Begagnat

beg.jpg Från Myrorna och från ett antikvariat som sålde böcker nere vid Fyrisån:

Kushiel’s Dart av Jaqueline Carey.

Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag har den redan på svenska, men äh…

Lady Susan av Jane Austen.

Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott. Den läste vi några noveller ur på littvet. Intressant på många sätt, särskilt om man tänker på de upprörda reaktioner som flera av novellerna orsakade på sin tid trots att innehållet inte är vågat i nutida ögon.

Language Myths red. Laurie Bauer och Peter Trudgill. Verkar intressant.

Mörkrädd av Andreas Roman. Jag har läst en av Romans tidiga fantasyromaner och den var ju inte mycket att hurra för, men den här skräckromanen har jag hört bra saker om.

Clarice Lispector

Flera bokbloggare verkar ha läst och diskuterat Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick i bokcirkelform. Kul att läsa flera olika åsikter om samma bok: Lyran, La Bibliofille, Boktoka, Kulturdelen, Snowflake, Johanna K.

Jag minns när vi läste Lispector på littvet, det var väl tre och ett halvt år sedan nu. De flesta hade inte hört talas om henne förut, men många blev helt förälskade och flera valde att skriva uppsatser om hennes verk. Jag har för mig att jag tyckte att Stjärnans ögonblick var bra, men skum och svår att greppa. Däremot föll jag pladask för novellsamlingen Familjeband. Den borde jag verkligen läsa igen.

Ur The Poetics of Sex

On this island where we live, keeping what we do not tell, we have found the infinite variety of Woman. On the Mainland, Woman is largely extinct in all but a couple of obvious forms. She is still cultivated as a cash crop but is nowhere to be found growing wild.

- Ur novellen ”The Poetics of Sex” av Jeanette Winterson.

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

castillon_litethjarta.jpg Jag tyckte mycket om Claire Castillons första novellsamling Insekt, så det kändes som en självklarhet att också läsa hennes andra, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. ”Författaren med änglaansiktet och djävulspennan” kallar det svenska förlaget henne, men i det här fallet är det snarare den irriterande pennan…

Nej, det är orättvist. Man kan inte hindra… är inte en dålig bok. Den är bra. Det är bara det att i jämförelse med Insekt så blir den mos. Insekt var en skruvad, obehaglig och skarp samling noveller om mödrar och döttrar. Det är väl meningen att Man kan inte hindra… ska vara samma sak med parförhållanden, men den är några steg under när det gäller läsnjutning.

Castillons språk är fortfarande snyggt och precist och hon skriver fortfarande brutalt om vridna människor som gör vidriga saker, men i många av novellerna så är berättaren helt enkelt så himla irriterande med sitt tjat eller sin egocentrism eller sin osäkerhet att jag helst vill bitchslappa boken. Om syftet är att gestalta hur asigt folk kan bete sig i förhållanden så är det bara att gratulera till ett väl utfört arbete, men hon missade visst någon av de ingredienser som gör att det ändå kan vara trevligt att läsa om otrevliga saker. Ett annat minus är de långa dialoger där jag tappar bort vem som säger vad.

Den novell ur Insekt som har fastnat mest i mitt minne var den som jag tyckte var mest obehaglig. Den novell som jag kommer bära med mig ur Man kan inte hindra… är den som var mest poetisk och vacker. Den som kändes verkligt sorgsen istället för tillskruvad. Det är också en skillnad. I Insekt kändes det skruvade sällan ansträngt.

Science fiction-antologi från FEL

Det lilla förlaget FEL har nyss gett ut en antologi med nya svenska science fiction-noveller. Det är kul, för utgivningen av svensk sf är ju minimal. Sedan återstår det såklart att se om boken är något att ha, men jag har läst några av de medverkande författarna förut – KG Johansson, A.R. Yngve och Pia Lindestrand – och de brukar vara bra. Jag har med en novell också. Det kan väl diskuteras om det bidrar till antologins eventuella braighet eller inte, hah.

Skräcken sparkar den svenska fantastikens rumpa

Jag läser i Eskapixbloggen att något stort nordiskt förlag planerar en skräcktidskrift och jag leker med tanken på om samma sak skulle hända med fantasy eller science fiction och nej, det skulle det inte. Jag tänker också på en snutt ur den text som Johan skrev om litteraturpriser på Vetsaga nyligen: ”skräcknoveller, som i Sverige verkar frodas betydligt bättre än science fiction-novellistiken (eller science fiction-författandet över huvud taget).”

I två år har jag suttit i juryn för Catahyas fantastiknovellpris, som delas ut till en svenskspråkig originalpublicerad novell i genren fantasy, sf eller skräck. De två gånger som priset har delats ut har det gått till skräcknoveller: första gången till finlandssvenska Yvonne Hoffmans spökhistoria ”Gården” och andra gången till Johan Theorins blodiga tomteberättelse ”Endast jag är vaken”. Jag kommer ta paus från juryn i år och kommer därmed inte vara med och bestämma vilken av förra årets noveller som kommer att belönas, men jag skulle inte bli förvånad om det blev en skräcknovell igen. Jag kan såklart inte veta hur den nya juryn kommer att välja, men jag vet vilken jag skulle tala för om jag satt med och yes, det är en skräcknovell.

