Kulturjournalistikens grunder av Rikard Loman m.fl

kulturjournalistik.jpg Kulturjournalistikens grunder vänder sig främst till humaniorastudenter som behöver mer praktiska inslag i sin utbildning, men den kan såklart läsas av vem som helst som är intresserad. Det märks dock att målgruppen är folk som är vana att skriva uppsats, för skillnader mellan akademiskt och journalistiskt skrivande tas upp flera gånger.

Kulturjournalistikens grunder är, trots sin titel som skulle kunna syfta på en riktig tegelsten, en tunn bok med fyra delar som behandlar kulturartiklar, teaterkritik, litteraturkritik och journalistikens demokratiska uppdrag. Förutom lite historia och grundläggande kulturteorier innehåller den både praktiska skrivtips om hur man lägger upp sin text och mer övergripande funderingar kring estetisk värdering, hur man förhåller sig till de verk man skriver om och rådande normer som kan inverka. Jag tyckte att artikeln om om teaterkritik var mest intressant, eftersom det är ett område jag inte har någon koll på alls. Artikeln om litteraturkritik fick breda ut sig mest och fick därför med många intressanta resonemang, men för någon som varit inne och nosat på det området förut är nog det mesta bekant.

Kulturjournalistikens grunder är saklig och lätt att förstå, men tyvärr känns den mycket som en kursbok. Det är inte så konstigt med tanke på att den är tänkt att användas som sådan, men varför måste många kursböcker kännas så onödigt torra? Lite studs kan väl folk få i skolbänkarna.

Författarna skriver i inledningen att boken vänder sig både till nybörjare och mer erfarna skribenter, men jag tycker att den känns som en typisk nybörjarbok och som sådan är den bra. Men det hade som sagt inte skadat om den hade varit lite roligare.

(På bokens hemsida finns skrivövningar.)

Lyckliga slut, red. Susanna Alakoski

lyckligaslut.jpg Jag gråter sällan över något jag läser, men sista texten i antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet fick tårarna att rinna. I den skriver Kerstin Wixe om när hon skulle köpa ett gammalt hus på landet och den äldre kvinnan som ägde det började berätta om sitt liv. Kvinnan, Signe, hade gift sig väldigt ung med en man som utåt sett var trevlig och omtyckt. Men så fort de var gifta började han misshandla henne och senare deras barn. Hon fick knappt gå någonstans och ingen hälsade på, så hon levde isolerad med sina barn och djur och ett jävla monster tills monstret dog av sjukdom. I fem år låg han döende, och då grät han och ångrade sig. ”Som att allting hade varit helt onödigt”, säger Signe. ”Jag sörjde inte när han dog.” Nästan hela livet hann gå innan hon blev fri. När Signe sedan säljer huset till Kerstin tar hon på sig sin finaste klänning, tar ut 50000 i kontanter och inreder sitt nya hem precis som hon vill.

Lyckliga slut handlar om kvinnor som har tagit sig ur destruktiva förhållanden, våld och sexuella övergrepp. Inte bara om det fysiska uppbrottet, utan om processen att gå vidare psykiskt och försöka sluta känna så mycket skam över det de har blivit utsatta för. Lite som jag skrev om Berny Pålssons senaste så tycker jag att det kan vara svårt att recensera självbiografiska texter. Personen och innehållet, särskilt när det är så hemskt som här, skymmer allt annat. Men jag tycker om att antologins fokus ligger på förmågan att bryta upp och jag tycker att Lyckliga slut är ovanligt jämn för att vara en antologi. Nivån är hög och det vara bara någon enstaka text som jag inte greps av.

