En boktoks tankar kommenterar roligt Twilight-böckernas svenska titlar, varav den senaste, Breaking Dawn, kommer heta Så länge vi båda andas: ”Väldigt opassande faktiskt om man tänker på att Edward inte har andats under de senaste 90 åren. Vampyrer behöver ingen luft.” Dagens fniss för mig.

Förresten petade jag på Night Watch av Sergei Lukyanenko i en butik nyligen och blev lite irriterad på ett av recensionscitaten på omslaget. ”Rowling russian style” eller något liknande stod det. Kom igen. Jag kan såklart ha fel, för jag har inte läst boken, men efter vad jag har hört om den och efter hur filmatiseringen var så gissar jag att den huvudsakliga grunden för att bunta ihop Night Watch med Harry Potter är ”öh, båda är fantasy”. Tröttsamt, ungefär som när en kritiker i DN buntade ihop Twilight och Harry Potter. Som jag skrev då: Att sätta in ett verk i ett sammanhang när man recenserar det är ofta en bra sak, men om man inte har tillräcklig koll på sammanhanget för att göra det bra kan man lika gärna låta bli.

1 kommentar

Jag skrev någon gång förut att jag tänkte samla på mig eller läsa alla böckerna i Canongates mytprojekt. Det har blivit si och så med det, men nyligen läste jag ryske Victor Pelevins bidrag till projektet. Myten han valde att inspireras av var den om minotauren i labyrinten och boken heter The Helmet of Horror.

The Helmet of Horror har ett udda upplägg. Några personer vaknar upp i varsitt rum, som är placerade i labyrintliknande omgivningar. De vet inte hur de har hamnat där, men de har varsin dator så att de kan kommunicera med varandra. All text i romanen består av vad de skriver till varandra i ett chattrum. De försöker reda ut vad som har hänt och så smått lära känna varandra, men någon censurerar delar av det de skriver. De kan inte ens vara säkra på att de andra de talar med faktiskt är i samma situation och inte samarbetar med moderatorerna. Vad är labyrinten? Hur kommer man ut? I sitt sökandet efter svaren tas läsaren med på en snårig stig där de till en början ganska konkreta frågorna glider iväg till att handla om medvetande och verklighet och hur dessa skapar varandra.

Jag känner lite att jag egentligen borde läsa The Helmet of Horror igen innan jag skriver om den, för jag tror att en hel del av den gick mig förbi. Det är en smart och krävande roman, fylld av filosofiska resonemang och rik på symboler, där jag fick läsa flera stycken flera gånger för att vara någorlunda säker på att hänga med. Jag behöver däremot inte läsa om den för att vara säker på hur rolig den är på ett lågmält och ironiskt vis och vilken fascinerande väv Pelevin har skapat. Jag rekommenderar den.

Förresten beställde jag nyligen Girl Meets Boy av Ali Smith och The Fire Gospel av Michel Faber, som också ingår i projektet. Ska bli kul att läsa.

4 kommentarer

De senaste dagarna har jag sett flera bloggare nämna Susan Coopers En ring av järn, appropå den nuvarande årstiden. Jag tycker att det är kul att se att det inte bara är mig som just vinterskildringen i den boken har lämnat avtryck hos.

En ring av järn är en av fem av Coopers fantasyböcker som handlar om några barn och deras del i striden mellan Ljuset och Mörkret. I En ring av järn närmar sig julen och Will är förväntansfull, men samtidigt kommer tecken på att det inte kommer bli en jul bland andra. Och när snön kommer är den ett löfte om fara och död som singlar från himlen. Det finns en känsla av väntan på något hemskt i den skildringen som är otroligt stark, samtidigt som jag minns den med värme för skönheten i bilderna den frammanar.

En del saker som man läser som liten ger inte alls samma känsla flera år senare. Men när jag skrev min C-uppsats om just En ring av järn och de andra tillhörande böckerna märkte jag till min glädje att snöstormen och den efterföljande dagen, då världen är täckt av snö och Will är alldeles ensam för att hans familj inte går att väcka, fortfarande höll samma magi.

1 kommentar

För ett tag sedan skrev jag om Catahyas novellpris som gick till Johan Theorin för skräcknovellen ”Endast jag är vaken” och att det är synd att boken den publicerades i är omöjlig att få tag på. Men nu har Theorin varit jättetrevlig och låtit oss lägga upp novellen på Catahya så att alla kan läsa den. Gör det! Den är bra. Det är rätt årstid för novellen också, för den utspelar sig till stor del på vintern och handlar om en blodtörstig tomte…

Andra bloggar om: johan theorin, noveller, skräck, catahya

Kommentera!

Gammal skräck och ny urban fantasy:
The Castle of Otranto av Horace Walpole (1/5)
Dracula av Bram Stoker (4/5)
Skuggan över Innsmouth av H P Lovecraft (4/5)
Moon Called av Patricia Briggs (3/5)

Kommentera!

