Är ilskan gul?

Se rött. Det svartnar för ögonen. Bli vit (eller röd) i ansiket. Det är väl de vanligaste färgerna som används för att beskriva ilska. Men i Lene Kaaberbøls böcker om Katriona (barn-/ungdomsfantasy) är ilska associerad med gult. I Silverhästen beskrivs det som att barnet Kat har ett fult gult odjur inuti sig när hon blir riktigt arg. I de senare böckerna, då hon är lite äldre och har lyckats kontrollera sitt temperament lite bättre, dyker ändå den gula känslan upp ibland. Jag tyckte att bilden av det fula gula passade väldigt bra.

Och jag hajade till när den gula ilskan också dök upp i Catherynne M. Valentes Palimpsest som jag läser nu, fast i en något ljusare nyans än den jag tänkte mig när jag läste Katriona-böckerna.

”Do you think a ghost should be angry?” she asked, her wet mouth sopping her words. ”I can try, if you think I ought to be. I think I remember ‘angry’ – it was yellow, wasn’t it? Like custard.”

Vad jag läste för x antal år sedan

Jag tar Martinas variant av Boktipsets utmaning.

För 25 år sedan läste jag inget alls, för det var fortfarande en vecka kvar tills jag skulle ploppa ut i världen.

För 20 år sedan vet jag inte riktigt vad jag läste. Inte kommer jag ihåg sådant. Jag vet inte ens hur gammal jag var när jag lärde mig att läsa. Jag borde fråga mina föräldrar, de vet väl ungefär. Jag har suddiga minnen av att sitta med mamma vid köksbordet (tror jag) och läsa på lappar som hade ett ord på varje. Jag minns en bok om en gul skolbuss som körde i diket. Jag minns Tove Janssons Hur gick det sen?

För 15 år sedan hade jag precis börjat i fyran. Det är från mellanstadiet som jag börjar ha tydliga minnen av vad jag läste. Kulla-Gulla. Rödryggade Wahlströms-böcker om Kitty, Tvillingarna, Phantom Valley och något skumt hus där det spökade. Jag bekantade mig med Ursula K LeGuin och Susan Cooper för första gången. Läste Pestens tid av Stephen King och det tog en jävla tid. Jag rotade bland pappas Det bästa-böcker och valde i stort sett bara dem som handlade om farliga djur. Hajen, Den vita puman och någon om en jättebläckfisk. Faktaböcker om djur läste jag säkert också och jag gillade en del sagor, i synnerhet en tjock Grimm-samling som jag hade och några bibblan-böcker som hette Den rubinröda sagoboken: sagor från hela världen och liknande.

För 10 år sedan var jag 14 och till favoritböckerna hörde antagligen Panterns tid av Zoe Daniels och Vampyrens kärlek av L.J. Smith. Och så självklart John Marsdens Imorgon när kriget kom-böcker. Det var kärlek. Första boken är nog en av dem som jag har läst flest gånger i mitt liv. Ungefär vid den här tiden ramlade jag över Farornas väg av Robert Jordan och började läsa högvis med fantasy. Annars kommer jag inte ihåg så mycket specifikt, jag skulle nog behöva rota på vinden för den här utmaningen egentligen. Det var antagligen en himla blandning från Sweet Valley High (Tvillingarna, fast äldre) via Dracula till Jane Austen.

För 5 år sedan var jag 19 och enligt statistiken (som jag började med 2001) så läste jag 107 böcker det året, vilket är det högsta antal jag har kommit upp i. Ungefär en fjärdedel av böckerna var fantasy och mest lästa författare det året var Inger Edelfeldt, Raymond E Feist och Kristoffer Leandoer med fyra var och Catherine Fisher, Robert Jordan, Meredith Ann Pierce och Philip Pullman med tre var. Eftersom jag hade börjat plugga kvinnohistoria på Södertörn finns det också mycket sådan litteratur i läst-listan. Mot slutet av året kan man se en massa böcker om häxprocesserna, för dem skrev jag uppsats om.

