Begagnat

beg.jpg Från Myrorna och från ett antikvariat som sålde böcker nere vid Fyrisån:

Kushiel’s Dart av Jaqueline Carey.

Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag har den redan på svenska, men äh…

Lady Susan av Jane Austen.

Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott. Den läste vi några noveller ur på littvet. Intressant på många sätt, särskilt om man tänker på de upprörda reaktioner som flera av novellerna orsakade på sin tid trots att innehållet inte är vågat i nutida ögon.

Language Myths red. Laurie Bauer och Peter Trudgill. Verkar intressant.

Mörkrädd av Andreas Roman. Jag har läst en av Romans tidiga fantasyromaner och den var ju inte mycket att hurra för, men den här skräckromanen har jag hört bra saker om.

Girl Meets Boy av Ali Smith

girlmeetsboy.jpg Någon skrev en gång till mig att om jag gillar Jeanette Winterson så borde jag gilla Ali Smith. Jag kommer inte ihåg vem du var, men du hade rätt. Tack.

Girl Meets Boy ingår i mytserien, där en massa författare skriver en egen version av en myt. Smith valde en myten om flickan Iphis som blir uppfostrad som pojke. När flickan blir vuxen och ska gifta sig med en annan kvinna går hennes mamma till en gudinna för att få hjälp, och poff så blir Iphis man på riktigt.

Smith placerar sin version av myten av nutida Skottland. Huvudpersoner är systrarna Anthea och Midge. Midge jobbar hårt med marknadsföring åt företaget Pure, vars senaste produkt är flaskvatten. Anthea gör också en vända i Pures klor, och hennes metamorfos börjar då hon träffar Robin som en dag spraymålar protester mot företaget på dess skylt utanför kontoret.

He was the most beautiful boy I had ever seen in my life.
But he looked really like a girl.
She was the most beautiful girl I had ever seen in my life.

Midge har till en början svårt för systerns nya förhållande (Oh my god my sister is A GAY. I am not upset. I am not upset. I am not upset.) och rebelliska livsväg, men genomgår en egen förändring när hon inser vad hennes chef på Pure egentligen är för sorts människa och vad hon själv medverkar till att skapa där.

Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.

Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll.

Och så har den en fantastisk första mening:

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Lyckliga slut, red. Susanna Alakoski

lyckligaslut.jpg Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.

Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.

Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.

Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.

Dubbla slag av Malin Persson Giolito

dubblaslag.jpg När jag läste Dubbla slag av Malin Persson Giolito slog det mig hur sällan jag läser den typen av böcker, som handlar om vanliga (nåja) nutida människors vardagsliv och ”livspussel” (kräkord). Hade det inte varit för det feministiska temat hade jag antagligen inte intresserat mig för den alls.

Dubbla slag handlar om Hanna som gjorde kometkarriär som ung jurist, men sedan hon fick barn har det gått trögt. På jobbet förväntar de sig att alla ska jobba dag och natt, och inte sticka iväg för att hämta på dagis. Och hemma sover mannen gott på nätterna medan hon själv ligger vaken av stress eller skrikande barn. Det är alltså en bok som är väldigt typisk för vår tid, då kvinnor intalas att de kan få allt – karriären, familjen, det jämställda förhållandet – och sedan skulle behöva klona sig själva eftersom det inte funkade.

Dubbla slag och flera andra hyfsat nya böcker visar en familjebild som ser ut ungefär så här: mamman, yr av sömnbrist, flänger runt med otvättat hår för att hinna klä på och fixa frukost till ungarna som bråkar och kastar mat över hela köket innan hon själv ska till jobbet. Så kommer pappan in, utvilad och nyduschad, och säger ungefär jaha, här sitter ni och myser, och sedan går han till jobbet medan kaoset fortsätter där hemma. Det skulle vara intressant att läsa en bok ur ”Mannens” synvinkel om den situationen, om förhållandena där de trodde att de var jämställda, men sedan blev det pannkaka när barnen kom. Eller det kanske redan finns? Tipsa gärna i så fall.