Några texter sticker ut. En är ”Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer” av Viveka Enander och Carin Holmberg, som inte är en personlig berättelse utan en sammanfattning av vad de kom fram till i sin bok Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Den passar ändå in och är väldigt intressant, särskilt resonemangen om att det ibland är kvinnorna som gör motstånd som kan ha svårast att ta sig ur en våldsam relation, för motståndet innebär att de fortfarande tror att relationen går att förändra. En annan är Gudrun Schymans ”Ett mörkertals talan” som blandar det personliga med en hel del feministisk teori, och det funkar inte särskilt bra i det här sammanhanget. Den känns mer som en debattartikel, och smälter därför inte in med de övriga och den engagerar förvånansvärt lite, i alla fall för mig. Serietecknaren Åsa Grennvall berättar sin historia genom bilder som känns som ett skrik i svartvitt och Anna Nilssons text är bitvis uppstyckad som en dikt.

Lyckliga slut är handlar hopp, står det på baksidan. Visst gör den det, och den är väldigt läsvärd. Men jag lägger den inte ifrån mig med några hoppfulla tankar. Mest är jag ledsen och förbannad.

För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning

Just nu är den här bloggen inte alls vad jag vill att den ska vara. Inläggen består av småpladder och jag skriver i stort sett ingenting om det jag faktiskt läser. För att kompensera lite för småpladdret slänger jag in en text jag skrev på kursen i barn- och ungdomslitteratur på littvet C. Den är tre år gammal, men just nu tänker jag ”bättre än inget”.

För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning är Maria Ulfgards avhandling från 2002 om tonårsflickors läsning av skönlitteratur. Syftet är att undersöka vad flickorna läser på sin fritid – om de läser – och hur de ser på sin läsning. Syftet är också att undersöka om och hur flickornas läsvanor hänger ihop med deras sociala och kulturella bakgrunder och svenskundervisningen i deras skolor, samt hur genus konstrueras i flickornas litteratur, under deras läsning och i deras liv.

Ulfgard har under två år följt tjugo 15–16-åriga flickors fritidsläsning. Flickorna ingår i tre grupper, som inte bara skiljs åt av geografiska avstånd utan också av kulturella, religiösa och andra sociala faktorer. Den ena gruppen bor i ett villaområde på landsbygden i södra Sverige, den andra i en multinationell förort till en stor stad och den tredje i glesbygden i de norra delarna av landet. Grupperna valdes medvetet till att ha olika sociala bakgrunder för att en jämförelse skulle kunna göras mellan deras läsvanor. Även inom grupperna har olikhet gällande exempelvis etnisk bakgrund eftersträvats.

Studiens empiriska material består av främst av flickornas åsikter och reflektioner kring sitt läsande, i form av intervjuer, frågeformulär och läsdagböcker, samt vad de berättat om sina liv. Särskilt fokus ligger på flickornas reception av tre specifika romaner: Wild hearts – Ny i stan av Cherie Bennett, Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans och Lilla Marie av Mats Wahl. Dessa valdes genom att varje grupp fick välja en roman som alla grupperna skulle läsa. Ulfgard har också själv analyserat de tre romanerna.

Ulfgards utgångspunkt är dels receptionsteoretisk, dels genusteoretisk. Teorikapitlet börjar med receptionsteori, med särskilt fokus på att relationen mellan läsare och verk är en sorts transaktion och att det är i denna transaktion som mening skapas, att läsning är situerad samt den subjektiva relevansens betydelse för receptionen. Textanalys samt teorier om genus, kultur, etnicitet och religions redovisas också.

Vad Ulfgard kommer fram till i sin undersökning är att receptionen är starkt individrelaterad: individuella faktorer är avgörande för en enskild flickas reception. Det finns dock några samband mellan reception och grupp. Ett exempel är att Ytterstadsflickorna var mycket förtjusta i Wild Hearts – Ny i stan medan de andra två grupperna tog avstånd från den. Vissa typer av synpunkter på litteraturen, exempelvis om miljö- och karaktärsskildringar, som uppkom i en grupp men inte i de andra kan relateras till gruppernas olika svenskundervisning. Ulfgard skriver att det inte finns något att redovisa om den geografiska faktorns betydelse, men mer om den kulturella. Familjestrukturen har betydelse för receptionen. De flesta flickorna i Ytterstadsskolan, som lever i familjer där kvinnans huvudsakliga plats är i hemmet, visar vad Ulfgard kallar en ”modersorienterad läsart” i och med att de i sin reception betonar moderns omvårdande roll och fäller hårda domar över de mödrar i litteraturen som inte klarar sina uppgifter.

