Charlaine Harris och hårfixeringen

Det kan vara roligt och ibland störande att upptäcka vissa detaljer som en författare har hängt upp sig på. Jag har för mig att någon av bokhororna skrev om en författare som flera gånger hade Dumle-godis i sina böcker. Jag minns inte vilken författare det var, men jag kom att tänka på det när jag för hundrasjuttiofjärde gången läste om hår i Charlaine Harris Southern Vampire Mysteries-böcker (de som tv-serien True Blood är baserade på). Hela tiden är det något. Sookie borstar håret, Sookie sätter upp håret i en tofs, Sookies karl tvättar hennes hår, Sookie borstar någon annans hår med mera med mera.

Jag tänkte att det kanske var en Sookie-grej, men så läste jag Real Murders som är första boken om bibliotekarien Aurora Teagarden och där kom håret igen. Redan på andra sidan funderar Aurora på vilken frisyr hon ska ha. ”The braid. It made me feel artsy and intellectual.” Senare i boken, när hon har haft en riktigt usel dag och vill pigga upp sig själv, så provar hon lite nya frisyrer. Men det blev inte bra och håret blev elektriskt, buhu.

Men snälla?

Ondvintern kommer

Vintern tycktes ännu långt borta, men lövträden hade redan skrubbat sig blodiga mot höstvindarna och nu lyste trädtopparna som eldbränder.

ondvinter.jpg Jag har just läst Ondvinter av Anders Björkelid och är glad över att det skrivs så här bra svensk fantasy. Det händer inte så ofta, men bättre det än att det inte händer alls. Fina Ondvinter. Språket, vi-perspektivet, användningen av nordisk folktro… Och nämnde jag språket? Jag blev uppslukad. Piruett kallade den för den bästa svenska fantasyromanen någonsin. Jag vet inte, jag har inte funderat särskilt mycket på den saken, men den tillhör absolut toppen i alla fall.

Ny och bra är ju också Vilddjuret vaknar av Mattias Johnson som jag skrev om för ett tag sedan, och förresten är Anna Högbergs kommande fantasyroman Fredens pris något att se fram emot. Hon kommer att ge ut den själv och jag hoppas att det inte skrämmer bort för många läsare – egenutgivna böcker är ju minst sagt av varierande kvalitet. Jag har i alla fall testläst den och den är fanimej bra också.

Är ilskan gul?

Se rött. Det svartnar för ögonen. Bli vit (eller röd) i ansiket. Det är väl de vanligaste färgerna som används för att beskriva ilska. Men i Lene Kaaberbøls böcker om Katriona (barn-/ungdomsfantasy) är ilska associerad med gult. I Silverhästen beskrivs det som att barnet Kat har ett fult gult odjur inuti sig när hon blir riktigt arg. I de senare böckerna, då hon är lite äldre och har lyckats kontrollera sitt temperament lite bättre, dyker ändå den gula känslan upp ibland. Jag tyckte att bilden av det fula gula passade väldigt bra.

Och jag hajade till när den gula ilskan också dök upp i Catherynne M. Valentes Palimpsest som jag läser nu, fast i en något ljusare nyans än den jag tänkte mig när jag läste Katriona-böckerna.

”Do you think a ghost should be angry?” she asked, her wet mouth sopping her words. ”I can try, if you think I ought to be. I think I remember ‘angry’ – it was yellow, wasn’t it? Like custard.”

Begagnat

beg.jpg Från Myrorna och från ett antikvariat som sålde böcker nere vid Fyrisån:

Kushiel’s Dart av Jaqueline Carey.

Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag har den redan på svenska, men äh…

Lady Susan av Jane Austen.

Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott. Den läste vi några noveller ur på littvet. Intressant på många sätt, särskilt om man tänker på de upprörda reaktioner som flera av novellerna orsakade på sin tid trots att innehållet inte är vågat i nutida ögon.