Jag pratade just i telefon med Johan Theorin. Hihi. Han var trevlig.

Och varför gjorde jag det? Jo, juryn för Catahyas novellpris tycker att han skrev den bästa bland svenskspråkiga fantasy-, sf- och skräcknoveller förra året. Motivering:

”Endast jag är vaken” är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.

”Endast jag är vaken” publicerades i antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter från det lilla förlaget Schakt. Tyvärr verkar Schakt ha försvunnit – hemsidan finns i alla fall inte kvar. Det är synd. Flera av de noveller som hängde med till juryns slutdiskussion fanns just i Schakts antologier. De hade fin roll att spela när det gäller svenska skräcknoveller.

En annan av förra årets fantastiknoveller som hängde med till slutet i juryns diskussion är ”Skrothögens härskare” av CJ Håkansson. Den finns i Eskapix nr 4 och rekommenderas till folk som inte är lättäcklade. (Däremot är det inte hans bästa novell. ”Den brända jorden” i Eskapix nr 5 smäller högre.)

Andra bloggar om: johan theorin, novellpris, noveller, skräck, fantastik, catahya

2 kommentarer

Jag har just läst The Castle of Otranto av Horace Walpole, boken som formade 1700- och 1800-talens gotiska romaner och därmed är en viktig föregångare till våra dagars skräcklitteratur. Som litteraturhistoriskt fenomen är den och dess inflytande jätteintressant. Som enskilt litterärt verk är den skit. Den är verkligen hur tråkig som helst. Så här skrev jag i en recension som dyker upp på Catahya om någon vecka:

The Castle of Otranto börjar med att en enorm hjälm faller ner från himlen och gör mos av en ung man som just ska gifta sig. Mannens far, prins Manfred, får då iden att själv gifta sig med den blivande bruden eftersom hans egen fru inte verkar kunna få flera barn. Så börjar rännande i mörka källare och allmänt konspirerande, det dyker upp folk som inte alls är vad de verkar vara och det spökar då och då.

The Castle of Otranto är ett exempel på att böcker inte alls behöver vara bra för att ha stor litteraturhistorisk betydelse. Handlingen är klumpigt tillyxad, språket är trögt i mina nutida ögon och karaktärerna rätt ointressanta med sina hysteriska beteenden och svamliga dialoger. Skulle jag sammanfatta boken med ett enda ord så är det tråkig. Den är helt enkelt jättetråkig, trist och livlös. Tur att den är kort, för inte ens de fåniga övernaturliga inslagen lyckas liva upp den, utan de känns bara konstiga. (Som sagt, det dök upp en jättelik hjälm ur ingenstans…) Så läs för all del The Castle of Otranto för att den är historiskt intressant och viktig, men inte för dess skönlitterära värde för sådant har den inte mycket av.

Nu ska jag för övrigt vara barnslig och avslöja att det jag tyckte var roligast under läsningen var hur bekanta ord användes på lite andra sätt…

Bianca shrieked, and cried, ”Help! help! the princess is dead!” Manfred started at this ejaculation, and demanded what was the matter?

Andra bloggar om: gotik, skräck, horace walpole

3 kommentarer

Nu är jag glad. Jag sitter och korrläser Catahyas kommande novellantologi och jag är glad för att jag har läst nästan hälften och hittills tycker jag om allt. Det här blir något annat än den förra antologin, Vinter & hav. Jag tycker om den också, men den är väldigt ojämn. Den har en del bra noveller men också en del sugiga. Den nya är jämnare. Och den är bra.

3 kommentarer

”They’s gone now!” came the lookout’s cry.
  ”They’s gone now?” yelled up the Pirate King. ”My God, man, you went to Eaton! Speak the Queen’s English!”
  ”Your pardon, Sir”, shouted down the lookout. ”Brevity being the soul of wit, I thought the signal more important than the noise. The females – strange indeed, Sir – who formerly lay about the rocks in the estuary seem to have departed.”
  ”See your brevity is occasionally nuanced with conjunctions and gerunds”, said his commander.
  ”Aye aye, Sir!” yelled the lookout. ”And a pleasant day to you, too, Sir!”

Fast Ships, Black Sails är en novellantologi med piratberättelser av 20 olika fantasy- och sf-författare. Skojigt. Stycket ovan är taget ur ”Avast, Abaft!” av Howard Waldrop.

Kommentera!

Via Catahyas litteraturforum hittade jag den här samlingen omgjorda omslag till fantasy- och sf-böcker, som jag har suttit och fnissat åt en stund: del 1, del 2, del 3. Underbara.

Ett annat roligt omslag, som dessutom är riktigt, har den här boken som Daniel köpte på Kontext. Mycket fnissframkallande.

4 kommentarer