Dubbla slag är välskriven och effektivt berättad och många kan säkert känna igen sig i Hannas problem. Inblicken i hur det kan fungera på en advokatbyrå är också intressant. Men trots allt det skulle jag inte vilja ha mer av samma sak när jag har läst klart. Det finns en anledning till att jag sällan läser såna här böcker, och det är att det helt enkelt finns annat som intresserar mig mer.

Gaaaayhyyyllan

Idag fixade jag ett bord och en liten hylla med pride-tema på bibblan. Eftersom det är Stockholm Pride just nu och Stockholms stadsbibliotek har någon ”Rosa bibliotek”-grej tyckte jag att det skulle vara kul om vi också gjorde något. Det ansågs vara en bra idé och jag satte igång att dammsuga hyllorna på hbtq-relaterad skön- och facklitteratur. Jag upptäckte till min förvåning att de hade den queerfeministiska sexserien Drift, vilket jag inte hade väntat mig. Go biblioteket! Jag ska fylla på mer imorgon, för det ploppar hela tiden upp lämpliga böcker i skallen. Det var roligt att göra och gav mig dessutom chansen att skylta med författare som Jeanette Winterson och Ali Smith, vilket ju aldrig är fel, moahaha.

(Dock lyckas jag inte bli av med Gregers röst i huvudet. Gaaaayyhyyyllaaan…)

Uråldrigt om fantasy

Det är trevligt när någon stor tidning skriver positivt om fantasy (jag trodde knappt mina ögon när DN för ett tag sedan tipsade om Steven Eriksons Malazan Book of the Fallen som sommarläsning) men den här krönikan av Hanna Fahl var väl inte direkt dynamit. Folk i Catahyas forum är inte imponerade och själv irriterar jag mig på det sista om manliga och kvinnliga författare:

Fantasyn är tyvärr fortfarande uråldrigt mansdominerad med några få lysande undantag (Ursula Le Guin! Susanna Clarke! Diana Wynne Jones!)

Att kalla kvinnliga fantasyförfattare för undantag, det är fan uråldrigt. Visst är det så att bland de största (i betydelsen mest säljande) fantasyförfattarna så finns det fler män än kvinnor, men det innebär ju inte att bra kvinnliga fantasyförfattare är osynliga eller ovanliga. SF-bokhandeln i Malmö nämner ett gäng och själv vill jag lägga till Meredith Ann Pierce, Steph Swainston och Patricia A McKillip till listan, för att nämna några. Och Susan Cooper och Lene Kaaberbøl när det gäller fantasy för barn och Christina Brönnestam och Karolina Bjällerstedt Mickos när det gäller svenska fantasyförfattarinnor.

Ur Trekant av Mian Lodalen

“Min tjej har fått något slags ryggskott och behöver en akuttid”, berättade jag i telefon till kiropraktorn.
“Hur gammal är din dotter?” frågade ryggdoktorn som utgick ifrån att “min tjej” inte kunde vara något annat än mitt barn.
Folk utgår ifrån att man inte kan vara homo. Inte ens när man säger det rakt ut.

Översättning och anpassning

Som sagt var förra veckans facklitteratur intressant. Särskilt fastnade jag för en artikel* om romantikförlaget Harlequin. Det är en internationell jätteindustri som i Norden ger ut runt 800 böcker om året och just industribiten tycker jag är spännande. Alla böcker som säljs är såklart varor, men med Harlequin-böcker finns det saker som gör att fokus på böckerna som massproducerade varor och inte som skönlitterära verk i egen rätt är starkare än i många andra sammanhang. Alla Harlequin-böcker på svenska är översatta från engelska (tror jag), och i översättningsprocessen händer det saker.

Vanligtvis anses det att en bra översättning ligger så nära originalet som möjligt. Men hos Harlequin, och säkerligen hos andra förlag som funkar på samma sätt, har inte ett originalverk den typen av status. Istället gäller det att anpassa översättningen till den lokala marknaden. Även om de vill att känslan i boken ska följa med, så kan språket och handlingen tydligen fixas till lite hur som helst. Dels handlar det om att Harlequins olika serier har fastslagna format och därför kortas översättningarna ofta ner för att få rätt antal sidor och dels handlar det om ändringar – ibland ganska omfattande, verkar det som – i texten för att passa just den svenska Harlequin-marknaden när det gäller värderingar och förväntningar hos förlaget och läsarna.