Det var väl det. Jag tror att den största skillnaden mellan nu och för exempelvis 10 år sedan (förutom att smak och svårighetsgrad har utvecklats, hehe) är att då läste jag om böcker väldigt mycket. Det gör jag inte längre. Omläsningar hör till ovanligheterna för mig numera. Det finns ju så mycket jag inte har läst. Och dessutom har jag mer pengar att köpa böcker för nu, moahaha.

Vilddjuret vaknar av Mattias Johnsson

vilddjuret.jpg  
Den har jag recenserat på Catahya.

Betyg: 4/5. En väldigt läsvärd fantasydebut. Kul med bra svensk fantasy.

 
 
 

The Vampire Diaries

Jag svamlar i dagboken om några gamla favoritböcker som nu ska bli tv-serie och konstaterar att böcker jag tyckte sjukt mycket om som 14-åring kan vara väldigt tråkiga idag.

För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning

Just nu är den här bloggen inte alls vad jag vill att den ska vara. Inläggen består av småpladder och jag skriver i stort sett ingenting om det jag faktiskt läser. För att kompensera lite för småpladdret slänger jag in en text jag skrev på kursen i barn- och ungdomslitteratur på littvet C. Den är tre år gammal, men just nu tänker jag ”bättre än inget”.

För att bli kvinna – och av lust. En studie i tonårsflickors läsning är Maria Ulfgards avhandling från 2002 om tonårsflickors läsning av skönlitteratur. Syftet är att undersöka vad flickorna läser på sin fritid – om de läser – och hur de ser på sin läsning. Syftet är också att undersöka om och hur flickornas läsvanor hänger ihop med deras sociala och kulturella bakgrunder och svenskundervisningen i deras skolor, samt hur genus konstrueras i flickornas litteratur, under deras läsning och i deras liv.

Ulfgard har under två år följt tjugo 15–16-åriga flickors fritidsläsning. Flickorna ingår i tre grupper, som inte bara skiljs åt av geografiska avstånd utan också av kulturella, religiösa och andra sociala faktorer. Den ena gruppen bor i ett villaområde på landsbygden i södra Sverige, den andra i en multinationell förort till en stor stad och den tredje i glesbygden i de norra delarna av landet. Grupperna valdes medvetet till att ha olika sociala bakgrunder för att en jämförelse skulle kunna göras mellan deras läsvanor. Även inom grupperna har olikhet gällande exempelvis etnisk bakgrund eftersträvats.

Studiens empiriska material består av främst av flickornas åsikter och reflektioner kring sitt läsande, i form av intervjuer, frågeformulär och läsdagböcker, samt vad de berättat om sina liv. Särskilt fokus ligger på flickornas reception av tre specifika romaner: Wild hearts – Ny i stan av Cherie Bennett, Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans och Lilla Marie av Mats Wahl. Dessa valdes genom att varje grupp fick välja en roman som alla grupperna skulle läsa. Ulfgard har också själv analyserat de tre romanerna.

Ulfgards utgångspunkt är dels receptionsteoretisk, dels genusteoretisk. Teorikapitlet börjar med receptionsteori, med särskilt fokus på att relationen mellan läsare och verk är en sorts transaktion och att det är i denna transaktion som mening skapas, att läsning är situerad samt den subjektiva relevansens betydelse för receptionen. Textanalys samt teorier om genus, kultur, etnicitet och religions redovisas också.

Vad Ulfgard kommer fram till i sin undersökning är att receptionen är starkt individrelaterad: individuella faktorer är avgörande för en enskild flickas reception. Det finns dock några samband mellan reception och grupp. Ett exempel är att Ytterstadsflickorna var mycket förtjusta i Wild Hearts – Ny i stan medan de andra två grupperna tog avstånd från den. Vissa typer av synpunkter på litteraturen, exempelvis om miljö- och karaktärsskildringar, som uppkom i en grupp men inte i de andra kan relateras till gruppernas olika svenskundervisning. Ulfgard skriver att det inte finns något att redovisa om den geografiska faktorns betydelse, men mer om den kulturella. Familjestrukturen har betydelse för receptionen. De flesta flickorna i Ytterstadsskolan, som lever i familjer där kvinnans huvudsakliga plats är i hemmet, visar vad Ulfgard kallar en ”modersorienterad läsart” i och med att de i sin reception betonar moderns omvårdande roll och fäller hårda domar över de mödrar i litteraturen som inte klarar sina uppgifter.

