Att läsa klassiker
Senaste fredagsfrågan hos Bokhora handlade om klassiker. Om vi bortser från att det är rätt luddigt vad en klassiker är så svarar jag så här: Jag läser få sådana. På grundkursen i litteraturvetenskap för några år sedan blev det många, såklart, men annars sällan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det en skolskada, en fånigt långvarig effekt av att associera ”klassiker” med ”gamla tråkiga böcker som svenskläraren är kär i”. Eller så är det ett annat barnsligt motstånd, orsakat av att klassiker har en sorts ”måste läsa”-stämpel som gör dem mindre lockande.
Jag minns ett tillfälle på svenskan på gymnasiet när vi hade en hög böcker att välja bland och jag tänkte att jag skulle läsa något som jag inte skulle läsa i vanliga fall och bad läraren att rekommendera något. Hon gav mig Pappa Goriot av Honoré de Balzac och min reaktion när jag läste den var ungefär ”wow, en mossig gammal bok som är bra!” Jag vet inte om det minnet mest är trevligt eller sorgligt. Trevligt för att det var en oväntat asbra läsupplevelse. Sorgligt för att jag vid 18 års ålder fortfarande inte hade kommit över gamla böcker = blörk, trots att jag på fritiden hade läst och blivit förtjust i exempelvis Austen och Stoker. Det fanns alltså klassiker jag tyckte om då också, men tråkstämpeln satt hårt på de flesta andra som jag inte hade läst.

2 kommentarer





Min svensklärare på gymnasiet grymtade alltid om att det var snobbigt med den och den klassikern och gjorde egna superbra läslistor som vi fick välja böcker ibland. Det kan jag tacka för så här i efterhand, för jag har aldrig fått någon tråkstämpel på klassikerna och dessutom så fick man andra oväntade tips från listorna. Själv är jag av åsikten att klassikerna är klassiker av en anledning: det är helt enkelt väldigt bra böcker!