Dödvatten av Lars Krantz

dodvatten.jpg

Jag har skrivit om serieromanen Dödvatten av Lars Krantz på Catahya. Sammanfattningsvis bra, snyggt och läskigt tecknad, men jag tyckte att slutet inte gav särskilt mycket.

Betyg: 4/5

 
 

Nattens begär av Sherrilyn Kenyon

nattensbegar.jpg I början av sommaren klagade jag på översättningen av Nattens begär i inlägget Konsten av tantifiera.

Nu har jag recenserat boken på Catahya. Sammanfattningsvis tycker jag att den var rätt underhållande och att den verkar vara en bra bok för dem som gillar genren, men de borde på läsa den på engelska i så fall, och själv kommer jag knappast plocka upp något av Kenyon igen.

Jag kommenterade inte omslaget i recensionen, men nu gör jag det här istället: men guuuud.

Kulturjournalistikens grunder av Rikard Loman m.fl

kulturjournalistik.jpg Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.

Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.

Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.

Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.

(På bokens hemsida finns skrivövningar.)

Vilddjuret vaknar av Mattias Johnsson

vilddjuret.jpg  
Den har jag recenserat på Catahya.

Betyg: 4/5. En väldigt läsvärd fantasydebut. Kul med bra svensk fantasy.

 
 
 

Girl Meets Boy av Ali Smith

girlmeetsboy.jpg Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack.

Girl Meets Boy ingår i mytserien, där en massa författare skriver en egen version av en myt. Smith valde en myten om flickan Iphis som blir uppfostrad som pojke. När flickan blir vuxen och ska gifta sig med en annan kvinna går hennes mamma till en gudinna för att få hjälp, och poff så blir Iphis man på riktigt.

Smith placerar sin version av myten av nutida Skottland. Huvudpersoner är systrarna Anthea och Midge. Midge jobbar hårt med marknadsföring åt företaget Pure, vars senaste produkt är flaskvatten. Anthea gör också en vända i Pures klor, och hennes metamorfos börjar då hon träffar Robin som en dag spraymålar protester mot företaget på dess skylt utanför kontoret.

He was the most beautiful boy I had ever seen in my life.
But he looked really like a girl.
She was the most beautiful girl I had ever seen in my life.

Midge har till en början svårt för systerns nya förhållande (Oh my god my sister is A GAY. I am not upset. I am not upset. I am not upset.) och rebelliska livsväg, men genomgår en egen förändring när hon inser vad hennes chef på Pure egentligen är för sorts människa och vad hon själv medverkar till att skapa där.

Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.

Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll.

Och så har den en fantastisk första mening:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Pompeji av Maja Lundgren

pompeji.jpg Ett av de första inläggen i den här bloggen handlade om Maja Lundgrens Myggor och tigrar och hur hon omyndigförklarades i debatten som följde publiceringen av boken. Lite kort skrev jag också om att jag tyckte att boken var rätt trist och jag trodde att jag skulle gilla hennes första roman Pompeji mer. Jag hade rätt.

Pompeji utspelar sig strax innan staden läggs i ruiner av ett vulkanutbrott. Man får följa några olika människor som lever i staden och deras problem. Och det låter ju som upplägget för en helt normal roman, men Pompeji är knäppare än det mesta jag har läst förut. Lundgren blandar nutid och dåtid, historiska fakta och galna skrönor och resultatet blir helkonstigt och väldigt roligt. Romanfigurerna är otroligt fula i munnen, gudar vandrar på gatorna, någon blir förvandlad till hund och även vulkanen Vesuvius får tillfälle att snacka lite. Bland annat konverserar den med en tiger som har rymt från gladiatorspelen.

Tigern gjorde expeditioner på Vesuvius, och en vacker dag hade den tagit sig ända upp till toppen. Den gick ner i kratern. Ojrå. Det här var verkligen något för tigrar!
För den förstod att det var en vurkan.
Före en jordbävning blir alla hundar oroliga. Långt innan människan har hunnit märka något ylar hundarna och rusar runt i panik: men tigern kände kittlingar i tassarna och njöt, för det tyckte den om. Den blev inte rädd.
- En Vurkan det är.
- En Tiger det är.
Jo. Vesuvius kände tigerns närvaro i kratern, precis som tigern kände magman.
När de konstaterat varandras närvaro och likaledes konstaterat en tigro-vulkanisk aktivitet, en typ av djur-vulkankemi med reaktioner, inte direkt erotiska men besläktat med det, så började de prata.
(Vulkaner och tigrar kan visst prata, det är bara idioter som tror att dom inte kan det, riktigt förstockade människor som borde stoppa upp huvudet där bak, och om ni vill tillhöra dem så varsågoda, kanske ni borde gå till en psyk-doktor i alla fall.)
[...]
Tigerns bekännelse följdes av en lång tystnad av Vesuven.
Versuven tänkte på Spartacus. Vesuven tänkte på alla fina människor som den skulle döda. Vesuven sa slutligen:
- Jag är en statovulkan. Jag är mycket komplex. Gå i frid.

Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas. Och samtidigt finns det såklart mycket kontroll bakom den till synes flummiga texten, bland annat i form av kunskap. Mycket i Pompeji är baserat på klotter och annat som har hittats i staden.

