Fynd på Café Edenborg

För lite mer än en månad sedan kunde man läsa hos Vertigomannen att Café Edenborg i Gamla stan (Stockholm) kommer stänga. Jag tycker att det är tråkigt, trots att jag bara har varit där några få gånger. Det är väl det där fenomenet att man väldigt mycket kan gilla tanken på att en viss grej finns, trots att man egentligen inte har särskilt mycket med den att göra.

Men det jag skulle komma fram till är att 24 augusti är sista dagen de har öppet och under tiden har de bokrea. Är ni i Gamla stan så tycker jag att ni ska titta in där, för även om boksortimentet inte är så stort så innehåller det väldigt intressanta saker till pyttepriser. Idag köpte jag följande för totalt 36 kr: Det är allt av Marguerite Duras, Amerikas blixt – om Edgar Allan Poe av Charles Baudelaire och Den mediala döden: idéhistoriska variationer, som är en antologi om döden i massmedia och populärkultur. Det skulle ha blivit mer om jag inte var nästan pank.

Översättning och anpassning

Som sagt var förra veckans facklitteratur intressant. Särskilt fastnade jag för en artikel* om romantikförlaget Harlequin. Det är en internationell jätteindustri som i Norden ger ut runt 800 böcker om året och just industribiten tycker jag är spännande. Alla böcker som säljs är såklart varor, men med Harlequin-böcker finns det saker som gör att fokus på böckerna som massproducerade varor och inte som skönlitterära verk i egen rätt är starkare än i många andra sammanhang. Alla Harlequin-böcker på svenska är översatta från engelska (tror jag), och i översättningsprocessen händer det saker.

Vanligtvis anses det att en bra översättning ligger så nära originalet som möjligt. Men hos Harlequin, och säkerligen hos andra förlag som funkar på samma sätt, har inte ett originalverk den typen av status. Istället gäller det att anpassa översättningen till den lokala marknaden. Även om de vill att känslan i boken ska följa med, så kan språket och handlingen tydligen fixas till lite hur som helst. Dels handlar det om att Harlequins olika serier har fastslagna format och därför kortas översättningarna ofta ner för att få rätt antal sidor och dels handlar det om ändringar – ibland ganska omfattande, verkar det som – i texten för att passa just den svenska Harlequin-marknaden när det gäller värderingar och förväntningar hos förlaget och läsarna.

Ett steg i anpassningen är att ta bort sådant som är obekant för läsarna, som uttryck, skämt eller vanor som inte är begripliga i en svensk kontext. Lättläst är ledordet. Inget ska komma i vägen för det viktiga, nämligen kärlekshistorien. Ett annat är att dämpa och ändra inslag som kan vara rasistiska eller sexistiska. Harlequin må leva på romantiserade könsstereotyper, men är kvinnan exempelvis för mesig och mannen för dominant så kan sådana otrevliga inslag ändras i översättningen/omarbetningen. Även explicita sexscener skrivs om för att bli mer abstrakta och romantiska. Visst sker ett visst mått av anpassning i många olika typer av översättningar – jag tänker omedelbart på riddaren Berit i David Eddings böcker som fick heta Beril på svenska – men att vissa scener eller delar av handlingen helt enkelt skrivs om för att bättre passa vad förlaget vill ge ut är på en annan nivå. Jag undrar hur ofta det förekommer i andra sammanhang.

* = ”They seek it here, they seek it there, they seek it everywhere. Looking for the ‘global’ book” av Eva Hemmungs Wirtén. Den är från 1998, men jag tror nog att det som står i den till stor del fortfarande gäller. Det som står i artikeln lär också finnas i Hemmungs Wirténs avhandling Global Infatuation: Explorations in Transnational Publishing and Texts. The Case of Harlequin Enterprises and Sweden.

