Jag tycker att det är intressant med de många olika omslag som ett skönlitterärt verk kan ha, och de intryck de ger. Samma text, men omslagen kan signalera helt olika saker om den. Idag har jag spanat på gamla omslag till Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep? Bortsett från att vissa är gräsligt fula och några såklart anspelar på filmen Blade Runner så var det jag reagerade mest på faktiskt mängden får. Det borde kanske inte vara förvånande, med tanke på bokens titel och innehåll, men omslag är också till för att sälja och ur det perspektivet känns en massa får på omslaget till en sf-roman inte helt självklart… Å andra sidan är boken så känd att det spelade kanske ingen roll. (Svammel, svammel.)

Jag har versionen till vänster och tycker att det är underbart fulsött. Det gråa i mitten är rätt trevligt också. Däremot undrar jag vad skaparen av omslaget till höger hade knarkat.

4 kommentarer

Sötast.

5 kommentarer

Senaste fredagsfrågan hos Bokhora handlade om klassiker. Om vi bortser från att det är rätt luddigt vad en klassiker är så svarar jag så här: Jag läser få sådana. På grundkursen i litteraturvetenskap för några år sedan blev det många, såklart, men annars sällan. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det en skolskada, en fånigt långvarig effekt av att associera “klassiker” med “gamla tråkiga böcker som svenskläraren är kär i”. Eller så är det ett annat barnsligt motstånd, orsakat av att klassiker har en sorts “måste läsa”-stämpel som gör dem mindre lockande.

Jag minns ett tillfälle på svenskan på gymnasiet när vi hade en hög böcker att välja bland och jag tänkte att jag skulle läsa något som jag inte skulle läsa i vanliga fall och bad läraren att rekommendera något. Hon gav mig Pappa Goriot av Honoré de Balzac och min reaktion när jag läste den var ungefär “wow, en mossig gammal bok som är bra!” Jag vet inte om det minnet mest är trevligt eller sorgligt. Trevligt för att det var en oväntat asbra läsupplevelse. Sorgligt för att jag vid 18 års ålder fortfarande inte hade kommit över gamla böcker = blörk, trots att jag på fritiden hade läst och blivit förtjust i exempelvis Austen och Stoker. Det fanns alltså klassiker jag tyckte om då också, men tråkstämpeln satt hårt på de flesta andra som jag inte hade läst.

2 kommentarer

Jag hade lite presentkort att göra av med, och detta blev resultatet:

Candy Girl, någon självbiografisk grej av Diablo Cody som skrev manus till filmen Juno.

Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson, som jag blev nyfiken på när Kajsa skrev om den. Den finns för ynka 29 kr hos Adlibris.

Carnival av Elizabeth Bear. Jag har varit nyfiken på Bear ett tag, och efter att ha läst hennes novell i Fast Ships, Black Sails ville jag ha mer. Dessutom fanns två av hennes böcker bland SF-bokhandelns rekommendationer på 8 mars (internationella kvinnodagen).

Neuromancer av William Gibson. Till sf-kursen.

China Mountain Zhang av Maureen F. McHugh. Till sf-kursen.

3 kommentarer