Ulfgard visar att de läskulturer flickorna ingår till största delen har skapats av strukturella faktorer. Skolan, kulturen, sociala normer, religion, tillgång till böcker och annat spelar in. Gruppen i storstadsförorten har exempelvis ett sorts litterärt nätverk där de lånar och diskuterar böcker av och med varandra i skolan. Skolan är den plats där flickorna umgås med varandra, för deras rörelsefrihet på fritiden är ofta begränsad. Gruppen i norra Sverige lånar ofta böcker av sina mammor och andra kvinnliga släktingar. Läsning är där inte något som män sysslar med, utan en kvinnligt genuskodad aktivitet, varför flickorna med sitt läsande kan sägas ingå i en kvinnokultur. Flickorna i villaområdet ser i läsningen möjligheter till kunskap om vuxenlivet och de strävar också efter god smak i sitt val av böcker.

För att bli kvinna – och av lust bekräftar flera saker om tonårsflickors läsning som visats i tidigare studier. Flickorna – alla utom en läser romaner på fritiden – läser främst av lust till läsningen, men också av nyttoskäl. Några nämner läsandet som ett sätt att bli bättre på svenska. Flickorna tilltalas av romaner som behandlar frågor de känner igen från sina egna liv och de uppskattar starka förebilder i böckerna, men flera tycker också om skräck och mer actionbetonad litteratur.

Något som verkar vara i stort sett nytt inom forskningen är den religiösa aspekten. En av de laestadianska flickorna har en ”modersidentifierad läsart”, vilket kommer av att hennes erfarenheter av att ta hand om sina yngre syskon och den stora vikt som laestadianerna lägger vid moderskapet. En av de laestadianska flickorna läser också tjejtidningar i smyg, för att hon egentligen inte är tillåten att läsa dem. Flera av de praktiserande muslimerna och kristna uttryckte upprördhet över skildringar av t.ex. otrohet och homosexualitet.

Överlag är avhandlingen mycket väl sammanhållen och går sällan utanför sitt syfte. Ulfgard redogör noga för materialets brister och för sin egen roll i undersökningen. Hon tar upp sina misstag och risken att hon själv har påverkat det empiriska materialet genom att ställa ledande frågor till flickorna eller att hon genom sin blotta närvaro påverkat flickorna att ge de svar de tror att hon vill ha.

Ibland förkommer dock spekulationer som jag tycker är onödiga. ”Det är möjligt att det kan upplevas påträngande för läsarna med allt flödande blod” skriver Ulfgard om detaljerade kroppsliga beskrivningar i Mannen som kunde tala med hästar, men presenterar inte några exempel på vad läsare faktiskt tycker i just den frågan.

Vid några få tillfällen tycker jag också att Ulfgard verkar göra övertolkningar. Ett är då hon spekulerar om en möjlig orsak till självständiga och ambitiösa Elenas förtjusning över kärleksromaner och lyckliga slut: ”det kan vara skönt för en prestationsinriktad och målmedveten flicka att för en stund inom fiktionens ram få sjunka in i en passiv kvinnokaraktär där ’allt ordnar sig’ och slutet blir lyckligt.” I mina ögon är det ganska långt steg mellan att tycka om trygghet och lyckliga slut och att själv vilja sjunka in i en passiv kvinnoroll. Utan andra indikationer på att Elena skulle vara obekväm i sin egen genuskonstruktion som aktiv tjej känns resonemanget inte komplett för mig.