Ulfgard visar att de läskulturer flickorna ingår till största delen har skapats av strukturella faktorer. Skolan, kulturen, sociala normer, religion, tillgång till böcker och annat spelar in. Gruppen i storstadsförorten har exempelvis ett sorts litterärt nätverk där de lånar och diskuterar böcker av och med varandra i skolan. Skolan är den plats där flickorna umgås med varandra, för deras rörelsefrihet på fritiden är ofta begränsad. Gruppen i norra Sverige lånar ofta böcker av sina mammor och andra kvinnliga släktingar. Läsning är där inte något som män sysslar med, utan en kvinnligt genuskodad aktivitet, varför flickorna med sitt läsande kan sägas ingå i en kvinnokultur. Flickorna i villaområdet ser i läsningen möjligheter till kunskap om vuxenlivet och de strävar också efter god smak i sitt val av böcker.

För att bli kvinna – och av lust bekräftar flera saker om tonårsflickors läsning som visats i tidigare studier. Flickorna – alla utom en läser romaner på fritiden – läser främst av lust till läsningen, men också av nyttoskäl. Några nämner läsandet som ett sätt att bli bättre på svenska. Flickorna tilltalas av romaner som behandlar frågor de känner igen från sina egna liv och de uppskattar starka förebilder i böckerna, men flera tycker också om skräck och mer actionbetonad litteratur.

Något som verkar vara i stort sett nytt inom forskningen är den religiösa aspekten. En av de laestadianska flickorna har en ”modersidentifierad läsart”, vilket kommer av att hennes erfarenheter av att ta hand om sina yngre syskon och den stora vikt som laestadianerna lägger vid moderskapet. En av de laestadianska flickorna läser också tjejtidningar i smyg, för att hon egentligen inte är tillåten att läsa dem. Flera av de praktiserande muslimerna och kristna uttryckte upprördhet över skildringar av t.ex. otrohet och homosexualitet.

Överlag är avhandlingen mycket väl sammanhållen och går sällan utanför sitt syfte. Ulfgard redogör noga för materialets brister och för sin egen roll i undersökningen. Hon tar upp sina misstag och risken att hon själv har påverkat det empiriska materialet genom att ställa ledande frågor till flickorna eller att hon genom sin blotta närvaro påverkat flickorna att ge de svar de tror att hon vill ha.

Ibland förkommer dock spekulationer som jag tycker är onödiga. ”Det är möjligt att det kan upplevas påträngande för läsarna med allt flödande blod” skriver Ulfgard om detaljerade kroppsliga beskrivningar i Mannen som kunde tala med hästar, men presenterar inte några exempel på vad läsare faktiskt tycker i just den frågan.

Vid några få tillfällen tycker jag också att Ulfgard verkar göra övertolkningar. Ett är då hon spekulerar om en möjlig orsak till självständiga och ambitiösa Elenas förtjusning över kärleksromaner och lyckliga slut: ”det kan vara skönt för en prestationsinriktad och målmedveten flicka att för en stund inom fiktionens ram få sjunka in i en passiv kvinnokaraktär där ’allt ordnar sig’ och slutet blir lyckligt.” I mina ögon är det ganska långt steg mellan att tycka om trygghet och lyckliga slut och att själv vilja sjunka in i en passiv kvinnoroll. Utan andra indikationer på att Elena skulle vara obekväm i sin egen genuskonstruktion som aktiv tjej känns resonemanget inte komplett för mig.

Som synes rör inte mina invändningar några stora saker. Lite värre är det när Ulfgard kan verka trampa lite i forskarfällan att försöka vara på samma nivå som sina forskningsobjekt, samtidigt som man ofrånkomligt har ett ovanifrånperspektiv. ”I min analys väljer jag ibland att ligga nära de läsande flickornas perspektiv […] Därför lyfts motiv och teman fram som är relevanta för flickorna.” Det innebär en risk för trovärdigheten att över huvud taget påstå sig kunna ligga nära de unga flickornas perspektiv när man själv är en forskare som studerar dem och jag tycker inte att Ulfgard inte tillräckligt tydligt har understrukit att kunskapen om vad som är ”relevant” för flickorna kommer från deras egna utsagor. Och angående berättartekniken i Lilla Marie skriver hon att ”man kan fråga sig hur läsarvänlig den är utifrån den unga läsarens perspektiv”, som om ”den unga läsaren” var en symbol för en homogen grupp där läsförmågan ligger på en jämn nivå.

