Aleph bokförlag vaknar igen
Bokbabbel om bokbloggarspråk (För min del är ”akaporr” det roligaste nya ordet jag har mött bland bokbloggarna)
Piruett om lata illustratörer
Bookish Design

1 kommentar

Känn pulsen slå är Berny Pålssons andra självbiografiska bok om att leva med svår psykisk sjukdom och missbruk. Berny är schizofren, självdestruktiv och har vid tjugo års ålder hunnit missbruka så mycket droger att hon har fått fel på hjärtat.

Känn pulsen slå handlar mycket om hur psykvården fungerar och om hur Berny faller mellan stolarna. Psykvården vill inte ha henne för att hon missbrukar och missbruksvården vill inte ha henne för att hon är psykiskt sjuk. Hon skyfflas runt, skrivs ut snabbt igen och kommer hem till en lägenhet där hon knarkar ner sig ännu mer. Hon intalar sig själv att hon behöver drogerna för att hålla schizofrenins demoner på avstånd, men egentligen gör de såklart allt värre. När hon äntligen blir lovad ordentlig behandling för missbruket vill överläkaren skriva ut henne från avgiftningen efter bara någon vecka, trots att överläkaren själv anser att Berny egentligen behöver vara där två månader. Känn pulsen slå slutar ändå positivt: i efterordet skriver hon att hon har varit utan droger i ett år.

För de som läste Berny Pålssons första bok, Vingklippt ängel, är det säkert bekant att Berny inte har velat gå med på att hennes ”demoner”, rösterna som talar till henne och driver henne att skada sig själv, är sjukdomssymptom. Hon har hävdat att de är verkliga och att vanliga människor bara inte kan se hennes verklighet. I Känn pulsen slå erkänner hon äntligen för sig själv att hennes demoner är sjukdomen som talar. De finns inte utanför hennes eget huvud, och det var rätt häftigt att läsa efter att i nästan två hela böcker fått hennes mardrömsvärld beskriven som verklig.

Jag tycker att det är klurigt att recensera självbiografiska böcker. I en helt fiktiv roman kan man exempelvis kritisera handlingen, men jag kan inte recensera någon liv. Dessutom känns det som att det inte finns så himla mycket att säga om självbiografier med sånt här innehåll, för det överskuggar alla andra intryck. Ja, det är jävligt hemskt. Och där tar det slut.

Däremot kan jag säga något om språket. När jag läste Vingklippt ängel för flera år sedan tyckte jag att språket var vackert. Idag skulle jag antagligen inte vara lika förtjust, för även om det värsta skimrandet och glittrandet har tämjts i Känn pulsen slå så är det fortfarande lite för mycket av allting. Ibland vräks det på med så mycket metaforer och bilder att det slutar betyda något alls och blir bara fluff. Det skulle verkligen vinna på att skalas av mer. Dessutom känns dialogerna alldeles för konstruerade, då de fluffar nästan lika mycket som resten av texten och de flesta personer talar med samma röst. Det är Berny som talar ur de andras munnar. Och jag kan säga något om strukturen, som är lite hur som helst. Det finns ingen riktig rörelse åt något håll i texten.

Under läsningen funderade jag också på hur man förhåller sig till ”sanningen” när man läser en självbiografi. Om inget tyder mot motsatsen så brukar jag anta att det mesta som står är hyfsat sant, vilket är naivt som fan men det är väl så de flesta funkar. Men när jag läste Känn pulsen slå hade jag med mig en del bagage som fick mig att undra. I boken beskrivs Bernys dåvarande pojkvän som hennes största stöd och hon skriver att han gav henne den vackraste gåvan, nämligen att tro på att hon kunde bli frisk. Men läste man i hennes blogg förra året så såg man att det då tog slut mellan dem och att hon hade anmält honom för misshandel och anklagade honom för att ha tagit av hennes mediciner och drivit henne in i missbruk igen, och så finns det motkommentarer om hur mycket hon ljuger. I inlägg där hon skriver att hon har det bra kommenterar andra att det är bullshit och att hon har gått ner sig värre än någonsin. Det är en jävla röra, och egentligen bryr jag väl mig inte särskilt mycket om vad som är sant och inte i fallet Berny. Sorgligt är det i alla fall, oavsett vad som stämmer och inte.

