Styggelsen och Lovecrafts anteckningar

Mina senaste recensioner:
Styggelsen av Amanda Hellberg
Anteckningsbok av H.P. Lovecraft

Mina senaste recensioner:
Styggelsen av Amanda Hellberg
Anteckningsbok av H.P. Lovecraft
I brist på egna saker att säga ger jag några länkar istället.
Snyggt: Book Cover Archive
Vackert: En kyrka? Fel…
Läskigt: Very purple
Helknäppt: Censur av det fria ordet i svensk bokhandel?
Bokhora frågar efter fula omslag och då tänker väl de flesta på framsidan, men jag tänker visa en baksida istället. Det här är baksidan till Sven Christer Swahns 7 x framtiden från 1974, som handlar om science fiction. Skåda huvudet som svävar i ingenting!
Jag undrar lite hur personen som gjorde omslaget tänkte när han eller hon kom fram till att det var en bra idé att klippa bort kropp och hals på det där brutala viset.
“When printed books first appeared, far from being embraced as a technological and cultural breakthrough, they were viewed with suspicion and derision, seen as inferior or even dangerous, compared with illuminated manuscripts.”
Kul citat hittat hos Tema e-bok.
Det är inte varje dag man köper så här trevlig kurslitteratur. Nästa vecka börjar science fiction-kursen. Ska bli kul. Just nu sitter jag och övertalar mig själv att vara ekonomisk och försöka låna istället för att köpa resten av den kurslitteratur jag inte redan har. Jag har ungefär hälften av böckerna från förut.
Senaste fredagsfrågan hos Bokhora handlar om vilka tidskrifter och magasin man läser. Eller läser och läser… Jag är väldigt bra på att samla på mig tidskrifter utan att läsa dem.

