Children’s writers are, on the whole, a fairly modest bunch. We’ve learned to be, over years spent observing, with some amusement, our place in society. We’ve all met that friendly businessman at a party or in an airplane, the one who says jovially, “So you’re a writer! I always wanted to meet a writer! What kinda books you write?” So we say, “Children’s books,” and his interest visibly wanes. “Oh,” he says, “that’s … cute. Do you draw your own pictures?” And we know we aren’t real writers in his eyes, not like Harold Robbins or Jaqueline Susann.

- Susan Cooper i Dreams and Wishes. Essays on Writing for Children.

Andra bloggar om: barnböcker, författare

1 kommentar

Den här veckan har Bokfemman tema ”sorg” och jag kommer inte på någon lista. Men den bok jag har gråtit mest över i mitt liv var i alla fall en bok jag hade när jag var liten. Det var en bilderbok om en gul skolbuss som körde i diket och låg där alldeles ensam. Jag grät ögonen ur mig flera gånger. Lite knasigt, kanske. Ronja rövardotter är hemskt sorglig också, förresten.

Och när jag ändå är inne på barnböcker och sorg, så minns jag diskussionen på littvet C om bilderboken Adjö herr Muffin om ett marsvin som dör. Någon tyckte att den var för hemsk och sorglig för barn att läsa. Jag tyckte att den var fin och att vuxnas idéer om vad som är ”för hemskt” för barn utgår från vad de vuxna själva tycker är hemskt och det behöver inte ha särskilt mycket alls att göra med barnens perspektiv. Ta till exempel boken med skolbussen. Ingen vuxen skulle väl tycka att en snällt och ofarligt tecknad bild av en skolbuss i diket skulle vara ”för hemsk” för barn, men jag grät och grät.

Andra bloggar om: barnböcker, sorg

2 kommentarer

Vänster: Ungdomsfantasyn Cry of the Icemark av Stuart Hill
Höger: Uppföljaren Blade of Fire

Ser det ut som att del ett och två hör ihop överhuvudtaget? Nej. När jag ser omslaget till Blade of Fire tänker jag mig nutida tonåringar som fifflar med lite magi och demoner, vilket inte är vad böckerna handlar om. Inte så lyckat. Hur sjutton tänkte förlaget egentligen? Sånt här är ju begripligt när olika utgåvor av en bok ges ut av olika förlag, men båda är pocket från Scholastic.

(Det svenska omslaget är förresten snyggast. Min recension av översättningen finns här.)

5 kommentarer

Den författare jag är gladast över att ha fått upp ögonen för under det gångna året är utan tvekan Jeanette Winterson. I maj trollbands jag av Tyngd. Myten om Atlas och Herakles, som är hennes bidrag till Mytserien. I oktober myste jag med Fyrväktaren och blev besviken på Tidväktaren. Varför besviken? Jag återkommer till det. Men först något annat.

Bortsett från när det gäller serier av böcker, läser jag vanligtvis inte så mycket av en och samma författare. Jag kastar mig hit och dit, ständigt i jakt på något nytt, istället för att gräva ner mig i författarskap. Kanske är det dumt, för efter några texter nedskrivna av samma händer börjar man se sambanden, en spänning man annars går miste om. I både Fyrväktaren och Tidväktaren är huvudpersonen en föräldralös flicka vid namn Silver. Jag-berättaren i Tyngd är adopterad, övergiven flera gånger. I Tidväktaren heter skurken Abel Darkwater, medan det i Fyrväktaren förekommer en Abel Dark.

Tid, berättande, identitet och att höra hemma är teman som återkommer, igen och igen. Samtliga romaner rör sig genom tidsåldrar och i Tidväktaren är tiden som ett ting som kan rasa samman, säljas och ta slut. I Tyngd är ”jag vill berätta historien om igen” en återkommande mening, i Fyrväktaren finns en blind man som ständigt berättar historier. Historieberättandet är inte lika tydligt i Tidväktaren, men det finns där också. Läser jag fler av Wintersons verk – vilket jag lär göra – kommer jag nyfiket spana efter samma inslag. Är alla hennes romaner en del av att berätta historien om igen?

Just det, besvikelsen. Tidväktaren är Jeanette Wintersons första barn- och ungdomsbok och jag förväntade mig mycket av den. När det gäller idéer och handling är den en pärla, men språkligt vacklar den. Som jag skrev i en recension: ”Självklart hade jag inte väntat mig att språket skulle vara likadant som i hennes böcker för vuxna, men jag hade inte väntat mig att jag ibland nästan skulle köra fast i det. Ibland glimtar det till på det sätt jag är van vid, skapar en skimrande svindel, men ofta är det underligt stelt på ett sätt som jag inte alls känner igen. Eftersom det är så obekant väljer jag att till viss del skylla det på översättaren.”

Vidare:
Min recension av Tyngd
Min recension av Tidväktaren

Andra bloggar om: Jeanette Winterson, Tyngd, Fyrväktaren, Tidväktaren

4 kommentarer