Andra bloggar om Känn pulsen slå

3 kommentarer

När jag packade upp böcker i nya lägenheten igår var jag tvungen att stanna upp och beundra omslaget till I Know Why the Caged Bird Sings av Maya Angelou. Så fint! Ryggen är himla snygg också.

För fler fina omslag rekommenderas Anna Winberg Knows Good Books.

Förresten funderar jag fortfarande på om jag ska ta hit alla mina böcker eller inte. Det blir nog så. Jag kan ju inte låta bokhylleväggen stå tom.

1 kommentar

Snowflake vill se lila böcker. Det här är de lila böcker jag har hos mig för tillfället. Hm, nästan alla är fantasy… Var har jag hört förut att lila är en fantasyfärg?

Jag och Markus ska flytta väldigt snart. En andrahandslägenhet igen, delvis möblerad. Den här har en bokhylla som täcker en hel vägg, nästan, så med den och min egen bokhylla skulle jag få plats med alla mina böcker där. Frågan är bara om jag orkar. Om jag släpar dit alla böcker jag har lämnat i kartonger hos mina föräldrar så måste jag släpa bort dem igen om elva månader. Och flytta böcker är ju skitkul, verkligen…

4 kommentarer

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om e-böcker, men för att undvika ett extremt svamligt inlägg tar jag det någon annan gång och håller mig nu till en sak: priset. Piratförlaget meddelade nyligen att de sänker priset på sina e-böcker till 99 kr och det är ju bra, men frågan är om det räcker.

Jag, och säkert många med mig, tycker inte att det känns rimligt att betala mer för en e-bok än för en pappersbok. En pappersbok kostar pengar att trycka, att frakta, att förvara. Kostnaderna för att ”förvara” e-böcker är inte alls samma, vad jag vet, och att betala mer för en fil som jag laddar ner från nätet än för en vanlig pocketbok känns därför absurt.

Det snackas mycket om att det behövs vettiga och billiga e-boksläsare för att folk ska börja läsa e-böcker i större skala, och så är det naturligtvis. Men jag tror att priset är ett stort problem också. Om jag har att välja mellan en pocketbok för 55 kr och en fil för 100 kr så kommer jag naturligtvis välja pocketboken – i de fall då det finns en pocketversion, dvs. Så länge (nya) e-böcker är mycket dyrare än pocketböcker kommer de nog ha väldigt svårt att konkurrera, även om de nuvarande problemen med läsplattebrist och dåligt utbud skulle lösa sig.

I nr 11 av Svensk bokhandel står det en del om e-böcker, bland annat om priset. Någon trodde att i framtiden så kommer det funka ungefär som med mobiltelefoner och deras abonnemang idag, dvs. att man köper en läsplatta billigt och istället betalar för ett abonnemang på e-böcker. Det ska bli intressant att se vilken väg det tar.

Andra bloggar om: e-böcker

9 kommentarer

DN skriver om slash: I rymden kan ingen se dig hångla
Wahlström & Widstrand delar ut Om konsten att läsa och skriva
Biblioteksregler från förr
Eskapix redaktör kartlägger den stereotypa Eskapix-läsaren
George R.R. Martin: A Change of Plans
Förlaget asgamen flaxar till igen