Fantastik: Mitrania, Eskapix och den sporadiskt utgivna Enhörningen. Nova brukar jag köpa, men det var tyvärr länge sedan jag läste ett nummer. Men den är i alla fall snygg bokhyllan med sina vita ryggar…
Feminism: Bang och Ful prenumererar jag på, men är ibland pinsamt dålig på att läsa.
Litteratur: 00-tal är också en sån där som jag samlar på mig men inte alltid läser så mycket i. ALT och Vi läser har bara två nummer var än så länge, men jag kommer nog fortsätta hålla koll på dem.
Övrigt: Språktidningen brukar jag läsa hos mina föräldrar, för pappa prenumererar, och Filter brukar vara rätt trevlig. ELLE bläddrar jag i ibland.
Sedan är jag allmänt nyfiken på mindre kulturtidskrifter som Pequod, Subaltern, Komma och Fantasin, men har inte kollat upp dem ordentligt ännu.
Jag läser i Eskapixbloggen att något stort nordiskt förlag planerar en skräcktidskrift och jag leker med tanken på om samma sak skulle hända med fantasy eller science fiction och nej, det skulle det inte. Jag tänker också på en snutt ur den text som Johan skrev om litteraturpriser på Vetsaga nyligen: “skräcknoveller, som i Sverige verkar frodas betydligt bättre än science fiction-novellistiken (eller science fiction-författandet över huvud taget).”
I två år har jag suttit i juryn för Catahyas fantastiknovellpris, som delas ut till en svenskspråkig originalpublicerad novell i genren fantasy, sf eller skräck. De två gånger som priset har delats ut har det gått till skräcknoveller: första gången till finlandssvenska Yvonne Hoffmans spökhistoria “Gården” och andra gången till Johan Theorins blodiga tomteberättelse “Endast jag är vaken”. Jag kommer ta paus från juryn i år och kommer därmed inte vara med och bestämma vilken av förra årets noveller som kommer att belönas, men jag skulle inte bli förvånad om det blev en skräcknovell igen. Jag kan såklart inte veta hur den nya juryn kommer att välja, men jag vet vilken jag skulle tala för om jag satt med och yes, det är en skräcknovell.
Jag är glad att det skrivs bra skräck på svenska, det är jag. Jag tycker bara att det är synd att fantasy och sf inte verkar kunna konkurrera. Catahyas pris rör som sagt bara noveller, men tittar man på de svenska fantastikromaner som har givits ut och uppmärksammats de senaste åren så är det skräcken som dominerar där också, i alla fall när det gäller litteratur för vuxna. De flesta svenska fantasyromaner är ju skrivna för barn eller ungdomar och med sf, som det verkar ges ut väldigt lite svenskskrivet av över huvud taget, är det samma sak. Säkert skrivs det mer ungdomsskräck än vuxenskräck också, men vuxenskräcken har i alla fall lyckats göra sig en plats nu. Den syns. Den är omskriven.
Kan svensk fantasy eller sf ta samma kliv? Knappast fantasyn, för barnstämpeln på den genren är så otroligt stark i Sverige (se Fantasy - bara för barn? och Svensk fantasy, var finns den?). Då har nog sf en bättre chans, för även om det är en undanskuffad och nördstämplad genre så har den inte barnbagaget att släpa på och jag tycker mig ha uppfattat en vilja hos delar av pressen att skriva om sf på ett seriöst sätt, även om det kan vara lite “woho, kolla på oss, vi är så öppna som skriver om sf” över det. Men nej, jag tror att den nuvarande skräckvågen kommer få vara ganska ensam. Jag hoppas bara att den håller tillräckligt för att öppna upp för ännu mer bra svenskskriven skräck innan pendeln svänger igen.
Relaterat:
CJ Håkansson kommenterar också inlägget ur Eskapixbloggen
Bokhora intervjuar Mattias Fyhr
Appropå olika berättarperspektiv så citerar jag lite ur en sak jag skrev i ett projekt om opålitliga berättare på kreativt skrivande-kursen från ett år sedan:
I Epikanalys skriver Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson att i äldre litteraturteori lade man stor vikt vid om en skönlitterär text var skriven ur första eller tredje person, men det finns andra aspekter av berättaren som är viktigare.
Begreppet ”unreliable narrator”, opålitlig berättare, myntades 1961 av Wayne C. Booth i The Rhetoric of Fiction. Han hävdade att alldeles för stor betydelse har lagts vid första och tredje person och att uppdelningen i dessa perspektiv egentligen inte säger mycket alls om text. Det gör däremot hur berättarens egenskaper är relaterade till olika effekter, som att en opålitlig berättare kan få läsaren att omvärdera det som påstås. De allra viktigaste skillnaderna mellan olika berättare är enligt Booth inte första/tredje person, utan om berättaren själv är delaktig i berättelsen och om den delar värderingar och drag med författaren själv.
Joachim på Deckarhuset har ett utbrott över författare som skriver i första person. Jag har visserligen fått intrycket att ganska många föredrar tredje person, men jag har nog aldrig hört någon hata första person sådär. Hehe. En person som kommenterade hans inlägg håller med och skriver att det blir en “mager historia” om man skriver i första person. Det resonemanget känns helt främmande för mig, att berättelsen skulle bli mager och “fattig” bara för att den berättas ur bara en persons perspektiv. Och jag tänker på bra första person-böcker jag har läst och fattar ingenting. (Men det kanske har att göra med vilken typ av berättelser man tycker om, kanske är det så att de som avskyr första person mest gillar sådana typer av berättelser som innehåller så mycket och är uppbyggda på ett sådant sätt att det skulle bli dåligt att försöka berätta just den historian utifrån bara en person? Äh, jag vet inte. Åsikten känns som sagt främmande för mig.)
Själv föredrar jag varken det ena eller det andra berättarperspektivet och brukar över huvud taget inte reflektera över det, så länge det inte finns något i boken som får mig att tänka att det skulle ha passat bättre med ett annat berättarperspektiv. Men det händer inte så ofta.
Och jag trodde att andra person var en sån där grej som bara inte funkar, men när jag läste Salka Sandéns Deltagänget kändes du-perspektivet bara jobbigt och konstigt de första sidorna. Sedan slutade jag tänka på det, så det är kanske mest en vanesak och nästan allt kan fungera om det görs bra.
1. Igår var jag på biblioteket och bläddrade i senaste Svensk bokhandel. Titta, där är jag och Bokbloggar.nu. Haha.
2. Idag läste jag hos Vertigomannen att CJ Håkansson har en ny roman på gång. Oooh. Jag hoppas på bra skit. (Så här tyckte jag om hans debut Fjärilen från Tibet.)