Känn pulsen slå av Berny Pålsson

kannpulsensla.jpg Känn pulsen slå är Berny Pålssons andra självbiografiska bok om att leva med svår psykisk sjukdom och missbruk. Berny är schizofren, självdestruktiv och har vid tjugo års ålder hunnit missbruka så mycket droger att hon har fått fel på hjärtat.

Känn pulsen slå handlar mycket om hur psykvården fungerar och om hur Berny faller mellan stolarna. Psykvården vill inte ha henne för att hon missbrukar och missbruksvården vill inte ha henne för att hon är psykiskt sjuk. Hon skyfflas runt, skrivs ut snabbt igen och kommer hem till en lägenhet där hon knarkar ner sig ännu mer. Hon intalar sig själv att hon behöver drogerna för att hålla schizofrenins demoner på avstånd, men egentligen gör de såklart allt värre. När hon äntligen blir lovad ordentlig behandling för missbruket vill överläkaren skriva ut henne från avgiftningen efter bara någon vecka, trots att överläkaren själv anser att Berny egentligen behöver vara där två månader. Känn pulsen slå slutar ändå positivt: i efterordet skriver hon att hon har varit utan droger i ett år.

För de som läste Berny Pålssons första bok, Vingklippt ängel, är det säkert bekant att Berny inte har velat gå med på att hennes “demoner”, rösterna som talar till henne och driver henne att skada sig själv, är sjukdomssymptom. Hon har hävdat att de är verkliga och att vanliga människor bara inte kan se hennes verklighet. I Känn pulsen slå erkänner hon äntligen för sig själv att hennes demoner är sjukdomen som talar. De finns inte utanför hennes eget huvud, och det var rätt häftigt att läsa efter att i nästan två hela böcker fått hennes mardrömsvärld beskriven som verklig.

Jag tycker att det är klurigt att recensera självbiografiska böcker. I en helt fiktiv roman kan man exempelvis kritisera handlingen, men jag kan inte recensera någon liv. Dessutom känns det som att det inte finns så himla mycket att säga om självbiografier med sånt här innehåll, för det överskuggar alla andra intryck. Ja, det är jävligt hemskt. Och där tar det slut.

Däremot kan jag säga något om språket. När jag läste Vingklippt ängel för flera år sedan tyckte jag att språket var vackert. Idag skulle jag antagligen inte vara lika förtjust, för även om det värsta skimrandet och glittrandet har tämjts i Känn pulsen slå så är det fortfarande lite för mycket av allting. Ibland vräks det på med så mycket metaforer och bilder att det slutar betyda något alls och blir bara fluff. Det skulle verkligen vinna på att skalas av mer. Dessutom känns dialogerna alldeles för konstruerade, då de fluffar nästan lika mycket som resten av texten och de flesta personer talar med samma röst. Det är Berny som talar ur de andras munnar. Och jag kan säga något om strukturen, som är lite hur som helst. Det finns ingen riktig rörelse åt något håll i texten.

Under läsningen funderade jag också på hur man förhåller sig till “sanningen” när man läser en självbiografi. Om inget tyder mot motsatsen så brukar jag anta att det mesta som står är hyfsat sant, vilket är naivt som fan men det är väl så de flesta funkar. Men när jag läste Känn pulsen slå hade jag med mig en del bagage som fick mig att undra. I boken beskrivs Bernys dåvarande pojkvän som hennes största stöd och hon skriver att han gav henne den vackraste gåvan, nämligen att tro på att hon kunde bli frisk. Men läste man i hennes blogg förra året så såg man att det då tog slut mellan dem och att hon hade anmält honom för misshandel och anklagade honom för att ha tagit av hennes mediciner och drivit henne in i missbruk igen, och så finns det motkommentarer om hur mycket hon ljuger. I inlägg där hon skriver att hon har det bra kommenterar andra att det är bullshit och att hon har gått ner sig värre än någonsin. Det är en jävla röra, och egentligen bryr jag väl mig inte särskilt mycket om vad som är sant och inte i fallet Berny. Sorgligt är det i alla fall, oavsett vad som stämmer och inte.

Andra bloggar om Känn pulsen slå

Snygging

angelou.jpg När jag packade upp böcker i nya lägenheten igår var jag tvungen att stanna upp och beundra omslaget till I Know Why the Caged Bird Sings av Maya Angelou. Så fint! Ryggen är himla snygg också.

För fler fina omslag rekommenderas Anna Winberg Knows Good Books.