Jag ska inte påstå att allt funkar. Ibland blev det lite mycket. Men jag hade en mycket rolig lässtund.

(Förresten, så här fult är pocketomslaget. Örk. Önskar att jag hade den inbundna istället.)

Lyckliga slut, red. Susanna Alakoski

lyckligaslut.jpg Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.

Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.

Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.

Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.

Dubbla slag av Malin Persson Giolito

dubblaslag.jpg När jag läste Dubbla slag av Malin Persson Giolito slog det mig hur sällan jag läser den typen av böcker, som handlar om vanliga (nåja) nutida människors vardagsliv och ”livspussel” (kräkord). Hade det inte varit för det feministiska temat hade jag antagligen inte intresserat mig för den alls.

Dubbla slag handlar om Hanna som gjorde kometkarriär som ung jurist, men sedan hon fick barn har det gått trögt. På jobbet förväntar de sig att alla ska jobba dag och natt, och inte sticka iväg för att hämta på dagis. Och hemma sover mannen gott på nätterna medan hon själv ligger vaken av stress eller skrikande barn. Det är alltså en bok som är väldigt typisk för vår tid, då kvinnor intalas att de kan få allt – karriären, familjen, det jämställda förhållandet – och sedan skulle behöva klona sig själva eftersom det inte funkade.

Dubbla slag och flera andra hyfsat nya böcker visar en familjebild som ser ut ungefär så här: mamman, yr av sömnbrist, flänger runt med otvättat hår för att hinna klä på och fixa frukost till ungarna som bråkar och kastar mat över hela köket innan hon själv ska till jobbet. Så kommer pappan in, utvilad och nyduschad, och säger ungefär jaha, här sitter ni och myser, och sedan går han till jobbet medan kaoset fortsätter där hemma. Det skulle vara intressant att läsa en bok ur ”Mannens” synvinkel om den situationen, om förhållandena där de trodde att de var jämställda, men sedan blev det pannkaka när barnen kom. Eller det kanske redan finns? Tipsa gärna i så fall.

Dubbla slag är välskriven och effektivt berättad och många kan säkert känna igen sig i Hannas problem. Inblicken i hur det kan fungera på en advokatbyrå är också intressant. Men trots allt det skulle jag inte vilja ha mer av samma sak när jag har läst klart. Det finns en anledning till att jag sällan läser såna här böcker, och det är att det helt enkelt finns annat som intresserar mig mer.

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

castillon_litethjarta.jpg Jag tyckte mycket om Claire Castillons första novellsamling Insekt, så det kändes som en självklarhet att också läsa hennes andra, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. ”Författaren med änglaansiktet och djävulspennan” kallar det svenska förlaget henne, men i det här fallet är det snarare den irriterande pennan…

Nej, det är orättvist. Man kan inte hindra… är inte en dålig bok. Den är bra. Det är bara det att i jämförelse med Insekt så blir den mos. Insekt var en skruvad, obehaglig och skarp samling noveller om mödrar och döttrar. Det är väl meningen att Man kan inte hindra… ska vara samma sak med parförhållanden, men den är några steg under när det gäller läsnjutning.

Castillons språk är fortfarande snyggt och precist och hon skriver fortfarande brutalt om vridna människor som gör vidriga saker, men i många av novellerna så är berättaren helt enkelt så himla irriterande med sitt tjat eller sin egocentrism eller sin osäkerhet att jag helst vill bitchslappa boken. Om syftet är att gestalta hur asigt folk kan bete sig i förhållanden så är det bara att gratulera till ett väl utfört arbete, men hon missade visst någon av de ingredienser som gör att det ändå kan vara trevligt att läsa om otrevliga saker. Ett annat minus är de långa dialoger där jag tappar bort vem som säger vad.

Den novell ur Insekt som har fastnat mest i mitt minne var den som jag tyckte var mest obehaglig. Den novell som jag kommer bära med mig ur Man kan inte hindra… är den som var mest poetisk och vacker. Den som kändes verkligt sorgsen istället för tillskruvad. Det är också en skillnad. I Insekt kändes det skruvade sällan ansträngt.

80 romaner för dig som har bråttom

80romaner.gif I 80 romaner för dig som har bråttom har Henrik Lange sammanfattat kända romaner på några få serierutor. Jag hade nog fel förväntningar när jag började läsa, för jag trodde att det skulle vara en mer uppenbar humorbok, men istället är sammanfattningarna väldigt rakt på sak. Visst, ibland blir det riktigt roligt ändå, men det är mest när Lange går ifrån det bokstavliga sammanfattandet och exempelvis beskriver Mina drömmars stad som ”Elände elände elände elände elände elände” eller i något fall inte använder text alls utan låter bilderna tala.

Den mest komiska effekten av 80 romaner för dig som har bråttom är egentligen hur små och ynkliga många av litteraturhistoriens stora verk blir i Langes version av dem. Han gjorde det och det, sedan dog han, illustrerat med några enkla svartvita bilder. Fast vem är boken till för, egentligen? Trots titeln så lär det vara personer som redan har läst romanerna i fråga som får ut mest av den. Den känns som en typisk present, en sån där halvrolig grej man ger bort för att man inte kom på något bättre.

Andra bloggar om 80 romaner för dig som har bråttom

Nästa sida »