I det sista kapitlet, ”Didaktiska slutsatser”, verkar Ulfgard förutom själva forskningen också har ett utbildningspolitiskt syfte med sin avhandling. Undersökningens resultat jämförs med skolans och svenskämnets läro- och kursplan och Ulfgard diskuterar kritiskt litteraturundervisningen och hur undersökningens resultat skulle kunna motivera vissa förändringar av undervisningen. Detta ser jag inget fel med i sig, men det hade kanske varit önskvärt med en tydligare beskrivning av detta kapitel redan i inledningen, så att man som läsare vet vad det är man har att vänta sig.

Avslutningsvis är För att bli kvinna – och av lust en intressant och läsvärd studie. Några brister finns men de är inte stora och påverkar inte nämnvärt helheten, som håller sig till sitt syfte. Dock saknar jag mer av flickornas egna ord. Eftersom de är grunden för undersökningen, skulle jag vilja ha mer av dem.

Sötchock

ardelius.jpg

Ur Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Möjligtvis den gulligaste bok jag har läst.

Mörkret stiger och natten blir bortom allt förstånd ohygglig

vinter.jpg

De senaste dagarna har jag sett flera bloggare nämna Susan Coopers En ring av järn, appropå den nuvarande årstiden. Jag tycker att det är kul att se att det inte bara är mig som just vinterskildringen i den boken har lämnat avtryck hos.

En ring av järn är en av fem av Coopers fantasyböcker som handlar om några barn och deras del i striden mellan Ljuset och Mörkret. I En ring av järn närmar sig julen och Will är förväntansfull, men samtidigt kommer tecken på att det inte kommer bli en jul bland andra. Och när snön kommer är den ett löfte om fara och död som singlar från himlen. Det finns en känsla av väntan på något hemskt i den skildringen som är otroligt stark, samtidigt som jag minns den med värme för skönheten i bilderna den frammanar.

En del saker som man läser som liten ger inte alls samma känsla flera år senare. Men när jag skrev min C-uppsats om just En ring av järn och de andra tillhörande böckerna märkte jag till min glädje att snöstormen och den efterföljande dagen, då världen är täckt av snö och Will är alldeles ensam för att hans familj inte går att väcka, fortfarande höll samma magi.

Om barnlitteratur

DN har inlett en artikelserie om barns läsning. Den ska jag följa, för det kan ofta bli intressant (och ibland väldigt irriterade) när vuxna sitter och tycker om vad som är bra för barn.

Tidigare var det ju rabalder om något förlag som inriktade sig på könsrollsifrågasättande barnböcker. Man ska inte pracka på barn värderingar sådär, tyckte någon, och vips var en lång debatt igång. Jag tyckte att det var lite fånigt. Som om inte annan barnlitteratur är full av värderingar. Åtminstone var det där förlaget ärliga med det…

Klicka på länken nedan för en text jag skrev på C-kursen i litteraturvetenskap, då jag hade valt en delkurs om barn- och ungdomslitteratur. Den lider såklart av att vara en typisk pluggtext (en sån där man lagom osmidigt försöker smocka in så mycket som möjligt från kurslitteraturen på ett visst antal sidor) men någon kanske tycker att den är intressant ändå.

(Läs mer…)

Ständigt denne Edward

Senaste veckorna har jag sett ett antal bokbloggare typ tala i tungor och fullkomligt dregla inför släppet av Stephenie Meyers Breaking Dawn, den fjärde boken om kärlekshistorian mellan klumpiga, bräckliga människan Bella och allmänt perfekta (eh) vampyren Edward. Bokhora-Helena frågade sig ”Vad ÄR det med Stephenie Meyers böcker som förvandlar i vanliga fall fullkomligt resonabla, vuxna, stadgade kvinnor till dyrkande hysterikor?”