Jag är glad att det skrivs bra skräck på svenska, det är jag. Jag tycker bara att det är synd att fantasy och sf inte verkar kunna konkurrera. Catahyas pris rör som sagt bara noveller, men tittar man på de svenska fantastikromaner som har givits ut och uppmärksammats de senaste åren så är det skräcken som dominerar där också, i alla fall när det gäller litteratur för vuxna. De flesta svenska fantasyromaner är ju skrivna för barn eller ungdomar och med sf, som det verkar ges ut väldigt lite svenskskrivet av över huvud taget, är det samma sak. Säkert skrivs det mer ungdomsskräck än vuxenskräck också, men vuxenskräcken har i alla fall lyckats göra sig en plats nu. Den syns. Den är omskriven.

Kan svensk fantasy eller sf ta samma kliv? Knappast fantasyn, för barnstämpeln på den genren är så otroligt stark i Sverige (se Fantasy – bara för barn? och Svensk fantasy, var finns den?). Då har nog sf en bättre chans, för även om det är en undanskuffad och nördstämplad genre så har den inte barnbagaget att släpa på och jag tycker mig ha uppfattat en vilja hos delar av pressen att skriva om sf på ett seriöst sätt, även om det kan vara lite ”woho, kolla på oss, vi är så öppna som skriver om sf” över det. Men nej, jag tror att den nuvarande skräckvågen kommer få vara ganska ensam. Jag hoppas bara att den håller tillräckligt för att öppna upp för ännu mer bra svenskskriven skräck innan pendeln svänger igen.

Relaterat:
CJ Håkansson kommenterar också inlägget ur Eskapixbloggen
Bokhora intervjuar Mattias Fyhr

Saker jag inte gillar, del V

Jag läser Jag, robot av Isaac Asimov och novellen ”Den onda cirkeln” består i stort sett av att två personer lallar omkring på Merkurius och rapar fakta som de båda redan känner till. Varför rapar de då? För läsarens skull, såklart, för att det finns en del saker läsaren behöver känna till för att handlingen ska vara begriplig.

Det kan vara svårt att få in bakgrundsinformation på ett smidigt sätt i en berättelse, men det finns många bättre sätt än att låta två personer berätta saker som de redan vet för varandra. Det funkar inte. Jag tar till och med hellre en vanlig klumpig infodump än en dialog som börjar med ”Som du vet…”, för det senare alternativet bryter illusionen så jävla uppenbart. Det är en sån där grej som får mig att känna att jag blir utkastad ur berättelsen, att någon rycker undan ett draperi och där bakom står en ful liten tönt som säger ”äh men du, det här är ju bara påhittat.”

Ja, det är påhittat. Men det ska inte kännas så när man läser.

Se även: As you know, Bob på Wikipedia, As you know på Television Tropes & Idioms

Harr!

fastships.jpg Jag har läst den mycket trevliga novellantologin Fast Ships, Black Sails som innehåller fantasy- och sf-noveller med pirattema. Recension finns hos Catahya.

En av de noveller som jag tyckte mest om, ”Boojum” av Elizabeth Bear och Sarah Monette, kan man läsa här.

 

Läs ”Endast jag är vaken”

För ett tag sedan skrev jag om Catahyas novellpris som gick till Johan Theorin för skräcknovellen ”Endast jag är vaken” och att det är synd att boken den publicerades i är omöjlig att få tag på. Men nu har Theorin varit jättetrevlig och låtit oss lägga upp novellen på Catahya så att alla kan läsa den. Gör det! Den är bra. Det är rätt årstid för novellen också, för den utspelar sig till stor del på vintern och handlar om en blodtörstig tomte…

Andra bloggar om: , , ,

Novellpris till Johan Theorin

Jag pratade just i telefon med Johan Theorin. Hihi. Han var trevlig.

Och varför gjorde jag det? Jo, juryn för Catahyas novellpris tycker att han skrev den bästa bland svenskspråkiga fantasy-, sf- och skräcknoveller förra året. Motivering:

”Endast jag är vaken” är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.

”Endast jag är vaken” publicerades i antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter från det lilla förlaget Schakt. Tyvärr verkar Schakt ha försvunnit – hemsidan finns i alla fall inte kvar. Det är synd. Flera av de noveller som hängde med till juryns slutdiskussion fanns just i Schakts antologier. De hade fin roll att spela när det gäller svenska skräcknoveller.

En annan av förra årets fantastiknoveller som hängde med till slutet i juryns diskussion är ”Skrothögens härskare” av CJ Håkansson. Den finns i Eskapix nr 4 och rekommenderas till folk som inte är lättäcklade. (Däremot är det inte hans bästa novell. ”Den brända jorden” i Eskapix nr 5 smäller högre.)

Andra bloggar om: , , , , ,

Nästa sida »