4 kommentarer

Senast köpta inbundna bok: Jag köper sällan inbundet om det inte är bokrea, så A Feast for Crows av George R.R. Martin.
Senast köpta pocketbok: Jag beställde just Moonlight and Vines av Charles de Lint, för den ska vi snacka om på CSC.
Favoritgenre: Fantasy, om jag måste välja.
Ultimata längden på en bok: Jag tänkte säga att det inte spelar någon roll bara längden passar innehållet, men ok, böcker över 700 sidor har en viss avskräckande effekt.
Favoritbokhandel: Adlibris. SF-bokhandeln. Perssons, av nostalgiska skäl.
Favoritbibliotek: Huvudbibblan i Sollentuna. Halvt nostalgi, halvt för att jag tycker att det är bra. Jag tyckte om Södertörns högskolas bibliotek också.
Favoritplats att läsa (i hemmet): I sängen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): I någon annans säng? Okej då, på en gräsmatta utan allt för många insekter, eller i en tågvagn utan skrikande barn.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Grejen att köpa sina favoritförfattare i inbunden form är inte något jag har hoppat på. Om jag känner att jag måste köpa en inbunden bok brukar det vanligtvis bero på att jag vill att den ska matcha tillhörande böcker jag redan har, eller liknande.
Bästa lässnackset: Smågodis eller chips. Jag har chipsätarskills, så jag flottar inte ner böckerna.
Bästa läsdrycken: Här hädar jag inför alla te-drickare och säger ingen. Eller vatten. Eller möjligtvis varm choklad, om tillfället är rätt.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Helst tystnad. Annars musik utan sång, för låttexterna kan störa. Sång på ett språk jag inte fattar funkar iofs…
När på dygnet läser du helst? När som helst, men det blir oftast på kvällen och natten.
Bästa bakfylleläsningen: Jag har inte bakfylleläsning, jag har bakfylletv. Eller vanligtvis ingen bakfylla alls…
Bästa kollektivtrafikläsningen: Något med ganska luftig text. I kollektivtrafiken blir man ofta avbruten, och då tycker i alla fall jag att det kan vara klurigt att hitta rätt stycke igen om det är en bok med jätteliten text med täta stycken.

(Från Bokhora.)

2 kommentarer

Att göra upp planer för vad jag ska läsa är rätt meningslöst, för jag följer dem ändå inte. Men det hindrar mig såklart inte från att tänka åt det hållet ändå. Just nu tänker jag att i sommar ska jag läsa China Miéville och George R.R. Martin. Miéville för att jag har fyra böcker av karln och jag har bara läst en halv (Looking for Jake). Yes, så övertygad var jag om att jag skulle gilla dem att jag samlade på mig flera stycken innan jag ens hade börjat läsa en enda. Martin för att jag fortfarande bara har läst första delen av ASoIaF och sommarlovet känns som ett lämpligt tillfälle för ge sig på tegelstenarna. Jag borde även läsa ut de där böckerna av Poppy Z. Brite och Caitlin R. Kiernan som jag började på för evigheter sedan och inte läste ut trots att de var bra.

Och så känner jag för att läsa facklitteratur som inte är kurslitteratur.

Sedan kommer det som sagt antagligen inte bli som jag planerar nu. Men en sak borde jag lova mig själv: att ägna mer tid åt läsning än åt tv-serier.

9 kommentarer

Just nu är den här bloggen inte alls vad jag vill att den ska vara. Inläggen består av småpladder och jag skriver i stort sett ingenting om det jag faktiskt läser. För att kompensera lite för småpladdret slänger jag in en text jag skrev på kursen i barn- och ungdomslitteratur på littvet C. Den är tre år gammal, men just nu tänker jag ”bättre än inget”.

För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning är Maria Ulfgards avhandling från 2002 om tonårsflickors läsning av skönlitteratur. Syftet är att undersöka vad flickorna läser på sin fritid – om de läser – och hur de ser på sin läsning. Syftet är också att undersöka om och hur flickornas läsvanor hänger ihop med deras sociala och kulturella bakgrunder och svenskundervisningen i deras skolor, samt hur genus konstrueras i flickornas litteratur, under deras läsning och i deras liv.