Jag undrar också. Nyfiken på vad all uppståndelsen berodde på köpte jag Twilight (Om jag kunde drömma heter den på svenska), den första boken i serien. De första hundra sidorna var jag inte alls imponerad. Är folk hysteriska över det här, denna halvtaskigt skrivna och trögstartade berättelse? Men sedan… Det tar emot att erkänna det, men jag trillade dit också. Någonstans smög sig en fjortiskryddad besatthet på och jag fick hindra mig själv från att köpa nästa bok. Inte pengar på sånt just nu.

Meyers språk är inte särskilt bra. Bland annat lider hon av adjektivsjukan, i synnerhet i dialogerna. Allvarligt, nästa gång jag får läsa att Edward ”chuckled darkly” vet jag inte vem jag kommer slå.

Jag gillar inte Edward. Han är irriterande. Det är fånigt att han beskrivs som så himla perfekt. Visserligen är det genom Bellas ögon man får se honom, och hon är ju totalbesatt, men det känns ändå jävligt töntigt. Att han är överbeskyddande skulle väl kunna få passera, men att han är så bossig mot Bella är otroligt störande. Och det blir ju inte bättre av att Bella inte har något att sätta emot, protesterar hon kan han tvinga henne rent fysiskt eller bara se henne i ögonen tills hon tappar bort sig själv. Öeeehhhhglööööhh.

Böckerna har fått en del skit för den sneda maktbalansen – hjälplös tjej, stark och mäktig kille som kan allt. Inte så fräscht, nej. Visst kan man se det som att det inte handlar om kön utan snarare om människa/vampyr, men det funkar inte för mig. Det är för svårt att bortse från när det finns så många andra berättelser som romantiserar den makten och framställer överdriven svartsjuka, överbeskyddande och allmänt maktutövande som uttryck för kärlek.

Så vad är det jag gillar? Tja, när Twilight väl kommer igång är den spännande. Men mest tror jag att det är känslan av besatthet som smittar av sig. Jag gillar att Bella är besatt. Hennes kärlek och attraktion till Edward är inte skildrad som särskilt fin eller romantisk, utan snarare så att hon okontrollerat slänger sig på honom trots att det är farligt.

I våras tittade jag en hel del på tv-serien Roswell och funderade på vad det egentligen var jag gillade med den. Jag kom fram till att den är jävligt bra på att skildra en viss känsla så att jag känner den också. Ni vet, känslan när man är nära någon man vill ha, inte så nära att man rör vid varandra men ändå så nära att det ilar och klittlar i huden. Den känslan. Den finns tonvis av den i Twilight också och den är beroendeframkallande.

Andra bloggar: , , , , ,

Edward Tulanes fantastiska resa

edwardtulane.jpg Det händer att jag läser böcker skrivna för dem i gränslandet mellan barn och ungdom, men en bok som vänder sig till ännu yngre ungar har jag nog inte läst sedan kursen i barn- och ungdomslitteratur. Men när jag, som flera andra bokbloggare, fick plocka böcker ur Kabusas katalog tyckte jag att Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo verkade väldigt mysig. Och mysig är den.

Edward Tulane är en porslinskanin som är mycket väl medveten om hur fin och omtyckt han är, där han får sitta vid människofamiljens matbord med en liten flicka som älskar honom. Själv är han dock mer intresserad av att beundra sina snygga kläder än att återgälda känslorna. Men på en båtresa med familjen tappas Edward över bord och passerar därefter genom många olika människors liv.

Hur det kommer sluta är givet från början, men för barn skulle det säkert vara mer spännande. För mig är det de fina illustrationerna av Bagram Ibatoulline och alla roliga, sorgliga eller otrevliga personer som under en tid har hand om Edward som gör boken speciell. Den gamla kvinnan som kallar honom Susanna och syr klänningar åt honom, luffaren som kallar honom Malone och bär honom med sig längs vägen, tanten som spikar upp honom som fågelskrämma och de andra – de är alla skapade med en skicklig hand och, känns det som, mycket kärlek.

Nu är frågan om jag ska ge bort Edward Tulanes fantastiska resa till något lämpligt barn eller behålla den själv. Det lutar åt det senare.

Andra bloggar om:

Nästa sida »