Förresten funderar jag fortfarande på om jag ska ta hit alla mina böcker eller inte. Det blir nog så. Jag kan ju inte låta bokhylleväggen stå tom.

 

Science fiction-antologi från FEL

Det lilla förlaget FEL har nyss gett ut en antologi med nya svenska science fiction-noveller. Det är kul, för utgivningen av svensk sf är ju minimal. Sedan återstår det såklart att se om boken är något att ha, men jag har läst några av de medverkande författarna förut - KG Johansson, A.R. Yngve och Pia Lindestrand - och de brukar vara bra. Jag har med en novell också. Det kan väl diskuteras om det bidrar till antologins eventuella braighet eller inte, hah.

Lila böcker och bokflytt

lila.jpg Snowflake vill se lila böcker. Det här är de lila böcker jag har hos mig för tillfället. Hm, nästan alla är fantasy… Var har jag hört förut att lila är en fantasyfärg?

Jag och Markus ska flytta väldigt snart. En andrahandslägenhet igen, delvis möblerad. Den här har en bokhylla som täcker en hel vägg, nästan, så med den och min egen bokhylla skulle jag få plats med alla mina böcker där. Frågan är bara om jag orkar. Om jag släpar dit alla böcker jag har lämnat i kartonger hos mina föräldrar så måste jag släpa bort dem igen om elva månader. Och flytta böcker är ju skitkul, verkligen…

Pris på e-böcker

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om e-böcker, men för att undvika ett extremt svamligt inlägg tar jag det någon annan gång och håller mig nu till en sak: priset. Piratförlaget meddelade nyligen att de sänker priset på sina e-böcker till 99 kr och det är ju bra, men frågan är om det räcker.

Jag, och säkert många med mig, tycker inte att det känns rimligt att betala mer för en e-bok än för en pappersbok. En pappersbok kostar pengar att trycka, att frakta, att förvara. Kostnaderna för att “förvara” e-böcker är inte alls samma, vad jag vet, och att betala mer för en fil som jag laddar ner från nätet än för en vanlig pocketbok känns därför absurt.

Det snackas mycket om att det behövs vettiga och billiga e-boksläsare för att folk ska börja läsa e-böcker i större skala, och så är det naturligtvis. Men jag tror att priset är ett stort problem också. Om jag har att välja mellan en pocketbok för 55 kr och en fil för 100 kr så kommer jag naturligtvis välja pocketboken - i de fall då det finns en pocketversion, dvs. Så länge (nya) e-böcker är mycket dyrare än pocketböcker kommer de nog ha väldigt svårt att konkurrera, även om de nuvarande problemen med läsplattebrist och dåligt utbud skulle lösa sig.

I nr 11 av Svensk bokhandel står det en del om e-böcker, bland annat om priset. Någon trodde att i framtiden så kommer det funka ungefär som med mobiltelefoner och deras abonnemang idag, dvs. att man köper en läsplatta billigt och istället betalar för ett abonnemang på e-böcker. Det ska bli intressant att se vilken väg det tar.

Andra bloggar om: e-böcker

Konsten att tantifiera

Paranormal romance är en genre som jag inte har intresserat mig för på något annat sätt än att jag ibland har fnissat åt SF-bokhandelns beskrivningar av diverse böcker, men jag erkänner att jag har varit lite nyfiken eftersom genren verkar ha en stor publik. Är det ungefär som Harlequin, fast med diverse övernaturligheter? När nu förlaget Schibsted har börjat översätta en av de större paranormal romance-författarna, Sherrilyn Kenyon, till svenska och jag fick ett recensionsexemplar av Nattens begär tänkte jag att jag skulle undersöka saken.

Tyvärr skulle jag nog behöva läsa på originalspråk för att komma med någon ordentlig åsikt, för översättningen verkar ha en annan ton än originalet. Jag fick en skum känsla, redan från första sidan, av att det var något med språket som inte gick ihop med innehållet. Unga människor pratade med varandra, men det kändes som om det var skrivet av någon som inte alls vet hur folk uttrycker sig idag. Jag kunde känna originaltexten som en skugga bakom de tantiga orden och misstänkte att den inte såg likadan ut. Så jag letade upp ett utdrag ur Night Pleasures, som den heter på engelska, och fick det bekräftat.

Still, with Tabitha there was always a first time for just about anything. And extreme blind-dating was very vintage T.

Å andra sidan kunde man aldrig så noga veta med Tabitha. Hon provade gärna på det mesta. Våldsamma blindträffar kunde mycket väl passa in i hennes beteendemönster.

