Jag har börjat tappa kollen på vilka böcker jag har och inte har. För ett tag sedan skrev jag om omslagen till A Song of Ice and Fire-böckerna och hävdade då att jag inte hade den tredje delen. Men när jag nu rotade i en kartong i mitt gamla rum så upptäckte jag att det har jag visst - med det plastiga omslaget. Dessutom har jag även den fjärde delen i den plastiga versionen. Tjena. Det innebär ju att jag har två inbundna A Feast for Crows. Oops. Det var ju jävligt nödvändigt. Tur att den ena inhandlades för nästan ingenting på bokrean…

Det kan såklart skyllas på att större delen av mina böcker har varit packade i lådor hos mina föräldrar sedan oktober och på att jag är en rätt virrig människa, men för några år sedan skulle jag haft stenkoll på vad jag hade och inte hade. De börjar visst bli ganska många.

4 kommentarer

Det är trevligt när någon stor tidning skriver positivt om fantasy (jag trodde knappt mina ögon när DN för ett tag sedan tipsade om Steven Eriksons Malazan Book of the Fallen som sommarläsning) men den här krönikan av Hanna Fahl var väl inte direkt dynamit. Folk i Catahyas forum är inte imponerade och själv irriterar jag mig på det sista om manliga och kvinnliga författare:

Fantasyn är tyvärr fortfarande uråldrigt mansdominerad med några få lysande undantag (Ursula Le Guin! Susanna Clarke! Diana Wynne Jones!)

Att kalla kvinnliga fantasyförfattare för undantag, det är fan uråldrigt. Visst är det så att bland de största (i betydelsen mest säljande) fantasyförfattarna så finns det fler män än kvinnor, men det innebär ju inte att bra kvinnliga fantasyförfattare är osynliga eller ovanliga. SF-bokhandeln i Malmö nämner ett gäng och själv vill jag lägga till Meredith Ann Pierce, Steph Swainston och Patricia A McKillip till listan, för att nämna några. Och Susan Cooper och Lene Kaaberbøl när det gäller fantasy för barn och Christina Brönnestam och Karolina Bjällerstedt Mickos när det gäller svenska fantasyförfattarinnor.

2 kommentarer

Det lilla förlaget FEL har nyss gett ut en antologi med nya svenska science fiction-noveller. Det är kul, för utgivningen av svensk sf är ju minimal. Sedan återstår det såklart att se om boken är något att ha, men jag har läst några av de medverkande författarna förut - KG Johansson, A.R. Yngve och Pia Lindestrand - och de brukar vara bra. Jag har med en novell också. Det kan väl diskuteras om det bidrar till antologins eventuella braighet eller inte, hah.

Kommentera!

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.

Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande “Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till “Åh, du milde tid.”

Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker “du milde tid”, eller “milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.

Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

4 kommentarer

Jag svamlar i dagboken om några gamla favoritböcker som nu ska bli tv-serie och konstaterar att böcker jag tyckte sjukt mycket om som 14-åring kan vara väldigt tråkiga idag.

Kommentera!

Jag har ju glömt att skriva om essätävlingen! Nättidskriften Vetsaga anordnar en essätävling med fantasy- och science fiction-litteratur som ämne. Vinnaren får 5000 kr. Det finns också ett ungdomspris på 1000 kr, som fantastikföreningen Catahya står för. Deadline är 15/6. Tre veckor kvar, alltså.

Andra bloggar om: fantasy, science fiction, essä, essäer, skrivartävling

Kommentera!

Mina A Song of Ice and Fire-böcker. Mycket störande. Jävligt fula är de också, bortsett från den till höger som i alla fall inte får mig att tänka “men herreguuuud”. Så hur blev det så här? När jag beställde bok nr två trodde jag att jag beställde en i samma stil som ettan, men där blev det något knas. Och bok fyra var så himla billig på bokrean. Trean har jag inte. Hm. Undrar vilken ful och icke-matchande version jag ska köpa den i.

10 kommentarer

Jag tycker att det är intressant med de många olika omslag som ett skönlitterärt verk kan ha, och de intryck de ger. Samma text, men omslagen kan signalera helt olika saker om den. Idag har jag spanat på gamla omslag till Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep? Bortsett från att vissa är gräsligt fula och några såklart anspelar på filmen Blade Runner så var det jag reagerade mest på faktiskt mängden får. Det borde kanske inte vara förvånande, med tanke på bokens titel och innehåll, men omslag är också till för att sälja och ur det perspektivet känns en massa får på omslaget till en sf-roman inte helt självklart… Å andra sidan är boken så känd att det spelade kanske ingen roll. (Svammel, svammel.)

Jag har versionen till vänster och tycker att det är underbart fulsött. Det gråa i mitten är rätt trevligt också. Däremot undrar jag vad skaparen av omslaget till höger hade knarkat.

4 kommentarer

Fantastikföreningen Catahya har börjat planera sin fjärde novellantologi och nu behövs det fler personer som kan jobba med den. Antologirådet gör bland annat följande:
* Sätter upp riktlinjer för novellerna som ska samlas in.
* Läser alla noveller som kommer in och väljer ut vilka som platsar i antologin.
* Hjälper författarna att bearbeta sin texter, i de fall det behövs.
* Korrekturläser.

Om ni tycker att det låter intressant att vara med tycker jag att ni ska regga er på Catahya och prata med Elin/Smeg, som bossar över projektet. Det är absolut inget krav att man har gjort något liknande förut, men det är såklart en fördel om man inte kräks på fantasy och sf och sådant… Själv sitter jag och funderar på om jag helst vill vara med och jobba med boken i stort eller om jag vill skriva noveller. Man kan ju tyvärr inte göra båda.

Våra tidigare antologier kan man spana in i butiken.

1 kommentar

Under skräck- och fantasyveckan på poplittkursen läste vi Carrie av Stephen King. Berättelsen om den utstötta tjejen med övernaturliga krafter som tar en våldsam hämnd var Kings första roman och även om jag inte har läst jättemycket av King så märker jag att han har blivit bättre på mycket sedan dess. Men det är en helt ok bok.

Det som gjorde allra starkast intryck på mig var skildringen av obehaget och motviljan som människor kan känna inför en utsatt person. Och nu menar jag inte de som exempelvis mobbar öppet, utan jag menar de andra. De som inte gör något mot den utsatta, de som kanske tänker att det som händer är fel och att de egentligen vill hjälpa, men ändå känner något väldigt obekvämt inför henne eller honom. Som om utsattheten skulle smitta, eller som om att visa svaghet inför andra är så äckligt att man inte vill råka få det på sig. Det undvikandet skildrar King så bra att det kryper lite i mig när jag läser, för det är ju en känsla man inte gärna vill kännas vid hos sig själv för att den är så ful.

(Notera exempelvis hur jag skriver “man” istället “jag”.)

3 kommentarer