Som synes rör inte mina invändningar några stora saker. Lite värre är det när Ulfgard kan verka trampa lite i forskarfällan att försöka vara på samma nivå som sina forskningsobjekt, samtidigt som man ofrånkomligt har ett ovanifrånperspektiv. ”I min analys väljer jag ibland att ligga nära de läsande flickornas perspektiv […] Därför lyfts motiv och teman fram som är relevanta för flickorna.” Det innebär en risk för trovärdigheten att över huvud taget påstå sig kunna ligga nära de unga flickornas perspektiv när man själv är en forskare som studerar dem och jag tycker inte att Ulfgard inte tillräckligt tydligt har understrukit att kunskapen om vad som är ”relevant” för flickorna kommer från deras egna utsagor. Och angående berättartekniken i Lilla Marie skriver hon att ”man kan fråga sig hur läsarvänlig den är utifrån den unga läsarens perspektiv”, som om ”den unga läsaren” var en symbol för en homogen grupp där läsförmågan ligger på en jämn nivå.

I det sista kapitlet, ”Didaktiska slutsatser”, verkar Ulfgard förutom själva forskningen också har ett utbildningspolitiskt syfte med sin avhandling. Undersökningens resultat jämförs med skolans och svenskämnets läro- och kursplan och Ulfgard diskuterar kritiskt litteraturundervisningen och hur undersökningens resultat skulle kunna motivera vissa förändringar av undervisningen. Detta ser jag inget fel med i sig, men det hade kanske varit önskvärt med en tydligare beskrivning av detta kapitel redan i inledningen, så att man som läsare vet vad det är man har att vänta sig.

Avslutningsvis är För att bli kvinna – och av lust en intressant och läsvärd studie. Några brister finns men de är inte stora och påverkar inte nämnvärt helheten, som håller sig till sitt syfte. Dock saknar jag mer av flickornas egna ord. Eftersom de är grunden för undersökningen, skulle jag vilja ha mer av dem.

Trevlig kurslitteratur

sflitt.jpg Det är inte varje dag man köper så här trevlig kurslitteratur. Nästa vecka börjar science fiction-kursen. Ska bli kul. Just nu sitter jag och övertalar mig själv att vara ekonomisk och försöka låna istället för att köpa resten av den kurslitteratur jag inte redan har. Jag har ungefär hälften av böckerna från förut.

 

Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Som eventuellt blivande bibliotekarie måste jag naturligtvis läsa en bok med en sådan titel. Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor är en samling av bibliotekarien och kulturchefen Christer Hermanssons texter: några debattartiklar (som man kan läsa mer om hos Du är vad du läser) och många mer eller mindre skämtsamma krönikor. Tyvärr var de inte så kul som jag hade väntat mig. Visst var det roligt ibland, men oftast kändes det ungefär som när någon drar samma skämt som han har dragit 180 gånger förut – oavsett om man själv har hört dem förut eller inte. För roliga texter om att arbeta på bibliotek rekommenderar jag istället Conan bibliotekarien.

Andra bloggar om: bibliotek, bibliotekarier, christer hermansson

Bokfemman v. 3

Veckans tema från bokfemman är ”senaste” och de fem senaste böckerna jag köpte är:

superb.jpg Super Bitches and Action Babes av danska professorn och filmforskaren Rikke Schubart är en studie av filmhjältinnor mellan 1970 och 2006. Verkar spännande. Jag gillar ju både actionfilm och genusstudier och tycker att det är väldigt intressant hur man iscensätter kvinnor i traditionellt ”manliga” roller, så den här boken är förmodligen julafton för mig.

schakt005.jpg Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter, en antologi från det lilla skräckförlaget Schakt. Värd att läsa, i synnerhet för Johan Theorins ”Endast jag är vaken” om en mordisk tomte. Förlaget har enligt hemsidan 7 ex kvar, så skynda!

The Call of Cthulhu and Other Weird Stories av H.P. Lovecraft. Dags att uppdatera min allmänbildning.

The Helmet of Horror av Victor Pelevin, myten om minotauren i en form där labyrinten är ett chattrum och hela boken består av dialog. Jag har inte läst den ännu, men den verkar lovande.

Amberville av Tim Davys. Ja, marknadsföringen funkade på mig. Jag blev nyfiken och den var billig.