Charlaine Harris och hårfixeringen

Det kan vara roligt och ibland störande att upptäcka vissa detaljer som en författare har hängt upp sig på. Jag har för mig att någon av bokhororna skrev om en författare som flera gånger hade Dumle-godis i sina böcker. Jag minns inte vilken författare det var, men jag kom att tänka på det när jag för hundrasjuttiofjärde gången läste om hår i Charlaine Harris Southern Vampire Mysteries-böcker (de som tv-serien True Blood är baserade på). Hela tiden är det något. Sookie borstar håret, Sookie sätter upp håret i en tofs, Sookies karl tvättar hennes hår, Sookie borstar någon annans hår med mera med mera.

Jag tänkte att det kanske var en Sookie-grej, men så läste jag Real Murders som är första boken om bibliotekarien Aurora Teagarden och där kom håret igen. Redan på andra sidan funderar Aurora på vilken frisyr hon ska ha. ”The braid. It made me feel artsy and intellectual.” Senare i boken, när hon har haft en riktigt usel dag och vill pigga upp sig själv, så provar hon lite nya frisyrer. Men det blev inte bra och håret blev elektriskt, buhu.

Men snälla?

Påskläsning

Om det är fler än jag som tänker ”eh, va?” när de hör ordet ”påskekrim” så har Bokmania förklarat saken för oss efterblivna. Tack. Jag läser knappt några deckare själv, men nu fattar jag i alla fall varför fler bokbloggare än vanligt har babblat om deckare senaste tiden.

Jag hade fyra böcker med mig till Finland över påsken, men läste bara två: Mot nya världar (Childhood’s End) av Arthur C. Clarke, som ingår i sf-kursen, och Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Resten av tiden ägnade jag väl åt att spela kort eller kräla omkring med kameran.

Saker jag inte gillar, del VI

Out of character. Jag vet inte om det finns något motsvarande uttryck på svenska, men det är i alla fall väldigt irriterande när en påhittad person plötsligt börjar bete sig på ett sätt som inte alls stämmer ihop med hur hon eller han har gestaltats tidigare.

Nu tänker jag på Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Jag kan köpa att Lisbeth Salander är världens geni när det gäller datorer och kan ta reda på typ vad som helst. Det är helt ok. Det funkar. Men när hon, i slutet av boken, även visar sig vara något sorts socialt geni som skickligt kuppar … ja, jag ska väl inte spoila. Hur som helst faller det platt. Det finns nämligen inget i hennes beteende innan det som tyder på att hon skulle klara av något sådant. Om hon var så bra på att spela och manipulera folk socialt, som hon är i slutet av boken, så skulle hon lätt ha kunnat ta sig ur många dåliga saker som hänt henne tidigare. Men det gjorde hon inte, för hon kunde inte. Att trasiga, inåtvända och socialt icke-fungerande Lisbeth i slutet blir typ superkvinnan känns väldigt påklistrat och mest till för att det skulle hända något häftigt. Visst får karaktärer gärna utvecklas, men det där skuttet var inte rimligt.

Någon sorts rapport ändå

Några kommentarer om de böcker jag har läst i år men inte skrivit något om. * Betyder kurslitteratur.

Baby Jane av Sofi Oksanen. Om berättarjaget och hennes förhållande med Piki, som får svår social fobi och knappt lämnar sin lägenhet. Inte lika bra som Stalins kossor, men absolut läsvärd. Kolla Bokhoras hyllning, för jag orkar inte uttrycka mig ordentligt.

Den högsta kasten av Carina Rydberg. Oh yes. Så bra, så bra.

* ABC-morden av Agatha Christie. Småputtrigt, men jag kommer knappast slänga mig efter något mer. Jag minns att en vän till mig läste väldigt mycket Christie när vi var yngre och jag fattade inte grejen då heller.

* Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Spännande, visst. Jag sträckläste. Men för jävla många ord. En sån där bok där man bara kan svepa med blicken över sidorna istället för att läsa ordentligt och ändå uppfatta allt viktigt.

* Da Vinci-koden av Dan Brown. Nah. Hyfsat underhållande, men jag hade klarat mig bra utan.

* Jag, Robot av Isaac Asimov. Torrt berättande och flera väldigt irriterande personer. Boooooooooooring.

Krigets år av Steph Swainston. Bra fantasy, som känns som att den går utanför standardmallen. Jag är inte säker på om den gör det egentligen, eller om den bara lyckas skapa känslan av att vara annorlunda. Egentligen bryr jag mig inte om vilket av alternativen det är. Bra är den i alla fall.

Mer ur Den stora sömnen

Några läsare gav den trevliga upplysningen att Raymond Chandlers Den stora sömnen inte är lika töntig på originalspråk. Tur det, för när jag läste den kunde jag inte ens avgöra om handlingen var något att ha eller inte. The Big Sleep från 1939 är en av de mest inflytelserika hårdkokta deckarromanerna och det kändes trist att det fjantiga språket i översättningen kom ivägen så mycket att jag inte såg något annat. Det gör mig nyfiken på att läsa den på engelska för att se om den hårdkokta attityden funkar bättre så. I den svenska översättningen föll hela attitydgrejen jävligt platt och blev bara skrattretande och irriterande. Till viss del har det säkert att göra med att slangord åldras fort. En bok där kvinnorna omnämns som ”bönan” går liksom inte att ta på allvar.

Några minnesvärda stycken:

”Hon hade långa lår och något visst i gången som man inte ser så ofta hos bokhandlare.”

”De tjocka grå ögonbrynen kom honom att se så där odefinierbart sportig ut.”

”Rummet var skräckinjagande i dagsljus. Den kinesiska smörjan på väggarna, mattan, de utpyntade lamporna, teakträhistorierna, de äckliga färgorgierna, tomtempålen och flaskan med eter och opietinkur – allt det där verkade i dagsljuset unket och snuskigt som efter en böghippa.”

”jag kände mig ovanligt styv i korken”

Jag läser Den stora sömnen av Raymond Chandler till populärlitteraturkursen. Det är en hårdkokt deckare från 30-talet som är så sjukt töntig att det knappt kan beskrivas. Jag återkommer när jag har läst ut den, men här har ni ett smakprov:

”I skenet från lampan hade hennes hud en pärlas skimrande lyster. Benen hade inte riktigt samma raffiga grace som systerns, men de var inte så tokiga. Jag blev varken generad eller brunstig av att stå och se på henne. Det var inte som naken flicka hon fanns i rummet. Hon var ingenting annat än en drogad imbecill. För mig blev hon aldrig något annat än en drogad imbecill.”

Jag brukar försöka hålla smileys och liknande borta från den här bloggen, men det som bäst beskriver mina känslor inför det där stycket är: o_O