Ulfgard har under två år följt tjugo 15–16-åriga flickors fritidsläsning. Flickorna ingår i tre grupper, som inte bara skiljs åt av geografiska avstånd utan också av kulturella, religiösa och andra sociala faktorer. Den ena gruppen bor i ett villaområde på landsbygden i södra Sverige, den andra i en multinationell förort till en stor stad och den tredje i glesbygden i de norra delarna av landet. Grupperna valdes medvetet till att ha olika sociala bakgrunder för att en jämförelse skulle kunna göras mellan deras läsvanor. Även inom grupperna har olikhet gällande exempelvis etnisk bakgrund eftersträvats.

Studiens empiriska material består av främst av flickornas åsikter och reflektioner kring sitt läsande, i form av intervjuer, frågeformulär och läsdagböcker, samt vad de berättat om sina liv. Särskilt fokus ligger på flickornas reception av tre specifika romaner: Wild hearts – Ny i stan av Cherie Bennett, Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans och Lilla Marie av Mats Wahl. Dessa valdes genom att varje grupp fick välja en roman som alla grupperna skulle läsa. Ulfgard har också själv analyserat de tre romanerna.

Ulfgards utgångspunkt är dels receptionsteoretisk, dels genusteoretisk. Teorikapitlet börjar med receptionsteori, med särskilt fokus på att relationen mellan läsare och verk är en sorts transaktion och att det är i denna transaktion som mening skapas, att läsning är situerad samt den subjektiva relevansens betydelse för receptionen. Textanalys samt teorier om genus, kultur, etnicitet och religions redovisas också.

Vad Ulfgard kommer fram till i sin undersökning är att receptionen är starkt individrelaterad: individuella faktorer är avgörande för en enskild flickas reception. Det finns dock några samband mellan reception och grupp. Ett exempel är att Ytterstadsflickorna var mycket förtjusta i Wild Hearts – Ny i stan medan de andra två grupperna tog avstånd från den. Vissa typer av synpunkter på litteraturen, exempelvis om miljö- och karaktärsskildringar, som uppkom i en grupp men inte i de andra kan relateras till gruppernas olika svenskundervisning. Ulfgard skriver att det inte finns något att redovisa om den geografiska faktorns betydelse, men mer om den kulturella. Familjestrukturen har betydelse för receptionen. De flesta flickorna i Ytterstadsskolan, som lever i familjer där kvinnans huvudsakliga plats är i hemmet, visar vad Ulfgard kallar en ”modersorienterad läsart” i och med att de i sin reception betonar moderns omvårdande roll och fäller hårda domar över de mödrar i litteraturen som inte klarar sina uppgifter.

Ulfgard visar att de läskulturer flickorna ingår till största delen har skapats av strukturella faktorer. Skolan, kulturen, sociala normer, religion, tillgång till böcker och annat spelar in. Gruppen i storstadsförorten har exempelvis ett sorts litterärt nätverk där de lånar och diskuterar böcker av och med varandra i skolan. Skolan är den plats där flickorna umgås med varandra, för deras rörelsefrihet på fritiden är ofta begränsad. Gruppen i norra Sverige lånar ofta böcker av sina mammor och andra kvinnliga släktingar. Läsning är där inte något som män sysslar med, utan en kvinnligt genuskodad aktivitet, varför flickorna med sitt läsande kan sägas ingå i en kvinnokultur. Flickorna i villaområdet ser i läsningen möjligheter till kunskap om vuxenlivet och de strävar också efter god smak i sitt val av böcker.

För att bli kvinna – och av lust bekräftar flera saker om tonårsflickors läsning som visats i tidigare studier. Flickorna – alla utom en läser romaner på fritiden – läser främst av lust till läsningen, men också av nyttoskäl. Några nämner läsandet som ett sätt att bli bättre på svenska. Flickorna tilltalas av romaner som behandlar frågor de känner igen från sina egna liv och de uppskattar starka förebilder i böckerna, men flera tycker också om skräck och mer actionbetonad litteratur.