Language Myths red. Laurie Bauer och Peter Trudgill. Verkar intressant.

Mörkrädd av Andreas Roman. Jag har läst en av Romans tidiga fantasyromaner och den var ju inte mycket att hurra för, men den här skräckromanen har jag hört bra saker om.

Tågläsning: Palimpsest

railroads.jpg

Igår satt jag på tåget och läste Palimpsest av Catherynne M. Valente. Så passande att ett av de första kapitlen utspelar sig på ett tåg, med två personer som är besatta av att åka tåg.

Och vilket underbart språk hon har. Igen och igen stannade jag upp, läste en mening en gång till, och undrade ibland om någon annan på tåget såg att jag log.

The booth was hard, cracked vinyl the color of a Chevrolet interior left in the sun for twenty years.

Her map clutched to her breast, Sei runs out into the street, her hair streaming behind her like a smokestack’s exhalation.

He took her into his arms, holding her golden head to his chest – how cold she was! Her skin was frost-dry, and he thought he could hear seabirds inside her, flapping at the freezing joints of her shoulders.

Nattens begär av Sherrilyn Kenyon

nattensbegar.jpg I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget Konsten av tantifiera.

Nu har jag recenserat boken på Catahya. Sammanfattningsvis tycker jag att den var rätt underhållande och att den verkar vara en bra bok för dem som gillar genren, men de borde på läsa den på engelska i så fall, och själv kommer jag knappast plocka upp något av Kenyon igen.

Jag kommenterade inte omslaget i recensionen, men nu gör jag det här istället: men guuuud.

Vilddjuret vaknar av Mattias Johnsson

vilddjuret.jpg  
Den har jag recenserat på Catahya.

Betyg: 4/5. En väldigt läsvärd fantasydebut. Kul med bra svensk fantasy.

 
 
 

Clarice Lispector

Flera bokbloggare verkar ha läst och diskuterat Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick i bokcirkelform. Kul att läsa flera olika åsikter om samma bok: Lyran, La Bibliofille, Boktoka, Kulturdelen, Snowflake, Johanna K.

Jag minns när vi läste Lispector på littvet, det var väl tre och ett halvt år sedan nu. De flesta hade inte hört talas om henne förut, men många blev helt förälskade och flera valde att skriva uppsatser om hennes verk. Jag har för mig att jag tyckte att Stjärnans ögonblick var bra, men skum och svår att greppa. Däremot föll jag pladask för novellsamlingen Familjeband. Den borde jag verkligen läsa igen.

Sex översättare, en vecka

Det här verkar inte jättesmart, tycker jag.

Girl Meets Boy av Ali Smith

girlmeetsboy.jpg Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack.

Girl Meets Boy ingår i mytserien, där en massa författare skriver en egen version av en myt. Smith valde en myten om flickan Iphis som blir uppfostrad som pojke. När flickan blir vuxen och ska gifta sig med en annan kvinna går hennes mamma till en gudinna för att få hjälp, och poff så blir Iphis man på riktigt.

Smith placerar sin version av myten av nutida Skottland. Huvudpersoner är systrarna Anthea och Midge. Midge jobbar hårt med marknadsföring åt företaget Pure, vars senaste produkt är flaskvatten. Anthea gör också en vända i Pures klor, och hennes metamorfos börjar då hon träffar Robin som en dag spraymålar protester mot företaget på dess skylt utanför kontoret.

He was the most beautiful boy I had ever seen in my life.
But he looked really like a girl.
She was the most beautiful girl I had ever seen in my life.

Midge har till en början svårt för systerns nya förhållande (Oh my god my sister is A GAY. I am not upset. I am not upset. I am not upset.) och rebelliska livsväg, men genomgår en egen förändring när hon inser vad hennes chef på Pure egentligen är för sorts människa och vad hon själv medverkar till att skapa där.

Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.

Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll.

Och så har den en fantastisk första mening:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Nästa sida »