Inte alls samma känsla. Och när Amanda i originaltexten spanar in Kyrian och tänker ett uppskattande “Oh, my my” har det i den svenska versionen översatts till “Åh, du milde tid.”

Eh! Hur många nutida 26-åringar tänker “du milde tid”, eller “milde himmel”, i en upphetsande situation? Nej, precis.

Nattens begär hade knappast blivit en favoritbok på originalspråk heller, men den hade antagligen varit roligare än den där konstiga översättningen. Det som gör språket i Nattens begär störande är inte bara att det är som det är, utan att det så tydligt lyser igenom att det inte borde vara så.

Länkar

DN skriver om slash: I rymden kan ingen se dig hångla
Wahlström & Widstrand delar ut Om konsten att läsa och skriva
Biblioteksregler från förr
Eskapix redaktör kartlägger den stereotypa Eskapix-läsaren
George R.R. Martin: A Change of Plans
Förlaget asgamen flaxar till igen

Bokenkät

Senast köpta inbundna bok: Jag köper sällan inbundet om det inte är bokrea, så A Feast for Crows av George R.R. Martin.
Senast köpta pocketbok: Jag beställde just Moonlight and Vines av Charles de Lint, för den ska vi snacka om på CSC.
Favoritgenre: Fantasy, om jag måste välja.
Ultimata längden på en bok: Jag tänkte säga att det inte spelar någon roll bara längden passar innehållet, men ok, böcker över 700 sidor har en viss avskräckande effekt.
Favoritbokhandel: Adlibris. SF-bokhandeln. Perssons, av nostalgiska skäl.
Favoritbibliotek: Huvudbibblan i Sollentuna. Halvt nostalgi, halvt för att jag tycker att det är bra. Jag tyckte om Södertörns högskolas bibliotek också.
Favoritplats att läsa (i hemmet): I sängen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): I någon annans säng? Okej då, på en gräsmatta utan allt för många insekter, eller i en tågvagn utan skrikande barn.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Grejen att köpa sina favoritförfattare i inbunden form är inte något jag har hoppat på. Om jag känner att jag måste köpa en inbunden bok brukar det vanligtvis bero på att jag vill att den ska matcha tillhörande böcker jag redan har, eller liknande.
Bästa lässnackset: Smågodis eller chips. Jag har chipsätarskills, så jag flottar inte ner böckerna.
Bästa läsdrycken: Här hädar jag inför alla te-drickare och säger ingen. Eller vatten. Eller möjligtvis varm choklad, om tillfället är rätt.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Helst tystnad. Annars musik utan sång, för låttexterna kan störa. Sång på ett språk jag inte fattar funkar iofs…
När på dygnet läser du helst? När som helst, men det blir oftast på kvällen och natten.
Bästa bakfylleläsningen: Jag har inte bakfylleläsning, jag har bakfylletv. Eller vanligtvis ingen bakfylla alls…
Bästa kollektivtrafikläsningen: Något med ganska luftig text. I kollektivtrafiken blir man ofta avbruten, och då tycker i alla fall jag att det kan vara klurigt att hitta rätt stycke igen om det är en bok med jätteliten text med täta stycken.

(Från Bokhora.)

The Vampire Diaries

Jag svamlar i dagboken om några gamla favoritböcker som nu ska bli tv-serie och konstaterar att böcker jag tyckte sjukt mycket om som 14-åring kan vara väldigt tråkiga idag.

En mestadels meningslös sommarplan

Att göra upp planer för vad jag ska läsa är rätt meningslöst, för jag följer dem ändå inte. Men det hindrar mig såklart inte från att tänka åt det hållet ändå. Just nu tänker jag att i sommar ska jag läsa China Miéville och George R.R. Martin. Miéville för att jag har fyra böcker av karln och jag har bara läst en halv (Looking for Jake). Yes, så övertygad var jag om att jag skulle gilla dem att jag samlade på mig flera stycken innan jag ens hade börjat läsa en enda. Martin för att jag fortfarande bara har läst första delen av ASoIaF och sommarlovet känns som ett lämpligt tillfälle för ge sig på tegelstenarna. Jag borde även läsa ut de där böckerna av Poppy Z. Brite och Caitlin R. Kiernan som jag började på för evigheter sedan och inte läste ut trots att de var bra.

Och så känner jag för att läsa facklitteratur som inte är kurslitteratur.

Sedan kommer det som sagt antagligen inte bli som jag planerar nu. Men en sak borde jag lova mig själv: att ägna mer tid åt läsning än åt tv-serier.

Nästa sida »