Isobel Hadley-Kamptz om förlagen, framtiden och Bonniers
WTOSIOTL om manifesten
Butter om science fiction som är för fin för att kalla sej science fiction
Gothique om översättningen av Dead Until Dark
Om ett bokmanus som inte passade i ett förlags profil
Bokens framtid. Om digitalisering, e-böcker och framtidens distribution av berättelser och information
Nu har jag varit dålig på att skriva något här på ett tag. Ofta brukar jag tänkta att sådana perioder beror på att jag har läst lite och därför inte har något att skriva om, men det stämmer inte den här gången. Nu får jag rycka upp mig, särskilt eftersom det kommer ske en del förändringar med mitt bokbloggande snart. Inom några veckor är det tänkt att Arianrhod ska läggas i dvala på okänd tid och jag ska börja blogga om litteratur åt UNT (Upsala Nya Tidning) istället. Det kommer att bli kul, tror jag, och jag hoppas att ni följer med mig dit.
Vintern tycktes ännu långt borta, men lövträden hade redan skrubbat sig blodiga mot höstvindarna och nu lyste trädtopparna som eldbränder.
Jag har just läst Ondvinter av Anders Björkelid och är glad över att det skrivs så här bra svensk fantasy. Det händer inte så ofta, men bättre det än att det inte händer alls. Fina Ondvinter. Språket, vi-perspektivet, användningen av nordisk folktro… Och nämnde jag språket? Jag blev uppslukad. Piruett kallade den för den bästa svenska fantasyromanen någonsin. Jag vet inte, jag har inte funderat särskilt mycket på den saken, men den tillhör absolut toppen i alla fall.
Ny och bra är ju också Vilddjuret vaknar av Mattias Johnson som jag skrev om för ett tag sedan, och förresten är Anna Högbergs kommande fantasyroman Fredens pris något att se fram emot. Hon kommer att ge ut den själv och jag hoppas att det inte skrämmer bort för många läsare - egenutgivna böcker är ju minst sagt av varierande kvalitet. Jag har i alla fall testläst den och den är fanimej bra också.
I Bokhoras senaste måndagsmöte snackas det lite om skräcklitteratur och om att gilla att bli rädd, vilket fick mig att tänka på mitt eget förhållande till skräck.
Det brukar sägas att lockelsen i skräckgenren ligger i att bli skrämd på ett tryggt sätt, men för mig att har det alltid varit det övernaturliga. Skräckens dragningskraft för mig beror till stor del på att den innehåller spöken och vampyrer och häxor och monster och varulvar och mörk magi, och inte på att den skrämmer - för det gör den oftast inte. Seriemördarskräck och liknande lockar således inte.
Andra bloggar om: skräck
Vixxtoria skriver att hon inte läser baksidestexter på böcker hon redan vet att hon kommer läsa. Jag läser dem alltid, för att, eh, de finns där. Någon bättre anledning har jag nog inte.
En del läser inte baksidestexter för att de inte vill ha något avslöjat i förväg. Det bryr inte jag mig om, jag är väldigt okänslig för spoilers. Men däremot känner jag igen det som Vixxtoria skriver om att man ibland kan få fel intryck av baksidestexten och att det stör ens läsning för att man sitter och väntar på något som inte kommer, eller kommer väldigt sent. Jag antar ju oftast att det som avslöjas i baksidestexten kommer ha stor betydelse i boken och dessutom hända ganska snabbt, så när något som baksidestexten avslöjat inte händer förrän på sidan 200 i en bok som är 350 sidor lång kan jag känna mig lite lurad. Och naturligtvis irriterad över att mina felaktiga förväntningar fick mig att uppleva boken mer negativt än jag skulle gjort annars. “Men hallå, det händer ju inget?” för att de saker jag vet ska hända inte har inträffat.
Halvslarvig färgsortering. Och jag kunde inte blanda ihop facklitteraturen med skönlitteraturen, så facklitteraturen står fortfarande på en egen rad. Klicka för att se större.
Jag har skrivit om serieromanen Dödvatten av Lars Krantz på Catahya. Sammanfattningsvis bra, snyggt och läskigt tecknad, men jag tyckte att slutet inte gav särskilt mycket.
Betyg: 4/5
Ord och inga visor-Jessica skrev lite om poesi för ett tag sedan: “Och vissa tycker att det är så jobbigt att förstå poesi. Vem har sagt att man måste förstå?” Det fick mig att minnas en litterär gestaltning-lektion på gymnasiet då vi i klassen dissade någon känd poets dikt för att “man fattar ju inte vad den handlar om.” Numera håller jag i alla fall med om att man inte behöver förstå en dikt för att uppskatta den. Det är ju språket som är grejen. Bilderna, rytmen, flödet.
Jag läser tyvärr väldigt lite poesi. Jag vet inte riktigt varför, det finns ju en del jag tycker om. Kanske borde jag göra som Jessica och lova mig själv att läsa en diktsamling i månaden, det tar inte mycket tid. Det skulle nog vara bra för mitt eget skrivande också, som på den skönlitterära fronten har varit helt jävla dött hela det här året. Jag brukar ofta bli inspirerad att skriva själv när jag läser poesi. Ge mig gärna tips!
Och på tal om mitt skrivande så har jag uppdaterat Bläck för första gången på evigheter - lagt till en del dikter och noveller från 2007/2008 som inte har funnits upplagda där tidigare utan bara på Catahya, samt listan med noveller som bara finns publicerade i tryckt form. Titta in om ni är nyfikna. Pinsamhetsvarning kan utfärdas för diktarkivet, men jag tycker ändå att det är en kul grej att ha det sådär, alla dikter sedan jag var typ 13 samlade.
Se rött. Det svartnar för ögonen. Bli vit (eller röd) i ansiket. Det är väl de vanligaste färgerna som används för att beskriva ilska. Men i Lene Kaaberbøls böcker om Katriona (barn-/ungdomsfantasy) är ilska associerad med gult. I Silverhästen beskrivs det som att barnet Kat har ett fult gult odjur inuti sig när hon blir riktigt arg. I de senare böckerna, då hon är lite äldre och har lyckats kontrollera sitt temperament lite bättre, dyker ändå den gula känslan upp ibland. Jag tyckte att bilden av det fula gula passade väldigt bra.
Och jag hajade till när den gula ilskan också dök upp i Catherynne M. Valentes Palimpsest som jag läser nu, fast i en något ljusare nyans än den jag tänkte mig när jag läste Katriona-böckerna.
“Do you think a ghost should be angry?” she asked, her wet mouth sopping her words. “I can try, if you think I ought to be. I think I remember ‘angry’ - it was yellow, wasn’t it? Like custard.”
Från Myrorna och från ett antikvariat som sålde böcker nere vid Fyrisån:
Kushiel’s Dart av Jaqueline Carey.
Wuthering Heights av Emily Brontë. Jag har den redan på svenska, men äh…
Lady Susan av Jane Austen.
Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott. Den läste vi några noveller ur på littvet. Intressant på många sätt, särskilt om man tänker på de upprörda reaktioner som flera av novellerna orsakade på sin tid trots att innehållet inte är vågat i nutida ögon.
Language Myths red. Laurie Bauer och Peter Trudgill. Verkar intressant.
Mörkrädd av Andreas Roman. Jag har läst en av Romans tidiga fantasyromaner och den var ju inte mycket att hurra för, men den här skräckromanen har jag hört bra saker om.
Kommentera!