Berättarperspektiv
Joachim på Deckarhuset har ett utbrott över författare som skriver i första person. Jag har visserligen fått intrycket att ganska många föredrar tredje person, men jag har nog aldrig hört någon hata första person sådär. Hehe. En person som kommenterade hans inlägg håller med och skriver att det blir en “mager historia” om man skriver i första person. Det resonemanget känns helt främmande för mig, att berättelsen skulle bli mager och “fattig” bara för att den berättas ur bara en persons perspektiv. Och jag tänker på bra första person-böcker jag har läst och fattar ingenting. (Men det kanske har att göra med vilken typ av berättelser man tycker om, kanske är det så att de som avskyr första person mest gillar sådana typer av berättelser som innehåller så mycket och är uppbyggda på ett sådant sätt att det skulle bli dåligt att försöka berätta just den historian utifrån bara en person? Äh, jag vet inte. Åsikten känns som sagt främmande för mig.)
Själv föredrar jag varken det ena eller det andra berättarperspektivet och brukar över huvud taget inte reflektera över det, så länge det inte finns något i boken som får mig att tänka att det skulle ha passat bättre med ett annat berättarperspektiv. Men det händer inte så ofta.
Och jag trodde att andra person var en sån där grej som bara inte funkar, men när jag läste Salka Sandéns Deltagänget kändes du-perspektivet bara jobbigt och konstigt de första sidorna. Sedan slutade jag tänka på det, så det är kanske mest en vanesak och nästan allt kan fungera om det görs bra.
Jag kan inte heller förstå att någon avskyr förstapersonsperspektivet så intensivt. Men jag har haft lärare som tycker att förstaperson blir “kladdigt”. Nå.
Själv blir jag förbannad till tårarnas gräns av författare som byter perspektiv mellan flera tredjepersoner i samma mening! Det kan omöjligt vara lämpligt. Ett par extra smärtsamma exempel är The Court of the Air av Stephen Hunt och Lonely Werewolf Girl av Martin Millar.