle behöva klona sig själva eftersom det inte funkade.

Dubbla slag och flera andra hyfsat nya böcker visar en familjebild som ser ut ungefär så här: mamman, yr av sömnbrist, flänger runt med otvättat hår för att hinna klä på och fixa frukost till ungarna som bråkar och kastar mat över hela köket innan hon själv ska till jobbet. Så kommer pappan in, utvilad och nyduschad, och säger ungefär jaha, här sitter ni och myser, och sedan går han till jobbet medan kaoset fortsätter där hemma. Det skulle vara intressant att läsa en bok ur ”Mannens” synvinkel om den situationen, om förhållandena där de trodde att de var jämställda, men sedan blev det pannkaka när barnen kom. Eller det kanske redan finns? Tipsa gärna i så fall.

Dubbla slag är välskriven och effektivt berättad och många kan säkert känna igen sig i Hannas problem. Inblicken i hur det kan fungera på en advokatbyrå är också intressant. Men trots allt det skulle jag inte vilja ha mer av samma sak när jag har läst klart. Det finns en anledning till att jag sällan läser såna här böcker, och det är att det helt enkelt finns annat som intresserar mig mer.

1 kommentar

I 80 romaner för dig som har bråttom har Henrik Lange sammanfattat kända romaner på några få serierutor. Jag hade nog fel förväntningar när jag började läsa, för jag trodde att det skulle vara en mer uppenbar humorbok, men istället är sammanfattningarna väldigt rakt på sak. Visst, ibland blir det riktigt roligt ändå, men det är mest när Lange går ifrån det bokstavliga sammanfattandet och exempelvis beskriver Mina drömmars stad som ”Elände elände elände elände elände elände” eller i något fall inte använder text alls utan låter bilderna tala.

Den mest komiska effekten av 80 romaner för dig som har bråttom är egentligen hur små och ynkliga många av litteraturhistoriens stora verk blir i Langes version av dem. Han gjorde det och det, sedan dog han, illustrerat med några enkla svartvita bilder. Fast vem är boken till för, egentligen? Trots titeln så lär det vara personer som redan har läst romanerna i fråga som får ut mest av den. Den känns som en typisk present, en sån där halvrolig grej man ger bort för att man inte kom på något bättre.

Andra bloggar om 80 romaner för dig som har bråttom

8 kommentarer

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.

Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande ”Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till ”Åh, du milde tid.”

Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker ”du milde tid”, eller ”milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.

Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

4 kommentarer

Jag svamlar i dagboken om några gamla favoritböcker som nu ska bli tv-serie och konstaterar att böcker jag tyckte sjukt mycket om som 14-åring kan vara väldigt tråkiga idag.

Kommentera!

“Min tjej har fått något slags ryggskott och behöver en akuttid”, berättade jag i telefon till kiropraktorn.
“Hur gammal är din dotter?” frågade ryggdoktorn som utgick ifrån att “min tjej” inte kunde vara något annat än mitt barn.
Folk utgår ifrån att man inte kan vara homo. Inte ens när man säger det rakt ut.

1 kommentar

Ur Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Möjligtvis den gulligaste bok jag har läst.

2 kommentarer

Jag tycker att det är intressant med de många olika omslag som ett skönlitterärt verk kan ha, och de intryck de ger. Samma text, men omslagen kan signalera helt olika saker om den. Idag har jag spanat på gamla omslag till Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep? Bortsett från att vissa är gräsligt fula och några såklart anspelar på filmen Blade Runner så var det jag reagerade mest på faktiskt mängden får. Det borde kanske inte vara förvånande, med tanke på bokens titel och innehåll, men omslag är också till för att sälja och ur det perspektivet känns en massa får på omslaget till en sf-roman inte helt självklart… Å andra sidan är boken så känd att det spelade kanske ingen roll. (Svammel, svammel.)

Jag har versionen till vänster och tycker att det är underbart fulsött. Det gråa i mitten är rätt trevligt också. Däremot undrar jag vad skaparen av omslaget till höger hade knarkat.

4 kommentarer

Senaste fredagsfrågan hos Bokhora handlade om klassiker. Om vi bortser från att det är rätt luddigt vad en klassiker är så svarar jag så här: Jag läser få sådana. På grundkursen i litteraturvetenskap för några år sedan blev det många, såklart, men annars sällan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det en skolskada, en fånigt långvarig effekt av att associera ”klassiker” med ”gamla tråkiga böcker som svenskläraren är kär i”. Eller så är det ett annat barnsligt motstånd, orsakat av att klassiker har en sorts ”måste läsa”-stämpel som gör dem mindre lockande.

Jag minns ett tillfälle på svenskan på gymnasiet när vi hade en hög böcker att välja bland och jag tänkte att jag skulle läsa något som jag inte skulle läsa i vanliga fall och bad läraren att rekommendera något. Hon gav mig Pappa Goriot av Honoré de Balzac och min reaktion när jag läste den var ungefär ”wow, en mossig gammal bok som är bra!” Jag vet inte om det minnet mest är trevligt eller sorgligt. Trevligt för att det var en oväntat asbra läsupplevelse. Sorgligt för att jag vid 18 års ålder fortfarande inte hade kommit över gamla böcker = blörk, trots att jag på fritiden hade läst och blivit förtjust i exempelvis Austen och Stoker. Det fanns alltså klassiker jag tyckte om då också, men tråkstämpeln satt hårt på de flesta andra som jag inte hade läst.

2 kommentarer

Under skräck- och fantasyveckan på poplittkursen läste vi Carrie av Stephen King. Berättelsen om den utstötta tjejen med övernaturliga krafter som tar en våldsam hämnd var Kings första roman och även om jag inte har läst jättemycket av King så märker jag att han har blivit bättre på mycket sedan dess. Men det är en helt ok bok.

Det som gjorde allra starkast intryck på mig var skildringen av obehaget och motviljan som människor kan känna inför en utsatt person. Och nu menar jag inte de som exempelvis mobbar öppet, utan jag menar de andra. De som inte gör något mot den utsatta, de som kanske tänker att det som händer är fel och att de egentligen vill hjälpa, men ändå känner något väldigt obekvämt inför henne eller honom. Som om utsattheten skulle smitta, eller som om att visa svaghet inför andra är så äckligt att man inte vill råka få det på sig. Det undvikandet skildrar King så bra att det kryper lite i mig när jag läser, för det är ju en känsla man inte gärna vill kännas vid hos sig själv för att den är så ful.

(Notera exempelvis hur jag skriver ”man” istället ”jag”.)

3 kommentarer