Kapslar av Viktor Johansson

Ord och inga visor startade för ett tag sedan en poesiutmaning. Jag sade att jag skulle vara med, men det blev ändå ingen poesiläsning för mig i september. Men igår läste jag Kapslar av Viktor Johansson. I baksidestexten kallas den för en tidskapsel och tidskapslar får i alla fall mig att tänka på något från det förflutna som sparas till framtiden, men i Kapslar är framtiden redan här. En framtid, inte så långt borta, där det har varit krig och städerna är skelett. Det finns fler djur i industriområdet än i skogen. Neon och natur. Den som talar tänker ännu längre in i framtiden (eller talar den nu och tänker på vår framtid?) och säger att man måste göra rent: ”inte odla en framtid som liknar framtiden.” Men den dystopiska framtiden är långt ifrån det enda. Lika närvarande är en kärlekshistoria, som känns så bräcklig att den när som helst skulle kunna sluta andas. Jag ska inte påstå att jag hänger med hela tiden, för det gör jag verkligen inte. Men jag tyckte om mycket om den.

Några smakprov:
kapslar1.jpg

kapslar2.jpg

Tågläsning: Palimpsest

railroads.jpg

Igår satt jag på tåget och läste Palimpsest av Catherynne M. Valente. Så passande att ett av de första kapitlen utspelar sig på ett tåg, med två personer som är besatta av att åka tåg.

Och vilket underbart språk hon har. Igen och igen stannade jag upp, läste en mening en gång till, och undrade ibland om någon annan på tåget såg att jag log.

The booth was hard, cracked vinyl the color of a Chevrolet interior left in the sun for twenty years.

Her map clutched to her breast, Sei runs out into the street, her hair streaming behind her like a smokestack’s exhalation.

He took her into his arms, holding her golden head to his chest – how cold she was! Her skin was frost-dry, and he thought he could hear seabirds inside her, flapping at the freezing joints of her shoulders.

Pompeji av Maja Lundgren

pompeji.jpg Ett av de första inläggen i den här bloggen handlade om Maja Lundgrens Myggor och tigrar och hur hon omyndigförklarades i debatten som följde publiceringen av boken. Lite kort skrev jag också om att jag tyckte att boken var rätt trist och jag trodde att jag skulle gilla hennes första roman Pompeji mer. Jag hade rätt.

Pompeji utspelar sig strax innan staden läggs i ruiner av ett vulkanutbrott. Man får följa några olika människor som lever i staden och deras problem. Och det låter ju som upplägget för en helt normal roman, men Pompeji är knäppare än det mesta jag har läst förut. Lundgren blandar nutid och dåtid, historiska fakta och galna skrönor och resultatet blir helkonstigt och väldigt roligt. Romanfigurerna är otroligt fula i munnen, gudar vandrar på gatorna, någon blir förvandlad till hund och även vulkanen Vesuvius får tillfälle att snacka lite. Bland annat konverserar den med en tiger som har rymt från gladiatorspelen.

Tigern gjorde expeditioner på Vesuvius, och en vacker dag hade den tagit sig ända upp till toppen. Den gick ner i kratern. Ojrå. Det här var verkligen något för tigrar!
För den förstod att det var en vurkan.
Före en jordbävning blir alla hundar oroliga. Långt innan människan har hunnit märka något ylar hundarna och rusar runt i panik: men tigern kände kittlingar i tassarna och njöt, för det tyckte den om. Den blev inte rädd.
- En Vurkan det är.
- En Tiger det är.
Jo. Vesuvius kände tigerns närvaro i kratern, precis som tigern kände magman.
När de konstaterat varandras närvaro och likaledes konstaterat en tigro-vulkanisk aktivitet, en typ av djur-vulkankemi med reaktioner, inte direkt erotiska men besläktat med det, så började de prata.
(Vulkaner och tigrar kan visst prata, det är bara idioter som tror att dom inte kan det, riktigt förstockade människor som borde stoppa upp huvudet där bak, och om ni vill tillhöra dem så varsågoda, kanske ni borde gå till en psyk-doktor i alla fall.)
[...]
Tigerns bekännelse följdes av en lång tystnad av Vesuven.
Versuven tänkte på Spartacus. Vesuven tänkte på alla fina människor som den skulle döda. Vesuven sa slutligen:
- Jag är en statovulkan. Jag är mycket komplex. Gå i frid.

Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas. Och samtidigt finns det såklart mycket kontroll bakom den till synes flummiga texten, bland annat i form av kunskap. Mycket i Pompeji är baserat på klotter och annat som har hittats i staden.

Jag ska inte påstå att allt funkar. Ibland blev det lite mycket. Men jag hade en mycket rolig lässtund.

(Förresten, så här fult är pocketomslaget. Örk. Önskar att jag hade den inbundna istället.)

Ur The Poetics of Sex

On this island where we live, keeping what we do not tell, we have found the infinite variety of Woman. On the Mainland, Woman is largely extinct in all but a couple of obvious forms. She is still cultivated as a cash crop but is nowhere to be found growing wild.

- Ur novellen ”The Poetics of Sex” av Jeanette Winterson.

Skönhet

I had not known, before us, that every vein in my body was capable of carrying light, like a river seen from a train makes a channel of sky etch itself deep into a landscape.

Ur Girl Meets Boy av Ali Smith.

Ur Trekant av Mian Lodalen

“Min tjej har fått något slags ryggskott och behöver en akuttid”, berättade jag i telefon till kiropraktorn.
“Hur gammal är din dotter?” frågade ryggdoktorn som utgick ifrån att “min tjej” inte kunde vara något annat än mitt barn.
Folk utgår ifrån att man inte kan vara homo. Inte ens när man säger det rakt ut.

Sötchock

ardelius.jpg

Ur Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Möjligtvis den gulligaste bok jag har läst.

Ur Hundstunden av Kristina Lugn

hundstunden.jpg

(Jag går igenom min Urklipp-mapp, där jag har lagt foton som tagits i anteckningssyfte. Jag gör så ibland, när jag ser ett stycke text jag vill spara: fotograferar det istället för att skriva av det.)

Varför jag tycker om Jeanette Winterson

I don’t know how to answer. I know what I think, but words in the head are like voices under water. They are distorted. Hearing the words as they hit the surface is sensitive work. You will have to be a bank robber and listen and listen to the little clicks before you can open the safe.

I have a theory that every time you make an important choice, the part of you left behind continues the other life you could have had. [...] There’s a chance that I’m not here at all, that all the parts of me, running along all the choices I did and didn’t make, for a moment brush against each other. That I am still an evangelist in the North, as well as the person who ran away. Perhaps for a while these two selves have become confused. I have not gone forward or back in time, but across in time, to something I might have been, playing itself out.

There is a certain seductiveness about dead things. You can ill treat, alter and recolour what’s dead. It won’t complain.

- Ur Oranges are not the only fruit.

Förresten har jag gjort en ny kategori med citat. Gissa vem jag har citerat mest…

De farliga tryckta böckerna

”When printed books first appeared, far from being embraced as a technological and cultural breakthrough, they were viewed with suspicion and derision, seen as inferior or even dangerous, compared with illuminated manuscripts.”

Kul citat hittat hos Tema e-bok.

Nästa sida »