Hey Dolly av Amanda Svensson blev ganska uppmärksammad i våras och den har varit nästan konstant utlånad på mitt närmaste bibliotek sedan dess, men jag lyckades hugga den nyligen.

I korta avsnitt irriterar sig Dolly på sin tråkiga pojkvän och sina instabila tjejpolare och visar sig vara rätt instabil själv, särskilt när det gäller verklighetsuppfattningen. Hon är en sån där obstinat jag-är-så-speciell unge som kan vara kul i fiktiv form, men som man i verkligheten skulle vilja örfila och skrika ”skärp dig!” åt. Det är pladdrigt, rastlöst och rätt förvirrat, men så språkligt säkert och sprudlande att jag förlåter allt annat. Amanda Svenssons lek med orden har den där totala motståndslösheten som gör att det känns som att blicken rinner, nästan halkar, över sidorna när man läser.

Hey Dolly går snabbt att läsa och nästan lika snabbt att glömma. Nu, någon vecka senare, minns jag knappt vad den handlade om, bara att jag gillade språket.

1 kommentar

När jag startade den här bloggen var det för att jag ville ha en plats att skriva om annan litteratur än fantasy och sådant. Haha. Vad trodde jag egentligen, att jag skulle kunna ha en bokblogg där fantastiken inte tar stor plats? Pfft. Klart jag inte kan.

Här är mina senaste recensioner på Catahya:
How to Write Science Fiction & Fantasy av Orson Scott Card
På ödets vingar av Julia Sandström

Kommentera!

Det är inte så ofta jag läser en bok och efteråt inser att det inte finns någonting mer jag skulle vill ha av den. Att inget saknas eller är onödigt eller på fel plats, att jag inte har minsta lilla grej att gnälla på. Att den faktiskt är helt komplett.

The Courage Consort av Michel Faber är en kort roman om en a cappella-kör på fem personer som bor några veckor i ett belgiskt slott för att öva in sitt kommande nummer. Isolering och excentriska personligheter får frustrationen att spraka mellan väggarna, samtidigt som körens självmordsbenägna sopran börjar komma ut ur sin grå dimma. Faber har ett precist och sparsmakat språk och perfekt känsla för att få fram komplext socialt samspel med små medel. Rolig är han också.

Jag är sjukt imponerad. Det är inte så att The Courage Consort är något av det bästa jag har läst eller tyckt mest om, men hantverket är så otroligt kompetent. (Och jag undrar lite vad det säger om litteraturen jag läser i vanliga fall att jag så sällan tänker ”gud vilken kompetent författare” när en bok är avslutad. Det brukar vara annat som har fångat min uppmärksamhet, vilket kan vara både bra och dåligt.)

Andra bloggar om: Michel Faber, författare

4 kommentarer

Nyligen recenserat på Catahya:
Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Diamantsvärdet och Träsvärdet av Nick Perumov

Kommentera!

# Jag läser hos Bokhora att förlaget Atlas ska släppa en ny tidskrift vid namn ALT, som beskrivs så här: ”ALT föddes ur en önskan att på ett mer ingående sätt diskutera litterära texter och hur de tillkommer. Ambitionen är att långa tankar ska få tänkas och att de ska få tänkas till punkt. Det blir inga notiser. Inga nyheter. Inga recensioner. Bara mångsidiga och läsvärda texter om litteratur. Samtal och essäer, om skrivande och om läsande.” Mer kan man läsa i Atlasbloggen.

Låter rätt spännande, tycker jag. Första numret beställt.

# Jag läser hos Vertigomannen att han, liksom många andra, funderar över att negativa recensioner ofta är roligare att läsa än positiva recensioner. Roligare att skriva är de också, sågningarna. Jag brukar ha särskilt roligt när jag recenserar dålig film – jag ser betydligt fler dåliga filmer än jag läser dåliga böcker. Men visst är det lite tragiskt att det är svårare att hylla på ett sätt som är underhållande för läsaren och en själv?

(Det är inte alltid roligt att dissa, förresten. Jag sågade en svensk fantasyroman vid fotknölarna på Catahya för några år sedan och det är nog den enda recension som har gett mig dåligt samvete i efterhand, för det är ju inte helt otippat att författaren har läst den. Jag har tänkt flera gånger att jag borde dämpa den lite, för jag känner mig så taskig, men vad fan, jag skrev helt enkelt vad jag tyckte och bredde inte på bara för att vara rolig, vilket har gjorts i andra recensioner.)

# Och så fnissar jag lite åt bajsinlägget hos Calliope.

Andra bloggar om: alt, recensioner, sågningar

5 kommentarer

Vilken usel bokbloggare jag är! Har ju inte skrivit något på nästan en månad.

Hur som helst, igår stod jag och rotade i bokhyllan hos Markus föräldrar och hittade Insekt av Claire Castillon. Jag slukade den idag och den var tillräckligt bra för att jag efter bara några sidor skulle tänka att jag måste berätta om den för er. (Om det fortfarande är någon som läser här…)

Insekt är en samling med 19 noveller om mödrar och döttrar. Det är korta texter, effektiva och skarpa och ibland helt makabra. Jag kommer att tänka lite på Alicia Erian när jag läser om all galenskap och smärta mot en grå vardagsbakgrund, men Castillon har en ännu mer lakonisk berättarröst och skriver om ännu mer skruvade saker på ett sätt som får dem att kännas helt vardagliga. Det är en underlig upplevelse att då och då inse att jag sitter och läser om något hemskt och vidrigt som om det inte var något konstigt alls eller till och med roligt. Skickligt.

Hennes andra novellsamling, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, kom på svenska i februari. Måste läsa!

6 kommentarer

(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)

För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.

Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.

Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.

Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.

Läs!

Andra bloggar om: alicia erian

1 kommentar

Umeå novellpris delades för ett tag sedan ut till fem vinnare istället för en, vilket ett antal personer anser vara fegt och tråkigt.

”När vi i juryn i år skulle utse pristagare kom vi fram till att vi ville visa fram en provkarta på vad novellen kan vara, vad novellen kan erbjuda i konstnärliga och litterära möjligheter”, sade jurymedlemmen Torgny Lindgren.

Hah. Om deras syfte med så många pristagare var att visa upp novellkonstens mångsidighet så tycker jag att de misslyckades. Flera av novellerna erbjuder nämligen ungefär samma saker. Tre av de vinnande novellerna hade utgjort lika mycket ”provkarta” som alla fem tillsammans. Och även om ingen av dem är dålig, så tycker jag inte att alla förtjänar att vara med och dela priset.

Om jag hade fått bestämma så hade ”Präst i Kemi” av Nina Hampusson vunnit. Ensam. Den har något som de andra till stor del saknar och det är, hur kliché det än låter, riv. Den är underhållande och kraftfull när de andra mest är fina.

De andra då?

”Hannes & Hanna” av Sanna Lindmark Starkenberg handlar om en unge och hans barnvakt. Den är fin, realistisk och välskriven och man anar en mörk bakgrund, men den saknar det lilla extra.

”Rekviem” av Henry Barsk består av först en berättelse som nästan bara är naturbeskrivning, sedan ett refuseringsbrev och sist en ny, bättre version av berättelsen. Det är en kul idé i teorin, men innebär i praktiken att halva novellen består av en text som förtjänade ett refuseringsbrev. Eh. Kanske inte helt lyckat.

I ”Tabita” av Else-Britt Kjellqvist flyttar en kvinna tillfälligt in i ett litet samhälle och väcker en bibliotekaries intresse. Ett utsnitt ur vardagen som känns äkta, men rätt ointressant. Dessutom är språket lite obekvämt ibland. Kjellqvist skriver i vanliga fall poesi och en del formuleringar känns som att de skulle passa bättre i en dikt, för här snubblar jag över dem.

”VM i Calgary” av Mia Öström gillade jag däremot. Huvudpersonen ska snart föda och hennes buffel till karl ska köra dem till sjukhuset, men det blir hela tiden hinder på vägen. Jag blev riktigt irriterad, men på ett bra sätt.

Andra bloggar om: noveller, litteraturpris

Kommentera!

Förra veckans bokfemma handlade om pjäser, vilket inte direkt är något tema för mig. Jag har i stort sett bara läst dramatik i form av kurslitteratur. I höstas på kreativt skrivande fick vi läsa manuset till Blottare och parasiter och sedan se generalrepetitionen och även om jag inte gillade pjäsen så var det intressant.

***

Det är ögonen som fångar mig. På scen i halvdunklet står djur och stirrar på publiken med sina lysdioder till ögon. Det är ett dött landskap och djurens likgiltiga blickar förmedlar en känsla av stillastående; så här är det och så kommer det att förbli. Ingen kommer loss, egentligen.

Lucas Svenssons Blottare och parasiter utspelar sig på den skånska landsbygden, mitt ute i ingenstans. Modern ligger död i svinstian, bröderna irrar och i fälten ligger systern och skrevar med benen. Syskonen kallar varandra ”bror” och ”syster” och spänningen mellan dem talar om en uppväxt som knappast kan kallas ljus och om känslor som inte borde finnas där.

Men medan dolda budskap letar sig ut över publiken är skådespelarprestationerna är något ojämna. Torkel Petterson är starkt närvarande som den äldre brodern, likaså Malin Ek som modern som även i livet efter detta släpar matkassar och förbannar att man inte får några cigaretter när man är död. Lillasystern: I Hulda Lind Jóhannsdóttirs form går en vuxen kvinnas kropp går omkring på scenen, håller långa, invecklade monologer med ett barns röst och med en sexualitet varken hon eller någon av de andra figurerna kan hantera. Jag tycker att det är obehagligt varje gång hon talar, men om det är ett ”bra” eller dåligt obehag vet jag inte. Kanske är det för att jag har manuset i huvudet som jag är så kluven – när jag läste det föreställde jag mig inte denna småflicksröst. Hon lämnar mig förvirrad och är den jag kommer minnas längst. Lillebror är desto blekare. När han sedan visar stor aggressivitet verkar det helt fel, inget i den tidigare gestaltningen av honom gör våldet särskilt trovärdigt.

Blottare och parasiter utstrålar mer än något annat instängdhet. Så klaustrofobisk är den att jag istället för att imponeras av hur väl känslan går fram vrider mig på min plats och bara vill gå därifrån. Ut, ge mig luft. Jag kvävs av alla orden. De är för många och tar för lång tid.

Blottare och parasiter väcker många frågor, både om människor och om pjäsens egna komplexa text, vilken jag förmodligen skulle ha funderat ännu mer på om det inte fanns en annan fråga som överskuggar alla andra: varför spelas den här pjäsen på Dramatens stora scen?

***

Sedan fick vi jämföra våra egna recensioner med de i pressen. Jag tyckte att det var intressant att även kritikern i SvD tyckte att pjäsen borde ha spelats på en annan scen. Jag vet inget om teater. Ändå fick jag känslan av fel, av att den inte hörde hemma där. Blottare och parasiter spelades på fel plats, den skulle ha kommit bättre till sin rätt någon annan stans. Kanske är det ett orättvist sätt att resonera och det säger nog mindre om pjäsen än om våra förutfattade meningar om vilken sorts kultur som passar på vilken plats.

Kommentera!