Nu är jag glad. Jag sitter och korrläser Catahyas kommande novellantologi och jag är glad för att jag har läst nästan hälften och hittills tycker jag om allt. Det här blir något annat än den förra antologin, Vinter & hav. Jag tycker om den också, men den är väldigt ojämn. Den har en del bra noveller men också en del sugiga. Den nya är jämnare. Och den är bra.
”They’s gone now!” came the lookout’s cry.
”They’s gone now?” yelled up the Pirate King. ”My God, man, you went to Eaton! Speak the Queen’s English!”
”Your pardon, Sir”, shouted down the lookout. ”Brevity being the soul of wit, I thought the signal more important than the noise. The females – strange indeed, Sir – who formerly lay about the rocks in the estuary seem to have departed.”
”See your brevity is occasionally nuanced with conjunctions and gerunds”, said his commander.
”Aye aye, Sir!” yelled the lookout. ”And a pleasant day to you, too, Sir!”
Fast Ships, Black Sails är en novellantologi med piratberättelser av 20 olika fantasy- och sf-författare. Skojigt. Stycket ovan är taget ur ”Avast, Abaft!” av Howard Waldrop.
Idag träffade jag Rickard Berghorn, som har förlaget Aleph, och köpte några böcker av honom:
Mörkrets mästare. Skräcklitteraturen genom tiderna av Berghorn själv & Annika Johansson. Behöver knappast förklara vad den handlar om.
Syner i natten, som är en antologi med gamla och hyfsat nya skräcknoveller som tidigare har publicerats i tidskriften Minotauren.
Rösten i mörket, som är en novellsamling av William Hope Hodgson. Jag gillar Hodgson, antagligen mest för att många av hans skräcknoveller utspelar sig på havet. Det är mums. Och jag älskar omslaget.
(Slut på bokköpande ett tag nu.)
På tal om skräcklitteratur, så ska Dracula tydligen få en uppföljare skriven av en av Bram Stokers ättlingar. Hm. Jag väntar mig katastrof, men kommer antagligen läsa den ändå för att stilla nyfikenheten.
Vilken usel bokbloggare jag är! Har ju inte skrivit något på nästan en månad.
Hur som helst, igår stod jag och rotade i bokhyllan hos Markus föräldrar och hittade Insekt av Claire Castillon. Jag slukade den idag och den var tillräckligt bra för att jag efter bara några sidor skulle tänka att jag måste berätta om den för er. (Om det fortfarande är någon som läser här…)
Insekt är en samling med 19 noveller om mödrar och döttrar. Det är korta texter, effektiva och skarpa och ibland helt makabra. Jag kommer att tänka lite på Alicia Erian när jag läser om all galenskap och smärta mot en grå vardagsbakgrund, men Castillon har en ännu mer lakonisk berättarröst och skriver om ännu mer skruvade saker på ett sätt som får dem att kännas helt vardagliga. Det är en underlig upplevelse att då och då inse att jag sitter och läser om något hemskt och vidrigt som om det inte var något konstigt alls eller till och med roligt. Skickligt.
Hennes andra novellsamling, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, kom på svenska i februari. Måste läsa!
På fantasysidan Catahya har just vinnarna i en drapatävling utsetts. En drapa är en mininovell som består av 100 ord och eftersom korpen är Catahyas symbol hade vi korp som tema.
Juryn bestod av mig och Meril och det var ingen lätt uppgift att välja vinnare. Trevligt nog kom det nämligen in många fler bidrag än jag hade väntat mig och flera av dem var dessutom riktigt bra. Väldigt roligt.
Draporna kan man läsa i Catahyas novellarkiv, lättast är att sortera novellerna efter titel och scrolla ner till dem som har [korpdrapa] först i titeln. Förutom vinnarna är jag särskilt förtjust i Att hitta den rätte, Hemligheter, Värdet av en fjäder, Hugin och Gra.
Blir man sugen på att läsa fler fantastikdrapor så rekommenderas en titt i Enhörningens arkiv.
Och på tal om tävlingar med korta berättelser, så kan man vinna 1000 kr om man skriver en historia på 55 ord.
(Det här skrevs egentligen 21 maj förra året i min dagbok, men jag tycker att Alicia Erian förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.)
För något år sedan läste jag Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk. Låt er inte luras av att titeln låter som en Harlequin-roman eller ett kvällstidningsreportage om kvinnomisshandel, för den är brutalt bra. I helgen läste jag Erians första roman, Towelhead. I korthet handlar den om 13-åriga Jasira som flyttar till sin stränga pappa i Texas. Hon vet inte hur hon ska hantera sin kropp och sexualitet, hennes omgivning vet inte hur den ska hantera henne heller och hon blir utnyttjad av sin granne.
