http://reg-stieglarssonsenglishtranslator.blogspot.com/2009/02/why-i-use-pseudonyms.html

”Heavy rewrites that include large deletions, additions, elimination of local color because it might be ”jarring to the reader,” and changes in tone are not acceptable to me, and I don’t want my name on them. It baffles me that some editors seem to view a published book in a foreign language not as a finished work but rather a rough draft to be edited at will.”

I Sverige är det a) ovanligare, tror jag (möjligtvis för att vi har fler översättningar från engelska och så många svenskar kan engelska, så risken att folk gnäller blir större) och b) ovanligare än det en gång var.

//JJ

För några år sedan läste jag för övrigt en anekdot om någon författare (kan ha varit Marion Zimmer Bradley, kan ha varit jag som minns fel – det var en artikel för ett antal år sedan, som sagt) som när hon bläddrade i en tysk översättning insåg att hon inte rimligtvis kunde ha skrivit vad som stod där, så hon såg till att få biten översatt, och upptäckte att förlaget/redaktören/översättaren skrivit dit en helt egen bit – så hon roade sig med att helt enkelt återberätta den tillagda scenen i en senare bok, för att se hur de skulle lösa det i översättningen …

//JJ

Sånt här är väldigt intressant, tycker jag. :) Särskilt eftersom läsare ofta verkar se originalverket som mycket mer heligt i jämförelse med hur förlagen ser det. ;)

Och ja, jag tänker mig också att det var vanligare förr.

Jag kommer att tänka på Enid Blytons böcker, som putsas i nyöversättningarna. Man tar bort saker som känns föråldrade, ändrar slanguttryck (förståeligt) och tar bort exempelvis rasistiska tendenser. Jag tror att det här är något man kommer undan med för att det handlar om barnlitteratur – dels för att det är mer accepterat att censurera barnlitteratur (man får ju inte skriva vad som helst i en barnbok), dels för att man utgår från att barnen inte har samma förmåga att sätta in saker i sitt sammanhang. Fast jag som vuxen läsare tycker ju att den mest givande biten i den här typen av böcker (läs: äldre flick- och hästböcker och just Enid Blyton) är just tidsmarkörer och liknande, att läsa av tillkomsttiden i hur man beskriver olika saker.

I och för sig, Agatha Christies Tio små negerpojkar har ju bytt namn i den senaste översättningen, så det är nog inte bara barnlotteraturen som tvättas.

Nä, att slang byts ut i nyöversättningar är ju inget konstigt, det åldras så himla snabbt. Däremot är jag något skeptisk till när rasism och sådant städas bort ur gamla böcker… Om boken är så himla olämplig, översätt den inte då, liksom ;) Ge ut något annat som är bättre istället.

Var på studiebesök hos Harlequin i förra veckan och det var synnerligen intressant. Ett helt annat sätt att betrakta och hantera litteratur, precis som ni skriver.

Exemplet från Zimmer Bradley var ju hysteriskt roligt!

Men Tio små negerpojkar hette väl dessutom And then there were none i original? Så en ändring av den svenska titeln kanske inte var så konstig ändå. Kanske dessutom dags för en omläsning av den. Minns att jag blev hysteriskt skrämd när jag läste den som 14-åring.

Om det nu var Zimmer Bradley. Notera att jag återberättar vad jag läste för flera år sedan och så i efterhand inte ens kan gå i god för att det var en helt trovärdig källa, än mindre att mitt minne inte har ändrat på saker och ting. Det är en kul anekdot, men ta det inte för en sanning att just det här har hänt just Zimmer Bradley.

Jag tycker ofta att fixeringen vid originalverkets helighet är lite tröttsam. Det betyder inte att sådan här redigering är bra: när man kapar saker i en översättning försvinner ofta poänger, djup, sådant som faktiskt gjorde boken bättre (förutsatt att vi talar om en bok där kvalitet fanns från första början. Men när är en bok en färdig produkt? Den är det inte på manusstadiet; en hel del kan hända mellan manus och tryck (du har ju också ta upp Niklas Krog, där det som försvann i hans första manus var mycket mer än vad som blev kvar, som exempel). När redaktören sagt sitt? Om redaktören var inkompetent, då? Och så vidare.

Jag önskar att man oftare argumenterade mot redigering och förändringar med exempel på varför det blev sämre, mindre ofta för att det minsann är så det skall vara.

//JJ

Men Tio små negerpojkar hette väl dessutom And then there were none i original?

Nej. Den hette And Then There Were None när den publicerades i USA några månader efter att Ten Little Niggers dök upp på den brittiska marknaden, där den sedan några decennier tillbaka har tagit den amerikanska utgåvans namn. Två olika titlar under samma tidsperiod; jag har definitivt mest sympati för Christies amerikanska redaktör eller förläggare eller vem som än fattade beslutet.

//JJ

Ibland kanske man skulle säga allt man ville säga direkt istället för i tre kommentarer på rad … att slang byts ut i en nyöversättning är ju inte att ändra på innehållet så mycket som att försöka närma sig originalet genom att ge den nutida läsaren en upplevelse som kommer så nära den som dåtidens originalläsare fick. Det är alltid en balangsgång, för en bok är ju på sätt och vis också ett tidsdokument, men en spänningsroman med föråldrade slanguttryck är helt enkelt inte samma upplevelse som den var när den skrevs.

(Apropå översättningar, så är http://vetsaga.se/?p=50 om Tolkienöversättningarna och översättningsfilosofi en intressant text, om ni inte läst den.)

Boktoka: Christie håller hemskt dåligt för omläsning, har jag märkt. Om du vill ha dina minnen av din läsupplevelse intakta, låt den vara. Jag läste den när jag var nio, tio år eller så och var inne i min Christieperiod (då jag läste igenom hela hennes författarskap, eller åtminstone allt jag kunde få tag på på svenska), och sedan för några år sedan igen, och den hade inte åldrats väl.

//JJ

Jag förvånades över precis samma sak då jag gick en kurs i populärlitteratur på hösten; då läste vi Allers succéromaner som skrivs även på danska och norska, och där var det samma fenomen; de skrevs om för att passa den svenska/danska/norska marknaden!