Dimmig korrläsning

För ett tag sedan läste jag Dimman av Stephen King. Den var bra, med en kuslig stämning som fick det att sticka i huden som om någon stod bakom mig. Men en sak störde otroligt mycket och det var den icke-existerande korrekturläsningen. Förutom en del stavfel var boken så smockfull av citationstecken på villovägar att jag efter ett tag blev förvånad varje gång jag läste en hel dialog som inte innehöll några fel. Något så slarvigt har jag aldrig sett från ett stort förlag förut. Pinsamt. Fick de bråttom på grund av filmatiseringen? Antagligen, men det är ju ingen ursäkt.

Vems är texten?

Nu är jag allmänt efter, för det känns som att ”alla” redan har hyllat tidskriften ALT, men fan vad bra den är. Inga bilder eller notiser eller sådant, bara intressanta texter som får ta sin plats och en snygg och luftig layout.

En av artiklarna handlar om Raymond Carver och hans redaktör Gordon Lish, som tydligen hade otroligt stort inflytande på Carvers texter. I stort sett var det han som, genom att stryka och stryka och stryka, skapade stilen som Carver förknippas med. Det fick mig att fundera på vem som borde ha ha sitt namn på texten egentligen. Vid sådana stora ingrepp så är ju redaktören snarare som en medförfattare med enorm betydelse för hur den slutgiltiga texten ser ut, men hans eller hennes namn syns inte i boken. Det verkar vara författaren själv som har åstadkommit alltihop.

Viktoria Jäderling, som själv är redaktör, skriver i den efterföljande artikeln att ”Visst känns det lite orättvist ibland. Man kunde få se sitt namn i 6 punkter bredvid den som gjort omslaget eller tagit författarporträttet. Varenda scripta, faktagranskare eller kaffekokare får ju sitt namn uppgett i teve efter ett 30-sekundersinslag.”

Intressant, det där. På skivor räknas också ibland upp alla från fan till hans moster, men när det gäller vilka som har jobbat med texten i en skönlitterär bok nämns bara författaren (och översättaren), såvida inte författaren själv har skrivit en tack-text om dem som hjälpt till. Har det kanske att göra med bilden av författare och skrivande? Författaren som det ensamma geniet, skrivandet som något sorts magisk förmåga snarare än ett hantverk.

När jag intervjuade Niklas Krog för några år sedan berättade han att hans ursprungliga manus till fantasyromanen En krigares hjärta var runt 1200 sidor långt. Boken som sedan gavs ut var strax under 400. Det är väl ett extremfall, men när jag hör sådant tycker jag verkligen att redaktörens namn borde ha en plats i boken också.

Andra bloggar om: , ,

Bokfemman v. 3

Veckans tema från bokfemman är ”senaste” och de fem senaste böckerna jag köpte är:

superb.jpg Super Bitches and Action Babes av danska professorn och filmforskaren Rikke Schubart är en studie av filmhjältinnor mellan 1970 och 2006. Verkar spännande. Jag gillar ju både actionfilm och genusstudier och tycker att det är väldigt intressant hur man iscensätter kvinnor i traditionellt ”manliga” roller, så den här boken är förmodligen julafton för mig.

schakt005.jpg Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, en antologi från det lilla skräckförlaget Schakt. Värd att läsa, i synnerhet för Johan Theorins ”Endast jag är vaken” om en mordisk tomte. Förlaget har enligt hemsidan 7 ex kvar, så skynda!

The Call of Cthulhu and Other Weird Stories av H.P. Lovecraft. Dags att uppdatera min allmänbildning.

The Helmet of Horror av Victor Pelevin, myten om minotauren i en form där labyrinten är ett chattrum och hela boken består av dialog. Jag har inte läst den ännu, men den verkar lovande.

Amberville av Tim Davys. Ja, marknadsföringen funkade på mig. Jag blev nyfiken och den var billig.

Habegär: Alastor press

Alastor press är ett intressant litet förlag med mycket skumt i sin utgivning, och då menar jag naturligtvis skumt i positiv bemärkelse. Än så länge har jag bara läst Lilith av George MacDonald (min recension), men det finns flera andra böcker jag är väldigt sugen på, som I avgrunden av J.-K. Huysmans och Blodsbunden av southern gothic-författarinnan Flannery O’Connor. Mycket ser jag fram emot den kommande Drömmarnas berg av Arthur Machen.