Känslan som Towelhead ger är väldigt lik stämningen i Kärlekens brutala språk: brist. Att leta efter något att fylla tomrummet med. Och ibland hittar man det, ibland inte. Ofta hittar man fel och ibland känns det som är fel väldigt bra. En stund. Kanske. Eller kanske inte.
Förutom att vara gripande, tragiska, starka och jobbiga är böckerna roliga, på ett lite torrt och syrligt sätt. Väldigt roliga, faktiskt. Det känns lite skumt att roas av berättelser som handlar om utnyttjande och brist på ömsesidig värme, men Erian har ett sätt att lakoniskt berätta om hur vrickade människor är som är helt oemotståndligt. “Vardagens absurditeter”, som förlaget Modernista uttrycker det.
Något som är väldigt bra är att Erian inte moraliserar. Hon gestaltar vad som händer och hur romanpersonerna reagerar på det, men övrigt värderande lämnas till läsaren. Jag tycker också om att hon kan skriva om sex utan att göra värsta grejen av det. Ni vet hur det är i många komedier där skämten markeras på ett överdrivet sätt så att folk ska fatta att nu-blir-det-ROLIGT. På ett liknande sätt markeras ofta sex i film och i litteratur: nu-blir-det-SEX! Så tröttsamt. Hurra för Alicia Erian för att hon kan skildra sex på samma sätt som hon skildrar allt annat. Och hurra för att hon kan skriva om tjejer som blir illa behandlade (och som behandlar sig själva och andra illa) utan att göra stackars-små-offer av dem. Trots all skit får jag känslan av att de kommer nog klara sig rätt bra ändå.
Läs!
Andra bloggar om: alicia erian
Umeå novellpris delades för ett tag sedan ut till fem vinnare istället för en, vilket ett antal personer anser vara fegt och tråkigt.
”När vi i juryn i år skulle utse pristagare kom vi fram till att vi ville visa fram en provkarta på vad novellen kan vara, vad novellen kan erbjuda i konstnärliga och litterära möjligheter”, sade jurymedlemmen Torgny Lindgren.
Hah. Om deras syfte med så många pristagare var att visa upp novellkonstens mångsidighet så tycker jag att de misslyckades. Flera av novellerna erbjuder nämligen ungefär samma saker. Tre av de vinnande novellerna hade utgjort lika mycket ”provkarta” som alla fem tillsammans. Och även om ingen av dem är dålig, så tycker jag inte att alla förtjänar att vara med och dela priset.
Om jag hade fått bestämma så hade ”Präst i Kemi” av Nina Hampusson vunnit. Ensam. Den har något som de andra till stor del saknar och det är, hur kliché det än låter, riv. Den är underhållande och kraftfull när de andra mest är fina.
De andra då?
”Hannes & Hanna” av Sanna Lindmark Starkenberg handlar om en unge och hans barnvakt. Den är fin, realistisk och välskriven och man anar en mörk bakgrund, men den saknar det lilla extra.
”Rekviem” av Henry Barsk består av först en berättelse som nästan bara är naturbeskrivning, sedan ett refuseringsbrev och sist en ny, bättre version av berättelsen. Det är en kul idé i teorin, men innebär i praktiken att halva novellen består av en text som förtjänade ett refuseringsbrev. Eh. Kanske inte helt lyckat.
I ”Tabita” av Else-Britt Kjellqvist flyttar en kvinna tillfälligt in i ett litet samhälle och väcker en bibliotekaries intresse. Ett utsnitt ur vardagen som känns äkta, men rätt ointressant. Dessutom är språket lite obekvämt ibland. Kjellqvist skriver i vanliga fall poesi och en del formuleringar känns som att de skulle passa bättre i en dikt, för här snubblar jag över dem.
”VM i Calgary” av Mia Öström gillade jag däremot. Huvudpersonen ska snart föda och hennes buffel till karl ska köra dem till sjukhuset, men det blir hela tiden hinder på vägen. Jag blev riktigt irriterad, men på ett bra sätt.
Andra bloggar om: noveller, litteraturpris
Vissa titlar klistrar sig fast. När jag tittade på innehållsförteckningen i Clive Barkers novellsamling Books of Blood, Volume 1 fastade jag direkt för ”In the Hills, the Cities”. Det är lustigt, hur vissa ordkombinationer kan få det att suga i magen. Betydelsen är inte intressant i sig – jaha, det finns städer bland kullarna, vem fan bryr sig – men formuleringen säger att här finns en historia. Här finns något som rör sig. Den skapar förväntan, eller gjorde det i alla fall för mig.
Jämför med om den hade hetat ”The Cities in the Hills” istället. Inte alls lika intressant.
(Själva novellen, om två städer som tävlar med varandra genom att bygga enorma konstruktioner av invånarnas egna kroppar, var inte dum heller.)
Andra bloggar om: clive barker, titlar, noveller, skräck
3 kommentarer