Något som verkar vara i stort sett nytt inom forskningen är den religiösa aspekten. En av de laestadianska flickorna har en ”modersidentifierad läsart”, vilket kommer av att hennes erfarenheter av att ta hand om sina yngre syskon och den stora vikt som laestadianerna lägger vid moderskapet. En av de laestadianska flickorna läser också tjejtidningar i smyg, för att hon egentligen inte är tillåten att läsa dem. Flera av de praktiserande muslimerna och kristna uttryckte upprördhet över skildringar av t.ex. otrohet och homosexualitet.

Överlag är avhandlingen mycket väl sammanhållen och går sällan utanför sitt syfte. Ulfgard redogör noga för materialets brister och för sin egen roll i undersökningen. Hon tar upp sina misstag och risken att hon själv har påverkat det empiriska materialet genom att ställa ledande frågor till flickorna eller att hon genom sin blotta närvaro påverkat flickorna att ge de svar de tror att hon vill ha.

Ibland förkommer dock spekulationer som jag tycker är onödiga. ”Det är möjligt att det kan upplevas påträngande för läsarna med allt flödande blod” skriver Ulfgard om detaljerade kroppsliga beskrivningar i Mannen som kunde tala med hästar, men presenterar inte några exempel på vad läsare faktiskt tycker i just den frågan.

Vid några få tillfällen tycker jag också att Ulfgard verkar göra övertolkningar. Ett är då hon spekulerar om en möjlig orsak till självständiga och ambitiösa Elenas förtjusning över kärleksromaner och lyckliga slut: ”det kan vara skönt för en prestationsinriktad och målmedveten flicka att för en stund inom fiktionens ram få sjunka in i en passiv kvinnokaraktär där ’allt ordnar sig’ och slutet blir lyckligt.” I mina ögon är det ganska långt steg mellan att tycka om trygghet och lyckliga slut och att själv vilja sjunka in i en passiv kvinnoroll. Utan andra indikationer på att Elena skulle vara obekväm i sin egen genuskonstruktion som aktiv tjej känns resonemanget inte komplett för mig.

Som synes rör inte mina invändningar några stora saker. Lite värre är det när Ulfgard kan verka trampa lite i forskarfällan att försöka vara på samma nivå som sina forskningsobjekt, samtidigt som man ofrånkomligt har ett ovanifrånperspektiv. ”I min analys väljer jag ibland att ligga nära de läsande flickornas perspektiv […] Därför lyfts motiv och teman fram som är relevanta för flickorna.” Det innebär en risk för trovärdigheten att över huvud taget påstå sig kunna ligga nära de unga flickornas perspektiv när man själv är en forskare som studerar dem och jag tycker inte att Ulfgard inte tillräckligt tydligt har understrukit att kunskapen om vad som är ”relevant” för flickorna kommer från deras egna utsagor. Och angående berättartekniken i Lilla Marie skriver hon att ”man kan fråga sig hur läsarvänlig den är utifrån den unga läsarens perspektiv”, som om ”den unga läsaren” var en symbol för en homogen grupp där läsförmågan ligger på en jämn nivå.

I det sista kapitlet, ”Didaktiska slutsatser”, verkar Ulfgard förutom själva forskningen också har ett utbildningspolitiskt syfte med sin avhandling. Undersökningens resultat jämförs med skolans och svenskämnets läro- och kursplan och Ulfgard diskuterar kritiskt litteraturundervisningen och hur undersökningens resultat skulle kunna motivera vissa förändringar av undervisningen. Detta ser jag inget fel med i sig, men det hade kanske varit önskvärt med en tydligare beskrivning av detta kapitel redan i inledningen, så att man som läsare vet vad det är man har att vänta sig.

Avslutningsvis är För att bli kvinna – och av lust en intressant och läsvärd studie. Några brister finns men de är inte stora och påverkar inte nämnvärt helheten, som håller sig till sitt syfte. Dock saknar jag mer av flickornas egna ord. Eftersom de är grunden för undersökningen, skulle jag vilja ha mer av dem.

6 kommentarer

Jag klickade runt bland gamla inlägg i dagboken och hittade de här fina från Markus föräldrars bokhylla:

Kommentera!