Ett steg i anpassningen är att ta bort sådant som är obekant för läsarna, som uttryck, skämt eller vanor som inte är begripliga i en svensk kontext. Lättläst är ledordet. Inget ska komma i vägen för det viktiga, nämligen kärlekshistorien. Ett annat är att dämpa och ändra inslag som kan vara rasistiska eller sexistiska. Harlequin må leva på romantiserade könsstereotyper, men är kvinnan exempelvis för mesig och mannen för dominant så kan sådana otrevliga inslag ändras i översättningen/omarbetningen. Även explicita sexscener skrivs om för att bli mer abstrakta och romantiska. Visst sker ett visst mått av anpassning i många olika typer av översättningar – jag tänker omedelbart på riddaren Berit i David Eddings böcker som fick heta Beril på svenska – men att vissa scener eller delar av handlingen helt enkelt skrivs om för att bättre passa vad förlaget vill ge ut är på en annan nivå. Jag undrar hur ofta det förekommer i andra sammanhang.

* = ”They seek it here, they seek it there, they seek it everywhere. Looking for the ‘global’ book” av Eva Hemmungs Wirtén. Den är från 1998, men jag tror nog att det som står i den till stor del fortfarande gäller. Det som står i artikeln lär också finnas i Hemmungs Wirténs avhandling Global Infatuation: Explorations in Transnational Publishing and Texts. The Case of Harlequin Enterprises and Sweden.

Är det en sabel du har i fickan eller är du bara glad att se mig?

Förra veckan var det chick lit och romantik på populärlitteraturkursen. Facklitteraturen var väldigt intressant. Skönlitteraturen var, eh, intressant att prata om. Harlequin-diskussionerna orsakade sådant bubbel att Jerry Määttä, som hade haft våra fantasy/skräck/sf-seminarier och fick hoppa in då den egentliga läraren var sjuk, ansåg det lämpligt att påpeka att ”vi är inte här på kursen för att skratta åt dålig litteratur”.

Veckans skönlitteratur var Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i förra inlägget, och valfri Harlequin-bok. Jag hade valt Förbjudna kyssar av Rogenna Brewer. Eftersom jag läste några Harlequin-böcker på gymnasiet trodde jag att jag visste vad som väntade, men det var visst ännu värre än jag mindes. Och då läste jag ändå en av de mindre mossiga böckerna, om jag ska jämföra med hur de andra beskrev sina…

Så. Kvinnan i Förbjudna kyssar är löjtnant Tabitha Chapel, som ska genomföra en undersökning för att se om det är möjligt för kvinnor att genomgå marinkårens SEAL-utbildning. Mannen är kapten Marc Miller, som absolut inte vill ha någon jäkla kvinna i sin fina specialstyrka. Men gissa vad? De blir jättekåta på varandra! Eller förlåt, jag menar naturligtvis förälskade. Jag hade rätt kul åt boken ett tag, men sedan blev jag mest trött. För även om den som sagt inte är så mossig som många av de andras böcker (Tabby får både jobbet och mannen vars fördomar hon har stampat sönder, istället för att få mannen och en framtid som hemmafru) så är den såklart otroligt fixerad vid manlighet och kvinnlighet. Ungefär det första man får veta om Marc är att hans röst är ”maskulin” och romanen är fylld av fina stycken som:

– Du vill helt enkelt vara en av grabbarna, förklarade han och tog upp sin kö. Men låt mig få tala om sanningen för dig: Du är till hundra procent kvinna.

Gluuuähhhbluähblurg.

Var är grabbarna?

När jag gick igenom litteraturbloggar att lista på Bokbloggar.nu (jag har spanat på säkert fler än 160 stycken) slog det mig hur få av dem som är skrivna av män. Jag vet att kvinnor som grupp läser rätt mycket mer än män som grupp, men jag har svårt att tänka mig att fördelningen mellan läsande kvinnor och läsande män är riktigt lika sned som fördelningen mellan litteraturbloggande kvinnor och litteraturbloggande män. Eller så kanske jag bara har missat de litteraturbloggande männen av någon anledning. Hallå, var är ni?

Nästa sida »